På vårjakt

Jag sladdar in på vändplan där vägen tar slut borta vid, vad jag antar är, världens ände. Kliver ur och småspringer med mina gubbiga ben ner till sjön.
Trycker ner mina bara händer i det tunna snötäcket som ligger på isen och vispar runt med fingrarna i ren desperation. Kallt och hårt. Skit också.
Precis omvänt mot hur jag vill ha mitt liv. Mina kvinnor också för den delen. Lägger mig ner en stund på isen och lyssnar efter eventuella knak i isen som kan indikera att våren är pågång. Det är knäpptyst. Eller så beror det på att mitt öra allt för snabbt kyls ner och tappar både känsel och funktionalitet.

Hur länge ska man behöva vänta på våren tänker jag. Klimathotet i kombination med ett allt stressigare samhälle där allt går snabbare, tiden inkluderat, borde innebära att våren är här nu. Se bara på 10mila. Det arrangeras i mitten av april i år. Om några år kommer 10mila arrangeras i mars förmodligen. Tyvärr kommer väl vårdatumstoppet hänga med i utvecklingen så i mars är det sluttävlat i framtiden. Sen får det bara arrangeras sommartävlingar med specialtillstånd från april till september. Höstsäsongen får bli oktober till december. Sen nöjer vi oss med januari som vintermånad. En månad att vila upp sig och samtidigt ha som uppbyggnadsperiod inför tävlingspremiären 1 februari. Mer ska man väl inte behöva?

På vägen hem från den isbetäckta sjön sticker det både i fingrarna och vänster ansiktshalva. Om jag försökt rita ett självporträtt med dom genomfrusna fingrarna hade det nog blivit åt Picasso-hållet. Ett öra, en stel mun, några spridda skurar av gråa hårstrån och kanske, i bästa fall, ett trött öga.

7 januari.

Ingen vår i sikte.