onsdag, december 30, 2009

Ut med det gamla och fram med det slitna

 
Jag firar ut katastrofåret 2009 med en rejäl jäkla förkylning. Det kan jag gott ha. Lika bra att ta allt skit som går innan 2010 tar vid.

2010 kommer ju annars bli AspLövets år enligt den Kinesiska zodiaken.

Jag tror att 2010 kommer bli året då AspLövet...

Gör tävlingscomeback (om än bara ett gästspel)
Är frisk på Lida Loop.
Köper en monsterlampa. *lögn*
Attackpromenerar på Älgdrevets minneslopp.
Arrangerar ett Makrame.
Går ner i vikt.
Gör sin planerade MTB-tur från Uppsala och hem.
Får putiken att blomstra.
Införskaffar en ny tvspels-konsol.
Kartminnespromenerar Naturpasset på hemmakartan (igen).
Ringer en vän.
Genomför fler träningspass än det finns veckor på året.
Fotograferar sig själv mindre.
Får Miniknatarna att gilla 70/20 intervaller.
Lyckas få ihop banor till Grymnatta.
Upptäcker frukt.
Klipper terrasslådans gräsmatta oftare.
Dricker mera vatten.
Dricker mindre alkohol.
Dricker finare whiskey.
Äsch! Bara jag dricker.
Får användning av sina noppiga gamla orienteringsstrumpor.
Träffar Salma Hayek. *svårt mål*
 

tisdag, december 29, 2009

Stabbvad

 
Min premiärtur på löparhimlen häromveckan var inte helt utan komplikationer. Jag stelnade till i vaderna dom sista kilometrarna och även om jag inte upplevde det som att något gick sönder stabbade jag till mig rätt grovt. En stabbighet som inte verkar vilja släppa så jag verkar få stabba mig in i 2010. Så kan det gå. Kanske borde prova att stretcha lite. Eller ha kompressionsstrumporna på mig dygnet runt. Eller smörja in vaderna med finwhiskey. Eller som sista alternativ bara vara nöjd.

Stabbigheten ligger även i släkten då ena Miniknataren vacklar omkring här hemma i samma stela form. Han har ont i bägge benen just nu. Växtvärk säger läkarvetenskapen. Själv säger jag till honom.

- "Vänj dig. Det kommer aldrig gå över."
 

Putiken goes artsy-fartsy


måndag, december 28, 2009

Medan slasket droppade utanför


Dagens visdomsord

 
"Han sprang i skogarna på hårda sulor
och skrämde rävarna i deras kulor.
Med glosögd blick på karta och kompass
han klafsade i träsk och knäckte vass.
Revs hundraårig mossa bort inunder,
vad gjorde det - här gällde ju sekunder!
Han rann liksom en rem. Nu är det slut.
Han fick ej veta hur en skog såg ut"

[Einar Malm 1930-talet]
 

söndag, december 27, 2009

Snäll? Jag?

 
Tydligen får man julklappar utan att ha varit snäll det här året. Sannerligen uppochnerstjälpta världen. Av fantastiska fru AspLövet fick jag två LP-ramar. Plockade fram två skivor ur förrådet lika grymma musikaliskt som estetiskt och satte upp på väggen.

Vadå leva i det förgångna?


Jultankar

 
Jag har tillbringat julhelgen liggandes under julgranen med en tuss av tomteskägget fasttorkat i ena mungipen och en varm julöl i högerhanden. Allt eftersom barren från den ovattnade granen fallit ner i mitt ansikte har jag eftertänksamt funderat på mitt liv.

Mest har jag funderat på min vistelse i H40-klassen. Sicket jäkla skämt. Nu är det bara ett år kvar innan nästa mediokra epok [H45] tar vid. Det är knappt jag kan bärga mig. H40-karriären skulle kunna likställas med att gå ner till stationen och plocka upp en gravt alkoholiserad gubbe från närmast sörjande parkbänk. Sen slår man in den där gravt alkoholiserad gubben i presentpapper och ger på det bort paketet till sig själv. Man blir sen jäkligt förvånad över innehållet i presenten. Man får vad man förtjänar så länge man inte tror på tomten.

Sen har jag även funderat på vad jag ska fördriva min tid med under det här sista året som står på skrå. Man borde ha någon målsättning. Det har alltid varit en av mina paradgrenar. Målsättningar. Under min tid under granen har i alla fall två mål tagit sig fram ur dimmorna. I juni körs Lida Loop. MTB-loppet jag fick ställa in förra året efter 4 friska månader som byttes mot sjukdom dagen före. Hörde jag en "skål!" på det? Sen arrangeras ju även *trumvirvel* Nostalgitripp i Älgdrevsmarker någon gång i juni av Ulriksbergs IK. Satan i gatan. Fel månad i och för sig så något snöglopp i luften lär man inte se men jag kan tänka mig att åka dit och attackpromenera lite i hängmyrarna.

Båda min planer i juni alltså. Förmodligen krockar arrangemangen samtidigt som jag är sjuk och på det ett stilla sommarregn för att förstärka ödets lott.

Annars ska jag bara bida min tid tills jag fyller 50 då ska jag cykla till Nordkap.

Om jag nu har kvar bägge benen då.
 

torsdag, december 24, 2009

Gravitationen är enda vägledningen

 
Var ute arla julmorgon och såg ingen skillnad på marken och himlen. Det var en jämngrå sörja med lite hallucinationer i gränslinjen.

När jag kom hem funderade jag på om det var sånt här väder som myntade uttrycket "Huvudet upp och fötterna ner"

Själv vet jag inte hur jag förhöll mig där ute.


onsdag, december 23, 2009

Jag önskar mig ett nytt lika jävligt år.

 
Idag hade jag uppesittardag i putiken. Jag satt upp när jag var på kontoret och i putiken satte jag upp bilder på mig själv. Lite inspirationsbilder helt enkelt. Mest naket förstås. Annars var det tyst i putiken. Ingen julstress alls.

Innan jag gick hem stödköpte jag lite julklappar till mig själv.

Ska bli spännande att se vad jag får imorgon.
 

tisdag, december 22, 2009

Tillfälligt uppvaknande

Vart tog jag vägen?

Efter premiärlöpningen fann jag det rådfullt att fira i dagarna fler. Dusade i susen och skaffade minnesluckor som kan räknas på en handfull händer. Det sista jag minns av värde är ett fat med ostron och en torrt knastrande champagne.

Jag vaknade i ett dike med blod på läpparna och spritdoft i håret. I fickan hittade jag ett kort föreställande mig själv.

I morgon.

Nya festligheter.


lördag, december 19, 2009

Idag sprang jag för första gången på drygt 3 år.

 
Om mina minnesanteckningar inte spelar sig själv ett spratt har jag inte sprungit sedan augusti 2006. Den knäkvaddningen har följts av några promenader, ett par mountainbiketurer men mest av allt mörker. Mörker som följts av mera mörker.

Dagens planerade attackpromenad hade två saker på katastrofagendan. Det var 10 grader kallt och banan hade hamnat ute i samhället av någon anledning. Promenad på asfalt. Promenad i helveteskyla. Promenad rätt in i psykbrytsväggen.

Jag hade alltså att välja på ett inställt pass, psykbryt eller att skita i min kropp och springa. Jag valde löpning och får förmodligen ta konsekvenserna av det framöver.

Der blev lätt löpning hela banan (9,7km) på asfalt och annat obarmhärtigt. Efter ca 5 kilometer började ena knät smärta och sista 2 kilometrarna stelnade vaderna till och det kändes som att ha två istappar till underben.

Jag hade önskat mig en vackrare comeback som löpare.

Vi får väl se om det tar 3 år innan nästa löppass.


fredag, december 18, 2009

Läge för vår snart va?

 
Minus 14 jävla Stockholmsgrader coh det sjunger i kinderna. Fingertopparna blöder smärta och jag ångrar så mycket.

Att jag skaffade hund.
Att jag inte kissade innan jag gick ut med hunden.
Att jag inte bor på varmare breddgrader.
Att jag har slut på finwhiskey.
Att jag ska ut och attackpromenera imorgonsvinkylan.

Annars är allt en del saker rätt OK.
 

torsdag, december 17, 2009

onsdag, december 16, 2009

Route to Christmas: Any Day

 
Det här med Quickroute är ju rätt kul.

Åtminstone i torrträningssammanhang


Demonstrationseffekten har avtagit

 
Ja.. Ja..

Det kom väl lite mer snö utanför putiken dårå.

*Hytter med näven mot en gammal tant som går förbi utanför putiken och ser vinterglad ut*
 

måndag, december 14, 2009

Så ni har vinter ni?

 
Det snöade över Stockholm idag och ett vitt smetigt täcke la sig på gator och torg.

Men utanför putiken var det vårlikt med barmark och varmgrader.

Konstigt.

Kanske har mina årliga demonstrationer börjat ge resultat till slut.

Men undet stupröret, som finns precis vid putiksdörren, fanns det tydliga bevis på att vintern fick ta omvägar för att tränga sig på.

Så mycket kan jag bjuda på.


söndag, december 13, 2009

O.P (Inte Aquaviten)

 
Jag har förgyllt min söndagskväll med att se Transformers II. Det var antingen det eller gå ut och attackpromenera. Valet var inte lätt men eftersom det görs alldeles för lite robotfilmer får man ta dom chanser som dyker upp.

Själv känner jag mig lite som Optimus Prime.

Jag bidar min överlägsenhet i det dolda.

I väntan på något jag inte vet vad det är så rostar jag sakta sönder.
 

lördag, december 12, 2009

Plötsligt händer det

 
Tillfället uppstår när man tidigt på lördagskvällen inser att finwhiskeyn är slut.

Jag ger mig fan på att det är den där jäkla torsdagskvällen som ligger bakom det här.

Vad ska jag nu fira veckans träningspass med?

Gå ut med hunden. - 1
Googla finwhiskey. - X
Bli nykterist. - 2


Bildbevis saknas

 
Jag såg ut som en manlig Modesty Blaise på dagens träning. Men där Modesty har fylligas kurvor visade jag kanske mer upp en fyllig konvex kroppsform. Sexappealen var det heller inte mycket att skryta med från min sida och även om jag nynnade på "Back in Black" hela träningen så kände jag nog innerst inne att så värst "tillbaka" är jag nog inte. 113 minuter tog mina 12,6 GPS-km. Dra av 10% så har ni banlängden.

AspLövet är den nya gamla svarta.
 

fredag, december 11, 2009

Håll käften! Vi startar här.

 
Fanns det inte något som hette "Tyst start" förr i tiden? Jag har en flimrande minnesbild av en startplats med en kompakt tysthet liggande över sig som bara avbryts en gång i minuten när en man i blå träningsoverall blåser i en visselpipa.

Minnesbilderna har i alla fall förföljt mig hela dagen.

Mannen i den blå träningsoverallen skrämmer skiten ur mig

Vem är han?
 

torsdag, december 10, 2009

Attackpromenader handlar bara om material

 
Jag fortsätter mina stödköp.

På helgens träningspromenad kommer AspLövet var så nyekiperad att fru AspLövet kommer tro att en helt ny man flyttat in hos henne. Jag glädjs med henne. Hoppas att han behandlar henne så väl som hon förtjänar.

Om vi börjar nerifrån så är i och för sig Xero-skorna redan nyttjade två gånger men två gånger är bara en tendens så dom får kategoriseras som nya ännu. Under och fortsatt upp från skorna kommer vi hitta stödstrumporna som skall gubbvadstestas. Ovanpå och fortsatt uppåt på kroppen ser vi sen ett par nya vintertights från Newline. Siitsöna! På det som i folkmun kallas kasslerkroppen ser vi då underst ett underställ från Halti, ovanpå det en obskyr t-shirt från Pogues konsert i Solna-hallen 1989 (not: Shane var rätt tankad och drack rätt friskt hela konserten). OK, den tröjan kan inte räknas som ny men eftersom Poseners brott preskriberats så måste denna tröja få samma upprättelse. Överst hittar vi i alla fall ett nytt stödköp. Newlines "Stormpack-jacka" är regn och vattentät vilket borde passa fint när jag skall forcera tätare granbestånd. Det är väl nästan så att man kan gnugga sig mot en Thailändsk barflicka utan att få sjukdomar i den jackan. På toppen, knoppen, den där utväxten som varken är hackad eller malen sätter jag en Buff. Kanske en ny. Kanske en nyinköpt. Kanske någon lånad eller möjligen en blå.

Bildbevis kommer....
 

Några tankar sedan sist.

 
Jag är för milda vintrar men jag är emot det mörka och blöta. Jag skulle vilja ha vintrar som är ljusa, torra och ett par centimeter snö på backen men termometern skulle aldrig få gå under +10 grader. Växthuseffekten goes vinter på något sätt om det går att ordna. Jag skulle vilja ha ha en lång vinterledighet, likt jul och nyår, men inget hattande och hetsande bland släkt, vänner och förpliktelser utan bara inlåst hemmavid med en back kall öl som sällskap. Jag är för viloperiod i november, och om man är på det humöret en bit in i december, men jag är fan inte för hela H40 som viloperiod. Jag är förbannad på det mesta men jag är emot folk som orkar vara förbannade. Visste ni att bara 1 av 5 orienterare erkänner sig vara en dålig orienterare. Av dom övriga 4 så... 1 ljuger, 1 inbillar sig bara motsatsen, 1 vet inte skillnaden på bra och dålig och 1 har bara sprungit sprintbanor. Och så är det jag dårå. Inte. Med. I. Statistiken. Jag är förvånad över hur mycket folk jag ändå har i putiken som gillar klassiska långa tävlingsformer i kontrast till den där kortare sorten som borde generera mer kunder med tanke på att dom ofta utförs i stadsmiljö. Kanske beror det på att vi inte säljer löparlinnen och asfaltsvänliga skor. Eller så är det bara mig dom inte gillar. Jag är emot folk som inte gillar mig men jag är för folk som inte håller med mig. Har ni också funderat på hur den orienteraren som gjorde den första bommen i orienteringens begynnelse måste ha känt sig? Han måste ju ha blivit livrädd. Jag är för jävla trött för att minnas vad jag tänkt sedan sist *tittar på klockan*
 

onsdag, december 09, 2009

Varde ljus

 
Jag har fortfarande inte blivit omvänd vad gäller monsterlampornas vara eller icke vara, men jag är samtidigt inte mer än människa, eller åtminstone en spillra av en sådan, så dom här nya tingesterna till lampor är i vissa aspekter jäkligt imponerande.

Jag har fått en rätt bra bild av pannlampsutbudet nu men måste erkänna att när vi fick in den senaste modellen av en lite dyrare lampa som nu uppgraderats till 1750 jävla Lumen så blev jag fan i mig imponerad. Det lyser utav helvete om den.

Har tagit för vana att innan jag stänger putiken tar jag ut lampan i mörkret på gatan utanför och lyser upp hela fasade på huset mitt emot. Till och med vindsvåningen 6-7 våningar upp badar i dagsljus när jag leker insatsstyrka från valfri B-film.

Grannarna mitt emot är dock mindre nöjda.


tisdag, december 08, 2009

Presentförpackade gubbvader

 
Jag testar en ny produkt som kommit med pudpil till putiken. Kompressionsstrumpor. Tydligen ska dom stabilisera vadmuskeln, öka blodgenomströmningen, ge bättre fart, mindre stela muskler (mindre gubbvader?), minimera bommar, öka attraktionskraften, minskad kvarskatt, 3 tv-apparater på triss-skrap och en massa andra fantastiska fördelar gentemot dom som inte använder strumpan.

Men jävlar i helvete vad dom sitter åt även på Sveriges ynkligaste vader.

En sak oroar mig dock lite.

Vad händer när man komprimerar ingenting?


söndag, december 06, 2009

Utmaningen

 
Jag blev kontaktad av en yngling ur 10mila-staben häromveckan. Tydligen har dom dragit igång ett projekt kallat Utmaningen. Det går väl i princip ut på att det finns inga ursäkter för att inte ställa upp på 10mila. Sånt gillar jag. I alla fall undrade dom om jag kunde spåna på lite loggor till den här utmaningen.

Här är dom 8 förslag som jag skickade över och som i vissa fall verkar ha godtagits.
















lördag, december 05, 2009

En bild på dagens AspLöv

 
När jag tittade på bilder i kameran som jag brukar ha med mig när jag promenistar så hittade jag en bild från dagens träning.

Minns inte att jag tog den bilden.

Så nära psykbryt var jag alltså.

Annars ser jag rätt normal ut på fotot.

Tydligen bedrar skenet verkligheten.


Snudd på psykbryt

 
Det tog emot på dagens träning. Banan och terrängen var nog inte helt optimal för en mentalt tröttkörd promenist. Lackade lite på dom långa åkerpartierna och kortade av. Egentligen gick den planerade 12km banan från 10:an långt söderut men jag vek ner mig som en vägpratare i höststorm. Tog 9:an, återvände till 10:an och sen raka vägen hem. Banan blev 10,5km och gps:en visade 11,6.

1.43tim av mitt liv som gjorde gott för kroppen.

Men absolut inget mer.


fredag, december 04, 2009

Fredagsbuff

 
Fördelen med Fredagsbuff och att jag stödköper buffar är att jag håller ekonomin för putiken ovanför den novemberblöta ytan i något som mest liknar en tvåstrecksmosse. Vid min död kommer det förmodligen inte finnas några pengar att tala om men mina efterlevande kommer att få ärva en förråd på Shurgard till bredden fylld av buffar. Så glada dom ska bli.

Idag hade jag dock svårt att välja buff. Jag vankade av och an som en H10 i väntan på prisutdelning. Handduk eller nyckelring? Handduk eller nyckelring? Till slut fick jag ont i huvudet av allt funderande så jag blundade och tog en på måfå. Det blev en rätt kontrastrik sak i vitt och grått med svarta vilda djur på.

Tur att det inte blev en liten trång juniorbuff för då hade jag fått ännu ondare i huvudet.


torsdag, december 03, 2009

Buffklubben

 
Det går lite trögt i putiken för Buffklubben.

Har hittills bara haft två Buffklubbare som visat upp sig i putiken. Dom har således fått medlemsnummer 2 & 3. Själv är jag nr:1. Min enda chans att bli en sån tror jag.

Inväntar förövrigt påfyllning av buffar i nya kulörer vilken dag som helst.

Vill det sig illa får jag köpa alla själv.

Den här putiken kommer köra mig i personlig konkurs.
 

Sockerfällan ligger inte på latsidan

 
Coca-Colatarmen skriker och för att jävlas finns det finns ett par ton godis i putiken. Jag skulle kunna fylla bollhavet på Silja Europa med allt godis och sen vältra mig naken i snaskigheterna.

Men jag är stark.

Socker som socker som socker tänkte jag och avstod frestelserna som bjöds ut.

Istället svängde jag förbi putiken "Gröna groggen" och inhandlade en finwhiskey. En ny sort. Bowmore "Darkest". Knappt tillåten med sina 15 år på nacken. Det var en angenäm ny bekantskap. Ungefär som att slicka en nytjärad Finsk bastubrygga samtidigt som Salma Hayek ligger och solar bredvid. Salma har inget med smaken på whiskeyn att göra men jag la till henne som kulör-referens.

Jag ger den 5 minnesluckor i betyg.


Cykelsadeln är prostatakall

 
Vem fan glömde stänga dörren till frysen?

Jag inser nu olyckligt att mina 130 dagar utan sockertillskott å´ det kraftigaste kolliderar med vintern. Ett helvete i par med ett annat helvete. Det är väl som att som att springa naken på ett Älgdrev och sen inte få köpa våffla efteråt. Helvete också!

128 dagar kvar.

Det får bli dubbla buffar på Fredagsbuffen framöver.
 

tisdag, december 01, 2009

Tiden går sakta

 
Saknar redan min Coca-Cola.

Fortfarande 130 dagar kvar.
 

En utmaning

 
Jag gillar att utmana mig själv. Testa min gränser. Och bli besviken. Om igen. Och om och om. Pånytt igen skulle man kunna säga. Typ om igen. Tror jag. Om. Men den här gången. Högre insatser. Fel. Återbäring där insatsen är lika med återbäringen. Som är mediokert hög. Förvirrande. I alla fall. Nu ska jag ha 130 dagars totalt läskförbud. Med livet pengar som insats. 20 spänn för varje dag jag klarar mig utan att dricka läsk. Om jag klarar 130 dagar kommer det ligga 2600 riksdaler i potten. Drömvinsten i extrem lightversion. Om jag misslyckas, om så bara för en enda dag av dom här 130, förloras alla pengar. Ingen livlina. Inga vänner att offra och bara förnedring. Pengarna tillfaller då fru AspLövet som får handla kläder för dom. Så kul för henne. Men vem är jag att tro på nederlag. Om jag lyckas kommer riksdalerna att tummas och gnuggas innan dom byts in mot en ny spelkonsol. Det är jag värd. 130 dagar. Ingenting.
 

Julklappstips

 
Jag har ju "Veckans Klipp" i putiken och hade en finfin produkt inför nästa vecka.

Startkortshållare

Primärt en grej för skidorientering men funkar nog även för andra orienteringsdiscipliner.

Trodde jag.

Nu visar det sig att man i princip slutat använda startkort. Det ska pipa numera tydligen. Så här sitter jag på ett berg med "startkortshållare" som varken är något klipp eller brännbart material.

Men jag är inte dum *lever i förnekelse*

Jag kommer byta namn på den till "Iphone-hållare"

Det finns en miljard Iphone-nördar där ute som kastar pengar på onödiga gadgets och tillbehör.

Ni hittar den här revolutionerande produkten på Blocket och eBay inom kort.


Nej... det sitter ingen Iphone på produktbilden. Jag må vara mycket men fast i teknikträsket sitter jag inte.
 

söndag, november 29, 2009

MMC [häromtimmarna]

 
Dagens MMC var en fint attackpromenistpass. Jag ekiperade fötterna i mina nyinköpa VJ Xero vilket borde ha varit ett idiotiskt tilltag då 12,2 km slirig novemberskog stod på schemat, men jag undslapp skavsår så skorna får med beröm godkänt. Om inte kroppen funkar är det ändå glädjande att sånt man applicerar på den defekta kroppshyddan inte falerar av närheten.

När jag kom till målet efter 1.59h bjöds det på varmkorv med bröd.

Så skulle man ha det varje dag.



När jag kom hem skulle den där jävla säsongstypiska utebelysningen upp på terrassen. När jag drog och svor som bäst så förbannade jag mig själv över att ha plockat ner eländet i våras. Nästa år får det sitta upp tills det är dags att sätta upp det igen.

Den dimhöljda Bengan går illa

 
När jag gick till dagens träning såg det ut som att solen just skulle till att dela morgondimman som röda havet.

Men sen blev det bara tjockare och tjockare.

Tja...

...det var det inte mycket mer än så med den saken.




fredag, november 27, 2009

Buffklubben har dubblat sitt officiella medlemsantal

 
Buffklubbens första Fredagsbuff blev en klang och jubelföreställning. Buffkunder bussades in i massor allt medans AspLövet själv nöjsamt smekte sin runda mage som en Tor Modéen i högform.

Nåja...

I mina dagdrömmar var det så men i verkligheten visade kunderna ingen alls vetskap om vår lilla klubb. Det såg mörkt ut men strax före klockan slog 18 rasslade det till i dörren och den sent inkomna kunden frågade om det var någon Buffklubb på tapeten.

YES!!

Förutom att få 20% på en finfin buff tilldelades kunden nr 2 i Buffklubbens medlemsregistret. Längre än så har vi alltså inte kommit men man kanske inte ska ha större förhoppningar dagen efter klubbens bildande.

På måndag är det nya tag i Buffklubben (som har helgstängt)


torsdag, november 26, 2009

Torsdag. [Det är en dag imorgon också]

 
Hörrni! *Pratar med mig själv* Nu är vi jag väl ändå värd en grogg. *Ler i mjugg (vad fan nu det betyder)* Det var länge sen jag drack alkohol nu. *Ljuger så jag tror mig själv*. Sliter mitt torra hår varje dag med den där nya webshopen och kommer hem till en fantastisk vardag som jag inte hinner delta i. *Har aldrig upplevt helg*. Så är mitt liv just nu. *Låter bittrare än vad jag är* *Ljög jag nu?*

Blandar HB med Maxims Carbo Drink [Bästföredatum 07-2009]. Det borde bita. Eller ge magsjuka. Eller ge mig oanade krafter. *Tittar på mina orörda VJ Xero som står på hyllan*. Run Xero Run. *Äter choklad*

Imorgon....

FredagsBuff!
 

Det bara är skit med dagens idrottsmän

 
Vad har jag lärt mig idag?

Att det bara är skit med dagens idrottsmän.

Hade en stenhård 55-åring (friidrottare) inne i butiken idag som berättade anekdoter om sin karriär. Han sågade dagens löpare strax under fotsulan. På den tiden det begav sig tränade han 13 pass i veckan men det var för lite för att nå ända fram. Numera tränade han bara 5 pass i veckan och passade på att köpa ett par vintertights i putiken. Det var nästan så att det kom tårar i hans ögon när han räknade upp sina gamla träningspolare.

Framförallt fick jag höra några sköna skrönor om Åke "Biten" Eriksson. Han berättade även att Christer Majbäck kunde ha blivit hur jävla bra som helst på löpning om han satsat på det istället för skidåkning. Dessutom hade han tränat en del med den gamla orienteringsräven Atle Hansen. Atle vann ju VM-guld i stafett 1985 tillsammans med Morten Berglia, Tore Sagvolden and Øyvin Thon. Smaka på dom namnen och känn även ni att det bara är skit med dagens idrottsmän.

När han gått tog jag en tugga på min chokladbit och funderade på om även jag skulle komma i dom där vintertightsen.

Kanske när jag är 55 och har haft binnikemask några år.
 

onsdag, november 25, 2009

Buffklubben

 
Jag är sugen på att bilda någon sorts VIP-klubb i putiken. En hemlig klubb som åtnjuter världsliga förmåner och omvärldens beundran. En samling människor som inte räds en utomhusdusch i novemberföre.

Namnet på gruppen har jag satt till Buffklubben.

Hur blir man medlem?

Den frågan får jag dagarna i ända så nu kommer dom enkla reglerna för Buffklubben.

- Alla som är så trötta på livet att dom besöker AspLövets blogg får vara medlemmar, men fan ta dig/er som yppar något om klubben till dom därute i lyckliga livet.

- Alla som är med i Buffklubben får 20% rabatt på buffar i putiken (vardagar och endast om jag själv står där vilket iofs är alltid som oftast).

- Säger man koden, "Är det Buffklubb idag?" så får man rabatten.

- Kommer man till putiken på en fredag får man vara med på "FredagsBuff". Detta innebär inget annat än att putiksefen har buff på sig och längtar hem till fredagsgroggen. Tyck synd om honom för det är just det "FredagsBuff" går ut på. Inget mys alls att tala om faktist.

Någon som är sugen på att bli medlem?


måndag, november 23, 2009

Typsnitten börjar sina

 
Och jag som trodde att det var Putiksef jag blivit men nu verkar det mest som att jag hamnat på en PR-byrå. Har idag pulat med annonser till 3 helt olika intressenter.

Ett litet smakprov från en av mina ideér...

"Jag tar Långa Natten om ni andra tar resten"
 

söndag, november 22, 2009

Ultra-KM

 
Efter 3 månaders vila finns det bara ett sätt att skaka liv i en gammal kropp. Anmäla sig till Ultra-KM. Min klass hette visst "halta män som fortfarande tror att dom kan bli något". Eller så var det H35-49. Det rådde delade meningar vid starten om sanningen. Jag genomförde i alla fall något som mer liknade mespromenad än attackvarianten.

Banan vad 12,4 km och det största problemet uppstår när det går för sakta framåt. Man tänker, "Nu ska jag fram till det där kärret", och så går man ett tag stannar till och inser att man, "Fortfarande ska fram till det där kärret". Koncentrationen blir lidande och man slutar ganska ofta att orientera.

Typexempel på det idag var vid 7:an där jag visste exakt var jag var vid stenarna strax före kontrollen men sen började tänka på annat och hamnade snett. Vid 12:an skulle jag, "bara gå på sluttningen fram till stigen", men hamnade ute på vägen. Nu gjorde inte det så mycket eftersom alla vet att en svår skråkontroll ska man alltid ta nerifrån. Vid 15:e funkade inte min inbyggda kompass och mentalt var jag redan i den varma duschen. Så kan det gå.

Jag började känna smärta i det augustikvaddade knät strax efter 9:an och den ömheten tilltog sen ända in i mål. GPS-klockan stoppade på 15,04 km och 2tim 26min. Det var inte så svårt och hårt törs man inte kalla min promenad men det var rätt långt. Ett av tre.

Vi var bara tre i klassen så det blev medalj i alla fall.

[uppdatering]
Tydligen tillhörde juniorerna vår klass. Jag kom inte alls på pallen utan 4:a.

Jag och Sven Nylander alltså....


lördag, november 21, 2009

Gammal skåpmat [arkiveringsprojekt-09]

 
Blandade texter från 2001-2002


- Det barkar åt helvete -
» » Park VM, PWT, OS, VM varje år, Förlängda VM veckor och vilodagar på femdagars. Förändringens vindar blåser inom vår idrott och inte f..n är det åt rätt håll. Vart har den gamla hederliga klassiska distanstävlingen med "valfri väg.." tagit vägen? Är vi så kåta på OS att vi gladeligen säljer ut vår idrott och gör den till något halvmjäkigt-park-tjafs som vilken halvtaskig orienterare med ett bra löpsteg som helst kan kvala in till?
Det var bättre förr! Ta bara detta med VM varje år, inte f..n vill vi att Orienteringens VM skall få samma pisstorra status som Hockeyn har jobbat till sig. Det finns väl inte en enda idrott med VM varje år där man egentligen bryr sig. Snart har vi väl lika många mästerskap som simningen. Snacka om devalvering.
Orienteringen har alltid varit en tuff sport för tuffa karakarlar (och kvinnor för all del) och hur vi lyckades få på oss den torftiga skogsmulle stämpeln skall jag inte spekulera i men att visa upp oss som vi egentligen är med kraftprov ala Klassiska distansen på VM är nog mer rätt än att springa omkring i parker och stämpla vid diverse statyer och parkbänkar, där a-laget chockat tittar på.
[010315]


- En utdöende sport -
» » Vem minns inte glansdagarna på 80-Talet när Orienteringsrörelsen blomstrade och massorna vallfärdade till O-ringen. På den tiden tittade man hånfullt på udda idrotter som gång, konstsim, bågskytte, curling mfl. Idag sitter vi själva i den båten med bottenproppen urdragen. Deltagarsifforna sjunker på våra tävlingar, jägarna tvingar oss till anmälningstak, och på nybörjarkurserna står endast våra egna medlemmars ungar och huttrar i snålblåsten. Man kan iofs fråga sig om vi förtjänar att överleva? Är det inte så att vi allt som oftast misslyckas med att locka både det massmediala och folkliga intresset? Det räcker tyvärr inte ens längre med att ha en fixstjärna i idrotter där man måste slita lite. När inte ens Elofsson eller Magdalena Forsberg lockar nya utövare till sina sporter så inser man varthän det barkar. Det är nog bara att krasst konstatera att konditionsidrotter är på dekis och i framtiden är det dom spektakulära arenaidrotterna som kommer att överleva. Kanske är det så illa att om 20-30 år är det bara kvar ett gäng bittra gamla gubbar som samlas till onsdagskorpen en gång i veckan.
[010319]


- Terrängbeskrivning -
» » "Måttligt kuperad terräng med mestadels god framkomlighet"
"Detaljrik skogsmark med med inslag av kulturmark. God framkomlighet"


Här ser vi två typexempel på terrängbeskrivningar som man kan hitta i tävlingsinbjudningar. Visst blir man sugen på att åka dit?? - INTE Herrejävlar vad tråkigt det låter!!
Vart har fantasin och marknadsföringsviljan tagit vägen? Jag vet inte om jag är ensam om att titta på terrängbeskrivningar när jag väljer vilka tävlingar jag skall springa men även om jag nu skulle vara det så är det helt och hållet bortkastad tid. Om man nu har tagit sig tid till att arrangera en tävling. Vilket jag antar att en normal klubb gör en gång om året eller i vissa fall bara vartannat år, så måste man väl ändå vilja locka dit så många som möjligt eftersom det är en tillfälle att få in lite pengar i kassan. Rent generallt så är dom flesta inbjudningar av den tråkiga sorten men att bjuda till lite vad gäller terrängbeskrivningen kan väl inte vara så svårt. Kan man inte i vanliga ord beskriva terrängen som bjuds så får man väl dra lite liknelser istället.

"Typiskt lättkuperad Roslagsterräng med bergshällar och småkärr, botten är fast men med hög ljungväxtlighet bitvis. Det bjuds på riktigt finlir för dom tävlande. Stigar förekommer endast i närheten av TC."

Klassisk Hälsingeterräng där kartan domineras av två större bergspartier, Sluttningarna är bitvis stenbundna men uppepå så är det lättlöpt. Sikten är god utan att för den skull förenkla orienteringsmomentet. Mellan dom två bergen så är det flackt och relativt detaljfattigt, med något tätare vegetation."

Mycket mer skulle inte behövas för att göra mig nöjd iallafall. Sen kan man ju dra detta ännu längre och jobba för att verkligen locka till sig tävlande. För det är väl ingen tvekan om att i valet mellan två eller flera tävlingar så väljer man den som verkar bjuda på bästa banor/terräng. Och påtal om banor så skulle det inte skada om Banläggaren skrev någro ord om sin syn på banläggning. Sa han tex: " Jag föredrar många kontroller och inga riktningsändringar" så hade man ju vett att hålla sig borta från den tävlingen.
Näääe.. Lite mer fantasi och bättre marknadsföring är vad dagens orienteringsklubbar behöver. Det gnälls på att deltagarantalet sviktar och att ingen vill tävla längre, men då får man väl f..n se till att dom blir så lockade att dom ínte vill missa det man bjuder upp till. Det är som att stå på Konsum och välja mellan Blåvitts stekbullar eller Mamma Scans köttbullar. Jag tror inte att jag är ensam om att efter en blick på förpackningen så slinker Scans ner i korgen.
[010326]


- Resultatrapportering -
» » Framtiden är här - Elektroniskt stämlingssystem, sträcktider, anmälan vi internet, startlistor på nätet och vägvalsanalyser på RunOway. Men fungerar allt som det ska?
Jag vet inte om det är brister i programvaran eller om det är ren lathet från arrangörerna som gör att man på flertalet kavlar totalt struntar i att redovisa sträck/växel placeringar. Nu senast har vi Måsenstafetten som exempel. I resultatlistan så får man bara uppräknat lagets slutplacering, sluttid och dom individuella tiderna för lagets löpare. Vem plockade placeringar? vad hade man för sträckplacering? hur långt efter låg man efter 2 sträckor? Varför kan man inte slänga in två extra rader med placering och tid efter täten på varje sträcka? Tittar man på de kavlar som varit hittills så har bla. Pan-Mixen inga vxl-placeringar, Hallandsstafetten har inga vxl-placeringar. Den enda budkavle iår som jag kan hitta där dom publicerade resultaten är kompletta är Ronnebykavlen. med andra ord så bjuds vi kompletta resultat på 25% av årets kavlar hittills, Pinsamt!
[010328]


- Datumgränser -
» Det skall då vara f..n att vara orienterare. Nu när värmen äntligen har kommit då måste man åka 30 mil norrut för att få tävla. Jag säger inte att vi helt skall skita i datumgränser och inte ta hänsyn till naturen men det måste väl ändå vara lite rim och reson i det hela. Som exempel kan man ju bara se hur Dalarna har det, sista helgen för dom var 5-6 maj och då hade Mora 1 meter snö. Tack för kaffet och bättre lycka nästa år!

Man undrar lite om det verkligen finns några vetenskapliga undersökningar gjorda som visar att just orienterare förstör djurlivet?? Jag inbillar mig att (notera att Jag inte påstår mig veta) den eventuella skada som vi åsamkar är i så ringa omfattning att den nästintill är omätbar.

Det måste ända vara förbundets viktigaste fråga att så fort som möjligt förhandla om datumgränsen och deltagartaket hos Naturvårdsverket. Som utvecklingen är nu så barkar det bara åt ett håll, och det är ett håll som åtminstonde inte Jag uppskattar. Fler och fler skogsområden stängs av, vi får kortare och kortare perioder att tävla på. Snart står vi där i våra stadsparker och får nöja oss med det som tävlingsplats.
Tyvärr är det ju så att skogsägare, som ofta är = Jägare börjar dra åt snaran mer och mer. Vi vet ju själva av erfarenhet att vissa vill ha pengar för att vi springer i deras skog.

Det mest tragikomiska i sammanhanget tycker Jag är att det blir fler och fler skogspartier som huggs ner och skövlas. Uppenbarligen tycker Naturvårdsverket att det kan nog djuren hantera men ujujuj om det skulle komma några löpare i skogen då skulle dom nog bli sönderstressade...

Länge leve skogsmaskinerna och våra djurvänliga Jägare !!
[010509]


- Världens billigaste sport -
Att arrangera en orienteringstävling är lite av "Moment 22" nuförtiden. För dom flesta klubbar är det en av få chanser att tjäna in lite pengar och för att få så bra avkastning som möjligt så gäller det att hålla ner kostnaderna. Men om man vill locka dit folk och för att få någotsånär hyffsad kritik efteråt så skall man helst bjuda på det där lilla extra.

Då ställs man som arrangör inför valet. Snåla och snika för att tävlingen skall ge lite vinst eller fläska på med ingen vinst men med chans på att folk kommer tillbaks nästa år. (Givetvis måste man då fläska på igen för att inte bli totalt sågade)

Kan det vara så att det är för billigt att springa orientering? Om man jämför med andra indivuduella idrotter så är vi nog lite bortskämda inom orienteringen. Jag kollade runt lite och noterade att för skidtävlingar får man betala allt mellan 100-500 kr för en tävling. Terränglopp ligger mellan 150-500 kr och MTB lopp omkring 300-400. Ser man sen till att omkostnaderna för en orienteringstävling direkt drar iväg med kartkostnader mm. så förstår man att det är svårt att tjäna några större pengar.

Perfekt skulle man då kunna tänka och tycka att vi dubblar anmälningsavgifterna på våra tävlingar. Problemet är ju bara att då dubblas klubbarnas tävlingsavgifter och frågan är om inte det man tjänar extra på tävlingsarrangemang äts upp snabbt. Så då är vi tillbaks i "Moment 22".

Sen handlar det ju om allt detta j..la gnällande från oss själva. Det är mycket möjligt att andra idrotter dras med lika otacksamma utövare men ibland häpnar man över vad folk vräker ur sig. Det är lite som att det letas fel och brister enbart för att kunna slå sig själv för bröstet. Ett bra exempel är 10-Mila som får utstå spott & spe år ut och år in. Jag skall inte sticka under stolen med att jag själv har kritiserat en del saker inom sporten men det är oftast vart sporten är påväg istället för detaljer på enskilda arrangemang.

Jag tror att om vi skall få föreningar att fortsätta att arrangera tävlingar så måste vi lyfta upp det positiva som finns och försöka hålla eventuell kritik på en sansad nivå. Och om vi skall fortsätta att springa världens billigaste och bästa sport så får vi nog nöja oss med den kvalitet som finns i dag.
[010612]


- Sprint distansen på VM -
Orientering är självvald väg i okänd mark, tankens skärpa vid kroppslig möda, snabba beslut under spännande tävling.

Om man läser ovanstående rader så är det med förvåning som man noterar hur den nya sprint distansen på VM genomfördes. Alla deltagare fick provspinga i området dagarna innan och med hjälp av defenitionerna som dom fått på förhand så gick det att gissa sig till bansträckningarna. Jag vet inte riktigt om det kan kallas "okänd mark"? Som extra lök på laxen sen så bjöds det på orientering alá inskolning.

Kolla in herrbanan




Är detta framtiden för internationell orientering så är jag glad att Jag är skadad och kan likaväl så förbli. Man hade ju hoppats när man hörde om den nya "Park-Sprint-distansen" att det ändå skulle vara orientering och mycket riktningsändringar men detta är ju nästan löjligt att se. Skall man se cyniskt på det så är det iofs lättare att bredda sporten med denna typ av orientering. På sikt kanske vi kan dra oss in på idrottsarenorna och lägga till en eller två vattengravar på 3000m hinder och voilá så är vi med i OS med en ny tuff och spektakulär sport.
Näeee... Jag kan inte annat säga att denna diciplin inte har något att göra i ett orienterings VM. Låt PWT ha sitt arrangemang och om dom så önskar kan dom få Park-VM status. Sen kan internationella orienteringsrörelsen fokusera på kort, klassisk och stafett med tuff, svår och utmanande orientering.
[010804]



- Kartskalor till förbannelse! -
När 1:25000 delen kom var orienterarna överlyckliga - "Nu har vi den perfekta skalan, det behövs inte mer detaljer nu". Sen kom 1:20000, samma visa.... 1:15000.. herredjävlar vad bra det är... allt finns med på kartan. Och nu rasar vi allt mer och mer iväg till 1:10000. Teoretiskt sätt så borde det inte innebära några problem eftersom alla gånger tidigare så har det framkommit att det var ett bra steg. Men den stora frågan är hur långt ner kan man gå innan det blir en annan sport av det hela?

Personligen tyckar jag att redan nu på 1:10000 så har en viktig del i både banläggningsarbetet samt orienteringen försvunnit. Och det är bra långsträckor med bra vägval. Har suttit och tittat igenom mina kartpärmar och jag tror inte det beror på banläggarna att riktigt bra långsträckor lyser med sin frånvaro på 10tusen. Framförallt känns det som att långsträckorna är kortare samt runtvägvalen upplevs så långt bort att det hela tiden blir rakt på som optimalt alternativ.

Nu kanske det är jag som är lite mossig och lever kvar i det förgånga men jag kan inte komma ifrån att för mig så är dom gamla hederliga 3T grundstenarna i banläggningen. Tempo - Teknik - Terräng, skall varieras så mycket som möjligt på en bra bana. Dvs en eller ett par schyssta långsträckor bör ingå i den optimala banan. Visst spelar terrängen, storlek på området mm in men med 10tusen delen så har det i min mening blivit mer rakt på körning än vad 15tusen hade.

Nu kommer belackarna och säger att, "På 1:15000 så får man inte med alla detaljer och om man tar med allt så blir den så grötig och svårläst". Helt rätt, men hur mycket detaljer måste vi ta med? Mindre och mindre stenar, höjder etc ploppar upp på kartorna vilket gör att kartskalan måste följa med neråt. Det har blivit en ond cirkel och någonstans måste man sätta en gräns. Är det enkom finlir och kartläsning på detaljnivå som skall ingå i orienteringen? Isåfall måste hela ideologin med orienteringssporten revideras.

Givetvis måste man ibland använda mindre skalor när det gäller små närområden etc, men det får inte bli ändamålet som helgar medlen.. ähhh satan vilket patetisk klyscha!! Vad jag vill få fram är att det måste tas ett centralt beslut på vad som skall gälla, annars kommer denna spiral sluta med att vi letar smågrus i en skogsdunge. Kanske blir Gävle OK´s Micro-OL framtidens klassiska gren?

Förhoppninsgvis skall det inte behöva gå så långt men IOF, SOFT och alla kartritare som vi har måste komma överrens om att det kanske är dags att sätta stopp nu.

// AspLövet... med en önskan om en lång klassisk bana i orörda vildmark
(givetvis på 15tusen och en grymt varierad bana med minst en fet långsträcka)
[011026]


- Finsk stolthet slår Svensk lättja -
Jag har alltid vetat om det men nedanstående tankar blev på något väldigt konkret sätt bekräftade i duschen på årets Jukola budkavle. Där kom jag i samspråk med en något äldre gentleman från klubben Rasti-Nokia. Han var väldigt duktig på engelska och han berättade om deras "seniorlag" som på den avslutande sträckan (14,2 km) hade en löpare som var 67 år. Läs det igen, sextiosju år!. Och det intressanta i sammanhanget är att det var nog inget ovanligt i det. Visa mig den Svenska veteran som skulle kunna tänka sig att ställa upp på det? Jag tror att kärnan i dessa tankar är att det Finska folket har en helt annan stolthet och mentalitet än vad framförallt vi Svenskar har.

För dom Finska löparna är det tradition att ställa upp för sin klubb, sin kommun, sitt land. Man behöver inte vara duktig, ung eller för den delen orienterare överhuvudtaget. Man ser en stolthet i att bara få vara med. Medans dom Svenska lagen kämpar hårt för att få med sina seniorer som lika gärna avstår för att dom är "otränade" eller bara upptagna av andra mindre viktiga saker så står Finnarna i kö för att få representera sitt lag. Den kanske intressantaste frågan i det hela är dock, varför? Och min teori är som följer...

Finland ligger efter Sverige därför ligger dom före. Med "efter" menar jag inget negativt utan att historiskt sett har Sverige blivit "Västernaliserat" mycket snabbare. Vi liknar allt mer USA och lättja är mer ett levnadssätt än ett skällsord. Ordet "slacker" har ännu inte fått fäste i den Finska myllan. Jag tror att det bottnar i att Sverige har levt i fred och välmående allt medans Finland så sent som för 50-60 år sedan fick kriga för sin egen sjävständighet, med allt vad det innebär av fattigdom och sorg. Detta har satt sina spår på så sätt att Finnarna bär en helt annan stolthet för sitt land, sin kommun och sina medmänniskor.

Med andra ord så är den Finska sisun ingen myt utan något som brinner i det Finska folkets bröst. Vi kommer aldrig att komma dit där vi får det Svenska folket (orienterare) att ställa upp på samma sätt. På sikt kommer nog även Finland att ta igen försprånget vi har, vilket tyvärr är negativt i denna bemärkelse. Därför kommer 10-mila alltid att få leva i skuggan av Jukola vad gäller antalet startande lag. Så länge det varar för Finland så får man nog glädjas å deras vägnar och enkom minnas den Svenska storhetstiden när tex. 10-mila var allas stolthet och mål.

Tyvärr kommer även alla andra tuffa konditionsidrotter få allt svårare att locka folk till sig. Det kommer att bli en allt mindre klick av människor som gillar extrema och tuffa utmaningar (som orientering) i framtiden tror jag. tragiskt men sant, framtiden har inget att erbjuda dom som gillar att bli trötta.

Perkelä!
[020625]


- Mörkret är början på ljuset? -
7 st lyckades jag locka till min teknikträning trots en personlig och påträngande inbjudan till ett drygt 40-tal klubbmedlemmar. Frågan man ställer sig (eller jag i varje fall) är vad krävs för att folk skall komma till en enkel men ändå arrangerad klubbträning? Hade det varit mer attraktivt att åka iväg till en annan karta? Behöver man ringa runt till folk? Är det kanske så att Väsby orientering helt enkelt inte är roligare än så här hösten 2002?

Ser man till MMC och Sommartouren så lockar det fortfarande folk om än inte några rekordnummer. Nattcupen verkar vara på nedgång och för klubbträningarna i övrigt är det krasst sagt totalmörker. Stor del av boven ligger nog i dom tråkiga fakta att vi numera har ett glapp från 12 år upp till 30 där vi i princip inte har en enda aktiv (speciellt nu när våra tre existerande juniorer är ute på vift i världen)

Så nu lägger vi alla energi på existerande ungdomar och fortlöpande nybörjarkurser vilket kommer att en en ny guldera om ca: 10-15 år. Och i den vevan struntar vi i om dom gamla rävarna i klubben är med oss eller inte, dom får sköta sig själva och planerad träningsverksamhet lägger vi ner. För hur skall vi kunna konkurrera med barnafödande, karriärer och allmän lathet? Man skall ju inte tvinga någon att göra något som kanske inte längre är kul. Eller?

Jag tror tyvärr att framgång föder framgång och som läget är nu så krävs det något extra för att få skjuts på skutan igen. Ser jag på ungdomsverksamheten så har vi riktigt bra drag just nu med över 15 aktiva ungdomar där 5-6 st är helt nya för året och alla verkar heltaggade på orientering. Kan vi på något mirakulöst sätt utöka denna trupp med 5 st/år utan att tappa allt för många så ser det inte helt tokigt ut för en framtid som ligger en bit längre bort.

Men det löser då inte problemet om resten av klubben dör ut på vägen. Utan förebilder inom den egna klubben så kan vi inte räkna med att få behålla dom yngre både i klubben och i sporten. Det är enormt viktigt att våra ungdomar ser att det finns äldre (och då menar jag alla åldrar från juniorer till äldre oldboys) orienterare som också tränar och tävlar, och som helst gör bra resultat på tävlingarna.

Man måste nog ställa sig frågan, gillar jag orientering och vill jag fortsätta med det? Vad har Väsby gett mig och vad kan jag ge tillbaks? Att driva en ideéll verksamhet är inget som är gratis. Tävlar du 20-30 ggr per år så kostar du klubben avsevärt mer än vad medlemsavgifter och licenser ger tillbaks. Och det behöver inte alla gånger vara så att man måste ställa upp på alla inkomstbringande sidoprojekt (kuvertplock, Maran etc) utan att ge tillbaks till klubben kan i mina ögon likaväl vara att deltag på klubbens alla aktiviteter och genom att öka den sociala gemenskapen så har man även då bidragit till en bättre klubb.

Vad man än företar sig så är det den sociala biten som är det viktiga. Man går inte ut på krogen för att det är tråkigt, man är inte med i en förening för att det är tråkigt och man åker inte till IKEA för att det är tråkigt... vänta nu!! Stryk IKEA metaforen, men förövrigt så hoppas jag att ni förstår mig. Jag vill att ni skall tänka hårt och länge (minst en reklampaus på TV4 i tidslängd) på varför du håller på med orientering och om du vill fortsätta med det nästa år och nästa och nästa....

Nåja.. Det känns som jag sagt det här förut och det har jag också så jag skall sluta gnälla nu.
[020925]
 

Gammal skåpmat [arkiveringsprojekt-09]

25mannautmaningen 2005

I ett svagt ögonblick på ett styrelsemöte vräker jag ur mig att det finns inte en chans i he.. att vi kan få ihop tillräckligt med damer för att kunna ha 2 lag på 25manna. Tydligen tog orden jag yppade skruv och fart och gud vet vad för plötsligt blev det debatt i gästboken på hemsidan. Fortfarande uppe i varv som jag var, fyllde jag på med att ge följande utmaning till klubben tjejer.

"Om ni får ihop tjejer så att vi kan starta med 2 lag på 25manna så skall jag gå hem från Skavlöten efter söndagens kortdistans"

Jag såg i det läget ingen anledning till oro och trots flera beska kommentarer från olika intressenter så känns det som att jag har klart överläge i denna utmaning. Så här i efterhand borde jag kanske ha varit smart och begärt något bättre i utbyte för denna vadslagning men jag har hört att segerns sötma skall vara riktigt gott så jag får väl nöja mig med den.

Jag vill ju nu inte vara alltför kaxig och utropa mig till segrare redan nu, utan jag kommer att på fullaste allvar förbereda mig både kroppsligt och själsligt för att det eventuellt kan bli så att jag måste gå den nästan 20 km långa hemvägen. En annan sak som vi inte riktigt har klargjort är om det inte finns gubbar till 2 lag vem vinner då? Nåja, om än risken är liten tänkte jag på denna sida veckovis rapportera om min träning och även försöka pressa mina utmanare på hur det går i deras ända av utmaningen. Det är från starten av denna rapportering 17 veckor tills att det smäller.



Vecka 24
Börjar måndagen med en stärkande 60 minuters promenad i skogen. Luktar på sommaren och undrar om klubbens alla tjejer också har inlett sin 25manna träning. jag får ett litet svar på det dagen efter då jag träffar Karin Lindbäck som inte har fått någon förfrågan. Stärkt av detta går jag hem från jobbet och kan lägga ytterligare en timme till min promenad träning. På onsdagen tog jag min gamla läromästare "Lättjan" på orden och vilade. Torsdagen berikades med 45 minuters rask promenad istället för lunch och jag passade på att besöka "Sju Riddares Träsk". Guldstjärna till er som vet vart det ligger. Avslutningen på veckan var mest mentalt nedbrytande då man fick följa Jukola hemma framför datorn. Illa...illa. Orkade inte göra något mer än deppa.

Vecka 25
Mountainbike. kajakpaddling och ett ömmande knä, nog om det. På 2 dagar hos släkten ute i den Finska skärgården lyckades jag trampa sönder en brygga samt en nybyggd terrasstrappa, viktproblem? Tycker väl själv att jag inte låtit vikten skena iväg katastrofalt. Väger väl ca 4 kg mer än jag gjorde som vältränad innan den långa skade-epoken startade för över 5 år sedan. Men tydligen väger jag ändå för mycket. Numera är jag inte bara skadad och otränad utan skadad, fet och otränad. Noterar att på den senaste sommartouren deltog 5 damer. Strålande tjejer, gott och väl 35% av det antal löpare som ni behöver till 25manna. Läge att vara orolig? Njaaa... Vi får hoppas att tjejernas satsning går bättre än vad min gör just nu för annars ligger båda parterna risigt till.

Vecka 26
Jag har köpt ett par nya löparskor. Hittade ett par fina Asics i gråblå kulör som reades ut. Egentligen behöver jag inga nya löparskor för dom jag köpte sist för sisådär 5 år sen är fortfarande som nya men jag inbillar mig att dom klämmer lite i tårna så jag unnade mig något nytt. Om sanningen skall fram så skulle jag behövt köpa ett par nya byxor istället och dom skulle jag också ha haft avsevärt mer användning av, men ibland måste man låta känslorna styra sina impulsköp.

När vi ändå är inne på grejor som samlar damm i garderoben så tog jag på mig mina orienteringsbyxor i helgen när jag skulle hänga ut kontrollerna till min Sommartour. Min fru frågade då om jag köpt nya byxor. Förvånat tittade jag ner på mina ben och noterar att dom fortfarande efter 3 år har kvar den där lysterns som helt nya kläder har. Hittade efter lite letande ett litet, litet hål på en knät som vittnar om att dom åtminstonde har varit utanför garderoben någon gång. Jag vill inte ens tänka på att mina orienteringsskor snart har 10 år på nacken och dom duger än. Det tog förresten 2 timmar att hänga ut kontrollerna under rask promenad så om än sakta så bygger jag upp mig för en eventuell promenad från Skavlöten.

Vecka 27
Brukar ni också få minnesfragment från gamla orienteringslopp som plötsligt poppar upp i skallen? Jag får såna titt som tätt. Nu när det varit så varmt har jag framförallt fått bilder av ett stort hygga som dallrar av värme. Jag kommer ut från den svala skogen och möts av en vägg av värme, ris och en påträngande läntan efter vatten. Jag kan inte direkt placera vilken tävling det rör sig om, men det är med största sannolikhet en Dalatävling i mitten eller slutet av 80-talet. På samma tävling kan jag minnas att jag träffade på Hammis (Bengt Hamelius) i skogen men det är också allt.

En annan återkommande minnesbild är en lång sluttning utför med gammal stor granskog och plötsligt en öppning som om det för hundra år sedan legat en stuga här med lite odlingar runt om. Nu växer det bara gräs mitt i den djupa vildmarken. Märkligt och mäktigt och det är från ett Älgdrev men vilken vet jag inte och det är det enda som kommer upp i min skalle. Konstigt kan jag själv tycka. Såna här minnesbilder har jag många. Ibland när jag bläddrar i mina kartpärmar finns det många tävlingar som jag inte minns någonting alls ifrån och vissa finns det bara såna här korta terrängögonblick kvar. Selektivt minne minst sagt och kanske beror dom på att man är så koncentrerad på den aktuella sträckan och just nu, just här och dit skall jag fenomenet att man inte lägger någon större vikt av vart man varit.

Jag har denna vecka promenerat till jobbet 2 ggr och varit ute och sprungit 2 ggr. En allt igenom usel träningsvecka om man skulle jämföra med vad man borde/önskar, men i mitt liv var det en bra vecka. Denna vecka har jag även gjort en liten mailundersökning för att se hur det går för klubbens damer men resultatet av den spar vi till nästa vecka. Nästa vecka är det 5-dagars vecka och jag kommer som vanligt inte deltaga på den men vi har 10 tjejer på plats vilket är roligt. Lycka till måste jag bara säga!

Vecka 28
För en dryg vecka sen mailade jag 12 st tjejer i klubben och frågade kort och gott: Hej! Hur går det med sommarträningen?. Nu är det iofs semestertider men jag hoppades i alla fall på 50% svar. Jag fick 4 svar vilket är ynka 25%. Av dessa 4 så sa 2 att dom för tillfället inte tränade men skulle nog komma igång i augusti när tävlingarna drar igång. En sa att träningen gick ganska bra och sen från den 4:e fick man nästan ett chockerande svar [citat] Var ute på 10 km spåret igår och sprang intervaller i förrgår för att försöka få upp mitt löp-tempo Blev så imponerad att jag blev helt knäckt. Minns inte när jag sist kunde springa intervaller utan att dra sönder mina vader. Jag var tvungen att lägga mig ner en stund och samla mig men jag hade inte mer än gjort det förrens 5-dagars dog igång och så blev jag avundsjuk igen. Veckans träning har annars bestått av promenader och ett löppass vilket inte direkt tar mig åt rätt håll om jag vill börja tävla igen.

Vecka 29
"Walk Idiot Walk" sjunger Hives på sin senaste platta och det är precis det som jag nynnar när jag träget och tråkigt traskar till jobbet denna vecka. Tror ni Gunde Svan tog en promenad vissa dagar istället för att köra mjölksyre träning i någon lång slalombacke? Tror ni Michael Schumacher tar en promenad istället för att tidsträna inför något F1 lopp? Jag tror att jag är ensam om att tro på denna träningsform i dagsläget därför är det ingen större idé att prata om skiten. Förresten var det 5-dagars vecka denna vecka så jag är inte det minsta nöjd med någonting överhuvudtaget. Hoppas att klubbens tjejer ligger i bättre än vad jag gör.

Vecka 30
Mountainbike 46 km och ett ömmande knä. löpning 40 minuter och en stel vad, Mountainbike 46 km och ett ömmande knä, och så var den här veckan över, På Sverigelistan har klubben 20 herrar och 7 damer som har lyckats knåpa ihop 5 resultat på det senast året. Om någon kan förklara hur vi skall få det till 2st 25manna lag så är ni välkomna att delge mig detta. Jag är skeptisk till såväl klubbens herrar som damer just nu.

Vecka 31
Jag börjar bli lite nyfiken på hur det går för tjejerna i sin jakt på 14 damer till våra 25manna lag. Jag har en vision om att dom har hemliga möten sent på kvällarna där alla samlas hemma hos någon i en mörk källare i en villa inte alls långt från där jag bor. Kanske sitter dom och smider djävulska planer om mig och min promenad. Förmodligen har dom rökelse i rummet och alla har långa svarta munkdräkter med kåpor över huvudet. Dom mumsar förmodligen på energikakor och planerar veckans träningspass allt medans dom kastar pil på en bild av mig. Visst vore det lite kul om detta stämde? Kanske klär dom även av sig lite senare och under dräkterna har dom... Näee vänta.... Nu blandar jag ihop min vision med den där filmen jag såg härom natten, vi låter det sluta där tror jag.

Denna vecka var jag ute i skogen 2 timmar. Något som började som en löptur med kontrolluthängning slutade i promenad pga ett ömmande knä och en bristande vad. Jag hittade dock en fin hög kantareller så allt är inte svart även om det också regnade rätt hårt denna dag. Ironiskt nog så började regnet ungefär samtidigt som jag övergick från löpning till promenad. Jag har även tagit ett stort beslut den här veckan men mer om det senare... mycket senare.

Vecka 32
Inget av intresse har hänt, se vecka 33 för intressantare träningar och teorier.

Vecka 33
Inget av intresse har hänt, se vecka 32 för intressantare träningar och teorier.

Vecka 34
Det anmäls ett lag till 25manna! Orden ringer i mina öron…. (om nu texten i ett mail kan få den effekten) UK har sagt sitt och utmaningen står med byxorna vid fotknölarna. Spiken är i kistan, kontrollen är bommad, kärret är torrt, sportdrycken smakar vatten, Micro-O på VM, allt är slut om ni förstår vad jag menar. Vem vann? Skall man vara strikt så vann jag eftersom vi inte har 2 lag och på så sätt kan jag bestämt hävda att vi inte fick ihop tjejer till 2 lag. Fast jag måste också i all ödmjukhet erkänna att det kanske falerade även på herrsidan. Jag vet inte hur UK har räknat men ett lag blev det och ett lag får det bli. Intressant skulle vara att få reda på hur många tjejer som tackade ja till 25manna. kanske kan dom delge oss det i Gästboken eller så var hela den här historien en dimridå iscensatt för att få mig att svamla lite. Kanske vi tom. får problem med tjejer (och herrar) till ett lag. Tittar man på startlistan till helgens DM tävlingar så blir man mörkrädd. Jag har väl iofs långt inne i hjärtat vetat länge att Väsby OK är en klubb på dekis men när helgen bjuder på DM tävlingar så nära som i Vallentuna undrar man varför folk inte väljer att springa. Nu måste man (läs:Jag) blicka frammåt och det har jag redan gjort. Jag lägger utmaningen bakom mig och tar nya tag på min egoistiska väg mot framtiden.

Tack för mig och sköt dig själv
AspLövet




Vecka 37
En kniv i Ryggen!

Så går det om man missar ett styrelsemöte tydligen. Så fort man inte är med börjar det konspireras bakom ryggen och slutna avtal bryts. Nu kanske jag inte skall vara så drastisk i mina antaganden men resultatet är ungefär detsamma. Efter att jag hade avslutat utmaningen vecka 34 när UK meddelade att det bara blir ett lag har jag i lugn och ro kunnat umgås med mina skadade ben utan att höra glåpord om att ”Du skall gå hem från Skavlöten”. Men nu är Utmaningen tillbaks på ruta 1 för att inte säga ruta 1.5.

Vad man frågar sig nu är: Har jag förlorat? Eftersom reglerna i utmaningen inte var helt vattentäta så bör man fundera på detta.

- Vad händer om vi inte får 2 lag till start, förlorar jag ändå?
- Vad händer om vi inte har 2 fulla lag men båda lagen startar, förlorar jag ändå?
- Vad händer om vi inte har 2 fulla lag, båda lagen startar men det inte är fullt med damer i båda lagen, förlorar jag ändå?

Svaren på detta kan man diskutera men i min värld rörandes utamningen så räknar jag på följande sätt. Springer 14 damer sina sträckor så går jag hem från Skavlöten på söndagen efter vår tävling, punkt slut.

För att backa lite i det som har hänt, så blev ju följden av att styrelsen beslöt att vi skulle ha 2 lag att UK avgick eftersom han tycker att detta var en misstroendeförklaring mot UK. Svarat på allt detta kan man se på många sätt. Min personliga åsikt är att UK gjorde en bedömning som jag helt och fullt förstår och stödjer. Oavsett om jag är inblandad i utmaningen eller inte så har vi inte folk för 2 lag. Å andra sidan gjorde styrelsen kanske rätt som strävar efter att få ut så många klubbmedlemmar som möjligt på 25manna för att representera klubben. Dock tycker jag att ser man till helheten så bör vi inte (även om vi kanske lyckas denna gång) ha 2 lag. Vi skall ha 30 personer som hjälper till på parkeringen under lördagen, vi står själva som arrangör för söndagens stora tävling, vi har skador/återbud på ca 10 löpare som i princip skulle ha varit aktuella för både långa sträckor och 1:a laget. Dettta innebär att för att fylla 7 st 8+ km sträckor i 2:a laget krävs nu att löpare som normalt både är tränings och tävlingsskygga måste ta sig an dessa. Man kan som exempel nämna att på DM kavlen hade vi 2 st vuxenlag = 7 löpare. På dom individuella DM distanserna har vi haft ungefär 20 startande från klubben. Hur detta skall kunna bli 2 st 25manna lag är i sig obegripligt.

Nu skall jag inte vara mitt normala pessimistiska jag för det är nog alla less på till förbannelse, utan jag hoppas verkligen att jag får ta en långpromenad söndagen den 9 oktober. Vad vi istället borde diskutera är vad kan vi göra för att locka klubbens medlemmar till tävlingarna? När vi på en vanlig SommarTour mitt i juli lockar mer löpare än vad DM tävlingarna gör så undrar man om det är en tävlingsverksamhet vi håller på med. Många verkar vilja vara med på resan men ingen vill vara med på slutmålet. Det i sig är ett stort problem. Det andra och mycket allvarligare är det glapp i åldrarna 16-35 som vi har. Jag vet mycket väl att det finns en handfull (och då menar jag verkligen en handfull varken mer eller mindre) löpare i detta glapp, men i en välmående klubb skulle ett sånt här stort glapp aldrig förekomma. Någonstans har vi misslyckats i såväl rekrytering som bibehållandet av löpare. Ser man till dagens ungdomsgrupp är den inte stor (knapp 20 löpare) men hyffsat trogen vad gäller träningsnärvaro. Tyvärr har påfyllnaden inte varit lika god som tappet det senaste året. Detta tillsammans med att några blir juniorer nästa år och eventuella andra tapp 2006 gör att det tyvärr inte ser så ljust ut som man skulle önska.

Jag tror att jag har ältat detta alldeles för många gånger men vi är en lite klubb på nedgång. Vill vi fortsätta i dom fotspåren är vi på helt rätt väg. Vill vi bryta denna trend så krävs det nog mycket jobb, mycket mera jobb än vad dom flesta har energi och tid att ta på sig. Faan, nu blev jag pessimistisk ändå....

Vecka 38
Jag håller upp långfingret i luften… och som alltid blåser det motvind.

Har ni någonsin vaknat upp och känt att ”Idag är inte alls första dagen i resten av ditt liv” utan mer en ”Åhh nej inte ännu en dag i mitt samma gamla jäkla liv”? Så känner jag nästan varje morgon nuförtiden. Föga anande jag i morse att den känslan skulle bytas ut mot en mer ”Skall man skratta eller gråta” känsla redan vid lunch. Bakgrund som följer: Vred till höger knä i början av maj i år under en löptur, gick till doktorn fick diagnosen uttänjda ledband = vila 2 månader. Vilade således 2 månader för att sen komma igång ytterst försiktigt med löpträningen igen. Plötsligt började knät ömma igen och värre och värre för varje dag blev det. Drygt 5 månader efter att skadan skett kom jag till en Specialist på Ortopedi. Med ett snabbtknyck/ryck/vridning av knät som gjorde att det knakade till så att det ekade i läkarrummet så var undersökningen över. Doktorn som hette Mats, mycket trevlig förövrig, konstaterade kort att det var ett jäkla knakande och efter en kort konstpaus vräkte han ur sig - Det är bara att operera! I det ögonblicket, precis där och då kan jag villigt erkänna att skallen blev tommare än vad den normalt är. Jag lyckades harkla ur mig något om huruvida det inte skulle kollas mer men han hade tydligen via det enorma knakandet i knät, konstaterat att minisken var trasig och operation var det enda som fanns att göra. Jag har alltså gått med en trasig minisk i 5 månader och kort kan man konstatera att alla eventuella träningsförsök var och hade varit helt fruktlösa i mitt fall. Tack för kaffet sa jag och köpte mig en Cola på väg ut efter att ha fått en operationstid inplanerad i mitten av oktober. Som jag nämnde tidigare så visste jag då inte om jag skulle skratta eller gråta och den känslan sitter i fortfarande. Om man skall se något gott i allt detta så får man väl vara nöjd över att dom hittade felet och att det kommer vidtas åtgärder. Skall man se något negativt så förbannar man sig själv över att man gått 5 månader med en trasig minisk men man inbillar sig ju att en doktor som konstaterar uttänjda ledband borde ha kunnat ge en bättre analys av läget. Skit i det, man kan ju inte direkt säga att jag missar en tävlingssäsong. Det började jag göra för 6-7 år sen och några månader hit eller dit spelar ingen större roll längre. Därmed inte sagt att jag tror på framtiden. Mina gubbvader ligger nog på lur bakom närmaste hörn.

Nu över till dom goda nyheterna. Eller kanske framförallt goda nyheter för klubbens tjejer och utmanarna i vår 25manna Utmaning. Jag har inga restriktioner vad gäller promenader innan operationen så om jag nu skulle förlora utmaningen så kommer jag bita i det sura äpplet och gå hem från Skavlöten. Hurra!!

Vecka 39
Idag gjorde jag lite stretchövningar och några snabba promenadryck ute på gatan. Förberedelserna inför promenaden kunde inte ha gått bättre. Vila och en kommande knäoperation är gott nog för mig som uppvärmning. Det som upptar mina tankar mest inför promenaden är om jag skall stanna i Täby och käka på en korvmojj eller om jag skall vänta ända till Väsby. Det finns ju inte så många alternativ där emellan, om jag nu inte ordnar lite langning halvvägs. Ser i alla fall fram emot att bli trött efter en lång jobbhelg och en fin promenad ovanpå det. Lycka kommer i underliga former nuförtiden.


Vecka 40
Slutet är nära men ändå långt bort...

Förlusten är ett faktum och bilden nedan får illustrera en man som sergerviss in i det sista inte vill acceptera det svidande nederlaget. Hur kunde det gå så här?



Man måste ödmjukt erkänna att klubbens tjejer och styrelse kraftsamlade på ett oerhört imponerande sätt. Stort Grattis till er och klubben som gjorde detta möjligt. Och som klubbmedlem så suger även jag åt mig av gratulationerna. Bra jobbat Bengt det hade inte gått utan dig... Jo, det hade det nog förresten... Jag hade ingen som helst del i detta men jag gläds å era vägnar och hoppas att alla hade en skitkul helg med allt vad det innebar av 25mannalöpning och klubbarbete. Det är ändå något visst med att få vara med och arrangera såna här stora tävlingar. Trots allt jobb så är det kul att axel mot axel få allt att klaffa.


Nu över till en kortare resumé av en lång dags arbete som kröntes med en lång promenad.


Promenaden tog sig början vid Skavlöten där jag tog en cola för att få upp blodsockret och anmälan i markan där stora delar av klubbens tjejer befann sig. Jag spillde inga större tårar över förlusten i utmaningen utan låtsades inte om dom glada skratt och pikar som följde mig ut från TC. Vägen fram emot Täby kyrkby brydde mig inga problem och efter ett kortare matstopp på Statoil svängde jag in på Frestavägen. Här hade jag fått ett hett tips vad gäller vägval. Om jag svängde in på en mindre stig nästan direkt kunde jag följa den en stund fram till en grusväg som mer eller mindre skulle ta mig ända bort till kommungränsen strax före Bollstanäsinfarten. Glad över att slippa den hårt trafikerade bilvägen lät detta finfint i mina öron.

Stigen svepet fram längs med södra kanten av Vallentunasjön och jag njöt i den praktfulla höstskogen ända tills att stigen tog slut. Jag hade i och för sig funderat på varför grusvägen aldrig kom men nu blev jag plötsligt lite förvirrad. Antingen kunde jag vända och se vart jag gick fel eller så kunde jag chansa rakt genom skogen. Jag chansade givetvis och efter viss möda kom jag ut på en asfaltsväg. Hmmm.. Hade inte hört något om någon asfaltsväg i beskrivningen av "genvägen". Beslutet om att gå höger eller vänster på vägen slutade med rakt fram över ett mindre berg och vidare ut över en åker. Här kunde jag äntligen lokalisera mig då jag hörde Frestavägens trafik och såg det nya vägbygget men framförallt Hagbytippen som jag var tvungen att klafsa en bit över. Jag hade nu varit ute i ca 1,5 timme och kroppen började mattas lite. Jag kopplade bort trötta tankar och följde vägbygget med allt vad det innebar av nysprängda begshällar och tomma dynamitlådor att trampa på.

Efter ett tag kom jag in på klassiska travmarker då jag passerade rätt igenom Stig H Johanssons ägor vid Alby. Jag såg några fina hästar som säkert dragit in några miljoner i prispengar. Tanken slog mig att jag kanske skulle köpa mig en häst men jag har inget kungarike att erbjuda. Dessutom är hästar stora och i mina ögon oberäkneliga djur så jag traskade trött vidare ut mot Frestavägen. En tutande VOKbil passerade mig direkt och stärkt drog jag vidare på dom tröttsamma raksträckorna. Ungefär vid Frestainfarten började jag få uppmuntrande telefonsamtal och vid brukshundsklubben stannade familjen Larsson/Johansson till och peppede mig. Vid Odenslunda möttes jag av min fru som skulle lämna av min yngste son Niklas som jag hade tänkt ta med mig sista timmen. Jag tänkte att jag måste ha lite jämnare träningsfördelning på kroppen så att dra en vagn skulle göra gott för mina armar. Ungefär samtidigt som jag plockade ur vagnen svängde en röd bil med tjutande däck in bredvid oss. Familjen Hammas/Lindholm hoppade ut och undrade om det var fuskskjuts på gång? Jag fick min fru att på hedersord intyga att något tal om fusk var det inte. Min gissning är att dom hade smygkört bakom mig en längre stund för att se till att allt gick rätt till ;-)

Sista timmen blev jobbigare och jobbigare och när jag tillsammans med Niklas stretade upp för sista backen mot Lövstavägen var det lättnad och kramp som följde mig. 3 timmar 41 minuter och 19 sekunder tog utmanarpromenaden som längdledes var ungefär 20 km. Glädjen över att vara hemma kunde bara mäta sig med beskedet över att tjejerna från markan hade varit hemme och lämnat en kartong cola till mig. Stort tack för det, den kalla colan värmde gott. Hur kroppen kändes dagen efter när jag skulle ta mig upp ur sängen är alldeles för smärtsamt för att beskrivas.

Några bilder från äventyret


Vid denna tidpunkt har jag inte förstått vidden av den långa promenaden

Det fanns mycket som lockade på resans gång men jag valde att avstå det mesta

På Statoil i Täby Kyrkby unnade jag mig en French hotdog med chilisås.

Jag stötte på många mer eller mindre upplyftande skyltar längs med vägen.

Här sitter jag strax söder om Vallentunasjön och är faktist lite vilse.

Hagbytippen och Hitchkocks alla fåglar var ett hinder på vägen.

Man förvånas över vilka litterära kulturskatter man kan hitta i dikeskanterna.

Se sån färprakt! När jag började gå från Skavlöten
hade dom ännu inte fått denna fina höstkulör.


Från Odenslunda fick jag sällskap av ena Miniknataren.
Jag behövde lite armträning sista timmen.


Väl hemma behövde jag fylla på fettdepåerna innan jag stupade i säng.


Vad har jag lärt mig av allt detta?

Dom säger att när man tror att man har gett allt så har man 80% kvar att ge. I mitt fall handlade det om att när jag tyckte att jag gått tillräckligt hade jag 80% av promenaden kvar. Dessutom har jag lärt mig att aldrig slå vad med kvinnor om innehållet i utmaningen handlar om att ifrågasätta tjejernas förmåga/kompetens. Jag har kort sagt fått en lärdom (läxa) för livet.


Tack för mig och det här gör jag aldrig om. Nu måste jag lägga mig ner en stund /AspLövet