03:45 [tisdag]

 
Vaknar. Det är mörkt och klockslaget i taket blinkar rött. Varför blinkar klockan hann jag tänka en stund innan jag insåg att det var jag själv som blinkade. Kan inte somna om. Bor i en liten stressbubbla just nu. Hade jag en nål skulle jag sticka hål på den men det är rätt skönt här inne. Katastrofen ligger som en ytspänning på bubblan och det är både skrämmande och upphetsande på samma gång. Inser att om jag bara överlever april kommer jag komma ut som en ny människa i maj. Blästrad och klar för nya stordåd. Men när jag ligger i mörkret ser maj avlägset ut. Provar att vinka till maj men får inget svar.

Våndas lite och drar täcket långt upp under hakan. Ligger pyrt till med banläggningen för Grymnatta. Banorna vill inte komma ur mig. Började med dom långa hårda banorna men fick inte till något. Inser att oavsett vad jag skvalpar ur mig kommer det gnällas. Gick sen över till ungdomsbanorna men det ska vara så mjäkigt enligt alla normer. Tydliga stigar och inga svårigheter och inga vägval och inget som kan göra dom lite vilsna och lite ledsna och lite jag vet inte vad. Vände på kakan och la en H80-bana. Där fick jag till det. Kort, hårt och svårt. Ler litegrann åt alla resultatlistor där H80 brukar hamna överst. Före elitklasserna. Minns att det brukar gnällas på det fenomenet men jag tycker tvärtom. Är det några som ska hyllas och premieras är det våra gamla gubbar och tanter. Inte fan har juniorer och seniorer som springer omkring i färgglada funktionskläder och i fjäderlätta skor bevisat något ännu. Att springa en medeldistans på en sönderredovisad närkarta kan aldrig mäta sig med 2mila-bana på ett grönsaksblad. Förmodligen cyklade dom ut till tävlingen också på den tiden det begav sig. Och sprang i kortbyxor och skjorta. Skjorta vill jag också springa i. Kanske blir det redan i år. Har nämligen halvt om halvt lovat att springa ett lopp i H40 under året. Hur fan det nu ska gå till. Har i min stressbubbla insett att träning för 2010 kommer vara lika förekommande som näringsrik kost. Men om det blir av så ska mina kroniskt inflammerade knän och gubbvader få dela utrymme med en skjorta. Rutig.

Går upp och kissar. Ser att det är vinter utanför. Fortfarande. Kissar lite till. Vad fan! Har jag prostataproblem eller? Tittar ut. Ingen förändring. Går och lägger mig igen. Kan inte somna om. Räknar till 12 sekunder. 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12. Om och om igen. Somnar inte. Blir heller varken hängd eller hänger själv. Jag ligger ner och väntar.

När jag väl somnar ringer klockan.
 

Tar två dåliga regler ut varandra?

 
Men vad händer egentligen på tävlingar som både har IOF´s nya regel där det är tillåtet att hänga i kombination med regeln att man inte får vara inom 12 sekunder, 3 kontroller i rad, bakom en framförlöpande konkurrent?

Min hjärna klarar inte av att processa detta moment 22.

Jag tycker att vi istället konsekvent diskar alla löpare som slagit (tidsmässigt inte fysiskt) en konkurrent. Då kommer det aldrig finnas misstanke om fusk. Enligt mina beräkningar kommer man på detta vis alltid få en slutgiltig segrare i varje klass.
 

Sista kartryckningarna för denna gång.

 
En sista karta. Sen har jag fått dom sista resterna av nostalgi ur systemet. Skol-DM 1980. Arrangeras det fortfarande Skol-DM? Nåja. Det var 30 startande i H13-14. Vad jag kom förtäljer icke historieböckerna. Svårighetsgraden på banan var lite inkonsekvent men mest undrar jag över vem som namngav sjöarna. Övra-sjön, Mellan-Sjön och Nedr... Näee vänta nu.

Kuriosa: I min träningsdagbok från 1980 skrev jag denna dag. Skol-DM 32 min. Därefter 2 tim innebandy.
 

Varken Svensk eller Finsk.

 
Hittar en fin bana från karriären i H13-14. FSOM 1980. Finlands-Svenska Orienterings Mästerskapen. Tävlingarna gick på Åland. Jag legoknektade genom att springa för IF Femman.

Noterar att jag var lite trigger-happy med bomtiderna. Hade det funnits elektroniskt stämplingssystem hade nog dom upskattade bomtiderna halverats. Det var bra på den tiden. Man behövde inte få sträcktiderna upptryckta i ansiket.

Jag var inte ens nära att vinna utan kom 14:e av 70 startande. Tomas Hjerpe från Vörå vann. Så kul för honom.

På båten hem köpte jag citronlakrits.

Det var gott.

Viktig regel: Rita inte i med mörk färg.

 
Sitter och gnetar med banläggningen till Grymnatta. Det går trögt. Funderar på ungdomsbanor och vilka svårigheter jag själv fick streta mot när det begav sig. Bläddrar i tummade kartpärmar och inser plötsligt ett otyg. Under några tragiska ungdomsår ritade jag i mina vägval med både blå bläck och röd tusch. Sicken idioti. Dubbel idioti. Mina gubbskumma ögon kan inte se om det var stig eller inte jag sprang på. Jag låtsas att det var stiglösa banor.

Vilken kille jag var.

Vart började allt gå snett?

Bana från H12 (i Finland kallat M12)
 

Dagens lilla glädjestund

 
När jag på min lunchrast gick till posten med några paket hamnade jag bakom en man i sina bästa år. *min ålder*

Han doftade Östermalms IP.

YES! Gubbvad!

*tänkte jag skadeglatt*

Passa er. Det står snutar på Runbyvägen.

 
När jag framåt kvällningen klev av pendeltåget hittade jag min gamla velociraptor djupt under snön. Jag fick skotta fram den med mina bara händer innan jag kunde slira hem i modden. När jag kom fram till Runbyvägen stod det ett par brandbilar samt några snutar mitt i vägen och stoppade mig. "Du borde inte cykla mitt i bilvägen" sa dom till mig. Jag ursäktade mig med att trottoaren låg under stora snövallar men undvek att ifrågasätta deras eget befinnande mitt i samma väg.

När jag rullade förbi brandbilarna såg jag att det var Olssons gamla kåk som varit skådeplatsen för något dramatiskt. Utsidan var intakt så kanske var det bara Ligas gamla barndomsrum som brunnit upp. Huset saknar nog sin gamla legend. Det gör vi alla.
 

Bold

 
Det är hårda tider i skobranschen när en sko som väger 273 gram kallas för Bold*. Anorexihysterin har nått orienteringsvärlden. Nästa steg är skor på "Heroin chick" temat. Kanske blir det även maxvikt på deltagarna i framtiden. Invägning bakom Baja-Majan och max 45kg annars får du inte starta. Då jävlar orkar ingen springa längre än sprinttävlingar.

*Jag vet att Bold kan betyda: "djärv, modig, framfusig, orädd, dristig etc", men i min typsnittsvärld betyder Bold 7 dagar i veckan - Fet.

Att prägla en Miniknatare

 
Under morgonrusningen i det AspLövska residenset kom plötsligt ena Miniknataren farande genom hallen högt skrikande...

"Var är mina strumpilainen?

Vad det lider kommer han helt klart kunna föra sig på ett Jukola.
 

De börjar med skakningar och blodtörst

 
Jag vet inte om jag är inne på rätt spår men det här blir en riktig jäkla zombiemånad. Kör stenhårt på sockerdetox. Redan nu på dag två så är abstinensen hård och huvudvärken gnisslar ikapp med knäna. 28 dagar är det i februari. Vi får hoppas att jag överlever. [komprimerad överlevnadsfilm]

Bildförklaring: Här är jag. Dit ska jag. Utan skidor.

Tacka fan för att folk tar livet av sig

 
Nu är det fortfarande inte roligt längre. Den här jävla vintern har fastnat i vinkelvolten. Från och med nu döper vi om den här bistra årstiden till "Flemming Fartland".
 

Tagga skogen

 
I natt var jag ute i skogen. Sprayade reflexfärg på träd och smög omkring med grymlampan i handen.

Jag tror ingen såg mig.

När jag kom hem hade jag fått reflexfärg på händerna. Det blir lysande handjobb framöver med andra ord.

Saker att roa sig med en lördagskväll

 
Har Lupines TL 700 hemma för att testköra. Det är en Tesla i ficklampsformat. Man känner sig som en ultracool Jediriddare med den i handen. swoosh swoosh. 700 lumen rakt ut från handleden.

När jag blir stor ska jag bli Jediriddare. Eller sophämtare. Jag har hört att dom tjänar jävligt bra. Sophämtarna alltså. Vad Jediriddare får i månadslön vet jag inte. Inte hur många veckors semester dom har heller för den delen. Det får nog bli sophämtare. Man vill ju inte chansa.  Mindre chans att dö på jobbet också. Fast man får dras med den där lukten i kläderna förstås. Borde kanske nöja mig med att vara Putiksef.

Febertankar

 
Jag mår inte bra. Eller. Jag mår ännu sämre än vad jag normalt brukar göra. Må bra är en utopi när man är en idrottsinvalid. Men. Idag mår jag mer inte bra än bara inte bra. Har haft en elakartad förkylning sista veckan som vägrar släppa taget. Idag spär jag på den med lite frossa. Ligger i soffan under en filt och fryser. Den kalla ölen värmer inte alls. Kanske borde jag dricka något varmt istället. Förmodligen inte.

Medan frossan fryser i mig upptas mina tankar av underligheter.

Mest funderar jag på Wold Of O´s projekt, 101 orienteering maps. Det är ju ballt och sådär men i ärlighetens namn borde det även listas 101 platser/kartor som man inte borde besöka. Partier så jävliga att dom borde kategoriseras som katastrofområden. Områden där ren skog inte dominerar kartbilden. Områden där stigar finns i större omfattning än höjdkurvor. Områden där Sveaskog kammat hem timmervinsten. Områden som i bästa fall kan bjuda på någon röd-orange ton i svårighetsgrad. Den listan vill jag se. Så folk vet vilka tävlingar dom bör avstå.

Sen funderar jag lite över loggan till 101 orienteering maps. Vem är den lilla gubben som springer på höjdkurvan? Springer han på skrå eller ligger han ner? Tekniskt sett så ligger han i alla fall ner. Och hur är det med kontrollen med ett kors längre bort till höger. Är det dit han är på väg? Till sin egen död? Dog han innan han var framme? Tragiskt. Undrar om han hann med att springa på dom där 101 kartorna innan han dog? Jag tror inte det.

Det behövs lite Ipren Koff på dom här tankarna tror jag.

Saker som irriterar mig idag

 
I putiken har vi en sponsrad entrématta. Fast den här mattan har jag framför disken. Vilket iofs nästan är innanför ytterdörren. Nåja. På den här mattan står budskapet, "Grip don´t slip". Det må så vara att företagets normala produkter är halksäkra och möjligen att ovansidan av nämnda matta är halkfri men undersida däremot. Jävlar vad den där mattan glider runt i putiken. Ibland är den halvvägs upp i skostället för att nästa sekund vara på väg ut ur putiken.

Den här mattan gör mig jävligt förbannad.

Fredagsbuff till trots.
 

Vinterkräksjuka är för nykterister

 
Det är si och så med den Miniknatska träningen den här veckan. Magsjuka härjar. Det spys till höger och vänster så man känner sig som servitören till Mr Creosote.

Själv spyr jag aldrig. Varken som magsjuk eller bakfull. Vänta nu. Bakfull blir jag aldrig. Jag minns ju aldrig att jag varit för full. *tackar minnesluckans fantastiska egenskaper* För att råda bot på misstanke om magsjuka tar jag i alla fall alltid en finwhiskey. Eller två. Fungerar lika bra med fulwhiskey tror jag. Framförallt tar jag alltid två fingrar vid varje påfyllning. Två AspLövska fingrar är dock för lite så jag brukar ha Alexander Karelins fingrar som referens. Då blir det lagom mycket i glaset.

*Om nu Karelin har 10 fingrar, hur många påfyllningar kan jag ta?*
 

Inte alls bitter...

 
Idag har jag lagt planering för året som tydligen redan börjat.

Hur ska AspLövet bli en positivare person 2011 när H45-karriären ska tas an hemma i garderoben?

Glad och positiv musik är svaret.

Därför införskaffade AspLövet piletter till Chris Isaaks junikonsert här i Stockholm

Positivare kille får man leta efter

Jag brukar inte nyttja andras bilder och videos på bloggen men för en av AspLövets husgudar gör jag ett undantag











Glad kille.

Passar mig.
 

Samtidigt på ett lager någonstans i Sverige

Bistra tider i Putiken

 
Här i putiken räcker det inte med sol i sinnet. K13 får känna på bistervintern även om han befinner sig inomhus. Själv hukar jag bakom disken för att slippa se snöstormen vina in genom den dragiga dörren samtidigt som jag mumsar på en recovery bar från Maxim. Kola/hasselnöt/chocklad. Endast 20 spänn.

Mums.

Ska vi ha det så här...

 
Har haft en jävla skitdag. Inte bara med den här sprintförkylningen, som tidsmässigt börjar likna en långdistans, utan även på andra plan. Imorse lyckades jag i min senildemens tappa bort min telefon på pendeltåget. Förmodligen åkte den ur jackfickan när gubbmössan skulle upp ur samma ficka inför avstigning. Ångesten blandades med en 45 minuters telefonkö för att spärra skiten. 30 minuter efter att den spärrats fick jag samtal att den var återfunnen. Fru AspLövet blev uppringd av en städare som hittat den på tåget. Tur i outuren var att mitt tåg nästan direkt åkte in i en av SL´s tåghallar i Älvsjö för att den skulle städas. Där hittades den och städaren som var av snäll natur och ringde förmodligen första bästa nummer som dök upp i telefonen. Bra där.

Sen blev det jobbigt igen.

Tog ut en karta från nätet för att hitta till den där avkroken där tågen städas. Rakt på var fel visade det sig trots att kartan visade gynnsamhet i den riktningen. Det var ta mig fan tågspår, staket, motorvägsavfarter, idrottplatser, murar, gamla tanter i bredd, en stängd korvkiosk, konstiga gatunummer, nya vägar och en massa annat som inte fanns med på kartan.

Man kan tycka att om det nu finns en sån där sprintnorm att STOF borde dela med sig av densamma. Inte för att ens orienterarna verkar förstå den men hellre en enhetlig skitnorm än en massa olika normer som inte duger åt något håll.

När jag gick hem följde jag banvallen. Jag vet. Förbjudet område, men jag hade inte velat stoppa mig själv i det läget. Svetten längs med ryggraden kokade av ilska på AspLövet. Detta trots att den borttappade telefonen var återvunnen.

När jag kom tillbaka till Putiken hade jag missat lunchen.
 

[13:10] Himlens nyanser matchar mitt sinne

Osnutet är inte bäst.

 
Idag ligger jag ihopkurad bakom putiksdisken. En elak förkylning har slagit sig till ro ett spadtag upp i skallbenet och jag gnuggar mitt ansikte mot den sträva putiksmattan för att lindra den molande pinan. Jag vilar min blick upp mot Buffstället och ler ändå litegrann mitt i all motighet. Idag fick jag in en massa nya buffmodeller och mitt största problem idag, förutom förkylningen som måste komma från sprinthelvetet, är att välja vilken jag ska stödköpa. Jag ska jobba imorgon så det är ingen brådska.

Jag kan ligga här hela natten om det är så.
 

Fredagsunderhållning

 
Ge mig ett B!!