lördag, januari 31, 2009

fOLksagor

fredag, januari 30, 2009

En tanke jag just fick

Ifall man råkar hoppa över en kontroll tycker inte jag att man ska bli diskvalificerad om man kan bevisa att man har ett selektivt närminne.

Men vad nu då!

Vem kom på den här usla idén?

För lite sprit

Igår när jag var inne på Doktorns rum såg jag en affisch på väggen med ett intressant budskap

"Det används för lite sprit inom sjukvården"

Vilken fantastisk kundvård. Här ställer sig hela sjukvården på patienternas sida tydligen. Det är väl förmodligen så att merparten av patienterna har alkoholrelaterade åkommor. Om det sen är söndersupna levrar eller rena benbrott som skett på fyllan spelar ingen roll utan sjukhuspersonalen vill inte på något sätt vara förmer än sina patienter utan har som mål att ligga på samma nivå. Både promillemässigt och levnadsmässigt kan jag tänka. Bra där.

Med tanke på dom misslyckade behandlingarna jag fått för min armbåge gissar jag att det redan tullas hårt på lagret av sjukhussprit på Löwenströmska. Jag kan tyvärr inte känns någon ilska över deras tillkortakommande. Hade jag såna mål på min arbetsplats hade jag följt dom till punkt och pricka. Vad nu skillnaden på punkt och pricka nu än må vara.

torsdag, januari 29, 2009

Plan B fungerade klockrent

Svensk sjukvård är bäst i världen

Man måste ändå älska den Svenska sjukvården. Vilken valuta för pengarna man får. Sex timmar har jag idag spenderat på lasarett mestadels med att stirra in i en vägg i väntan på något som aldrig ville ske. För detta långvariga besök behövde jag bara betala 850 kr till Landstinget. Pengarna gick oavkortat till undersökningar av armbågen och mera piller. Jag är nöjd. Så länge jag inte tänker på att jag samtidigt förlorade 6 timmars lön från bunkern det vill säga. Slår jag ihop summan av dom minusposterna är jag inte lika nöjd.

Nu ska jag bara försöka få ihop 30 minuter positivism efter den här fantastiska inledningen av dagen. Pessimisten i mig ser ett problem i den förutsatsen. Den jäveln brukar ju dessutom oftast vinna dom inre bataljerna.

Risk för Plan B

Gårdagens 15 minuter av positiva glädjeyttringar sket sig. Hela dagen vred och vände jag på potentiella stickspår som kunde rendera 15 minuter i rad men jag kom upp tomhänt. Saken är ju den att jag vill ha 15 minuter i rad så att det positiva kan ge någon sorts upprymdhet i kroppen. Inga ströminuter. Börjar man räkna ströminuter vet man ju aldrig om det blir någon effekt av det hela. Förmodligen inte.

Hursomhelst ser jag positivt (ströminut) på gårdagens misslyckande. Idag ska jag ju som konsekvens av detta skrapa ihop 30 minuter. Nu börjar det likna något. Problemet som dock kan uppstå är att jag misslyckas flera dagar i rad och bygger på min minutsamling. Det kan bli smått omöjliga glädjetider jag måste fylla ut. Men ikväll har jag en backup-plan. Om inget annat så tar jag till plan B.

Plan B: Tv-spel och öl.

Om inte det funkar får jag klä av mig naken. Den synen brukar alltid roa mig.

onsdag, januari 28, 2009

tisdag, januari 27, 2009

15 minuter

Jag har fått flera indikationer på att jag är mer negativ och introvert än vanligt nuförtiden. Inte bara här på bloggen alltså. Kanske är det så. Därför har jag beslutat mig för att varje dag ha 15 minuter där jag är onaturligt positiv. Litegrann som att ta överdos på Prozak. 15 minutes of happiness. Happy happy. Le för fan!

15 minuter.

Lika långt som en sprintdistans alltså. Hmmm... Nu får jag bita mig i tungan här. Man kan ju tycka att jag borde ha slagit på stort och glatt mig själv under en tidsrymd av en långdistans. Men inte jag tydligen. Jag kör på sprint. Hmmm... Glada tankar AspLövet. Glada tankar.

15 minuter.

Kan ju faktist också vara periodpausen i en hockeymatch. Förmodligen i en fantastiskt bra match där Leksand leder stort och jag tar en bamsekorv med öl i den där pausen på 15 minuter. Fast nu säljer dom ju iofs bara folköl på matcher. Fulöl är ju inte det bästa här i livet. Hmm... Glada tankar AspLövet. Glada tankar.

15 minuter

Där var dom slut. Nya tag imorgon.

Dussinlöpare

Förmodligen är det så att vissa inte tror på att jag är Världens bästa orienterare. Kan det verkligen vara så frågar sig oroliga tvivlare. Varför finns han inte med på Sverigelistan om han nu är så jäkla bra? Han verkar ju bara ha varit en sketen dussinlöpare på den tiden han rörde på sig.

Dussinlöpare.

Det är precis den bilden jag ville skapa av mig själv. För det vet ju alla att ett dussin är bättre än en ensam stackare. Åtminstone om det handlar om budkavle. Eller ägg.

Hängmyr

Det är då självaste fan!

När man som vanligt sitter på kammaren, eller i mitt fall garderoben, och mulnar ihop så händer det saker i klubben. Plötsligt har gubbstallet utökats och det som normalt bara är ett småtrevlig klubb på dekis har plötsligt blivit en skitrolig klubb på dekis. Men inte för mig förstås. Förutom att jag har ett par gubbar till att avundsjukt stalka från garderoben.

Näeee... I såna här lägen känns livet som en sur hängmyr.

Uppför. Märk väl.

Alltid uppför av någon jävla anledning.


måndag, januari 26, 2009

Vad är det jag saknar egentligen?

När det kommer till kritan, är inte orienteringen bara en förenklad variant av kurragömma?

PIP - PIP - PIP - PIP - PIIIIIP

Nu kommer jag!

söndag, januari 25, 2009

Mitt livs mardröm

Jag hade mitt livs värsta mardröm inatt. Den var dessutom förankrad i verkligheten. Bakgrunden till mardrömmens koppling med verkliga livet är att jag i år kommer åka med som supporter till Jukola. En resa som innebär samkväm med goda vänner och en chans att beklaga sig över att allt var bättre förr. Hursomhelst brukar man ju vakna när mardrömmar når kulmen av obehag men i mitt fall kom inget uppvaknande utan mardrömmen började bara om från början igen. Mardrömsloopen slutade inte förren morgonkvisten kom med en av Miniknatarnas önskemål om Bolibompa.

Mardrömmen i fråga började i alla fall med att jag hipp som happ satt på bussen som just lämnat båtterminalen i Åbo riktning Jukola 2009. Som en hink isvatten innanför kalsongerna insåg jag plötsligt att jag glömt att handla på båten och min Partypåse var lika torrlagd som Aralsjöns forna strandlinje. Jag kände paniken komma störtande och frågade desperat min klubbkamrater som satt närmast om dom möjligen hade något extra att sälja men fick bara nekande svar. Jag rusade allt mer panikslagen runt på bussen och skrek till höger och vänster i gången efter dryckesjom som jag kunde tänka mig att betala dyrt för men ingen vill bistå med något. Min sista utväg blev busschauffören men han bara tittade kallt på mig och väste något hårt på Finska i mungipan samtidigt som han knuffade till mig så att jag ramlade baklänges i bussens mittgång. Sen började mardrömmen om igen. Och igen. Och igen.

Det var hemskt.

Ingen vill ha mig

lördag, januari 24, 2009

Positiv som fan. Bara så att ni vet.

Jag har fått påstötningar om att jag är för negativ och uppgiven här i min ensamhet.

Nu är det ju så att AspLövet är en positiv och levnadsglad människa som brinner för livet både här, nu, förr, snart och även lite för det som eventuellt komma skall. Jag blir både häpen och bestört att det inte kommer fram i dom texter jag sprider ut i det här lilla positiva hörnet av internet. Här lever jag i tron att mitt budskap är kärleksfullt och glatt. Tydligen ser vissa inte alls samma sak som jag så innerligt förmedlar.

Ta bara idag som exempel.

Det friska vintervädret inbjöd till träning så jag attackpromenerade på klubbens långdistansträning. Glad i hågen visslade jag mig igenom 10 kilometer i en skog som är lika fantastisk som vanligt. Socialiserade i klubblokalen innan jag drog hem för att ta ett underbart varmt bad som mjukade upp min tränade kropp. Livet var idag fantastiskt. Fantastiskt. Kan upprepas hur länge som helst. Fantastiskt.

Fantastiskt.

Fast...

Egentligen var det ett jävla skitväder. Snöblandatregnslask som trängde igenom kläderna redan påväg till träningen och i skogen funderade jag mest på vad det är för mening med att traska omkring helt utan motivation. Sen började den där jävla armbågen att ömma och jag började ungefär samtidigt frysa då jag blivit genomblöt och det ska vara fan att kunna hålla sig varm när man bara kan gå i den där jävla skogen som dom sista åren har avverkats till oigenkännlighet. Tanken var att jag skulle köra en 12km bana men mitt svaga sinne är ju inte vatten värt så jag kortade på slutet till något som börjar likna medeldistans och vem fan kan vara stolt över det. Innan jag hann hem var jag som utsatt för kryoteknik och längtade till det varma badet. Tyvärr spottade kranarna hemma bara ut något ljummet skit så jag fortsatte att frysa i vattnet med skakande tänder. Sen gick dagen bara utför efter det.

Men eftersom jag är en positiv person skulle jag aldrig komma på tanken att formulera mig sådär. Har. Aldrig. Hänt.

fredag, januari 23, 2009

Ett kort uppvaknande

Imorse vaknade jag 3 minuter före klockans dåliga nyheter. 06:35. 3 minuter är inte mycket att somna om på så jag roade mig istället med att försöka komma ihåg tallhedar jag mött på tävlingar i karriären. Skallen började sortera ut Hälsingehedar, Morahedar, Jukolahedar men drogs tyvärr ganska snabbt mot en oidentifierad fulhed. Ni vet en sån där förrädisk tallhed som ser inbjudande ut men plötsligt befinner man sig i ett hav av ljung där skiten går halvvägs upp på låren. Hur man än försöker går det inte att springa vare sig normalt eller fort och det slutar med att man får vika ut fötter och ben i sidled för att överhuvudtaget komma framåt. Man känner sig som en deltagare i ett ”spring-som-en-stureplansbimbo-marathon”

Hursomhelst skakade jag av mig fulhedstankarna och driftade vidare mot uppstigningens obönhörliga närmande. Jag insåg att det är lönedag och man får väl passa på att njuta så länge dom existerar. Snart är det slut på den lyxen. Men lön är det och statistisk sett är ju just fredagen oftare lönedag än dom andra vardagarna i veckan. Det är väl om inte mina risiga mattekunskaper haltar för mycket nästan 43% chans att just fredagen blir lönedag. Nåja. ”Kulorna ska rulla jag har ingen koll. Allt ska brännas upp. Fredag, lördag, söndag och sen så är det stopp” som Traste Lindén skulle ha sjungit. Kulorna ska rulla minsann. Lite som min hjärna som just nu som påminner om ett Pachinkospel då jag ser att klockan blinkar 06:36. 1 minut och så många förvirrade tankar.

[Här går vi in i minut 2 där AspLövet plötsligt inser att han saknar Luffarkavlen]

Vart tog den vägen. Luffarkavlen alltså. Att en sån klassisk budkavle bara får gå i graven är ju synd, skam och förbannad misär. Ett av mina största idrottsögonblick var på just Luffarkavlen. Nog för att Skogsluffarna är en liten klubb men hur många behövs egentligen för att arrangera en tävling? Med den allt sinande tillströmningen av nya orienterare kommer det på sikt bli färre och färre personer som kommer arrangera färre och färre tävlingar för färre och färre deltagare. Om 10-15 år har man kanske en stab av 3-4 personer som drar runt en hel tävling. Mer behövs inte för att bjuda några trötta pensionärer på förlegad underhållning. Spiralen slår snart i botten.

[Här går vi in i minut 1 och jobbångesten börjar tära på AspLövet]

Vadå Ångest! Jag har ju för fan ingen ångest! Jag slutar snart jobba och sen ska jag leva på systemet! Inte systembolaget alltså, även om det vore ett nöje, utan systemet som ger bidrag och låter AspLövet slacka. Jobbångesten my ass. Jag hatar såna där berättarröster, eller berättartexter som det är i detta fall.

Se där! 06:38. Nu ringde klockan också. 3 minuter kan vara en evighet om man inte har något bättre för sig än att försöka få tiden att gå.

torsdag, januari 22, 2009

Planlös

Nu när jag blir arbetslös hade det suttit bra med en funktionsduglig kropp. Då hade jag svidat om till löpvänliga kläder på studs och sen bara sprungit iväg. Bort. Oavbrutet låtit benen trumma på och inte stannat för något. Inte tröttheten. Inte förpliktelser. Inte hungern. Om jag inte passerar Lappens gatukök förstås. Det enda jag hade väjt för var gräsytor och asfalterade sträckor. Norrut hade nog passat bäst att springa för där finns skogen. Skog som i obanad terräng. Kanske hade mobilen ringt men jag skulle bara svara med orden.

"Har inte tid för tiden springer iväg."

När jag kommit så lång norrut som det bara går att springa hade jag vänt mig om med blicken söderut och sagt högt för mig själv.

"Det var ett jävla jobb det här."

Sen skulle jag bli stående där helt planlös. Det är just det som är så surt med livet. Man måste hela tiden ha en plan. Varför kan man inte bara springa? Framförallt med tanke på hur snygg jag är när jag springer. När jag sprang menar jag givetvis. Inte bara snabb. Snygg.


Sa jag att jag var snygg? Märkligt. Där ser man vad 3 veckors nykterhet gör med omdömmet. Säga vad man vill om alkohol men man far inte omkring med en massa lögner under dess påverkan.

onsdag, januari 21, 2009

AspLövet ligger still.

AspLövet fick ett samtal* under eftermiddagen.

- Hallå AspLövet. Ligger du ner?

Det har jag gjort länge. Vad vill ni?

- Rör du på dig, eller ligger du still?

Men vad fan! Jag ligger still. Kom till skott!

- Bara så att du vet. Vi skickar över några killar som ska sparka dig sönder och samman. Lås inte dörren.

Vad ska man säga. Jag tycker det är helt okey att sparka på folk som ligger ner. Så länge dom rör på sig. Men när objektet i fråga har slutat rycka i lemmarna borde misshandeln dock avslutas. Tydligen gäller inte AspLövets referensramar i livet längre.




*AspLövet fick sparken idag. Det börjar bli en dålig ovana det här.

Gubbmaffia

Jag har suttit och funderat på en sak som hände häromdagen.

Tydligen ska jag tillhöra någon sorts gubbmaffia som motverkar förändring och strävar efter att behålla gamla ingrodda ideal i klubben. Det var en ganska lång utläggning om det hela men jag minns inte så mycket för jag slutade lyssna ganska snabbt. Istället satt jag och sög på ordet "Gubbmaffia". Har man någonsin hört talas om "Kärringmaffia"? Nej, det har man inte. Och det måste ju betyda att historiskt är "Gubbmaffia" något bra. I min tankevärld i alla fall.

Jag sa aldrig att det var en intressant tanke jag hade.

tisdag, januari 20, 2009

På spåret

Om jag hade åkt till 10mila i år hade det varit för den där förbannade tågresan. Det låter kul. Jag hade förmodligen ändå inte lämnat tåget under hela helgen utan följt tävlingen via min bärbara dator i kupén och sjungit hyllningssånger till Jabba* i min ensamhet allt medans jag sakta domnat bort på grund av alkoholkonsumtionen som hållit samma fart som täten på 1:a sträckan. Jag hade, om jag känner mig själv rätt, somnat in en bit in på långa natten och vaknat till liv när tåget rullar förbi Södertälje på hemvägen och ointresserat frågat mina klubbkamrater hur det gick. Det kunde nog ha varit en kul resa.




* Hyllningssångerna till Jabba sjungs givetvis för att hedra minnet av tågresan till Jukola 2000 i Joensuu. Eller var det 1991 och Lakeaharju? Någon av Jukolatågresorna var det i alla fall. Åren börjar smetas ihop till en gråbrun sörja i min skalle. Hursomhelst är, ”Jabba Jabba Jabba Jabba Jabba Jabba”, det enda jag minns från den tågresan. Vad nu det ska betyda.

Jag är en motpol

Igår satt jag med på ett träningsmöte som klubben hade. Av någon anledning som inte ens jag själv listat ut. 2008 agerade jag UK i klubben men den smutsbefläckade titeln har jag avsagt mig i år så någon vídare koppling till träningsgruppen har jag inte. 2009 ska jag i alla fall vara passiv medlem i ett passivt tillstånd. Hursomhelst satt jag där relativt intetsägande och slängde ur mig en handfull ord under kvällen. Men mest lyssnade jag och funderade på vad min roll egentligen handlade om. Behövs det passiva åsikter?

Jag började ganska snart inse att jag var en motpol. All den positiva framåtandan, engagemanget och glädjen som dom sju andra mötesdeltagarna visade upp behövde vägas mot något. AspLövet i detta fall. Allt måste balanseras ut i det långa loppet och min roll här i livet kanske är att plocka ner sånt som är för bra. Se bara på mig själv. Jag är världens bästa orienterare men samtidigt är mina bittra sidor en negation mot samma påstående. Men jag är nog själv inte så balanserad. Jag är numera mest Ying. Eller var det Yang? Fan vet. Den svarta i alla fall.

Jag är tvåstrecksmossen som torkat ut.
Jag är hygget som växt igen med sly.
Jag är den felmullade kartan.
Jag är höjdkurvan som bara tar slut.
Jag är Bajamajan som svämmar över.

Men mest av allt...

..är jag trött

måndag, januari 19, 2009

Löwet och dess aspar

När man svänger ner mot närakuten på Löwenströmska lasarett så ser man ett par aspar som står knotiga invid vägkanten. Dom är inte mycket för världen men dom hänger med. Litergrann som AspLövet själv alltså. Utanför ingången sitter sen en skylt med texten, ”Löwet”. Det är som att komma hem tänkte AspLövet när han vände på den kopplingen och klev in för tredje gången på en vecka.

- ”Jag behöver mera piller! Företrädesvis burkar med varningstrianglar, dödskallar och om möjligt ett storpack så jag slipper ränna här hela tiden”

Svaret från receptionistsköterskan var att jag skulle sitta ner och ta det lugnt. Auktoritärt beteénde funkar tydligen inte på Landstingspersonal. Jag försökte armbåga mig in till doktorn men kom på mig själv med att det var just armbågen som var mitt problem så jag gav upp och satte mig i väntrummet. Två nummer av tidningen RES senare fick jag äntligen mera piller och kan således fortsätta mitt tablettmissbruk. Tyvärr syntes inga varningstrianglar på burken så modlösheten och suckande tilltog medans jag återvända till bunkern på jobbet.

2009 har ju börjat fantastiskt bra.

Kanske borde jag köpa en trisslott.

söndag, januari 18, 2009

Hjälten. Jag i detta fall.

Jag tror mitt liv skulle kunna bli en fantastisk tv-serie.

Varje avsnitt börjar med att hjälten, jag i detta fall, vaknar upp och planerar sin fantastiska dag med tävlingar och framgång. Hjälten, jag i detta fall, tittar avundsjukt på sig i själv spegeln och ber sin agent mota bort alla vackra kvinnor som hänger och klänger i omgivningarna i sin jakt på hjälten. Sen till lunch kommer hjälten i tv-serien, jag i detta fall, på att det finns några krämpor som hindrar honom från att utföra någon som helst fysisk aktivitet. Hjälten i tv-serien, jag i detta fall, börjar vackla i sin övertygelse och inser samtidigt att alla vackra kvinnor som häckade runt huset inte alla är vackra kvinnor utan bara ett jävla gytter av taggbuskar. Varje avsnitt slutar med att hjälten, jag i detta fall, sitter bitter på en bar och dricker sig full medans en trött bartender får lyssna på samma gamla klagosång som avsnittet innan. Cliffhangern är att hjälten, jag i detta fall, blir utslängd och ifall han kommer landa i en vattenpöl eller inte.

Detta synopsis till tv-serie kan nog alla, eller åtminstone jag i detta fall, hålla med om att det kan bli en långkörare i tv-världen.

Eller så byter vi ut hjälten i serien, jag i detta fall, mot en apa som får heta Jögge.

Men bara i yttersta nödfall.

lördag, januari 17, 2009

Glaset är tomt

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

Jag har aldrig förstått den frågan. Vem bryr sig. Den enda gången man måste fråga sig något är när glaset är tomt. Har jag någonting kvar att fylla upp glaset med? Är svaret på den frågan "Nej" är man illa ute.

AspLövet är ille ute ikväll.

AspLøvet

AspLövet har fått ett lukrativt erbjudande om att själsligt emigrera till Norge. Tydligen finns det folk i andra länder som fortfarande förstår storheten hos världens bästa orienterare. Med folk menar jag folk högt upsatta inom den Norska orienteringssfären. Mycket kan man säga om Norrmän men god smak har dom. Förutom att bli Norsk medborgare vill dom att jag ska ingå i ett hemligt projekt som ska kulminera 2010.

SHOW ME THE MONEY! skrek jag på mailen.

Budet jag fick var en tunna med spillolja, en lusekofta och så mycket torsk jag orkade bära med mig i famnen. Jag har inte svarat på budet ännu men AspLövet är ju billigare än en pingisbollskjutande hora på Bangla Road i Phuket så mer ersättning är så behövs inte.

Jag känner mig plötsligt både smutsig och upprymd.

fredag, januari 16, 2009

Kroniskt tillstånd

Kroniska gubbvader fylldes på med kroniskt inflammerade knän som innebar kronisk bitterhet vilket utökats med kroniskt sjukdomstillstånd.

Jag gillar kontinuitet i mina åkommor.

Men nu har jag dragit på mig en infektion i armbågen som smärtar konstant och tabletterna jag äter för att häva densamma ger mig konstanta magsmärtor. Nu har jag bara 3 dagar kvar att knapra piller och det oroar mig lite. Dom här intensiva smärtorna i armbåge och mage har satt min vardag på sin spets. Jag är rädd att när det är över och smärtan tynat bort kommer jag känna saknad och besvikelse.

Kanske är det inte normalt att önska sig kronisk smärta.

Men man skulle ju aldrig behöva vakna förväntansfull om så vore fallet.

Startpunkt Sprint-SM 20hundranånting

torsdag, januari 15, 2009

Ett hemsk minne ploppar upp


En solstrimma just inkommen genom vardagsrumsfönstret retar mitt trötta vänstra öga. Jag orkar inte göra något åt saken. Om jag blundar dyker bara värre bilder än solen upp på min näthinna så jag lider i det tysta. Jag gräver mig vidare neråt från den redan befintliga botten och inser att under botten finns det flera lager av motgångar. Det som jag trodde var slutstationen är bara början på en resa rätt ner i helvetet. Jag är bara i förorten än. Det är långt kvar.

Bäst som jag ligger i soffan, med min smärtande mage som rasat av tablettmissbruket, kommer jag plötsligt att tänka på Lilla Siljanskavlen 1981. Den tävlingen har varit spårlöst borta i mitt minne men just här mellan motgångslagren dyker det upp. Typiskt. Det var Steffe, Jag och Norren som sprang i laget. Steffe kom in som 45:a sen sprang jag ut. Bom. Bom. Spik. Spik. Bom. Bom. Sen var den dagen förstörd. Hade jag då vetat vad som komma skulle hade jag inte legat här idag. Jag törs inte själv tolka den sista meningen. 196 lag startade i H15-16 klassen. Vi kom 78:a. Inte min förtjänst. Bara min skuld.


På kartan ser jag att det är Kart-Bosse som ligger bakom alstret. Kanske är det Kart-Bosse fel alltihop. Han har ju så många rävar bakom sina öronen den där mannen. Säkert en hel rävfarm bakom knutet hemma i Leksand. Vi skyller på Kart-Bosse tycker jag. AspLövet måste få vila sin trötta hjärna. Om så bara för stunden tills sömnen tar vid.

onsdag, januari 14, 2009

Jukola 2009

För 7 månader sen hade jag en avskedsturné. På den resan var jag en diktatorisk, och mellan varven totalt vårdslös, lagledare på Jukola. Efter den helgen lämnade jag både Jukola och orientering bakom mig och lekte istället arga leken med en svart framtid. Inte hade jag då i mina tankar att jag endast ett halvår senare skulle anmäla intresse för att följa med på Jukola 2009. Mina coachdagar är dock över så 2009 kommer det bli som medlem i supporterklubben. Med andra ord ännu större möjligheter att agera vårdslöst och oansvarigt. Bäva månde världen.

Men hade jag inte hellre, handen på mitt bittra hjärta, sprungit? Jovisst. Men. När jag tittar på dom gamla kartorna över tävlingsterrängen som arrangörerna bjuder på kan jag inte annat än känna förvåning och osäkerhet i frågan. Det ser inte så Jukola-aktigt ut i mina ögon. Gröt och bröt och stigar till förbannelse och inte alls som Jukola. Jukola som ändå är en av mina absoluta favorittävlingar genom karriären. Den här försmaken lockar inte ens mina gubbvader.



Kanske det inte blir så tråkigt som det ser ut men jag kan inte släppa tanken att arrangörerna har gjort en 10milavariant och börjat med att leta efter en plats där infrastrukturen för TC redan är klappat och klart. Det tävlingstekniska har fått stryka på foten. Möjligen är det ett tecken i tiden att vi går åt det hållet men bara för det behöver man inte tycka om utvecklingen. Jag gör det inte. Hellre bristfällig TC-service med kanonterräng än tvärtom. Nåja. Jag ska ju ändå bara vara där som supporter så mig lär det inte gå någon nöd på. Nödhjälp lär jag däremot behöva om jag känner mig själv rätt.

Annars är det faktist så att AspLövet redan 1977 rekade av Mikkeli som potentiellt tävlingsområde. Nu överskuggas dock Mikkeliminnet av en annan plats bara ett par Pitkämäki-kast österut. Punkaharju. Herrejävlar vilket paradis på jorden. Tänk er Malingarna fast 100 gånger bättre. Svepande åsar runt sjöar och tallhed som smeker sig ner mot vattnet. Väl värt pengarna att besöka. Inte för att jag betalade 1977 men det är en liknelse som jag bjuder på. Ring om ni drar dit så hänger jag på.



En sak vet jag i alla fall med 100% säkerhet inför Jukola 2009 i Mikkeli.

AspLövet tar inte med sig någon telefon.

Fylla på statens bekostnad

Det blev ingen vätsketömning av armbågen. Den Svenska läkekonsten tog till det beprövade sprittricket istället. En flaska högoktanig alkohol tömdes i ett tjockt omslag som med gaffatejp spändes fast över armbågen. Tydligen ska infektionen kunna dras ur kroppen spritledes.

"Härligt! Det är så jag jobbar! Spriten ska in och skiten ska ut"

- "Fast spriten går inte in i kroppen" påtalade sjuksystern som såg ut att vara en D35:a

"Jaja! Du säger det ja. Men min kropp funkar lite annorlunda tjejen. Här går ingen alkohol till spillo ska du veta"

Nu sitter jag på jobbet och börjar fyllna till. I AspLövets värld går som sagt spriten bara en väg. Invärtes. Infektionen skiter jag i.



[Notering: Så mycket gratisfylla blir det inte då varje besök på lasarettet kostar 140:- Det blir dyra spritdroppar att suga i sig med andra ord]

tisdag, januari 13, 2009

Flukloxacillinnatriummonohydrat

Slemsäckar

Vad ska man säga. Att något så litet och i mina ögon onödigt kan ställa till så mycket obehag. Den inflammatoriska smärtan strålar längs med hela armen och jag tycker nästa synd om mig själv. Men bara nästan. Nu ska jag knapra Voltare och Heracillin och som en extra bonus ska jag till lasarettet imorgon för att tappa ut vätska ur min numera gigantiska armbåge. Hårt så det förslår. Tydligen har min eländiga kropp börjat släppa skadorna uppåt på kroppen. Det blir intressant när det kommer upp till skallen. Då blir det konfrontation.

Two diseases enter. One diseas leave.

Jag vet inte vem jag håller på.

Mitt sjuka huvud eller den ännu ej definierade sjukdomen som attackerar.

måndag, januari 12, 2009

På besök i Limbo

Jag måste ha kommit till himmelriket. Eller är det helvetet? Vad det nu än kallas om man är icke troende. Limbo kanske. Varken eller liksom. Hursomhelst har det svindlat framför mina ögon och ljuset i tunneln verkar inte vara så mycket en monsterlampa som en fladdrande smärta i kroppen.

Eftersom min söndervridna armbåge inte på något sätt lugnat ner sig, tvärtom faktist, så har jag under dagen tvingat i mig värktabletter av blandad sort. Hoppas inte Wada dyker upp för att testa världens bästa orienterare ikväll. Värktabletterna har inte lindrat värken i armbågen nämnvärt. Vad dom däremot gjort är att ge mig en djävulsk magsmärta. Tydligen är jag inte så tablettålig. Ligger i soffan med vänster arm trekvartslutad mot soffkanten för att minska smärtan samtidigt som jag gungar för att, tröstlöst, lindra magsmärtorna. Det är inte så kul som det låter. Kanske är det såhär det är i Limbo. I evigheters evighet. Vad vet jag. Jag är ny här.

Trappstegsmodellen

Jag lyckades träna 2 pass i helgen vilket man nästan får gräva i historieböckerna för att hitta. Sitter som bäst och väntar på att min sjuka kropp ska stänga ner ordentligt och kanske blir det ännu en 3-veckors konvalescens. Men det stör mig inte så mycket för jag tror att i förlängningen var denna helg lite härdande. Kanske blir det så att efter dom här kommande 3 sjukveckorna så kan jag träna 3 pass i rad. För att sen bli sjuk i 3 veckor givetvis. Men efter det, om allt faller på plats, blir det 4 pass i rad. Följt av 3 veckor hemma i sängen gråtandes. Ser ni mönstret. I denna takt kommer jag ha nästan 14 dagars träning, i rad, i slutet av december. Det är ju smått fantastiskt. Sen att jag under året nästan kommer ha 40 sjukveckor är en bagatell i AspLövets liv.

14 dagars träning.

I rad.

Jag längtar redan till december.

Borsett från kylan då.

söndag, januari 11, 2009

Ny skada! WooHoo!

Nya skador är ju alltid något som roar. Man är ju lite trött på gubbvaderna och dom kroniskt inflammerade knäna. Vilken sagolik tur för mig då jag idag drog på mig något helt nytt.

En söndervriden armbåge.

Vad säger man om det. Känns litegrann som en hockeyskada. Kaxigt. Bakgrunden till åkomman är en Miniknatsolycka. Olyckan i detta fall är min egen och ingen annans. Skulle lyfta upp den ena Miniknataren ur en vagn och fick vrida till den lilla parveln för att hans fötter hade fastnat i armstödet. Just i det vridmomentet knäppte det till i ena armbågen. Tänkte inte mer på det men en timme senare började det ömma och nu 3-4 timmar senare har jag en svullen golfboll på armbågen och en störtskön smärta vid minsta rörelse.

AspLövet är glad.

Ibland krävs det så lite.

Tiltshiftkungen

Den outtröttlige Blogg-Kungen har flera gånger visat upp bilder putsade med tiltshift. Tidigare fick man fixa till detta själv i Photoshop men nu ser jag att Bloggkungen har hittat en sajt där gemene man kan ladda upp sina bilder och få dom färdigproducerade med ett klick. Inte illa. Där har man många timmar att slösa bort. Det finns dessutom kameraobjektiv som gör detta men för att ha råd med ett sånt behöver man nog ha dubbla löneutbetalningar varje månad. Vänta nu! Det har ju jag! Bäst att inte inleda sig själv i frestelsen.

Det roliga med tiltshift-bilder är att det ser ut som små modellerfigurer. Se bara på min bild från damernas start på Jukola 2008. Blir man inte sugen på att plocka på sig alla små damer och ställa upp dom på hyllan hemma?


Mmmmm... Det vore något det.

En egen Jukolastart med 900 damer i bokhyllan.

lördag, januari 10, 2009

AspLövet frågar sig själv

Hallå! Är det inte en kall öl jag ser här framför mig?

- Nej, det är ingen öl.

Är du säker? Jag kan svära på att det är en öl.

- Du ser fel. det står ingen öl där.

Ingen öl alltså.

- Ingen öl.

Kan man få en öl?

- Det blir ingen öl!

Skit också! Vatten då?

- Finns i kranen. Sluta störa mig.

Det hade varit gott med öl.

- Käften!

Attackpromenad 2.0

Idag beslutade jag mig för att ta attackpromenerandet ett steg framåt i utvecklingen. Har under hösten på våra långdistansträningar haft ca 9,30 min/km. Det mätt på den faktiska sträckan alltså. På banlängden har detta gett en km-tid på ca 10,30 min/km.

Eftersom jag varit så inåthelvete krasslig den sista tiden tänkte jag att det är lika bra att sätta upp ett orimligt mål. Valde en bana som var 11,7 km och siktade på att attackpromenera under 10 min/km och sen att gå under 9 min/km på den faktiska sträckan. Kan låta invecklat för oss som fötts med två hjärnhalvor som inte är ihopkopplade men gps-klockan sköter det mesta åt en tack och lov.

Startade bra och låg länge på 8,30 min/km. Vid ca 7 km kom jag till sträckan 9-10. Där blev jag lite orolig efter den branta backen upp till 10:e kontrollen då snitthastigheten plötsligt hoppade upp till 8,54.


Mjölksyran från den branta backen satt sen i benen resten av dagen men jag lyckades till slut gneta mig imål med min målsättning fullbordad.

Var ute i 111 minuter på den 11,7 km långa banan. Under 10 min/km. Bra där AspLövet. Den faktiska sträckan jag gick blev 12,43 km och snitthastigheten slutade på 8,56 min/km. Att jag bara gick 730 meter längre än banlängden borde innebära att jag slickade strecket idag. Kanske därför jag är så torr i munnen.

Mycket siffror blir det. Man skulle kunna säga att AspLövet är derivatan av alla bittra variabler. Svaret på den ekvationen ligger väl i paritet med den Gordiska knuten.

Nu fattar jag inte ens själv vad jag pratar om.

fredag, januari 09, 2009

Allt var bättre förr

Det klemas för mycket med ungdomar och motionärer nuförtiden. Kom att tänka på det när jag såg ännu en i raden av resultatlistor från klubbens Nattcup. Som oftast var det ungdomar i toppen med någon motionär insprängd för fans skull. Herrugud, säger jag utan att för den skull tumma på min ateism, vad korta banor dom får. Det handlar snarare om medeldistansbanor och inte alls grymma natttbanor som mig veterligen grundtanken var. Det hela bygger på ett handikappsystem där alla, oavsett ålder/förmåga, ska ha chansen att vinna. Men någon jäkla ordning får det väl vara. Kan inte minnas att någon senior eller bättre löpare varit nära att vinna dom senaste åren. Jag kan minnas fel men det ändrar inte på min grundinställning i frågan. Annat var det på min tid. Och min lite bättre tid är ändå inte längre bort än 15-20 år för er som tror att jag funnits sedan tidernas begynnelse. Jag minns speciellt hur mitt handikapp som ungdom/junior på såna här tillställningar såg ut. Dom rutinerade seniorerna sa bara kort och gott.

"Sätt igång och spring. Vi startar när du kommer fram till skogskanten där framme"

Mer än så fick man inte i handikapp och sen var det bara att bita blod och springa till man spydde. Man var aldrig nära att vinna men man härdades å det grövsta. Så tycker jag att det ska vara. Inte fan ska man kunna vinna tuffa nattcuper när man är ung. Det ska bara handla om selektiv utslagning. Pallar man inte att bli trött och förnedras kan man gå hem. Allt var bättre förr.

Allt var bättre förr.

Den tanken får jag aldrig sluta tro på. För om allt var sämre förr, när jag höll på, och bättre nu, när jag inte kan vara med. Då.. Då.. Näeee. Den tanken är för ohygglig för att ens få komma upp till ytan

Allt var bättre förr.

Vi säger så.

torsdag, januari 08, 2009

Mer elände från rundradion

Jag törs knappt titta mig själv i ögonen längre. Den här segdragna virushistorien som bubblat och och skvalpat över nästan varje dag nu i 4-5 veckor dag börjar tära på tålamodet. Varje dag ställer jag mig frågan om det kanske handlar om hypokondri. Såhär länge kan man inte vara sjuk om man har ett normalt psyke. Kanske har jag svaret på frågan redan där. Normalt psyke. Dags att bryta negativa tankemöster som sagt. Men för att återgå till skammen som sköljer över mig just nu. Hand i hand med hypokondrin har jag under dagen, förutom mitt vardaglig sjukdomstillstånd, fått en förvarning.

"Du kommer inom kort bli magsjuk" säger dom vid rundradion.

Och på mig ligger det rundaste av det runda just vid magtrakten. Sitter och funderar på om det illavarslande kommer komma ut oralt eller analt. Inget av sätten lockar nämnvärt. Jag får nog ta fram mitt gamla favoritminne från min orienteringskarriär för att lyft mig själv i kragen.

"Kontroll 84! Jag ska ju ha 85!?"

onsdag, januari 07, 2009

Att gå på vatten

Det finns dom som påstår att AspLövet kan gå på vatten.

Och visst är det så.

Men just tricket att gå på vatten är sjukt överskattat. Det är ju inte mer än lite plask på en helt plan yta. Inte alls så kul som folk tror.

Vad som är mer intressant än att gå på vatten är att kunna vara på botten. För det är ju så att ett liv är inte värt att leva om man inte någon gång får vara på botten. Så att man verkligen uppskattar dom tillfällen man går på vattnet alltså.

Kanske är det just därför AspLövet hatar vintern.

På vårjakt

Jag sladdar in på vändplan där vägen tar slut borta vid, vad jag antar är, världens ände. Kliver ur och småspringer med mina gubbiga ben ner till sjön.
Trycker ner mina bara händer i det tunna snötäcket som ligger på isen och vispar runt med fingrarna i ren desperation. Kallt och hårt. Skit också.
Precis omvänt mot hur jag vill ha mitt liv. Mina kvinnor också för den delen. Lägger mig ner en stund på isen och lyssnar efter eventuella knak i isen som kan indikera att våren är pågång. Det är knäpptyst. Eller så beror det på att mitt öra allt för snabbt kyls ner och tappar både känsel och funktionalitet.

Hur länge ska man behöva vänta på våren tänker jag. Klimathotet i kombination med ett allt stressigare samhälle där allt går snabbare, tiden inkluderat, borde innebära att våren är här nu. Se bara på 10mila. Det arrangeras i mitten av april i år. Om några år kommer 10mila arrangeras i mars förmodligen. Tyvärr kommer väl vårdatumstoppet hänga med i utvecklingen så i mars är det sluttävlat i framtiden. Sen får det bara arrangeras sommartävlingar med specialtillstånd från april till september. Höstsäsongen får bli oktober till december. Sen nöjer vi oss med januari som vintermånad. En månad att vila upp sig och samtidigt ha som uppbyggnadsperiod inför tävlingspremiären 1 februari. Mer ska man väl inte behöva?

På vägen hem från den isbetäckta sjön sticker det både i fingrarna och vänster ansiktshalva. Om jag försökt rita ett självporträtt med dom genomfrusna fingrarna hade det nog blivit åt Picasso-hållet. Ett öra, en stel mun, några spridda skurar av gråa hårstrån och kanske, i bästa fall, ett trött öga.

7 januari.

Ingen vår i sikte.

tisdag, januari 06, 2009

Bryta tankemönster

Jag fick ett samtal nu på förmiddagen av en djefla typ. Det visade sig dock att han hade sunda åsikter om det mesta och han tyckte att AspLövet borde jobba med att identifiera tankemönster för att på så sätt bryta dom. Det är väl en idé lika bra som något annat tänkta jag och satte igång.

Jag är världens bästa orienterare
Jag är världens bästa orienterare
Jag är världens bästa orienterare

VÄNTA!

Nu blev det fel va?

SKIT OCKSÅ!!

måndag, januari 05, 2009

Men nu är måttet rågat

Ikväll kom verkligheten ikapp AspLövet.

Det har varit nära många gånger den sista tiden. Jag har slunkit runt hörnet, gömt mig bakom julgranen, tappat bort mig själv på väg hem från krogen, spelat oberörd och ibland har jag slagit mig hårt i ansiktet med öppen handflata. Som en tjej alltså.

Men nu är måttet rågat.

Dom sista månaderns dekadens tar ut sin rätt och jag kommer om 5 minuter tvärslockna i sängen. Klockan är ändå bara "Snart dags för Miniknatarna att gå till sängs". Miniknatarna i detta hushåll har inte ens borstat tänderna ännu.

Tur att dom är för små för att utnyttja såna här straffsparkar.

När jag blir stor ska jag börja ta hand om mig själv.

Ett tävlingsminne

Var påväg ut till en tävling en morgonen och hade för avsikt att släppte av fru AspLövet vid någon plats som inte direkt har någon betydelse i historien. I en korsning där bilar kom farande lite för fort skulle jag göra en vänstersväng och letade en lucka mellan dom framrusande plåtvraken. Chansade lite och mycket riktigt smällde en bil in i sidan på mig. Den sidan där fru AspLövet satt. Bilen studsade häftigt ner i diket och blev stående med hela högersidan intryck och rök vällde ut från motorn. Jävla skit också. Kastade mig ur bilen och fick en lätt panikkänsla i kroppen.

Hur ska jag nu hinna ut till tävlingen?

Grävde fram mobilen ur fickan och ringde på stört till min far. Han svarade turligt nog och lovade komma på direkten för att skjutsa mig till den aktuella tävlingen. Allt såg plötsligt ljusare ut och jag gick tillbaka till bilen för att hämta min väska i bagagluckan. Den var oskadd och jag kunde börja samla tankarna mot den viktiga tävlingen igen. Det här vraket har nog tyvärr gjort sin sista Älgdrevsresa tänkte jag och betraktade det som en gång var en riktig kepsbil.

Bäst som jag stod och väntade på min far kom jag att tänka på fru AspLövet som varit med i bilen. Tittade in i plåtskrotet, som en gång var en fin högersida på min bil, där hon borde vara. I passagerarsätet satt hon och verkade vara vid gott mod även om hon mest harklade och hostade då jag försökte prata med henne.

- "Älskling, jag har inte så mycket pengar kvar på min mobil men du kanske kan be någon som kommer förbi att ringa Ambulansen. Jag hinner inte stanna för då missar jag min starttid"

Hon tittade på mig med bedjande ögon och jag förstod att hon ville något även om hon inte fick fram några ord. Jag beslöt mig för att ge henne en några tips.

- "Här, ta den här trasan och tryck mot det där såret i sidan. Jag tror inte att det normalt ska spruta sådär mycket blod älskling. Jag ringer dig när jag är påväg hem. Du kanske kan ringa försäkringsbolaget sålänge? Vi hörs!"

Jag hann till tävlingen men jag vet att ni är oroliga över hur det gick.

Jag vann.

Vem hade trott något annat.

söndag, januari 04, 2009

Viktig Info

Vad skulle motivera mig att träna ett par extra pass i veckan mer än något annat? Jo, det ska ni få reda på.

Att få info om vart klubbens vindskydd ska stå på 10mila 18-19 april.

Ingen oro kan som saknaden av den informationen gnaga sönder vinterträningen.

Det och hur långt det är till duschen.

Glädje över ett fynd

Jag kan andas ut. Efter ett kort besök på en svinkall terrass imorse upptäckte jag där, till min stora glädje, dom borttappade orienteringsstrumporna lätt fastfrusna i gräsmattan. Troligen har dom hamnat där efter något smärre vredesutbrott för något år sedan då jag klev över frustrationsgränsen på grund av min defekta kropp. Hade helt glömt bort att dom befann sig där men nu är dom förlåtna. Har kört dom i micron för att tina upp dom och nu sitter jag i soffan med strumporna på. Enbart dom varma strumporna alltså. Lite nakenhet har man aldrig dött av. Så länge man bara umgås med sig själv ska kanske tilläggas.

Nu är det bara invänta effekten av strumporna och förhoppningsvis kommer AspLövet vara AspLövet inom kort.

En tragedi

Jag har haft en oro i kroppen idag. Trodde först det bara var sockerabstinensen som rasade i mig men kom plötsligt på att oron har funnits under en längre tid. Det hela blev speciellt påtagligt under kvällen då jag tvingades se en "chickflick" och kom på mig själv med att både skratta och få en myskänsla i kroppen.

Denna upptäckt gjorde mig kallsvettig. Vart har AspLövet tagit vägen? Inga tankar eller drömmar om orientering längre men chickflicks funkar. Vad kommer härnäst. Vaknar jag imorgon och är plötsligt sugen på en musikal eller kanske gå på Friskis & Svettis? Tanken svindlar.

För att försöka komma till tals med mig själv gjorde jag några tester. Tog upp senaste Skogssport och bläddrade febrilt för att frambringa något som kan kallas engagemang och längtan. Tyvärr talade tidningen tyst till mig trots att jag lade örat till. Spontansurfade in på Alternativet och hamnade i diskussionen om hur drivningsvägar ska redovisas på kartan. Kände ingenting i veka livet rörandes den frågan. Det enda jag kom att tänka på var att vore inte en viktigare fråga vem idioten är som har kört upp spåren i skogen och kunde man inte gemensamt åka hem till den här idioten och kollektivt spöa upp honom. Det borde vara en läxa till skogsbolagen så att vi på sikt slipper drivningsvägar och således karteringsproblemet.

Oron stillades inte så jag insåg att det krävdes hårdare tag mot mig själv. Tillbaka till rötterna helt enkelt. Funderade länge och väl innan poletten trillade ner. Vad är mer orientering än något annat? Jo, ett par utslitna, noppiga orienteringsstrumpor. Om jag tar på mig mina gamla slitna orienteringsstrumpor kanske vinden vänder. Orienteringsstrumporna får sitta på 24/7 tills att det har blivit karl av AspLövet igen. Det får ta så lång tid det tar.

Grävde mig ner bland mina gamla träningskläder men ju längre ner jag kom desto oroligare blev jag. Strumporna var borta. Vände upp och ned på min garderob, for fram som en högtrycksspruta i förrådet och letade mig trött bland Miniknatarnas strumpor. Resultatet var fruktlöst och känslomässigt omvälvande.

Mina orienteringsstrumpor är borta.

Tragedi är bara förnamnet.

Efternamnet är också Tragedi.

lördag, januari 03, 2009

Expeditionen - Dag 2

Jag ligger ensam och skakar. Det är en klåda inne i kroppen som är omöjlig att riva bort och huvudvärken smäller på som ett par spikskor på plåttak. I detta fall inget hett plåttak utan ett kallt. Om det nu har något med saken att göra. Det finns så mycket skit som vill komma ur kroppen. Både verbalt men kanske mest i fysisk form. Jag upplever känslan som efter ett överjävligt träningspass, eller tävling, där man väggat och kroppen stänger ner vissa kroppsfunktioner för att överhuvudtaget kunna överleva.

Men nu är det varken träning eller tävling som trycker ner mig kallsvettig i soffan. Det är abstinens. Som en simpel alkoholist får jag nu ta konsekvenserna av mitt missbruk. Inte som man kanske tror alkohol, även om den skiten också måste ur systemet, utan den stora tjuven i detta drama är socker. Kopiösa mängder socker i den kamoulerade formen Coca-Cola. Missbruket har nått sin gräns och det är dags att rensa kroppen en gång för mig själv. Jag skiter väl i alla.

Coca-Cola.

Kommer vara saknad.

88 dagar kvar på expeditionen.

fredag, januari 02, 2009

AspLövet 4.3

Välkomna ska ni vara till lanseringen av AspLövet 4.3

AspLövet har funnits i många versioner. Tidiga versioner hade många barnsjukdomar och var väl inte speciellt kompatibla med omgivningen men sen började det bli styr på saker och ting omkring version 1.0. Redan vid 1.5 dök tyvärr schlatterviruset upp och raserade en illusion i dagande. Version 1.8 var väl den första releasen som verkligen visade potential och även om det dök upp lite knäbekymmer i kommande upplagor var flera av versionerna på 2.x och uppåt riktigt funktionsdugliga. För att inte säga fantastiskt bra, men det är det inte många som känner till. Det dök dock upp några fulversioner på marknaden mellan varven. Dom har vi dock grävt ner i New Mexicos öken. (Guldstjärna om ni löser den kopplingen)

Sen rullade versionerna på med ömsom vin och alldeles för lite vatten. Lagom till version 3,0 började tendenser till gubbvader synas och underhållet var inte av bästa kvalitet. Till 3.5 var tanken att det skulle bli en rejäl uppgradering men det blev inte mycket av det. Inte för att upplagan var en total katastrof med pest eller kolera men nog var det synonymt med en elakartad venerisk sjukdom i alla fall. Dom senare versionerna av 3.x lades i princip på is och allt kvarvarande krut sköts mot framtiden. Till version 4.0 där drömmar spikades och förhoppningar smektes. Allt var upplagt för den stora comebacken och om bara tanken kunde vält kor så hade det kunnat bli succe. Men nu blir aldrig livet den utopi man inbillar sig förtjäna. AspLövet goes H40 med versionerna 4.0, 4.1 och 4.2 var i paritet med storslagna fiaskon som Gizmondo, Betamax och New Coke.

Vad händer då med version 4.3 kan man fråga sig.

Ingenting mina vänner. Om det nu finns några såna kvar. Vänner alltså. AspLövet 4.3 är med andra ord ännu ett steg bakåt i utveckligen. OK, ganska många steg för att vara ärliga. En fulversion helt enkelt för att återkomma till det ordet.

EN FULVERSION

Om den kunde köpas fanns den i bästa fall i utvalda Rustabutiker.

Inte för att någon bryr sig.

Inte ens jag själv

Hallspegeln

Klämdagar är ett jäkla gissel för kroppen. I alla fall om man ska hanka sig till jobbet. Ena dagen är du ledig och kan förlusta dig med sena timmar frampå natten, fylld med onyttigheter, och nästa dag ska du plötsligt gå upp i samma sekund som du nyss gick och la dig. Jag fick svart på vitt vad sånt här leverne kan göra med din kropp imorse. Klockan ringde 07.00 och jag vinglade uppskrämd ut i hallen. Stannade till vid spegeln och såg chockat på min spegelbild. Jag fick gnugga mig i ögonen för att verkligen förstå att jag var vaken.

Är detta verkligen jag?

Jag började snabbt misstänka att den bristfälliga sömnen hade gett mig hallucinogena upplevelser. Ansiktet som stirrade tillbaka mot mig såg inte alls ut som jag. Fast ändå litegrann. Håret som brukar vara mörkt med gråa inslag var plötsligt ljust och vackert. Mina ögon som normalt är trötta och hängiga tittade vaket och piggt tillbaka på mig själv. Detta kan inte vara sant, tänkte jag och blundade några sekunder samtidigt som jag visualiserade en naken Shane MacGowan för att skrämma mitt förstånd till full vakenhet. När jag öppnade ögonen var det fortfarande inte jag själv som var spegelbilden. Jag såg så ung och oförstörd ut. Har jag hamnat i en tidsloop och slungats tillbaka i tiden?

Vem är du?

Jag är AspLövet svarade jag tillbaka och insåg att jag kan ju inte både fråga och svara mig själv. Någon jäkla måtta på förvirringen får det väl vara. Detta händer inte mig. Detta händer inte mig. Detta händer inte mig. Detta händer inte mig, sa jag till mig själv fyra gånger. Varför just fyra vet jag inte.

Insåg plötsligt att klockan tickade och att jag måste ge mig iväg till jobbet. Eller han den där som tydligen är jag numera måste iväg till jobbet. När jag vände mig om för att gå vidare i hallen stötte jag plötsligt på hallspegeln. Hallspegeln? Vände mig återigen förvirrat om och stirrade rätt in i ett fotografi på en av Miniknatarna. Dom pigga ögonen stirrade på mig med ett lurigt leende.

När jag kommer hem från jobbet ska hallspegeln bort.

Jag mådde bättre med Miniknatarens spegelbild än vad verkligheten visade.

torsdag, januari 01, 2009

Innan 2008 tog slut

Innan det nya skitåret hann ta vid var jag ute på årets sista pass. Passande nog på ett arrangemang som hette just Årets Sista Pass. Det hela handlar om en patrulltävling där man vid varje kontroll får en omöjlig fråga med 3 svarsalternativ. Varje svar leder till en kontroll som man måste plugga in i sitt förhoppningsvis goda kartminne. Vid den rätta kontrollen sitter nästa fråga. Vid dom 2 "blindkontrollerna" finns ingenting uthängt. Jag var vid lottningen av patrullerna lite allmänt hängig, som vanligt, och valde att köra tävlingen själv och fick starta först.

K 1
Det var en fråga om någon okänd idrottskvinna så jag stack mot den kontroll som låg mest passande till hands vilket visade sig vara rätt. Trots att jag bara attackpromenerade rev det bra i bröstet efter första backen.

K 2
Vilken stad kommer årets Svenska lucia ifrån? Hur fan i helvete ska man veta det. Jag tog återigen den mest passande kontrollordningen och belöndes igen. I den här takten kommer det bli en "promenadseger" tänkte jag.

K 3
Svaret på denna fråga kunde jag nästan men jag valde att passera ena blindkontrollen så att jag inte blev stående vid en mittenkontroll om det visade sig vara fel. Mina föraningar var korrekta.

K 4
Kunde inte svaret på frågan så jag valde att attackera kontrollerna från vänster till höger. Ingen frågelapp syntes till på den första höjden så jag forsade vidare mot mittenstenen. Hittade flera stenar på kanten men ingen lapp syntes till så jag fick dra iväg till den tredje kontrollen. Där det heller inte fanns någon lapp. Till min stora besvikelse. Suckade några gånger och vände åter mot mittenkontrollen för att scanna av stenarna igen. Stannade till bland stenarna men såg fortfarande ingen lapp. Just som jag skulle återvända till den första höjden kom en patrull in mot min position och jag hör någon säga. "Där hänger den", samtidigt som dom dyker in under en gran. Jag förbannade arrangörens djävulskap att gömma både sten och frågelapp under en tät gran. Motivationen sjönk ett snäpp.

K 5
Inget nytt under den kalla himlen här heller. Frågan var omöjlig. Patrullen som just passerat mig hade jag nästan rygg på in mot den östra kontrollen och jag såg att dom inte stannade till där så jag genade lite och var ikapp. Sug på den manövern tänkte jag och var med in till den rätta kontrollen.

K 6
Svår fråga. Tog kontrollerna i fel ordning. Story of my life. På Svenska blir det. "Historien om mitt liv skulle inte fylla ett A4-papper ens om jag skrev med vänster hand och jättestora bokstäver."

K 7
Började tröttna både i ben, huvud och på dom svåra frågorna. Skippade ena "blindkontrollen" då jag passerades av ännu en springande patrull som verkade säkra på den södra kontrollen. "Hängpung", sa jag till mig själv och skämdes lite.

K 8
Hade tänkt ta kontrollerna från vänster till höger men uppe på berget såg jag en patrull som var och vände vid höjden utan att stanna till så jag genade ikapp dom. Smart sa räven som frös fast i isen. Näee vänta nu.... Osmart borde han väl ha sagt?

K 9
Svaret på denna fråga kunde jag inte. Igen och igen upprepar sig historiens gång. Katastrofen på kontroll 9 blev total då jag var fram till rätt sten men "bara" spanade av 80% av stenens rundning utan att se frågelappen. Kom åter efter 1 minut och hittade lappen slickad mot stenens baksida. Svor både högt och lågt.

K 10
Tro det eller ej men jag kunde svaret på frågan. Läste inte ens in dom 2 andra kontrollerna så jag har nog ritat i dom fel på nedan karta. Skit i dom. Det gjorde jag.

K 11
Här raserades AspLövets halvskapliga lopp. Visste att det borde vara mittkontrollen men valde att plocka stenen vid stigen för säkerhets skull. Glider sen upp sänkan där det var blött och jävligt. Här är kärret för i helvete! Tänkte jag alltså. Tyvärr ville tankens kraft inte överensstämma med verkligheten. Sen insåg jag att den tredje kontrollen hade jag inte lagt på minnet mer än att det möjligen var en sten möjligen längre österut möjligen på kanten ner mot gärdet. Vimsade bort och hittade både stora och små stenar men ingen lapp. Var påväg att ge upp då jag sakta strosade tilbaka mot kärrkontrollen. Fortfarande igen lapp där och jag gick upp på åsen med förhoppning att se någon annan patrull. Till min stora trötthet såg jag en lapp fladdra i vinden bara en ynka bit bort. Mitt i ett kärr. Mitt i den där jävla sänkan som jag borde ha varit i. För att spä på bitterheten vrickade jag till foten innan jag nådde fram. Jag grät en skvätt och längtade hem.

K 12
Svår fråga. Chansade på att den inte kunde vara den östra kontrollen och hade åtminstone rätt i det. Såg på GPS´n att jag börjat tappa tempo. Min attackpromenad hade börjat likna något som kan hittas på Luffarligan.

K 13
Sista kontrollen gav bingo på den svåra frågan. Sista kontrollen gav bingo på den svåra frågan. Orkade inte ens bli besviken. Orkade inte ens bli besviken. Tröttheten gjorde att allt tog dubbelt så lång tid. Tröttheten gjorde att allt tog dubbelt så lång tid.

K 14
Äntligen kunde jag svaret på en fråga igen och fick åter lite kraft i benen. Gled förbi ena blindkontrollen bara för att. Bara för att jag är en sån osäker person. Vid kontrollen hängde en bild på arrangören och ett välkomnande in i bastun. Bra så tänkte jag och gick hem. Till bastun alltså. Hem var det alldeles för långt att gå.

Jag var långt ifrån att vinna men kom heller inte sist konstigt nog. Kom 4 av 7 deltagande patruller. Det är tur att man är schizofren så att man kände sig som en patrull. Jag hade 112,35 på den 8300 m långa banan. 8300 meter är alltså så lång den hade varit om man konsekvent kunde alla frågorna och alltid gick direkt till rätt kontroll. När jag kom i mål visade min GPS att jag promenerat 11,83 km. Det finns lite att slipa på vad gäller min nutidshistoriska kunskap med andra ord.

Efter målgång var det bastu och bad i uppsågad vak. Eftersom jag var mer sjuk än frisk och hade bråttom hem fick badet läggas på is detta år.

Som ni förstå är ovanstående 2 bortförklaringar bara en finare omskrivning av att jag är en ynkrygg.

Världens bästa nyårsfirande

Tja, mitt nyårsfirande var väl enligt modell a:1. Inga större överraskningar eller utsvävningar med andra ord. Tur då att andra slår på stort och gör hela grejen till något mer än mat, kallprat och förfrysna tår då man slaviskt ska beskåda några miljoner kroner brännas av upp i luften vid 12-slaget. Jag blev inte ens tillräckligt full för att glömma bort mitt liv för en stund.

Tillbaka till dom lite bättre killarnas firande.

Mr Rauta och hans polare gjorde det enda rätta på nyårskvällen. Dom åkte rätt ut i skogen, eller sprang för att vara korrekt, och klättrade upp på en gigantisk sten där dom halsade lite skumpa vid 12-slaget. Sen åkte dom hem. Vad mer kan man begära. Ingenting mina vänner. Ingenting. Inte blir det sämre av att jag är omnämnd i expeditionens periferi. Tack för det. Skicka pengarna på posten.

Jag kanske skulle slå mig in i turistbranschen ändå. Obskyra resemål för den nördiga orienteraren. Jag själv som guide, busschaufför och frukostvärdinna.