Kommer jag bara igenom till andra sidan.

Jag var ute och sprang idag. Jag gör det ibland. Visar upp mig för mig själv. Saktar först ner attackpromenaden för att sen rulla igång kroppen. Ser på min GPS att farten, som jag själv kallar kortare sekvens av lättare löpning, med god marginal skulle räcka för att leka hem H40-klassen på vilken klasstävling som helst. Till och med min attackpromenad håller nog med fart för att placera sig under tävling. När jag saktar in mina löpsekvenser brukar jag skrocka lite och ta tag i bildäckat på magen och skaka till den ordentligt. Det tar ett tag innan det dallrat klart. Hade den varit borta också hade jag för fan gått igång på mig själv. Sen myser jag i min ensamhet.

Jag brukar leka med tanken hur bra jag egentligen är redan nu. Bara en liten bit in i rehabiliteringen [version: ännu en gång i oordningen] Jag är nog jäkligt bra redan nu. Redan nu är jag jäkligt bra säger jag högt samtidigt som jag tar den där stigen som försvinner in i det gröna och aldrig kommer ut på andra sidan.

Kommer jag bara igenom till andra sidan.

Jag och mitt bildäck.

Då ska jag bli drygare än jag någonsin varit i hela mitt liv.

Tokspel [inombords]

Jag är för att gynna lokala handlare men nu börjar jag få tokspel på den lokala cykelbutiken. Förra året strulade dom vid en service och för någon vecka sen klarade deras inkompetenta personal inte av att lösa mina problem med punkor. Ett problem som var hur lätt som helst att få bukt med visade det sig. (Tack till den anonyma tipsaren här på bloggen om rengöring invändigt)

I torsdags lämnade jag så in cykeln för att byta vevlager, nya clips och få en uppsmörjning. Dom lovade att den skulle vara klar fredag så att jag kunde cykla idag. När jag ringde igår för att se om den var klar visade det sig att dom "glömt bort" min cykel men dom lovade att jag kunde hämta den idag kl. 09,00. När jag så dyker upp där så finns ingen i butiken (dom öppnar 10,00) men jag fick tag på dom via telefon och då visar det sig att dom har lite problem att få loss lagret trots 15-20 minuters slit (oj, så länge. Imponerande insats!) så den var inte på långa vägar klar. Dom visste inte alls när jag kunde få tillbaka cykeln.

Mesigt jävla svensk som man är tackade jag och sa att det nog skulle lösa sig ändå. Jag kunde lika gärna ha vänt mig om, dragit ner byxorna och bett dom pumpa på medans jag bet mig i tummen för att inte störa dom med min klagosång.

Jag cyklade i alla fall 5 mil på brorsans cykel idag. Efter 2 timmar fick jag ont i baken. Först trodde jag att det var vinklar, storlek och annan geometri på cykeln som var ovant för mig men nu inser jag att det är fantomsmärtor från att jag blir uppkörd av cykelhandlaren.

Jag är en jävla MES!

Durst

Jag sitter och steker min gubbfeta kropp i en solstol den här fredagen och funderar på vad som är värst.

Att jag inte har några kalla öl hemma eller idén att smörja in mig med 5-56 för bättre stekresultat.

Kommer fram till att den torra strupen smärtar mer än den kladdiga och linimentdoftande magen.

Från AspLövets skafferi [2003]

Vissa orienterare kommer aldrig spik på.

Jukolavibes

Jag blir mer och mer vettlös för varje år som går. Jukolatider. Åren byggs på. Åren som jag själv inte är med och springer. Åren som ångesthuggen i ryggen allt mer börjar likna ett verk av en envis dåres livshistoria.

Varje dag som rullar förbi är den andra lika lik. Likstel. Liksom i en dimma som inte är på riktigt. När Miniknatarna lämnat hemmet lägger jag mig på soffan och blundar. Länge. Från datorn strömmar en ljudmatta från gamla tiders Jukola och jag anstränger mig för att höra vilka som ligger med i täten. Gissar vad speakern rapporterar om och känner på fullaste allvar doften av den ljumma finska natten i min näsa.

Varje dag

Är den andra lik

Jukolalik

Så påträngande

Likt ett helvete

Jukolavibes from AspLövet on Vimeo.

Sån är jag...

I Miniknatarnas bok, Håkan Bråkans Tokbok, kan man läsa följande inledningsord under kapitlet som heter "November".

"Pappa är deppig, fattig och sur"

Miniknatarna skrattade högt åt dom orden. Förmodligen var det igenkänningskomik i detta fall och jag glädjs åt att nästan vara en litterär person före min egen död.

Mera guldkorn från Järnberget

Moppen

Fru AspLövet har en gammal tonårsdröm som hon vill förverkliga innan det är försent. Att skaffa en Moped. Många är dom gånger hon frågat mig.

"När får jag den där moppen?"

Efter allt tjat om moppen så har jag till nu varit på inköpsrunda och inhandlat den här efterlängtade moppen.

Hon kommer bli jäkligt överraskad när hon får moppen.

Järnberget

För att fylla på min bortflyende abstinens för orientering siktade jag in mig mot Järnberget på dagens MTB-runda. Järnberget är svepande bergshällar med utsikt över nejderna SO Arlanda. På vägen dit passerade jag Nordians Hög men där är utsikten tämligen usel så jag stannade inte längre än nödvändigt. Väl framme på Järnberget var jag tvungen att testa det gamla slitna löpsteget och det är fortfarande världens bästa orienterare som glimmar till när jag börjar röra på mina ben. För att skaka av mig olustkänslan att karriären är över satte jag mig på cykeln igen. Efter några varv på dom fina hällarna vände jag hemåt.

Det blev 40km i det sommarvarma vädret.

Lägg 40 meter löpning till det.

Någonting är tragiskt i den ekvationen.

Jag är som en transparant nolla.

Jag fick nobben från den senaste arbetsgivaren som jag försökte smörja upp. Dom sa.

Vi.

Vill.

Inte.

Ha.

Dig.


Jag tackade och bockade djupt för beskedet.

Jag är på ett jävla humör (igen)

Det finns många saker jag hatar här i livet men det finns en sak som gnuggar smågrus i sinnet på mig mer än något annat. Mer än tvättmaskinens jävla pipande när den är klar. Mer än bilister som inte använder blinkers när dom ska svänga. Mer än orientering i miljöer som innehåller fler människor än träd. Mer än blodpudding. Mer än stavgång. Mer än banläggare som tycker att ju fler kontroller desto bättre bana. Mer än vad jag äcklas av min egen kropp. Mer än självupptagna människor. Mer än minnesluckor. Mer än krav att passa in i något som jag aldrig fattar vad det är. Mer än fri starttid på tävlingar. Mer än tillkortakommanden (mina egna). Mer än alla dessa jävla talangtävlingar på tv. Mer än motionerande idioter som tror att dom äger marken när man cyklar förbi. Mer än allt detta mjukmedel som sköljer igenom min (fd) sport. Mer än att vara full på en måndag. Va! Är du full idag? Ja, men det är bara för att det finns saker som jag hatar här i livet mer än något annat. Mer än folk som inte kan rucka på principer bara för att. Mer än idioter som tjatar om att allt ska serveras på silverfat och vara gratis. Mer än oplanerade tillställningar. Mer än den svenska barnomsorgen som straffar barn att vara hemma när en förälder är arbetslös. Mer än veteöl med det där jävla grumlet i botten. Mer än talanglösa orienterare som orkar tjata om sin otur. Mer än gubbvader. Jo, så illa är det. Mer än klubbar som mer påminner om ett världslag. Mer än grannar som borrar i betongväggar när man minst önskar. Mer än tv-reklam som ligger på en sjujävla högre ljudnivå än dom vanliga programmen. Mer än all gulprickig redovisning av vanlig skog med små jävla öppna ytor som gör kartan till ett lapptäcke. Mer än mina egna hjärnspöken. Mer än bakfylla utan att kunna kräkas. Mer än glada och sura gubbar. Vad är det för jävla påhitt. Antingen hittar man hem eller så hittar man inte hem. Mer än spetsiga vinklar på orienteringsbanor. Mer än folk som tar på sig klubbuppdrag men sen skiter i det. Mer än, mycket mer än, alla dessa bonusar som maktfolket snyltar åt sig. Mer än min egen avundsjuka på dessa maktmänniskor för jag hade gjort likadant. Mer än idrottsstjärnor som tycker synd om sig själv när media grottar i deras liv och dom samtidigt tjänar några miljoner om året. Mer än tävlingsarrangörer som börjar med arenatänk istället för terrängtänk. Mer än mina händer som nu, helt plötsligt, börjar prata med mig. Mer än kaffe. Mer än det nya skogsbruket som mest verkar handla om pengar och att lämna kvar så mycket skit som möjligt. Mer än mig själv.

Mer än allt detta hatar jag hundägare.

Dom jävlarna (Sagt i åtanke att jag är en själv)

Idag kom ena Miniknataren in från gården (lekplatsen precis utanför AspLövets krypin) med hundbajs på skorna.

Hundägare som låter sina hundar lämna avföring på plats borde själva smetas in i hundbajs och hängas upp i ett träd för allmän bespottning.

Tills dom dör.

Såna människor mer än något annat hatar jag.

HATAR!

Utan kraft men vid gott mod

Efter 2 dagars magsjuka, ett barnkalas och 4 timmars slitande i trappor vid en flyttning var det med ett måttligt självförtroende jag satte mig på cykeln idag. Men med lagom lugn fart kändes dom 36 km ganska OK ändå. Jag blev faktist så kaxig när jag kom hem att jag på dubbelstuds anmälde mig till Lida Loop.

Jag kan väl inte få mer än en jävla kramp som förra året.


[Tompa och jag inspekterade det enorma byggprojektet vid Kilenkrysset i Rosersberg]

Ur tristess skapas fortfarande inte mycket

Kräk: Kräkas

Jag håller hårt i den Gustavsbergska porslinskanten och stirrar krampaktigt ner i en avgrund. Trots idogt rengörande av toaletten finns det en odör som borde få mig att kräkas. För det är just det jag vill. Kräkas. Istället sätter min kropp sig på tvären ännu en gång och med molande magvärk lägger jag mig ner på badrumsgolvet för att lugna ner min andhämtning. Jag ligger på en handduk som jag vikt ihop för att ge mjukt åt knäna när den planerade kräkningen skulle utföras men istället för en förlösande tömning kämpar jag för att få plats med min sladdriga kropp på den lilla mjuka plätten. Efter en stund ger jag upp och vaggar sakta ner i sängen igen varken lättad eller kräkt. Känner mig mer som ett kräk helt enkelt.

Innan jag somnar in ler jag glatt åt mina kräkproblem.

Om inget annat ger det magsjukan lite extra spets.

Reklam

Jag har aldrig släpat in Google-annonser eller på annat sätt sålt ut mig på bloggen men jag tyckte att det är dags även för mig att skörda frukten av min bitterhet.

Är ni intresserad av ölbryggning ska ni besöka en mycket god vän till mig som startat upp försäljning av råvarorna till denna ädla dryck.

Bryggbolaget.se

ölbryggning, malt, humle, jäst, bryggutrustning, Väsby hembryggarförening, ölutrustning, klackarna i taket, en stor stark, hur länge ska man vänta?, svep svep svep, bira bira bira, bärs bärs bärs, koka öl på kastrull, egen öl är bra öl, hur stor är en pint?, bakfull, trött.

Så där, då har man sålt sig. Nu får jag i och för sig inga pengar för detta men en kasse hembryggda öl borde jag kunna tvinga till mig.

I väntan på dom dricker jag köpeöl.

Bla bla bla

Dagens MTB-tur bla bla bla fina cykelstigar bort mot bla bla bla sällskap av bla bla bla ingen fikapaus bla bla bla majbrasa i låren bla bla bla kalasväder och bla bla bla 60 km bla bla bla

Bla bla bla

Bla bla bla

Det enda som är viktigt är att efter ett rejält pass måste man fylla på kroppens förråd så fort det bara går.

Hur var det nu. Tog man Gainomaxen först eller spar man den till imorgon?

Konstigt.

Jag springer andra sträckan på Jukola.

Fast halogenlampan behöver jag inte ladda och mina gamla Integrator kan ligga kvar i plastpåsen som dom gjort sedan 2004.

Täten växlar samtidigt som jag vaknar upp ur min dagdröm.

Jag vet inte hur det gick för mig till slut.

Imorgon får jag en ny chans och en vacker dag kommer jag vara med ända in till växlingsplanket. Då ska jag vara noga med att ta rätt karta så att vi inte diskas på grund av mig.

Det största problemet i mina dagdrömmar är dock att jag inte har några pengar till makkara.

Jag vaknar hungrig varje dag.

Med senap på hakan.

Förklara det den som kan

Vad är väl ett slott på landet.

Jag cyklade förbi Rosersbergs slott idag.

Skulle jag kunna tänka mig att bo där?

Ja, men bara om jag slipper klippa gräsmattan och ifall tjänstefolket har på sig rätt uniform.

Då kan jag möjligen tänka mig att bo där.

Ingen sjujävla grogg

Det blev inte någon sjujävla grogg ikväll. Till min stora ledsamhet. Den hade behövts. Jag klarade mig från punktering under dom 31km jag trampade igenom och kunde således inte belöna mig själv. Synd. Mycket teknisk åkning blev det i alla fall och ventilen som i början stod rak och rät var på slutet ett lutande torn. Någon är fel även om jag klarade mig denna gång. Kanske dags att testa rengöringstipset.

Det där med en sjujävla grogg efter mtb-rundorna måste jag strukturera om. Ifall jag drar på mig en punka får jag ta en för att lugna ner mitt tokspel och klarar jag mig från punkor så får jag fira med en sjujävla grogg. Någon måste få bli en vinnare och det är på tiden att det blir jag.

Dagens runda gick förbi klubbens gamla anrika stuga Skarvberget. I det trötta gamla vedlidret hittade jag två gamla klenoder. Skylten "Gräsänder korsar vägen" råkade följa med hem från Falkenberg och 5-dagars (1993). Den stölden ligger mig fortfarande varmt om hjärtat. Dunken "Doping Dräpare" är från ett Makrame-arrangemang (troligen från 1993-1995) och innehöll förmodligen något nästintill odrickbart i alkoholväg. Dom brukar oftast vara av den sorten. Doping Dräparna alltså.

Jag la tillbaka grejorna i lidret och fällde en tår över svunna tider som jag knappt minns längre.

Inbillska punkor

Jag var just och hämtade min cykel som varit inlämnad för problemen med dom otaliga punkorna. Dom så kallade experterna hittade inga som helst fel på mitt bakdäck. Ingenting. Allt var perfekt sa dom så det behövdes inte göras något. Betalade 250:- för att få besked att jag måste inbilla mig att det blir punkteringar. Härligt. Inkompetensen hos experterna gör stora hål i min plånbok. Snart kommer jag få fylla slangarna med hö för så mycket mer slang har jag inte råd att köpa just nu. Inte med tanke på dom växelpengar som i sakta mak rinner in på mitt konto.

Däremot var dom snabba med att hitta andra fel på cykeln. Vevlagret och pedalerna var i akut behov av byte sa dom. Det skulle kosta dyrt fick jag besked om samtidigt som dom sålde på mig mera slang. Jag log inte ikapp med experterna. Hemma har jag 4 stycken trasiga slangar liggande som gått sönder i mitt helt perfekta bakdäck. Jag törs inte tänka på hur det vore om jag hade problem.

Imorgon ska jag ta ut cykeln på en runda.

Får jag punka då så kommer jag få tokspel.

Tokspel innehållande söndersparkade saker, bölande, och en sjujävla grogg.

Ur tristess skapas inte mycket

Slå honom tills han ler för fan!

Jag vaknade mitt i natten alldeles kallsvettig. Min andhämtning kom stötvis och ett sendrag strålade från ena lilltån ända upp i veka livet. Efter några ögonblick insåg jag att allt bara varit en hemsk mardröm. Tack och lov. I mardrömmen fann jag mig plötsligt ekiperad i lokalkonkurrentens tävlingskläder och runtomkring mig fanns bara folk jag duckar för i normal fall.

En mardröm. Så skönt.

Det skulle behövas mer än vanlig övertalning för att få mig på såna tankar.

Mycket mer än vanlig övertalning.

Komplettering

Komplement till tidigare lagt skambud.

Nu erbjuds även Skamgrepp [På AspLövet].

Utbud:
Valfri kroppsdel får klämmas på helt ogenerat.

Kostnad:
En Lappin Kulta alternativt en Silja Line Special i baren på Jukolabåten.

Arena:
Min hytt, din hytt eller helt öppet i tangobaren.

Följdverkan:
Din ångest och min bakfylla (vid många spekulanter)


[Erbjudandet gäller endast på Jukolaresan och erbjuds enkom för att finansiera den arbetslöse AspLövets fördärv]

Kropp till salu. Skambud godtas.

Stryk det där om att min kropp inte reagerade på lätt löpning i några korta sekvenser. Efter någon timme började en smärtförnimmelse pulsera i en knät. Det vänstra. Så mycket för min aggressiva taktik. Det är under största möjliga tystnad jag hatar min kropp just nu. Som vanligt alltså, men lite extra just idag. Vi sitter i varsitt hörn av soffan och tittar tomt ut i ingenting. Jag kommer inte ge min kropp den tillfredställelsen att säga något beklagande eller förlåtande.

För mig är den inte värd någonting.

Jävla skitcykel

Dagens MTB-runda som var tänkt att bli en 5-milare blev inte mer än 15 km. Trots ny slang i backdäcket drog jag på mig en punka efter 10km och bara 5 km senare lät det flappfloppflapp och sen var det tomt igen. Alla däcken har gått sönder där ventilen fäster i slangen så något skit är det med bakdäcket.

Förbannad och irriterad ringde jag efter bärgning och väl hemma kastade jag cykelskorna hårt in i förrådet och satte på mig mina slitna attackpromenadskor istället. Väl ute i skogen väste jag osammanhängade i ena mungipan och svor genom näsan. Bara för att så la jag även in korta sekvenser av lätt löpning för att jävlas med min kropp.

Till min stora förvåning så höll sig både gubbvader och inflammerade knän borta. Kanske är det så jag ska bli skadefri. Genom ett aggressivt beteende mot min egen kropp så att ingen del av mig törs sätta sig på tvären.

Mellan gallringarna

Även om det mesta av min hemmaskog blivit söndergallrat och skövlat dom sista åren så finns det partier av pur skönhet. Idag tog jag mig en tur i just dom domänerna och låtsades för några längre minuter att jag hade skadorna i ryggsäcken. Jag sprang på med lätta fötter en kort stund och mindes nästan hur det kändes att vara lycklig igen.

Sen började jag promenera igen och tankarna vandrade åter ner i källaren.

Skulle du köpa bil av mig?

Idag var jag på en anställningsintervju på ett bilföretag. Jag briljerade som vanligt ända fram tills att dom frågade om jag var bilintresserad. För att inte riskera dålig karma så sa jag sanningen med största övertydlighet.

- Jag har aldrig i hela mitt liv varit intresserad av bilar.

Dom tystnade och efter en pinsamt lång paus från deras sida sa jag kort.

- Jag hittar ut själv, sitt kvar ni.

Jag väntar inte med spänning på deras åtekoppling huruvida jag får tjänsten.


Varken personerna på bilden eller bilen har med dagens händelse att göra men det är nog enda gången jag fotograferat en bil. Året var 1990 och klubben genomförde en klubbresa ner till Tjeckoslovakien för att springa Dr.M.Hlavacek Memorial. Där har ni ett riktig hårt namn på en tävling. Själv var jag mest skadad under resan och drack öl istället. Sån var jag på den tiden tydligen. Då också alltså.

En tidsfråga

Om jag skulle samla ihop alla beståndsdelar från mitt liv i en blå hink, blanda ut det hela med 2,5 dl vatten till en sörja som troligen påminner om en kaffesump på blaskigt kokkaffe, och sen be en vårthärjad klimakteriekärring med förkärlek till Tarotkort spå mitt liv i sumpen som uppstått. Då tror jag att hon skulle dra ett djupt andetag och med stirrig blick säga till mig.

"Du kommer bli av med dina gubbvader"

- Är det säkert? Hur långt fram i tiden talar du om?

"Svårt att säga men jag ser tydligt att dina vader är borta. Bara skelettet återstår. Har du tänkt leva för evigt?"

- Ehh.. nej!?

"Då är det nog bara en tidsfråga"

Lämna skiten bara. Gör det.

Idag när jag var ute i skogen var jag tvungen att sätta mig ner. Jag blir så trött. Inte så mycket fysiskt som på det moderna skogsbruket. Visst finns det någon mening med att rulla in stora maskiner som gallrar loss men när det lämnas kvar så mycket sly, skit och djävulskap så känns det mer som att dom dragit ner byxorna på skogen och genomfört en brutal våldtäkt.

Om jag inte minns fel så sitter jag kvar där än.

Årets bästa träning

Dagens MTB-runda var i sällskap med HD och det var han som fick bestämma takt och ton. Först invaggade han mig i en falsk trygghet genom att inleda med 30 minuter rätt mycket teknisk körning och det är ju som jag själv vet mitt område av mindre uselhet så allt gick som smort. Sen tittade han lite över axeln för att se om jag var med och satte full spätta på anrättningen. Nu pratar vi alltså inte om en kvicksilverförgiftat plattfisk utan stenhård cykling på grus och asfaltsvägar i 80 jävla minuter innan lidandet led mot sitt slut.

Trots att jag under dom här avslutande 80 minuterna fick ligga på rulle så gick gummisnodden av efter ett tag. HD väntade in mig och sen var det spätta på igen och för varje gång jag släppte och blev inväntad orkade jag kortare och kortare stunder att ligga med innan gummisnodden brast. På slutet lät det som ett jäkla smatterband bakom HD. Kontakt. Släppa. Kontakt. Släppa. Kontakt. Släppa. Efter 110 minuter och 42,5km på mätaren var det majbrasa i låren, bubblande kramp i vaderna, spotta ont och ett sjujäkla leende på läpparna.

Det var kort sagt helt fantastiskt.

Osunda tisdagar

Jag har börjat inse att jag har ett högst osunt förhållande med alkohol. När jag läser gårdagens inlägg om Centrum OK och deras kommunala resor undrar jag vad jag egentligen menade. Med största sannolikhet är det nämligen jag som skrivit inlägget även om jag inombords förnekar det hela idag. Är det bra eller dåligt att dom åker kommunalt? Menade jag verkligen att dom aldrig kommer till Fredriksberg med kommunala färdmedel? Det måste väl ändå gå även om det tar tid och blir otaliga bussbyten. Vad menar jag egentligen? Jag säger Heja Centrum OK! så skyler vi över allt gammat groll jag skapade igår.

I alla fall har jag ett osunt förhållande med alkohol. På tisdagar. Alla andra dagar är vi bästa vänner. Än sålänge i alla fall. Det kanske dags att jag och alkoholen tar en paus på tisdagar. Blir särbos. Vi tar en bensträckare på varsitt håll. Dags för en intermission helt enkelt.

Vilken jävla tur att det är onsdag idag.

Centrum är mitt i ringen

Jag är kluven. Som en stock i vedhuggar-VM. Centrum OK är storstadsklubben som åker kommunalt till alla tävlingar. Bra så. Lite lagom PK. Lite. Bättre folk. Eller?

Vänta nu.

Åker kommunalt.

Sen när har det gått lokaltrafik till Fredriksberg?

Vaccinium vitis-idaea

Medicinsk användning:
Osötade lingon används i folkmedicinen som ett medel mot urinvägsinfektion.

Jamendåså.

Då är det bara att fortsätta småskvätta sålänge man mumsar på lingon alltså.


[som bilden visar gillar lingonsriset att komma igen efter skogsbränder. Hur vet jag det? Jo. Jag gick förbi en årsgammal skogsbrand ikväll. Vänta. Givetvis brann det inte fortfarande men det var ett år sen det brann. Eller mer. Men se på riset. Lingonriset. Grönt är skönt. Berätta inte för någon att jag la mig ner och torrjuckade lingonriset. Det kommer komma stora lingon i det där området. Det SATSAR jag pengar på.]

Ett slit utan dess like

Idag har jag klippt hela gräsmattan. Vilket i sig är en bedrift när man bor i en lägenhet. Men ändå. Jag klippte så det yrde och gräsmattan på terassen var inte mer än kalkonklippt förrän två öl runnit ner i strupen. Det kan låta som ett behagligt liv men då ska ni veta. Det blåste snett utifrån så ibland fick jag nyklippt gräs i ansiktet. Dessutom stekte solen så ölen värmdes fort vilket gjorde att jag fick hetsdricka lite. Telefonen ringde tre gånger och det var bara reklamnasare som störde. Miniknatarna skulle ha pannkakor mitt i allt så då avbröts klippandet. Öldrickandet avbröts dock inte men ändå. Sen blev jag trött. Man blir lätt det i min ålder. Till slut lade jag tillbaka alla träningskläder, som låg på sängen, i skåpet och flyttade fram det planerade träningspasset till imorgon. Det är ju en dag då också. För övrigt så har jag flera kalla öl i kylen som tigger om min uppmärksamhet.

Imorgon ska jag sortera min träningsstrumpor.

Alla fem par.

Det lär nog ta hela dagen.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Det här med dom bortregnade kodsiffrorna tror jag är morgondagens melodi inom orientering. Slut på slentriantävlingar med samma gamla banor där förväntan är liktydigt med upprepning helg efter helg efter helg. Jag ser enorma utvecklingsmöjliogheter inom området. Vi måste röra om i den grå grytan tror jag. Arrangörerna borde komma med nya direktiv. Gärna tidigt på tävlingsmorgonen i ett extrainsatt PM.

Vad sägs om följande sista-sekunden-direktiv.

- Kompassförbud
- Barfota-race
- Ännu bättre. Naken-race
- Lottad banlängd inom klassen (+/- 20%)
- Kartminne i alla klasser
- 1:25000-dels karta
- Obligatorisk dopingkontroll mitt på banan (minst 2 dl urin krävs)
- Ölkontroll. 2 enheter är obligatoriskt
- Tusenfotingsgaffel. Tänk fjärilsgaffel men mycket mer
- Lapdance i eget tält för H40-löpare
- Braja-Maja på TC
- Stiftklämmor istället för SI. (kanske lite väl crazy)
- Finsk speaker
- Kartan som pussel i startögonblicket
- Samma klass oavsett ålder. Gemensam start och gemensam dusch
- Gratis parkering för alla bilförare <18 eller >80 år. 150:- för övriga
- Karta på ena sidan och bantryck på den andra
- Ingen snitsling till start utan bara gradtal och längd
- Karta i skala 1:litet. A0-papper (841 mm × 1 189 mm)
- Alla tävlingens kontrollringar på kartan men inga streck och kontrollnummer
- En jättelång spurt. Hela banan. OBS! endast på sprinttävlingar
- Termosar, t-shirts och nyckelringar i pris. Hahahaha! Fatta vad snopet!
- Individuell start på 25manna. Boka upp en vecka för hela tävlingen
- Inga sittplatser på TC. DSQ vid överträdelse
- Platta skärmar + kontrollställningar. Dvs platt på marken. Gärna i hög ljung
- Obligatoriskt med matsäck. 2 mackor, termos med chocklad och en apelsin
- Inga pip och blinkningar vid stämpling. Bara en tyst suck från enheten

Möjligheterna att utveckla vår sport är oändliga.

Sött, salt, surt, beskt, umami och bitterhet

Fördelen med att vara arbetslös är att söndag inte längre är dagen före den första arbetsdagen i den kommande veckan utan söndag är bara dagen före en annan dag som skall genomlidas. Den kommande dagen som skall genomlidas är varken bättre eller sämre än den dagen man just står och stampar i alltså. Således passar det, som just den här söndagen, att dra på restaurang och unna sig en god middag som man sköljer ner med ett par öl och dom ölen passar ännu bättre om man sen sköljer vidare hemma i soffan. I soffan sitter jag alltså och sköljer mig ren och fin inför kommande dag. Imorgon ska jag, förhoppningsvis, vakna upp ofräsch med en baktanke på att genomlida ännu en dag som varken är sämre eller bättre än den dag jag just genomlidit. Och sen börjar allt om igen. Det finns i alla fall någonstans en ljusning där borta i en mynning. Vilken mynning vågar jag inte veta så jag kisar hårt och nynnar på en glad låt samtidigt som jag sköljer strupen. Jag gurglar lite lätt och smakar på mina drömmar som fortfarande ligger kvar på tungen som ett nytt smaksinne. Nytt med en viss ton av gammal bitterhet. Sött, salt, surt, beskt, umami och bitterhet. Sex är smaksinnets alla hörnstenar. Även på en söndag. Om nu söndag skulle ha haft en betydelse. I AspLövets liv finns bara en veckodag. Den jag sitter fast i väntandes på en likadan.

Leningrad

Igår kväll somnade jag till framför datorn. Efter en lång dag sa kroppen ifrån och utan större hjälp av alkohol slöts mina ögon medans min panna vilade mot skrivbordskanten. Jag skulle egentligen bara vila mitt tunga huvud några sekunder medans en minst lika trött dator jobbade men jag försvann bort i ett töcken. Jag vaknade till efter någon minut när den vassa skrivbordskanten började smärta påtagligt.

Detta fick mig hastigt och lustigt att minnas en episod från AspLövets karga liv.

1990 jobbade jag på Norsk Data och det året åkte min avdelning på konferens till Leningrad (sedan 1991 heter staden Sankt Petersburg). Vi åkte båt till Helsingfors och därifrån tåg till Leningrad. Jag minns bland annat att jag på tåget bytte till mig konduktörens tjänstehatt mot fyra Lapin Kulta. Vilket kap. Tyvärr har jag den inte kvar längre. Vi tittade även in på det svulstiga Eremitaget och gapade förvånat åt tomma affärshyllor som gjorde shopping omöjligt.

Men det jag minns allra bäst är middagen på den fina restaurangen. Maten var på gränsen till oätbar vilket i sig bara roade men det som oroade lika mycket som roade var att det enda som erbjöds i drycksväg var vodka. Ingenting annat. Varken med alkohol i eller utan. Efter mycket krångel och tjatande skakade restaurangchefen fram lite portvin. I det valet valde hela konferansgänget att hålla sig till vodkan. Någon som för vissa unga killar fick anade konsekvenser. En ung jobbarkompis som vi låter vara anonym bälgade i sig så mycket vodka till förrätten att när varmrätten kom in var han tvungen att vila sitt huvud på bordet och där och då somnade han. Min chef och en annan stadig kille fick bära hem honom till hotellet.

Själv nöjde jag mig med att bli lagom.

Man ville ju inte vakna upp naken på en rysk bakgata med en tom vodkaflaska upptryck på ett obehagligt ställe.

Allt kommer ner

Livet är hektiskt just nu. Det firar jag genom att kasta upp mig själv i luften likt en firad 42-åring. Sen tar jag ett steg åt sidan och låter mig själv falla handlöst i marken.

AJ!   Varför tog du inte emot mig?

Vadå ta emot? Jag var ju uppe i luften jag också.

Halvdan & Tobbe

Planen för dagen var att ta mig österut i kommunen för att hitta partier som lämpar sig för finåka på mountainbiken. Redan efter 5-6 km på dagens runda, vid Eggby, hittade jag min gamla avlagda kungatron. Jag satte mig ner en stund och låtsades ge order till mina undersåtar men när varken öl, kvinnor eller gycklare dök upp for jag vidare.



Efter en stund halkade jag in i Vallentuna kommun och letade finstigar i Oxbergen. Den enda stig som dök upp försvann fort och jag fick släpa cykeln en bit innan ett lite vackrare vattentorn dök upp framför mig. Nu kan inte jag min kulturhistoria men mina tankar for till Romariket. Öl, eget harem och en klase vindruvor kom som på beställning också upp i skallen.


Jag gav upp mitt Oxbergsförsök och vände åter in på en väg mot Gällsta. Invid den soliga vägkanten stod plötsligt en vacker runsten från 1000-talet. Runornas översattes till.

"Halvdan och Tobbe läto resa stenen för Udde, sin fader. Torbjörns son, Öpir ristade runorna"

Av texten lär vi oss två saker. Redan för 1000 år sen kunde man heta Torbjörn och kallas Tobbe. Tidlöst namn med andra ord. Dessutom finns det två runstenar i omgivningen resta till Halvdan och Tobbes minne. Jag antar då att Halvdan inte alls var halvdan.


Ett sekundärt mål med mina mtb-turer numera är att hitta ett billigare boende. Även om nu staten bidrar med lite småslantar är det inte fel att börja kapa kostnader i sin vardag. Tyvärr är det ju så att just boende är en pengasugande igel som man har svårt att värja sig mot när det ska till att betalas räkningar. Så efter det primära, träning och kultur, så letar jag efter billigt husrum. Idag hittade jag ett objekt som jag borde kunna hyra för en billig peng. Visst kan det bli lite trångt med fru AspLövet, 2 Miniknatare, hund modell större samt mig själv i stugan men lite får man kanske stå ut med i kristider. Lite enklare renovering kan behövas. Måla väggarna, sopa golvet, en dörr, glas i fönstren och en kokplatta men sen är man nog good to go. Dessutom är det bara att resa och staga upp dasset på baksidan så är det körklart. Vattnet är ju redan indraget i toan som ni ser.


Efter ett tag kom jag ut på den vackert slingrande Skålhamravägen som förde mig söderut. Trots otaliga försök att hitta skogsstigar förblev jag fast på asfaltsvägen. Efter vad som kändes som 15 minuter kom jag fram till Hagby Ekopark. Det är inte så fint som det låter. I anslutning till Hagby avfallsanläggning (Läs: soptipp) finns en enorm jordhög som jag gissar är den gamla soptippen som dom gömt under jordmassor. Runt den här högen har dom anlagt någon sorts träsk som gissningsvis ska locka till sig fåglar. Jag följde en grusväg som anlagts runt högen och på baksidan såg jag en potentiell väg att komma ifrån det brunsörjiga vattnet som lockade varken mig eller fåglar.

Jag bar cykeln ner för trappan och vinglade fram mot en lockande grusväg långt där borta på åkern. Tyvärr tog spångarna slut och framför mig hade jag ett 20 meter brett träsk som jag inte vågade ner i med cykel och allt. Jag fick istället balansera tillbaka på dom två brädorna, en meter över det skitiga vattnet, och försöka undvika glipan mellan brädorna som var i mått mätt ett mtb-däck.


Efter alla dessa missöden befann jag mig plötsligt långt hemifrån och fick bita i det sura livets läxa genom att nöta asfalt en lång jävla bit hem. Nästan 2 timmar och 37 km på cykeln senare kunde jag sjunka ner i en solstol på terassen och ta mig en belöningsöl. Adnams Bitter. Don till rätt person. Det var jag som sa det.

Mera utsvävningar

Från virkade västar till hemmagjorda benskydd. I AspLövets tappning var det inget mer avancerat än vita tygtrasor som virades runt skenbenen och som sen fästes med ett par varv eltejp. Enkelt, funktionsdugligt och tämligen smaklöst. Der blev inget av den trenden heller kan påpekas.

Frågan jag ställer mig är, kan dom här abnormaliteterna inom klädsvängen på 80-talet ha påvverkat mig negativt?

Han rusade som besatt

Jag är svag för gamla tiders kämpar. Det känns helt enkelt hårdare att springa i kortbyxor, bomullströja, plastskor av sämre sort och inte minst en budkavle som slänger och far runt halsen än dagens supertajta funktionskläder med lasertryck och ergonomiskt utformade superskor.

1959 vann Väsby OK JSM-kavlen (Bo Appelgren, Roland Larsson & Bengt Eriksson) och i årsboken "Ekensorienteraren" kan man bland annat läsa följande sköna stycke från just den tävlingen.

"Den ensamma vargen i täten [Enebyberg, AspLövets kommentar] förmådde inte hålla undan för det jagande paret [Väsby & Tureberg, AspLövets kommentar], och snart var det en trio som samtidigt närmade sig sista kontrollen uppe på ett av traktens högsta berg. Och just i det kraftiga motlutet satte 17-åringen Bengt Eriksson in sitt livs stöt. Han rusade som besatt, tog ut varje uns av kraft i det våldsamma rycket och lyckades slita åt sig tillräckligt många meter före konkurrenterna så att han kunde stämpla först och sedan rulla utför mot det hägrande målet nedanför kontrollen."

Blir man inte lite lätt gråtmild av såna vackra ord så säg. "Han rusade som besatt". Det fenomenet ser man inte bland dagens elitorienterare. Det är maskinhårt hela vägen men aldrig besatt.

En tillbakablick

AspLövet goes H40 av AspLövet

Yrsel = Svindel ?

Idag har verkligen töcknet levt upp till sitt namn. Har hela dagen gått runt med yrsel. Eller möjligen svindel. Vet inte riktigt skillnaden. Vimsigt har det i alla fall varit när hela verkligheten tiltar åt olika håll hela tiden. Jag har tillbringat stora delar av dagen horisontellt. Dessutom fick jag nobben från ett jobb jag sökt där jag tyckte själv att jag briljerade på intervjun. Förmodligen kom briljansen inte ur min egen skalle utan for runt i mitt eget töcken bara. Det är lätt att bli töckenblind.

Det går tämligen uselt i AspLövets liv just nu.

Katastrofer är tydligen en naturlig del i min evolution.

Virkad väst

Jag hittade en bild i ett gammalt album som är fantastisk.


Vad ska man säga. Virkad väst, "Spola kröken"-märke på byxbenet och skorna sen. Nostalgi. Eufori. Inte vackert men så orginellt och tidstypiskt. Synd att det gick uselt i själva tävlandet. Den första etappen på mitt första 5-dagars 1980 blev en orgie i utsvävningar. Jag kom 155:a av 251 på denna etapp. 100 stackare var alltså ännu mer ute och seglade. Skrämmande.



Men jag hade ju ändå en virkad väst på mig.

Och kröken spolade jag.

På den tiden.

En tendens i töcknet

AspLövets dagar rullar på som i ett töcken. Ett töcken som inte ska blandas ihop med en dimma. I dimman står man oftast klart och tydligt på en plats medans allt runtomkring är höljt i en tjock gröt men med töcken är det helt annorlunda. Man sitter fast mitt i smeten och försöker krampaktigt ta sig ur töcknet. Det är nog lite som att få en "Gaussian Blur" påsmetad sitt liv. Trögt. Suddigt. Och en aningens obehagligt.

Annars har jag (återigen) kommit igång med fysiska aktiviteter. Förra veckan blev det 5 träningspass något som inte kommer upprepas denna vecka men det är ändå en tendens. En tendens till bättre leverne kunde man kanske tro men så är inte tendensen. I takt med träningspassen har jag även nyttjat centralstimulerande medel. Lagliga såna alltså. Inte alls bra med den tendensen. Den med berusningsmedlen alltså. Träningstendensen måste nog arkiveras in under tendenser-jag-borde-hålla-hårt-i.

Något som också varit hjärtskärande är helgens tävlingar. Efter att på RunOway ha sett många usla banor på träliga kartor under våren så fick Södertäljeorienteringen och Bornsjödubbeln det att plötsligt börja rycka i byxorna på mig. Den lever! Skrek jag och blev återigen påmind om att orienteringssuget aldrig går ur kroppen. För jävligt. För mig.

På bilden nedan kan ni se 4 legender inom orienteringen som tillsammans har mer än 200 års kompetens. Tyvärr i mitt töcken minns jag inte om det var just orienteringskompetens eller om det var rövarhistorier dom var bra på. Trevliga gubbar är det nog ändå om man nu är lagd åt det hållet.

Kravlös

Jag har inga större krav på livet. En kall öl duger gott åt mig.



Fast om någon prompt skulle kräva mer krav på livet ur mig så visst...

Ett par funktionsdugliga ben, ett jobb, en större lägenhet (fast givetvis placerad på Fläskberget), en trisslot som ger 50.000 i månaden under 25 år, Stryk det där med jobb förresten för jag kan ju leva på trissvinsten, en ny bil, en långa natten med min gamla halogenlampa, ett stort rum enbart för tv-spel med projektor och surroundanläggning, en snygg barnflicka, en egen tidning (ett livsstils magazin alá AspLövet), en sommarstuga i Malingarna, Äsch! vi säger väl 2 nya bilar, en egen vip-stol på Jukola, ett eget bryggeri, en egen guldfärgad baja-maja på tävlingarna, att Älgdrevet återuppstår (OBS! endast om jag fått ett par funktionsdugliga ben, annars kan det vara), äga en pub som ska heta "Min Pub" och om möjligt en Elf-kompass.

Mer än så skulle jag inte kräva om det nu behövs mer än den kalla ölen.

Ett Marathon

Idag blev det ett marathon på mountainbiken. 42,2 km. Det fick mig att fundera på vad det är för idioter som springer marathon. För idiot måste man nog vara. Att i stadsmiljö nöta 42,2km asfalt låter i mina öron lika träligt som att spännas fast på en pinnstol och tvingas se V65 dygnet runt. Fast jag förstår dom här idioterna på ett plan. Det är smärtan man är ute efter. Eller allra helst väggen. Först smärta. Sen väggen. Sen mera smärta efter väggen. Smärta efter vägen skulle man kunna säga att det blir för idioterna som springer marathon. Själv är jag bara en nördig skogsmulle som gillar orientering trots att jag lagt av. Smärta gillar jag dock. Väggen också för den delen. Idiotiskt. Jag vet.