Jag var ute och sprang idag. Jag gör det ibland. Visar upp mig för mig själv. Saktar först ner attackpromenaden för att sen rulla igång kroppen. Ser på min GPS att farten, som jag själv kallar kortare sekvens av lättare löpning, med god marginal skulle räcka för att leka hem H40-klassen på vilken klasstävling som helst. Till och med min attackpromenad håller nog med fart för att placera sig under tävling. När jag saktar in mina löpsekvenser brukar jag skrocka lite och ta tag i bildäckat på magen och skaka till den ordentligt. Det tar ett tag innan det dallrat klart. Hade den varit borta också hade jag för fan gått igång på mig själv. Sen myser jag i min ensamhet.
Jag brukar leka med tanken hur bra jag egentligen är redan nu. Bara en liten bit in i rehabiliteringen [version: ännu en gång i oordningen] Jag är nog jäkligt bra redan nu. Redan nu är jag jäkligt bra säger jag högt samtidigt som jag tar den där stigen som försvinner in i det gröna och aldrig kommer ut på andra sidan.
Kommer jag bara igenom till andra sidan.
Jag och mitt bildäck.
Då ska jag bli drygare än jag någonsin varit i hela mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar