onsdag, december 31, 2008

Nytt år men knappast godare

Gott Nytt år sägs det. Jag vet inte jag. Det usla 2008 lämnar man med glädje bakom sig och fasar samtidigt för 2009 som inte ser ut att bli bättre på något sätt.

Var är det som är så jävla gott egentligen? I bäst fall blir det lika uselt som året man just genomlidit. I något sämre fall blir det precis det. Sämre alltså.
Och Nytt sen. Vad är det som ska vara så jävla nytt? Det är samma veckodagar som alla andra år och överraskningarna i livet tog slut den dag man insåg att Tomten bara var fejk. Fejk som det mesta här i livet. För att inte prata om nyårslöften. Bara för att det blivit en ny dag på ännu ett år i färden mot döden så ska man plötsligt bli så mycket bättre. Det slutar ändå för dom flesta med att dom vid tävlingssäsongens början får ångest över sin feta otränade kropp och inser att medeldistans på grannkartan är mer än tillräckligt.

Näee...
Istället för Gott Nytt År borde man skicka följande hälsning till varandra

Hoppas 2009 blir lika uselt som 2008 för annars kan det bara bli värre.

Det är så mycket jag måste hinna göra

Snart ett nytt år och jag kan knappt bärga mig.

Det är så mycket jag måste hinna göra.

Jag vill gå ner 7-8 kilo så att folk kan fråga mig, "Gud vad du gått ner i vikt, har du börjat träna? Då kan jag svara dom. "Träning? Den här kroppen behöver ingen träning för att vara fulländad". Fast om jag inte går ner i vikt kan jag tänka mig lite nya kläder istället. I större storlek.

Det är så mycket jag måste hinna göra.

Jag vill åka ut på en vårtävling där parkeringsgärdet är lerigt och jävligt. När jag sen blir stoppad av parkeringsvakterna som vill ha 20:- ska jag säga, "För den här skitiga platsen?" Sen åker jag hem direkt utan att betala. Det borde lära dom en läxa. Vilken läxa vet jag dock inte. Jag vill också köpa en sån där monsterlampa med ett par miljoner lumen. Kan vara bra att ha när jag letar efter leksaker under soffan innan jag ska till och damsuga.

Det är så mycket jag måste hinna göra.

Jag ska ju starta min sekt också. Invigningsritualen för dom oinvigda ska vara att man tvingas springa alla deltävlingar i SCC. Fast ändå inte. När dom väl står på startlinjen kommer vi redan invigda att skratta och säga att vi bara skojade. Sen går vi på krogen istället och planerar nästa dubbelhelg med långdistans på programmet.

Det är så mycket jag måste hinna göra.

Jag vill åka ut på Rånäskavlen och... Ja vad fan gör man på Rånäskavlen egentligen? Har fortfarande efter alla dessa år inte fått svar på den frågan. Men jag drar väl dit i år igen antar jag. Ni behöver inte hänga med, jag klarar mig själv.

Det är så mycket jag måste hinna göra.

Jag ska börja skicka brev med dödshot til mig själv. Nu får det vara slut med det här livet som är tomt på spänning. Och om inte dödshoten brevledes hjälper kommer jag att börja tjuvringa till mig själv. Flåsa lite läskigt i luren och inte lägga på även om jag bönar och ber.

Det är så mycket jag måste hinna göra.

Jag vill åtminstone en gång under året se mig i spegeln och inte rygga tillbaka. Roliga huset på Gröna Lund räknas inte in.

Det är så mycket jag måste hinna göra.

Saker som jag inte gjort på flera år. Som springa naken över ett Jukola-TC. Vänta nu. Det var inte jag. Vissa saker kommer man inte ihåg så bra. Men saker jag vill göra 2009 är till exempel att måla. Jag vill måla av Jukolastarten. När startkanonen smäller så börjar jag snabbt måla på min tomma canvasduk. Färgen sprutar från min pensel men kanske hinner jag inte måla mer än ett par av löparna innan dom alla försvunnit ut i skogen. Så var den idén förstörd. Istället för att måla kanske jag kan be Jukola-arrangörerna häng upp mig på ett kors. Titta där hänger AspLövet kommer folk säga. Fast sen blir jag nog trött i armarna och går ner. Då kanske folk blir arga på mig och känner sig lurade. Jävla Finnar att hänga upp mig sådär.

Det är så mycket jag måste hinna göra.

Jag vill lära ungdomar att orientera. Begåvade ungdomar som kan greppa det svåra konceptet orientering. Fast sen blir dom kanske rädda för mig när jag skäller ut dom helt utan anledning. "Vaddå helt utan anledning. Dom hittade ju för fan inte 3:e kontrollen" kommer jag säga till polisen när dom sätter handfängsel på mig. Det är svårt att få polisen att lyssna på dig om du sparkar och spottar samtidigt. Ett litet tips bara.

Det är så mycket jag måste hinna göra.

Jag vill springa också. En liten bit i alla fall. Som förr. Fast det kommer nog inte bli något av med det. Springandet alltså. Jag låter nog mina planer skena iväg lite med mig här. Kanske lika bra att lägga alla planer på is sålänge.

Vem tror jag att jag är.

Liksom.

tisdag, december 30, 2008

Mellandagskoma

Idag är jag uttråkad på jobbet. Mellandagskoma och inget att göra. Fast mellandagskoma har jag haft flera år nu när jag tänker efter. Minns inte när jag senast hade någon spänning i min vardag. Min tristess får mig att tänka på min gamla farfars bror eller om det nu var kusin eller nåt i den stilen. Någon långt bak i min släkt tänker jag alla fall på. Han den där spritsmugglaren ni vet. Släktens svarta får. Tillsammans med mig själv såklart.

Ibland undrar jag om han också var uttråkad med sitt liv när han guppade runt där med båten i Bottenhavet. Kanske det inte alltid var så jäkla glamouröst att vara spritsmugglare. Eller så kanske han bara var frustrerad dom gånger hans fingrar var så frusna att han inte fick upp korken på spritdunkarna. Och det kan man ju förstå.

Tänk dig själv.

Åka Finlandsbåt utan att få dricka sprit.

Har en zombie puls?

Av fru AspLövet fick jag häromdagen en klocka med inbyggd pulsmätare. Inte med bröstband alltså utan en vanlig klocka som tar pulsen genom undersidan av boetten på något jäkla sätt. Fru A ville inte ha klockan då det rör sig om en reklamklocka från hennes företags största konkurrent. Känsligt värre. AspLövet däremot är lättköpt och gör gladeligen reklam för allt som sätts i hans händer. Eller på handleden som i detta fall.

Dock har jag redan efter några dagar fått problem med klockan. Inte så att den slutat fungera eller från början fungerat dåligt. Tvärtom. Den funkar hur bra som helst men jag har fått ett tvångsmässigt beteende att ta min puls. Hela tiden. Ungefär var 10:e minut känner jag mig nödgad att kolla min puls. 67. 69. 70. 66. 71. 65. Variationerna på min puls blir inte så stor när man sitter ner framför jobbdatorn och försöker se upptagen ut. Inte heller är det någon vilopuls att skryta om. Den höga pulsen jag uppvisar när jag är nere i varv betyder förmodligen att jag är dåligt tränad.

Förmodligen dåligt tränad.

Jag hörde det av mig själv först.

Fettslunga

Jag undrar om vetenskapen har uppfunnit någon Fettslunga ännu. Satt och funderade på det konceptet när jag såg reklam om en salladsslunga. Ni vet ett sånt där köksredskap som man slungar bort allt vatten ur sköljd sallad med. Finns det något liknande som man kan slunga bort fett med tro? I mansstorlek alltså.

Jag skulle vilja sätta mig i en sån apparat och låta g-krafterna slunga runt mig så att allt fett pressas ur min kropp. Hur vetenskapsmännen löser det så att enbart fettet pressas ut och inga andra kroppsvätskor låter jag vara osagt. Det är väl för fan inte jag som är uppfinnaren. Någon av alla dessa Nobelpristagare borde väl sätta sina hjärnceller till ordentlig nytta för en gångs skull. Tänk vad skönt att bli slungad och sen halka ut drypande av flottyr och fleromättade fetter. Man får direkt ställa sig i en avfettningsdusch. Efter avspolning och blåstorkning är man slank och fettfri som selleristjälk. En sån apparat vill jag ha.

Om det nu inte finns någon fettslunga på marknaden ännu så antar jag att man få gå den långa traditionella vägen. Sund kost och mycket träning. Det funkar väl det också. Fast en Fettslunga hade ju av tidsmässiga skäl varit att föredra.

Det blev förresten Burger King idag på lunchen.

Det var mer som att Fettslanga.

Dags att åka till doktorn?

Jag är sugen på att åka till en doktor. Stillsamt kliva in i väntrummet och lite för länge behöva vänta på min tur att förnedras av en allmänläkare som mest är intresserad av att porrsurfa och lyssna på sin Bang & Olufsen stereo där Il Divo snurrar.

När jag väl blir inkallad och jag förklarar mitt sjukdomstillstånd som varat någonstan mellan 4 och 44 veckor får jag nog till svar från doktorn att det rör sig om ett virus. Det är bara att vila och dricka mycket vatten säger han och låter sin blick fladdra mot fönstret med en uttråkad min.

Jag tittar förmodligen intensivt på honom och säger,

Virus säger du? Vilket sammanträffande. Jag kallas bland mina ovänner för, "Cyrus The Virus"

Jag ser att han inte förstår vad jag menar så jag tackar för mig och går därifrån. På vägen hem så har jag händerna i byxfickorna och nyper mig i låren hårt. Jättehårt. Så hårt att det blir stora blåmärken.

Varför gör jag så?

måndag, december 29, 2008

AspLövet - Superhjälten

Om jag kunde ha en förmåga som superhjälte hade jag nog valt att ha spikar under mina fotsulor. Dom skulle komma till användning när sulorna ramlar av mina orienteringsskor. Då kan jag bara skratta och glatt springa vidare uppför hala bergshällar och på sliriga rötter. Perfekt superförmåga. Mina spiksulor till fötter kunde också vara bra att ha om det är trångt i duschen efter tävlingen för då kunde jag bara sparka mina konkurrenter i ryggen så att jag får plats under vattenstrålarna. Nu skulle jag ju aldrig vara så elak att jag gjorde något sånt men förmodligen flyttar alla på sig bara jag dyker upp vid duschen. Inte för att jag sparkar vilt runt om kring mig alltså utan för att jag skriker högt,

"VIK UNDAN NI SOM INTE VILL SMAKA PÅ ASPLÖVETS SKINNSPIK!"

Bara så att ni vet så är jag innerst inne en snäll superhjälte.

AspLövet hatar inte bara sig själv

Det är kallt ute idag. Även på AspLövets breddgrader. Det finns nog inget som jag hatar mer än kyla. Möjligen är hatet mot mig själv i paritet men inget annat. Hatet går lika djupt som kylan tränger. In till märgen och gubbvaderna gnyr till i varje steg. När kvicksilvret sjunker längtar jag till varmare breddgrader. Eller ännu hellre en Svensk stekhet sommar och ett gigantiskt hygge där luften står helt stilla och dallrande tränger sig på. Det ska vara så varmt att svetten dunstar direkt från kroppen och varje andetag är som att hålla huvudet ovanför ett rödglödgat bastuaggregat. Så varmt att fortsulorna blir till blåsor av den kokande friktionen. Så varmt att man börjar vingla innan man är halvvägs över hygget och den skuggiga skogskanten någonstans långt där borta bara blir till ett töcken. Så varmt vill jag ha det. Varje dag. Livet vore som bäst om varje dag var en långdistans i överjävlig värme. Varmt. Inte kallt.

Topp-100 på 10mila

Jag har en plan på hur klubben ska ta sig in på topp-100 på årets 10mila. Några små detaljer måste dock gå vår väg. Om desa punkter infrias har vi alla möjligheter att uppnå vårt mål.


- Tävlingsledningen beslutar 1 timme före start att pannlampor starkare än 20W är förbjudet så många av konkurrenterna får köpa på sig mycket enkla ledlampor typ Claes Olsson. Våran klubb har givetvis bara fulladdade 20W-lampor.

- Alla löpare på förstasträckan måste missa ettan med minst 10 minuter utom vår löpare som spikar kontrollen. Låter orimligt men det har ju hänt oss en gång tidigare och borde således kunna hända igen.

-Vi måste få startnummer 66 vilket ju alla vet är ”The number of the Beas”. Vi blir nog så taggade att vi höjer oss flera snäpp

- På sträcka 2 måste vår löpare upptäcka ett helt eget vägval på långsträckan till den 6:e kontrollen som ingen annan ser och han tjänar där 5 minuter på täten.

- Korven i markan är dålig och ger alla köpare akut spysjuka. Ingen av våra löpare äter av korven.

- Vår löpare på Långa natten blir sjuk men vår i sista sekunden inkallade reserv visar sig ha tränat 300 timmar sedan 1 januari i år, utan vår vetskap, och har inga som helst problem att hänga med.

- Hela klubbtältsområdet vattenfylls mysteriskt vilket gör att alla deltagande klubbar få husera på kanten av ett slyhygge där det inte går att sova. Vårt tält står dock på en liten liten upphöjning så våra löpare på dom senare sträckorna kan sova vidare. Hade vi varit vakna hade vi skrattat högt och länge.

- Alla som har husvagnar störs av ett flera kilometer långt godståg som kör fram och tillbaka.

- Dom Finska klubbarna missar växlingen till den 6:e sträckan när dom tolkar väderprognosen i PM som säger ”uppehåll till kl 6” med att det ska vara ett ”uppehåll i tävlingen på str 6”

- Alla banor går exakt som vi hade skissat på den där gamla kartan från 1974.

- Många lag slänger av sig lamporna inför en sen mörk nattsträcka när Forsberg av misstag råkar säga i högtalarna, ”Gryningen är här!”

- Per Forsberg får senare be om ursäkt för sitt uttalande om att ”Gryningen inte alls var här” vilket innebär att flera lag springer med lampa fast gryningen nu är här.

- Många lag blir diskade för felaktig växling. Eller på något annat sätt. Hoppas vi.

- Ovanligt få lag har anmält sig till årets tävling.

- Våra löpare hänger konsekvent bra lag och kommer alltid till rätt gaffel och bommar ingenting.


Om alla dessa punkter kan förverkligas har vi alla chanser i världen att bli topp-100 på 10mila 2009.

söndag, december 28, 2008

Någon smyger runt i mitt hem

När jag vaknade imorse och tog mina första stapplande steg in i vardagsrummet blev jag förvånat stående med blicken darrigt förankrad på vardagsrumsbordet. "Vad skådar mitt nordvästra öga" utropade jag högt inombords. Lite på kanten av bordet stod en tallrik genomdränkt av torkad senap och mitt i smeten låg en colaburk oöppnad och ensam. Jahja... vem har festat här då? Frågan borde kanske inte ha ställts då jag är ensam hemma och tallriken i fråga inte stod där då jag lämnade hemmet igårkväll. Om den stod där när jag kom hem i natt kan jag inte svara på då jag har vaga minnen av min hemkomst. Kanske bor det en Nisse i mitt hem med förkärlek till senap och brist på förståelse över colans fantastiska egenskaper? Om jag får tag på den där Nissen ska jag vrida nacken av fanskapet. Tills jag får tag på honom är det bäst att jag dricker upp den fickvarma colan. Den torkade senapen spar jag som bevismaterial.

lördag, december 27, 2008

En dröm

I natt hade jag en orienteringsdröm. Kanske inte låter så märkvärdigt men för AspLövet är det rätt unikt. Inte unikt om man ser några år bakåt i historieböckerna då AspLövet var en levande orienteringsdröm men numera är det tomt på den fronten. Jag orkar inte ens frambringa orienteringstankar i fullt dagsljus.

Hursomhelst drömde jag inatt om en tuff nattorientering. Jag befann mig mitt ute i det svartaste svarta och min gula halogenlampa flämtade i kamp mot mörkret. Ensamheten var min följeslagare ända tills att jag såg 2 lampor långt bort i fjärran som kom mig till mötes. När dom började närma sig insåg jag att det var 2 monsterlampor av värsta sort och jag fick börja kisa. När dom tog ytterligare kliv mot mig blev jag så bländad av deras starka sken att jag var tvungen att skrika.

BLÄNDA AV ERA LAMPOR FÖR HELVETE!!

Men det var som att dom inte hörde mina ord utan kom allt snabbare mot mig och jag dränktes i ett sånt starkt sken att det nästan gjorde ont. Det sista jag hörde precis innan vi möttes var dånet av en stark lastbilstuta. Sen blev allt svart och tomt.

Det kanske inte var någon orienteringsdröm när jag tänker efter.

fredag, december 26, 2008

Analys av något jag inte minns

Hittade en bild på min dator från Jukola 2008. Här ser ni Zeke torrträna på sitt patenterade spurtsteg samtidig som han spanar in damjuniorer i publikhavet. Fint som snus men det finns samtidigt andra intressanta saker i denna bild.

1.
Mannen sittandes mot trädet har somnat. Vem är han? Varför är han så trött 06.32 söndag morgon?

2.
Vem är hon? Är hon singel?

3.
Vart kommer burken ifrån? Det ser inte ut som att någon håller i den och hur kan den hänga bara i luften?

Notera att fotot överhuvudtaget inte är manipulerat i Photoshop eller liknande program.


Svaret på frågorna skickas till asplovet(at)orientering.nu. Märk maliet, eller brevet, med "Du minns inte mig va?"

Jul-O-Kalendrar

WorldOfO har ju kört ju sin "Route to Christmas", SOFT kör en fototävling med bilder på folk i skärmmiljö, Alternativet har sin kalender med blandad kompott och så har vi en del varianter på O-kalendrar men är det verkligen det vi vill ha?

Nope...

Jag skulle se vilja se en kalender med baksidan av sporten. Ingen studentikos humor eller verklighetsförankring utan verkligen baksidan. Där jag rör mig med andra ord.

Svett och ångest hos gubbfeta förståsigpåare, löpare som aldrig lär sig orientera, motionärer som inte kan namnge en enda landslagslöpare (och herregud, såna idioter finns det många av), analyser av juniorers naivitet, gamla gubbar som berättar om förr (ni vet den där tiden när hårt verkligen var hårt), bilder på den nakna sanningen om sporten och kanske, kanske en liten bit choklad.

Kanke en liten bit choklad med alkohol i.

Såhär skulle det inte se ut...

Jag har nu, redan 2 veckor efter att jag återupptagit skrivandet i AspLövets skepnad, insett att det inte alls blev som jag hade förväntat mig. Efter att AspLövet goes H40 lagts i arkivet och jag till fullo lämnat drömmarna om orientering bakom mig trodde jag att en gladare och positivare känsla skulle infinna sig. När jag nu läser dom inlägg som kommit ur mina nariga fingrar ser jag att det svarta har blivit svartare och det enda som skiljer sig är mitt sjukdomstillstånd. Jag är, om det nu är möjligt, ännu mer förbrukad och sönderkörd i kroppen. Vaknar som ett vrak och kommer sen aldrig in i matchen förren det är dags att gå och sova.

Det borde ske en förändring snart. Kan jag tycka. Men förmodligen måste jag själv stå för merjobbet i en sån process. Det har jag tyvärr lärt mig på 42 år. Ingen annan jävel gör jobbet åt dig. Det är alltså dags att skriva ner en handlingsplan för 2009. Det finns så mycket jag skulle kunna tänka mig att göra. Saker som nödvändigtvis inte innebär att jag springer eller tränar. Svårt att tro men så är det. Det första som kommer stå på min agenda är att jag kommer bli mer delaktig i Supporterklubben. Kanske är jag på god väg att bli det jag orerade om en gång, djupt ner i ett iskallt kärr, för jag vet inte hur länge sen. Supporter. Det klingar illa i örat men vad fan. Bättre en bitter supporter än en sjuk föredetting.

Men tills handlingsplanen satts i sjön, och mot all förmodan visat sin flytförmåga, är det bäst att jag håller mig på min kant. Vem vet. Kanske är det jag lider av smittsamt. Huvaligen.

torsdag, december 25, 2008

Lucka 15428

Bakom dagens lucka finner vi inget som vi inte sett förr. En gnutta ångest, en skumtomte, ett par trasig superkalsonger och en idolbild på AspLövet. Idolbild!? Vad fan har jag för nytta av den? Sånt här borde dom dela ut i skolorna och inte pracka på mig. Jag har fullt sjå att undvika speglar och vill inte på något sätt förknippas med mig själv. Både bildligt och själsligt.

Jag ska fan sluta att öppna dagens lucka framöver.

onsdag, december 24, 2008

I teten

Låt mig säga så här. Om denna julafton varit en långdistans. Fylld med Tomteuppdrag och alkoholhaltiga drycker, då hade jag passerat radiokontrollen just nu. Du ligger i täten AspLövet. Det vet jag. Får man dricka på hemvägen också? Jaså inte!

Jasså inte...

God natt då.

AspLövet - En Svensk hjälte

Har ni tänkt på att dom nominerar vinnarna till "Svenska Hjältar 2008" redan i början av december. Men vad om oss som utför fantastiska stordåd i slutet av december. Vad händer med oss?

AspLövet har agerat Tomte hos 3 storhushåll på mindre än 4 timmar. Han har svettats bakom en kuddmage och storskäggig tomtemask. Läst julklappsrim med immiga glasögon på ett par hundra julklappar till Miniknatare som snudd på sparkat tomten på smalbenet och inte alls gillat läget. Hur jävla kul tror ni det är?

Det är hjältedåd om något.

En hjälte som ingen fan i helvete bryr sig om.

Snacka om Svensk hjälte.

AspLövet.

Tål att sägas igen.

AspLövet.

Tomma säckar skramlar tyst

Det bidde inga julklappar till AspLövet iår. Ingen Pasi. Ingen Minna. Ingenting no nothing. Tydligen räckte det inte med att vara snäll mot andra utan man behövde även tycka om sig själv. Skit också. Nästa år då djävlar ska det bli andra skällor i burken. Jag ska bli egoist. Om det nu inte räcker med att sprida den lilla glädje man har till andra kan det lika gärna behållas. Jag utlyser redan nu 2009 till egoisternas år. AspLövet kommer stå i kanten på skogen, nu pratar jag alltså om vildmark och inte något sprintbuskage, och vägra beblanda sig med omvärlden. Litegrann som vanligt alltså. Status Quo 2009. Tragiskt.

tisdag, december 23, 2008

Erkännande

OK!

Jag erkänner...

SMS´et som jag fick hade jag själv skrivit men det betyder inte att det inte var fullt av kärlek och fantastiska lovord om mig själv. Jag tycker nog personen som skickade detta, vilket nu iofs var jag själv, på pricken har förstått min storhet. Jag har aldrig så på klockrent kunnat sätta min egen sublimitet i ord. Ett SMS att arkivera. Hur det löd låter jag vara hemligt. Folk kan svimma för mindre.

En lögn behöver inte var en lögn bara för att det inte är sant.

Lovorden trillar in

Se där nu pep det till i mobilen. Jag visste väl att någon brydde sig. Och vilket fantastiskt SMS det är. AspLövet är glad igen.



[Reds.anm: AspLövet skickade ovan sms till sig själv. Han försöker bara inbilla sig själv att någon tycker om honom]

Julentreprenör sökes

Idag ligger jag ner. Utmattad. Utsliten. Ytsliten. Mest ytsliten faktist. Man är ingen syn för gudarna eller vem som nu tar sig tid. Någon borde bli julentreprenör och sälja in färdiga julhelger. Komma till dukat bord med mat, juklappar och färdigunderhållna släktingar. Bara att sjunka ner i sin soffa med en god whiskey och slippa bry sig. En sån jul vill jag ha. Vem ordnar och vad kostar kalaset?

Men idag ligger jag som sagt ner och väntar på alla tröst-SMS som jag förtjänat under året som gått.

0736580166 är numret ni ska nyttja till AspLövet.

Feed me!!

måndag, december 22, 2008

En god jul är refuserad

Det hänger en skärm i toppen av granen i det AspLövska residenset. Detta är dock bara en tillfällig lösning. Inte för att AspLövet själv opponerade sig men när den väl satt på plats röstade resten av familjen mot förslaget. Till och med Miniknatarna ville ha en traditionstråkig stjärna istället. Vilka små sketna Quislingar man föder och göder.

Men egentligen fanns det en mycket mer raffinerad tanke om julgranssmyckningen i år. AspLövet föreslog att det skulle hängas upp 24 små spritflaskor i granen. Såna där man köper på flygplanen ni vet. Flaskorna skulle sen konsumeras under hela Julaftonsdygnet. Självfallet av AspLövet själv. Man kliver helt sonika upp 00,00 och tar en flaska i timmen ända tills klockan slår Juldag. Är inte det en fantastisk idé så säg.

Kanske kan det vara lite segt dom första timmarna men när det väl börjar kicka in kommer man förmodligen ha en fantastiskt angenäm Julafton. Och känner man att det lulliga tillståndet inte kommer igång eller börjar ebba ut innan nästa timme är slagen får man väl bara fylla på ur reservpluntan.

Även det förslaget förkastades. Av fru AspLövet. Miniknatarna hade inte rösträtt i frågan. Tydligen har AspLövet inte så mycket bestämmanderätt när det kommer till julen. Tur att det är ett helt år mellan dessa träliga högtider.

Njurar på dekis

Idag känns det som att någon hoppat på mina njurar med ett par nya dubbskor. Tack och lov har Fläskbergsmagen skyddat mot dom värsta smällarna så jag kommer nog att överleva. Jag vet egentligen inte vad som är bra med det hela. Att jag konsumerat så mycket alkohol att njurarna gnäller eller att fettet på min kropp till vrak är så kraftigt att det skyddar mot det mesta.

När vi ändå är inne på njurar. Jag minns med glädje Njurundabommen när jag höll på med den där sporten orientering. Under mina kepsår brukade ofta Njurandabommens tävlingar stå på schemat. Googlade och fann till min enorma glädje att den fortfarande arrangeras mellan varven.

Allt är alltså inte förlorat. Även om mina njurar påstår motsatsen.

söndag, december 21, 2008

Önskelista

Hej Tomten!

Du har ju aldrig infriat mina juklappsönskningar vad det gäller statusen på min kropp, så i år tänkte jag önska mig något mer konkret.

Kan jag möjligen få ligga sked med Pasi och Minna? Förslagsvis i en trång tvåsitssoffa. Givetvis vill jag ligga i mitten. Om Pasi ligger bakom och Minna framför eller tvärtom spelar ingen roll. Jag tror det blir lika mysigt vilket som.

Tack så mycket på förhand Tomten

Hälsningar
din vän
AspLövet

P.S Jag har varit snäll mot alla utom mig själv iår.

Håll Käften!

Ja jävlar vad jag är sjuk idag. Min 4-veckors åkomma har börjat nagga toppen i kanten och någon har hällt 2 kg flytande tjärpastiller i bröstet på mig. Det är tröghostat. Inte smakar det bra heller. Men någon kanske påpekar lite försynt, är du inte bara bakfull AspLövet. Håll Käften! Hur svårt ska det vara. Jag blir inte bakfull. Jag må ha druckit mig minnesluckig igår men det ursäktar inte mitt sjukdomstillstånd. Så håll käften! Nej, du kan hålla käften! Näee DU ska hålla käften! Vänta nu. Vem är det som pratar med vem här här? Vad inte många känner till är att det är AspLövet som pratar och alla andra lyssnar. Svårare än så behöver inte livet vara. Så. Håll käften!

Det där sista sa jag till mig själv alltså.

lördag, december 20, 2008

En dag som alla andra

01:30
AspLövet går till sängs efter några öl för mycket och somnar med kläderna på ovanpå täcket.

06:30
Den gamla trotjänaren (Casioklockan) piper revelj. AspLövet svär så högt att fru AspLövet vaknar.

07:10
AspLövet smyger upp på Zamoras kulle för att hänga ut snitslarna till kontroll 25. Hade lika gärna kunnat vara en sen nattsträcka på 10mila. Men nu var det inte så.

09:05
AspLövet har hängt ut dom sista snitslarna och 2 vätskekontroller. Magen kurrar.

09:15
Det klassiska näringsstället Mammas gatukök visar sig var stängt och öppnar först 10.00. AspLövet är besviken. Magen kurrar

09:16
Precis som AspLövet ska gå tillbaka till bilen ser han någon inne på Mammas i mörkret. AspLövet knackar på dörren som öppnas av en dam av äldre årsmodell. Asplövet informerar damen att han är hungrig men får till svar att gatuköket öppnar först 10.00. AspLövet säger till damen.

"Jag tror inte att du förstod vad jag sa. AspLövet är hungrig."

09:25
AspLövet mumsar på en tunnbrödsrulle med 2 grillade och räksallad inne i värmen på Mammas

09:50
Dom första deltagarna på AspLövets långdistansträning har dykt upp i klubblokalen. AspLövet gömmer sig bakom en gardin för att slippa umgås.

09:52
AspLövet blir upptäckt bakom gardinen och låtsas istället prata i mobiltelefonen.

14:03
Dom sista deltagarna har gått för dagen och AspLövet kan sätta tillbaka mobiltelefonen i fickan. Armen värker.

14:30
AspLövet beger sig ut i världen för att plocka in sina vätskekontroller. Han sitter tyst i bilen och funderar på kvällen som komma skall. "Hur mycket kommer jag att minnas av den här kvällen?" är tanken som snurrar runt runt. Förmodligen lika mycket som jag minns av gårdagen. Ingenting alltså. Ingenting alls.

Skölj och börja om från början så har du AspLövets kretslopp. Den levande komposten.

En bra långdistansträning

Om jag vore frisk och kry. Sådär som i fornstora dagar. Ja det är faktist sant. Det har i AspLövets liv funnits fonstora dagar även om dom är få och spridda för vinden över det här tragiska livet. Men om så vore fallet, att jag hade en fornstor dag, skulle jag sprungit den här långdistansen över 5 kartor med ett leende på läpparna. Utpumpad och nöjd med livet hade jag i bastun sagt till mina klubbkamrater.

Det här var fan den bästa långdistansen jag sprungit i den här gudsförgätna kommunen någonsin. Vem fan har gjort detta mästerverk?

Nämen se på fan, det är ju jag själv!

Men nu har jag ingen fornstor dag idag. Det var faktist så längesen att jag ibland tvivlar på att dom överhuvudtaget existerat. Men det måste dom ha gjort. Måste. Annars är hela min existens uppbyggd på en stor livslögn.

fredag, december 19, 2008

Välkomna till min sekt

Jag hade en vision för ett tag sen om att enda sättet att rädda våran krampaktigt döende klubb vore att stänga oss inne i något som mer skulle likna en sekt än en idrottsförening. Vi skulle enbart ta med oss dom aktiva medlemmarna som var tävlings och träningsinriktade och sen gå under jorden. Inga utomstående fick vara med på våra hemliga, men givetvis fantastiska, träningar och andra aktiviteter. Hemsida och annan info hålls strikt inom gruppen.

Vad hela grejen bygger på är alltså att vi så mycket det bara går skapar en mytbild runt den här sekten och allt fantastiskt som vi roar oss med. På tävlingar visar vi sen upp oss likt NTNUI där vi kollektivt avskärmar oss från övriga klubbar. Dom som vill vara med i vår sekt måste skriva under livstidskontrakt och det som händer i klubben tar man med sig i döden.

Och dö kommer nog sekten göra på sikt men jag tror resan till vår sista viloplats blir mycker roligare än att slapphänt stå och se på när en avdankad klubb sakta gräver ner sig mot undergången.

När jag tänker efter kanske detta kan vara en idé för alla älskare av långdistans i vildmark. Låt orienteringsrörelsen ta han om sprint i parkmiljö. medeldistans i närområden och alla andra nymodigheter så bildar vi en "Långdistans-sekt". I denna sekt får man bara vara medlem om man avsvär sig kortare tävlingsformer, alltid sover på hårt underlag, tycker att barnvagnsvänlig väg till TC är ett otyg och det bara ska finnas en lång och en ännu lite längre bana på tävlingarna. Varje helg drar vi ut på dubbeltävling runt om i vårt land, långt från bebyggelse och parker. Långdistans på lördag. Långdistans på söndag. Enbart sektmedlemmar välkomna.

AspLövet is El Presidente!

torsdag, december 18, 2008

Lite uppskattning

Nääe fan!
Idag är jag värd något fint så uselt som jag mår. Sitter i betongbunkern på jobbet och skakar utan att ta mod till mig och gå hem. Jag tror jag öppnar en lucka i min julklappskalender.

Åhh vad har vi här då?

En stor Dildo

Jo jag tackar jag. Men vänta, det sitter ett kort på den,

”Här får du äntligen äkta vara. Fram till nu har du bara mentalt blivit uppkörd av en. Hälsningar /Livet”

Äsch! Inte hade ni väl behövt.....

Låt dom inte tro att dom är något

På mitt S.p.OL-arrangemang härförleden (där dök det upp igen) så testade jag deltagarnas geografikunskaper. Men tanke på hur vissa av dom orienterar så hade jag förväntat mig rätt uselt resultat på denna övning men det visade sig att dom var duktiga på geografi. För att inte säga väldigt duktiga. Det här ställde hela mitt arrangemang på sin spets. Nu måste jag göra ännu svårare övningar till nästa S.p.OL. Jag kan ju inte ha massa deltagare som plötsligt får för sig att dom är kunniga. Lite på plats måste man hålla dom annars kan vem som helst få för sig att bli min jämnlike.

Här kan ni beskåda min allt för lätta geografiövning.


onsdag, december 17, 2008

Han den där ostkungen

Jag gick en gång, inte alls för länge sen, till en Osteopat. Han konstaterade att jag saknade bärande lårmuskler. Så rätt han hade. Den sakkunniga djäveln. Träna på dom här sa han och pekade lite allmänt på mina ben. Jajamensan sa jag! Vilken dag som helst. Vilket liv som helst. Sopa! Det torde vara jag det. Sopan alltså! Den totalt ambitionslösa. Mina två lårmuskler är i paritet med balsaträ. Otränade. Olyckliga. Ynkliga. Icke bärande. Icke dugliga. Icke!

Ännu ett år, ännu en tävling

Det är ju faktist så att AspLövet har deltagit på en tävling 2008. Skinkloppet. En klubbtävling som i sin utveckling fastnat på 70-talet. Inget ont om det dock. Ibland behöver man lite retrovibbar för att uppskatta alla sprintdistanser, miljonlumenlampor och supertajta tävlingskläder. Supertajta tävlingskläder. Gud vad jag hatar skiten. Man känner sig som en julgris när man drar på sig eländet. Sen att kläderna andas och skickar fukt all världens väg känns inte så viktigt när man inte ens törs se sig själv i spegeln med kläderna påklistrade.

Nu tappade jag spåret. Förlåt.

Årets enda tävling var det. Även om jag nu inte räknar den som en riktig tävling får den plats i kartpärmen. Tomma kartpärmar svider mest så det är enbart därför. Karta nummer två i min H40-pärm. Bra jobbat där. Första tävlingen i min H40-pärm var Ultralång-KM förra året. Även då promenerade jag banan. Även då alltså. Nämnde jag kanske inte det? Skinkloppet var en rask attackpromend från min sida. Man har gått från världens bästa orienterare till världens bästa promenadorienterare. Ett steg i helt fel riktning. Det suger hårt och inte fan får man någon utlösning.

Jag hade i alla fall 83,55 min på den 8190m långa banan. Enligt GPS´n hade jag 9,20min/km, men tydligen går man ca 10% längre än banlängden. Där finns det meter att spara om man kan slicka strecket bättre. Det intressanta var att om man enbart räknar löptiden, och inte resultatet på Skinkloppet där man ska gissa sin tid, bla bla bla ni vet, så jag kom 8:a av 13 deltagare. Fem löpare hade sämre löptid än mig alltså. Jag hoppas att det säger mer om min fantastiska promenadfart än om deras usla löpfart. Annars har jag gott sällskap här nere.

Nattmissbruk

Det här med Nattcuper har väl var och varannan klubb i olika former under vinterhalvåret. Detta fick mig osökt att tänka på språkmissbruk.
I det Svenska språket kan ju C uttalas både som K och som S. Jag tror just det är anledningen till den populära Nattcupen.

tisdag, december 16, 2008

Jukolakoma 7 månader för tidigt

Herrejävlar vilken Jukolakoma jag haft idag. Den där känslan man har på Jukolasöndagen efter en lång natt utan sömn. Kanske har man sprungit en lång nattsträcka eller bara varit vaken med ett par öl som sällskap mot kylan och tröttheten. Den känslan är oslagbar. På många sätt. Mest dåliga faktist. Nattens bristfälliga sömn slog mig i huvudet redan före lunch idag då ögonen grusade igen, munnen tuggade fiktivt damm och kroppen skrek både efter viloläge samtidigt som rappa uppmjukningsövningar hade suttit bra. Sömnbrist är sannerligen något jag unnar mina värsta fiender. Det är dom värda. Allt för att inte behöva vara ensam på den här planhalvan kan jag tycka.

Ett jävla kolontecken

Jag är konstant trött, kroniskt sjuk, apatisk och har inte energi till någonting överhuvudtaget numera. För att inte nämna mitt vrak till kropp. Därför är det extra konstigt när man slår upp ögonen klockan 03:14 mitt i natten och inser att man är klarvaken. I taket har vi en sån där jäkla klocka som projicerar klockslaget. Mellan timmen och minuterna blinkar ett kolontecken. Ett jävla blink i sekunden och när man stirrat på det där jävla blinkandet i en timme utan att bli tröttare börjar konstiga tankar dyka upp i huvudet.

Tankar som borde vara drömmar men tydligen är något helt annat.

Någonting blandas framför mina ögon. Mitt vrak till kropp, ett segdraget virus, ett stänk av vinterinfluensa, några skopor glåmighet, tristess i massor och slutligen ett par spadtag motgångar. Sen så läggs allt detta ner i en mixer som får köras tills att innehållet har blivit en grå sörja som starkt påminner om kaskadspyorna i Monthy Pythons film Meningen med livet. Sen står jag där i all min ynkliga nakenhet och låter det hela hällas över huvudet så att det sakta rinner ner över min bleka kropp. Och när min sjuka förnedring känns som värst kommer två Ryska kvinnor in i bilden, med kroppar starkt påminnande om pansarvagnar, och börjar bryskt smeta och gnugga in sörjan på min kropp allt medans dom skrattar högt, pratar på Ryska och elakt nyper mig där dom kommer åt. Jag blundar och inser att helvetet bara är en plats inne i mitt eget huvud.

Nu skulle man kunna tro att detta var en mardröm men sanningen är att jag fortfarande låg och tittade på det blinkande kolontecknet i taket och denna vivida dagdröm var allt annat än overklig. Det var först när sömnen infann sig frampå gryningstimmarna som dom Ryska kvinnornas bullrande skratt tynade bort.

måndag, december 15, 2008

S.p.OL

Härförleden (vilket fantastiskt ord) arrangerade jag S.p.OL för klubbens lite mer intresserade medlemmar. S.p.OL är alltså inget mer avancerat än en Stads-pub-orientering. Löparna delades in två och två och hade sen som uppgift att lokalisera diverse pubar som jag med kryptiska ledtrådar och gradangivelser ledde dom till. Det gick rätt bra för dom även om några fick ringa katastrofnumret till mig då dom hamnade i fel kvarter i sitt sökande. Vad som däremot inte gick lika bra var mina övningar som jag plågade deltagarna med vid kontrollerna (Läs: pubarna). Bland annat var dom 8 lagen tämligen usla på nedanstående övning där dom skulle identifiera idrottsstjärnor. Bara 2 lag knäppte Sebastian Coe och bilden på honom måste ju vara en av dom mest kända idrottsbilderna som finns. Illa. Inte kände dom igen orienterarna heller. Illa det också. Men annars var det rätt kul. Inte illa alls.

Stockholm till Skåne

Det här med 10mila i Skåne. Jag vet inte jag. Stenmurar och uppstigade grönområden i all ära men det känns inte riktigt rätt. Litegrann som att springa Smålandskavlen i Bollnäs. Grymnatta i Humlegården. Älgdrevet på Gotland. Där skulle det bli dubbelt fel då dom inte ens har några älgar på Gotland. Eller vad skulle folk säga om O-ringen flyttade flyttade ner på kontinenten? Jag tycker att dom borde jobbat mera med kvalitetssäkring och utslagsgivande tävlingsområden hemmavid istället för att leasa ut arrangemanget. Fast dom kanske inte orkar längre. Den känslan kan jag faktist förstå. Så är det nog. Leda och förbannad tidsbrist. Ett tecken av dagens samhälle. Kanske är det lika bäst att dom säljer ut arrangemanget för gott. Jag får nog fortsätta och hålla mig i skrubben framför datorn vid kommande 10mila. Om den nu inte hamnar i Malingarna. Då är jag där. Garanterat. Men Skåne? Näee...

söndag, december 14, 2008

Urlakad

Efter 3 timmar i skogen och 3 timmar framför OCAD känner jag mig lika tom i kroppen och skallen som deltagarna i masturbations-VM måste känna sig. Nu spekulerar jag bara men när dom snubbarna ligger ensamna på hotellrummet efter tävlingen lär dom nog inte leta efter porrkanalerna på tv´n. Vad nu porr och masturbation har med min dag att göra. Det finns nog någon psykoanalys som kan bena upp det där. Eller så är jag bara sjuk i huvudet. Sjuk är jag i alla fall. Fortfarande. Undrar om man kan få bli sjukpensionär om man har kronisk förkylning.

Furiöst

Helvete vilken dag! AspLövet har furiöst farit fram i skogen. Furiöst, fattar ni! Det är så jävla hårt att jag inte ens själv fattar. Jag var som en obscen svordom personifierad där ute och skrek rakt ut när jag for fram. UR VÄGEN! Och dom ungträd som inte klev åt sidan fick smaka på gubbfett så att det skakade i marken. Okej. Kanske var det AspLövets gubbfet som dallrade mest men ändå.

Till råga på allt var jag bakfull som ett ägg. Vänta. Stryk ägget för det vet ju alla att ägget aldrig är full(t). En liten luftficka finns där alltid. Men ändå. Förresten var jag inte så himla bakfull. AspLövet blir aldrig bakfull till den grad att han blir sängliggande med spyhink till hands. Anledningen till detta fenomen är lika genialt som tragiskt. Efter 5 öl minns aldrig AspLövet vad som händer och vaknar alltså dagen efter helt ovetande. Med andra ord kan det ha druckits 6 eller 16 öl och då vet ju heller inte kroppen om den ska vara bakfull eller inte. Alltså är det lika bra att låtsas att man inte är bakfull. Genialt men tragiskt.

I alla fall hängde jag ut en jävla massa snitslar i skogen till mitt kommande arrangemang. Furiöst for jag fram i skogen. Förlåt. Nu ljuger jag igen. Furiöst betydde i mitt fall lätt promenad.

Lätt promenad.

Inte genialt.

Bara tragiskt.

lördag, december 13, 2008

Traditioner

Sitter som bäst och pular med en långdistans-orientering som jag arrangerar för klubben nästa lördag. Frågan jag haft snurrande i skallen under några dagar är om detta arrangemang är en tradition eller inte. Och vad är egentligen en tradition? Ta ett klubbmästerskap till exempel. Det har ju arrangerats årligen sedan klubben bildades 1944 men inte ser man det som en tradition. Det kan iofs bero på att det genom klubbens stadgar är en framtvingat arrangemang. Alltså borde en tradition vara något som nödvändigtvis inte måste arrangeras men som under en längre tidsepok existerat.

Fast sen måste man ställa sig frågan vad som skapar en tradition. Kontinuitet är väl en av grundstenarna. Förmodligen också kvalitet. Men absolut viktigast är nog deltagarna. Om inte dom väljer att återkomma år efer år så kan man glömma traditionstankarna. Ett traditionsarrangemang kan också vara av olika karaktär. Antingern är det exakt samma sak varje år och deltagarna finner en trygghet i den kvaliten eller så är det en spänd förväntan då det är nya inslag varje år.

Om jag återgår till mitt arrangemang så är det i grunden ett framtvingat arrangemang. Klubben har sedan så länge jag minns kört långdistansträningar varje lördag under vinterhalvåret. När jag var ung så var det mer långdistanslöpning som sedan utvecklats till att mer och mer bli rena orienteringsbanor av längre karaktär. Arrangörer till alla dessa lördagsträning har träningskommitten fått fram genom att ragga frivilliga under hösten. Med andra ord säkert samma koncept som 99% av alla andra klubbar.

Hursomhelst anmälde jag 1989 mitt intresse att sköta långdistansträningen den 23 december. Då det var dagen före julafton beslöt jag mig för att kalla träningen för Julmusten och basunerade ut i klubbtidningen att det skulle bli julmust och tilltugg vid vätskekontrollerna samt vid målet. Nu minns jag inte vad folk tyckte det premiäråret men jag anmälde i varje fall även året efter och kommande år att köra sista träningen innan jul. Och sen har det rullat på. Rullat på så mycket att dom sista 10 åren har jag inte anmält intresse att arrangera just denna träning utan när träningskommittens tomma datumlista med vinterns träningar dykt upp, där medlemmar får anmäla sig till valfria arr, så har Julmusten med mitt namn som arrangör redan stått inskrivet.

Med andra ord är mitt arrangemang en framtvingad träning med en framtvingad arrangör.

Tradition? Skulle inte tro det.

Nu blev jag lite ledsen. Hade hoppats på ett annat svar på mina funderingar.

fredag, december 12, 2008

Julklappstips

Sjuk-Sjukare-AspLövet

Jag fattar inte hur folk som aldrig utövar idrott överlever. Om man går genom hela livet lika söndertrasad som jag gör numera förstår jag plötsligt varför folk hoppar framför tåget eller får psykbryt i största allmänhet. Nu pratar jag alltså inte om allmän leda eller gubbvader utan helt vanliga vardagsförskylningar med dess avarter. Förr var jag en normal man i sina bättre år och när man tränade och stod i var sjukdagarna få och ytterst sällan förekommande. Man blev sjuk på sin höjd en gång om året och då mådde man dåligt i 2-3 dagar men sen hade kroppen jagat ut skiten och man kunde återgå till tränande och vardagen igen. Man. Var. Aldrig. Sjuk.

Men nu jävlar.

Sen jag blev H35:a, och skadorna blivit allt mer påträngande i nästan farsartad takt, har sjukdomarna eskalerat i samma omfattning. När jag förr var sjuk någon sporadisk strödag har den matematiska ekvationen om AspLövets jävlighet gjort att det nu är veckor istället. Inte dagar. Veckor. Hela jävla veckor. Mitt immunförsvar att helt tappat respekten för mig.

”Hörru AspLövet. Lägg dig där borta i hörnet så hörs vi nästa månad. Och du! Håll käften!”

Men....

”Käften sa vi!”

Jag är ett vrak av mitt forna jag och inte ens en desperat vrakdykare skulle röra mig med en tång. Nu ska jag lägga mig ner på golvet och komma på en anledning, en enda anledning, varför jag inte ska gå ut i skogen och ställa mig i ett bottenlöst kärr.

En anledning

Kanske den anledningen är att jag redan står i det där osaliga kärret. Och har så gjort i många år.

Solen

Ett starkt ljus tränger sig in genom mina stängda ögon. Försiktigt låter jag ögonlocken glänta på instängdheten. Det skarpa skenet fyller mig med lika mycket stickningar i ögonen som en varm känsla.

Solen.

Solljus strömmar mot mig när jag låter mina ögon vänja sig med ljuset. Värmen som fyller min trötta kropp med en helt ny känsla. Ny men ändå bekant. Jag minns inte när jag såg solen senast. Det måste ha varit någongång i början på 2000-talet men om det var 2001 eller 2002 är bara ett minnesfragment som rostat sönder i min defekta kropp. Jag har för länge sen gett upp hoppet. Att hoppas är att dö en smula och många smulor har jag lämnat bakom min rygg.

Upprymd över solen ropar jag på fru AspLövet som sover bredvid mig i sängen.

"Titta, solen lyser! Solen älskling. Hahaha! Det var fan inte igår. Helt fantastiskt"

Jag hör hur hon vänder sig mot mig bakom min rygg.

- "Men snälla. Sluta stirra in i sänglampan. Du kommer förstöra ögonen. Släck lampan och somna om, klockan är ju bara mitt i natten"

Sänglampan.

Min blick vrider sig en bit och upptäcker fönstret där nattens mörker vräker sig mot mitt sjunkande huvud. Med sänglampan släckt ligger jag sedan tyst och stirrar i taket.

Solen.

Jag borde sucka. Djupt. Men suckar är bara en djup inandning följt av en lika djup utandning och det finns inte ork till det.

Det finns inte ork.

Till det.

torsdag, december 11, 2008

Skapelseberättelsen


Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och AspLövets bitterhet var allt som fanns.

Trodde man.

AspLövet sade plötsligt, "Varde ljus", och det vart ljus men inte så starkt för AspLövet tillät inte mer än 20W halogen att lysa över jorden. Ingen Led i skapelsen. Och det vart afton och det vart morgon, den första dagen.

Och AspLövet kallade ljuset dagorientering och mörkret kallade han nattorientering. Sedan sydde han byxor i nylon som gick sönder ganska lätt men kvaliten var inte så viktigt då det inte fanns någon växtlighet som kunde riva sönder byxorna. AspLövet förvånade sig själv då han insåg att syslöjd var en del av jordens begynnelse. Och det vart afton och det vart morgon, den andra dagen.

Och AspLövet sade: "Varde mitt i vattnet ett land beklätt av dom vackraste skapelserna som vi för skojs skull kallar träd. Många och långa ska dom vara. Förlåt, höga menar jag sa AspLövet när dom långa träden först lade sig som en ogenomtränglig plockepinnmatta över jorden. Och AspLövet kallade skapelsen skog. Det var som fan, tänkte AspLövet, och kom inte på något mer att göra utan blev helt apatiskt sittande. Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

Och AspLövet sade: "Varde en karta över dom här skogarna så jag hittar i min egen skapelse" Men det blev en grönjävligt historia i en skala som hade många nollor i sig och som inte gick att orientera efter, så AspLövet fick själv gå ut och reka sina skogar. Och det skedde så. Och sen spelade AspLövet Catching Features hela natten för han var vuxen och ingen kunde säga till honom vad han skulle göra och inte göra. Och det vart afton, och det vart morgon, allt medans AspLövet fortfarande spelade, den fjärde dagen.

Och AspLövet skapade Gubbvader men han visste inte vad han skulle använda dom till så han slängde upp dom på vinden. Sen åt han makkara med stark senap och försökte minnas vad potatismos heter på Finska. Perunamuusi. Bra där AspLövet. Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.

Jordens frambragta skog passade ypperligt för tuffa långdistanser, så AspLövet skapade en tävling som han döpte till Älgdrevet. Men eftersom det ännu inte fanns några älgar fick AspLövet driva med sig själv. Och så gjorde han. Men han blev snabbt ledsen då drivandet övergick till häcklande och AspLövet började tycka illa om sig själv. Då sade AspLövet: "Varde öl ty häcklandet måste få ett slut”. När ölen var urdrucken till sista droppen mindes inte AspLövet längre häcklandet men han skapade inte mer öl ty det är ju en dag imorgon också. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte dagen.

Och AspLövet sade ”Det var kul att vinna Älgdrevet men konkurrensen var dåligt, för att inte säga obefintlig, så låt oss skapa en stor skara H40-löpare som äro så många att vi måste dela klasssen i mitten” AspLövet tittade belåtet på den stora skaran av nakna H40-löpare som vilset tittade upp mot honom. ”Jag har nylonbyxor till er alla” ropade AspLövet och skaran av män skrattade och skrek av glädje. När AspLövet såg den euforiska förtjusningen hos männen över dom hafsigt ihopsydda nylonbyxorna blev han glad. Han ropade till männen som nu var iklädda dom stålgrå byxorna. ”För att fira bjuder jag på öl ikväll, men först ska vi springa Älgdrevet” Männen som inte visste vad Älgdrev och öl kunde vara blev livrädda och sprang ut och gömde sig i skogen. AspLövet fick till sin stora besvikelse både springa och dricka alldeles själv. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjunde dagen.

Och AspLövet vaknade bakfull och han vilade ända tills han hörde tjo och tjim utanför fönstret. När han kom ut höll H40-männen på att springa runt i en uthuggen glänta i skogen. När dom såg AspLövet rusade dom fram och sade ”Titta AspLövet. Vi har skapat en orienteringstävling till din ära som är kort och snabb på den här lilla öppningen i skogen så att vi inte heller ska springa vilse” När AspLövet såg detta svek mot hans jordliga skapelse blev hans blick mörk som den djupaste norrlandstjärn och han nedkallade sin vrede över männen. Och det vart afton, men hör och häpna det blev ingen morgon.

På den åttonde dagen var jorden öde och tom, och mörker var över djupet, och AspLövets bitterhet var allt som fanns.

AspLövets bitterhet var allt som fanns

När lamporna släckts fortsätter eländet

När lamporna släckts fortsätter eländet

Så kan man verkligen sammanfatta AspLövets liv efter att vi lämnade honom den 4 augusti i år. Frågan man ställer sig är varför han kommit tillbaka? Jag trodde nog själv att jag blivit av med honom för gott och livet såg plötsligt ljust ut. Men ganska snart insåg jag att han fanns där i bakgrunden även om jag ströp hans möjligheter att komma ut i offentligheten. Han har pockat på och lirkat för att få göra sig hörd. Till slut blev jag så less på hans tjatande att jag gav med mig. Dock låter jag honom inte få starta upp AspLövet goes H40 igen. Det finns alldeles för många dåliga minnen från den epoken. H40 är också ett minne blott. Mina drömmar om orientering på det mer praktiska planet har dött. Vad som kommer komma ur AspLövet på den här bloggen, eller vad man nu vill kalla eländet, är omöjligt att veta. Kanske blir det inte så mycket roligare än avslutningen på det här inlägget.

Välkomna till ännu en resa rätt ner i helvetet.