fredag, maj 01, 2009

Ett Marathon

Idag blev det ett marathon på mountainbiken. 42,2 km. Det fick mig att fundera på vad det är för idioter som springer marathon. För idiot måste man nog vara. Att i stadsmiljö nöta 42,2km asfalt låter i mina öron lika träligt som att spännas fast på en pinnstol och tvingas se V65 dygnet runt. Fast jag förstår dom här idioterna på ett plan. Det är smärtan man är ute efter. Eller allra helst väggen. Först smärta. Sen väggen. Sen mera smärta efter väggen. Smärta efter vägen skulle man kunna säga att det blir för idioterna som springer marathon. Själv är jag bara en nördig skogsmulle som gillar orientering trots att jag lagt av. Smärta gillar jag dock. Väggen också för den delen. Idiotiskt. Jag vet.

1 kommentar:

En idiot? sa...

Jag vill protestera!

Det är vare sig smärtan eller att gå in i väggen som eftersträvas. Det är ju bara att ställa upp otränad så skulle man ha sånt ordnat för sig.

Man tränar ju för att kunna klara maran (eller annat) på en hög nivå utan att vägga. Sen är det förstås förknippat med smärta att krama ur det sista i kroppen, men det handlar bara om sista biten. Det kommer bara bli glädje att äntligen få göra det efter all träning och förberedelse som lagts ner på projektet.