GI-metoden är för amatörer

Ikväll har jag bjudit in ett gäng galningar på en tvspelskväll. Planen är att dom spelar medans jag trattar i mig alkohol ända fram till, och förbi, minnesluckan. Sen vaknar jag förhoppningsvis på söndagen helt ovetande om vad som hände kvällen innan. Jag har förberett mig på bästa sätt inför kvällens maratonkörare.

Till frukost unnade jag mig an sväng genom köket lätt sniffandes på gårdagens rester. Mer än så släppte jag inte till. Sen blev det nästan 2 timmars attackpromenad i skogen innan jag slog på stort och tog en Gainomax till lunch. Det ska väl räcka tycker jag. En redig karl ska väl kunna såsa till sig själv utan större förberedelser.

Vänner av ordning och reda i sammhället undrar säkert varför jag beter mig såhär omoget och dumdristigt.

"Your honour!

I plead NOT guilty to these immature accusations.

I was held at gunpoint

hrmm.. by myself.. hrmm"

AspEvaluering

Tråkade ut min egen självkänsla genom att titta i min senaste kartpärm. H35. 2003. Så länge är det sen jag höll på med något som kan tangera tävlingsidrott. Ändå är inte min H35-pärm i närheten av halvfull. Full i fan blir jag när jag hittar ett karaktärsdrag i min kartanalys. Vid närmare betraktelse av mina sex sista individuella lopp i karriären, återigen kvar så långt tillbaka som 2003, noterar jag sträckseger till 1:a kontrollen på samtliga sex tävlingar.

Snabb som fan i starten är alltså ett karaktärsdrag hos AspLövet.

Det stämmer in på alkohol. Jag dricker fort och rejält redan från första pyset. Det stämmer in på mitt sexliv. Pang på bara! Till fru AspLövets förtjusning skall tilläggas. Snabb i skallen är jag. Lite för snabb för jag hänger inte alltid med mig själv. Kanske därför jag har bäst utbyte när jag diskuterar saker med mig själv.

Snabb som fan alltså!

Med andra ord är jag uppe på tå i varenda moment här i livet och Gubbvaderna får direkt en naturlig förklaring.

Tröttsamt att slacka

Att vara arbetslös är fan inget slackerliv. Hade förväntat lite mer glidarfasoner från mig själv men jag har tydligen helt andra prioriteringar. Idag har jag till exempel damsugit och skurat hela det AspLövska residenset. I takt med att dom svenska skidherrarna grävde ner sig i snön och bakåt i resultatlistan så blev skurborstens svepningar allt vidare och på slutat var jag i midjehöjd och slog hårt i väggarna. Hoppas att tapeten tål dom fuktattackerna.

Klockan är snart 15 och jag har inte ens kommit fram till kylen för att ta mig en välförtjänt öl. Frustration. Irritation. Nästa vecka ska jag lägga om min planering. Min paroll måste bli - Nöje först och ansvar vid mån av tid.

Ambition är bara en dålig ursäkt för att inte ha förstånd nog att vara lat.

Jag är egentligen bara defensiv

Läste en kommentar på Alternativet om årets 10mila

"Det är en hel del skit man ska springa igenom och hoppa över..."

Wow! Det låter ju som att det är orientering i ehh.. skog. Vilket får mig osökt att rannsaka mig själv. Givetvis handlar orientering om att, oavsett terrängtyp, på svårast möjliga sätt utmanas som löpare. Där kommer säkert årets arrangörer lyckas. Det är bara det att för mig är 10mila synonymt med Stockkholm eller dess angränsande distrikt. Därmed inte sagt att det automatiskt varit bra för att det varit där det hör hemma.

Om jag drar mig till minnes dom 10mila som ligger mig varmt om hjärtat så är det nästan oavkortat dom som körts i svår terräng. Många av dom har jag gått dåligt på men det förringar inte mitt minne. Tvärtom. Hellre ett uselt lopp i tuff terräng än ett bra lopp i ett parti med närområdeskaraktär.

Eftersom utövarna i sporten minskar hela tiden kan vi väl lika bra fokusera på kärnfrågorna. Riktig skogterräng. Svårt. Ingen öppen nybörjarklass. Max 1 rak sträcka. Rejält gafflat. Glöm inte bort svårt. Lägg till hårt. För vi kommer inte bli fler genom att göra det lättare eller att ha gula banor i någon sorts propagandaklass. Det är inte där vi värvar nya medlemmar. Vi skrämmer bara bort dom få vi har kvar. Att springa 10mila ska vara ett mandomsprov och en utmaning. Inte en slentriantävling för vem som helst.

Se där. Gamla åsikter som jag har svårt att släppa. Jag är tveklöst inget ämne för parollen "offensiv orientering". Jag är bara en trött upprepning. En repig vinylskiva. En medioker föredetting. En innerst inne bitter jävel. En som inte ens orkar lyssna på sig själv. En idiot som faktist tycker att mycket var bättre förr. Inte allt. Men en del saker. Som jag själv till exempel. Om än marginellt.

Det blir nog finväder på årets 10mila

Idag tog jag mod till mig och klev ut i friskluften. Ville försäkra mig om att vintern fortfarande rasade ut bland våra fjällar. Tyvärr såg jag inga fjäll från terassen men jag såg en gräskant som började titta fram.

Härligt våren är här!

Slängde mig på telefonen för att ringa 10mila-ledningen med dom glädjande nyheterna men behärskade mig. Kom på att den tävlingen ju går nere på kontineneten och det med all säkerhet är kortbyxväder där nere vilken dag som helst. Det kommer bli en varm 10mila-natt i år. Någonting i hästväg. Varmblodigt. Typ Jukola 1998 i Lohja-Siuntio. Jäklar vilket finväder.



[Notering: Gräskanten i väster på bilden kan eventuellt ha något fuffens i görningen med ljusslingan som blev bortklippt av fotografen. Jag lät den värma lysa vidare. Om inget annat kan jag ju lura mig själv]

Carl Larsson-gården förblir obesökt

Minnesanteckningar från MTB-loppet Långa Lugnet 2002

"[55 - 60 km]
Upp mot högre höjder bär det och den steniga (ni börjar se tendensen med dom steniga stigarna/vägarna nu va) vägen ser inte ut att någonsin ta slut. En bit upp är det dags att sitta av för kramplossning igen och det är så skönt att sitta ner att jag funderar på att lägga mig ner och vila ett tag. Men som med allting så måste man nå målet för att det skall ta slut så jag biter ihop igen. Efter denna jättebacke bär det av utför på småstigar som är, vadå? Precis, steniga och sladdriga men nu börjar jag även krampa i fingar och överarmarna så jag skippar bromsen och hoppas på det bästa. Lyckas ta mig ner utan missöden och kommer in på ett avsevärt finare elljusspår som tar mig in till det undersköna Sundborn där publiken hejar friskt. jag tar åt mig av sportdrycken och saltgurkan (även om jag vid detta skede gett upp tron på saltgurka) 13 km kvar ropar dom innan jag rullar vidare."

Vad har då detta att göra med någonting? Åtminstone undrar jag det själv när jag nu sitter här i gamla fotspår som lämnat märken i parketten.

Av en slump så städade jag i förrådet här på morgonkvisten och en av mina kartpärmar ramlade ner från hyllan och upp slogs då nedan karta. Det som fångade mitt öga var orten Sundborn i övre vänstra hörnet. Om det finns någon koppling så torde vi närma oss origo nu.



Sundborn fick mig att minnas ett krampfyllt MTB-lopp alltså. Inte så mycket Carl Larsson. Inte mitt H13-14 lopp heller. Jag minns ingenting från den tävlingen faktist. Men förmodligen gick det lika vingligt som jag ritade i. Segratiden var 29 minuter och AspLövet var distanserad med 19 minuter och tog på det en inte alls meriterande 64:e plats. Av 133 startande. Halvbra där AspLövet. På den bättre hälften i alla fall. En bra bana är det hursomhelst. Lagom svår. Lagom. Men utan att minnas kan jag svära på att jag inte fick kramp den där majdagen 1980. Vissa saker var bättre. Samma år tog Bengt Baron OS-guld på ryggsim i Moskva.

1980 var ett bra Bengt-år.

Casioklockan fortfarande tyst

Och på den tredje dagen återuppstod AspLövet.

Kallsvettig, desillusionerad och en aningens småkåt. Nu skulle man ha haft en ren högerhand tänkte AspLövet och rev sig i skäggstubben medans han valde mellan coca-cola och folköl som frukostalternativ.

Annat var det på kesptiden där man mumsade på polarbröd med räkost i gymnastiksalar. Det var mycket som var annat på kepstiden. Bland annat hade aldrig AspLövet keps på kepstiden medans han numera använder keps. En motsägelse lika nyckfull som AspLövets benstatus.

Idag ska AspLövet köpa ett kilo chorizo, en pistol samt en kasse öl.

Det kommer bli mörker även den tredje dagen.

Slut på måndagar

Idag fick jag ett mail där jag önskades ett gott slackerliv och ett räkne-exempel som visade att man arbetar ungefär 2300 måndagar i sitt arbetsföra liv. Känslan att halvera summan av dom måndagarna är obeskrivlig.

Sen insåg jag också att måndag som arbetslös egentligen inte betyder någonting. Det kan lika gärna vara lill-lördag eller tråktorsdag vad mig anbelangar. Den uppenbarelsen gjorde mig så upprymd att jag hällde upp en stor finwhiskey och la mig på soffan.

Idag är det lördag i AspLövets liv.

ÄSCH!!

Från och med nu är varje dag lördag.

Utom när det är nattorientering, för då är det fredag.

Portal

Ibland när jag är ute i skogen.
Ser jag saker som inte kan förklaras.
Något som bara kan skönjas i ögonvrån.
När jag vänder dit blicken är det borta.
Men känslan hänger kvar.
Det ligger där och lurar.
Väntar på att bli upptäckt.

Casioklockan är tyst

I AspLövets liv ringer inga klockor längre så när han klev upp idag och skådade ut över världen utbrast han häpet.

"Har ni redan gått upp?"

Sen gick AspLövets och la sig igen. Med lite tur vaknar han inte upp förrän i övermorgon.

Bajsa lite?

När jag var ute i snöblåsten idag uppdagades sanningen att AspLövets avloppssystem inte var tillräckligt blästrat. Nöden har ingen lag heter det men den här dagen lockade det föga att dra ner byxorna under närmaste gran. Då dök det plötsligt upp ett utedass ur tomma intet. Den stod kanske inte ute i ingenstans men nära någon annanstans var det inte för den delen heller. Härligt tänkte jag och öppnade upp dörren som hängde på lösa boliner.

Plötsligt var det som att trycket där bak lättade och vad som än ville komma ut flydde hals över huvud upp i tarmsystemet.

Tydligen ville inte min kropp nyttja den fina faciliteten.

Så in i vassen

Idag var jag ute och snöpulsade på några gärden. Vid Lövstatorp fick jag dock slagsida och halkade ner på Oxundasjön. Jag gled glatt, och förvånansvärt lätt, norrut men när jag vände helt om vid Sjönäs insåg jag varför allt kändes så bra. Jag hade haft snöstormen i rygggen. Det blev en kamp mot naturens element hem och till slut gav jag upp då min fart darrade betänkligt. Tog istället ett vägval i sjökanten. 200 meter vass. Tyvärr blev farten inte bättre och min form kan i dagsläget inte heller matcha vägvalet. Vass alltså.

När jag väl kom ur vassen uppenbarade sig 1 km gärde.

I motvind.



Vad betyder egentligen "så in i vassen"?

Ny plan när jag blir pensionär

Efter dagens fysiska aktivitet dricker jag nu öl. Det är min plan tills jag går i pension om drygt 20 år. Träna och dricka öl. Ibland kanske jag skakar om mitt inrutade liv med att dricka öl först och träna sen. Det borde ge träningen en annan dimension. Och om jag är på riktigt busigt humör dricker jag öl först och följer upp det med att dricka öl. Ingen träning dom dagarna alltså. Jag vill ju inte bli för seriös för då kanske jag får för mig att söka jobb också. Gud bevare. Vänta nu! Det kanske borde vara Gud förbjude? Jag är ju ateist och inte van att slänga mig med religiösa uttryck.

Jag kan inte se rakt fram

Dagens attackpromenad på 13,73 km (banan var 12,4 km) gick i strålande väder med det hjälpte föga då modet vacklade som en porslinsvas i skarven mellan två irriterade kontinentalplattor. Modlösheten kanske berodde på banan som inbjöd till allt för mycket transportsträckor eller så är jag bara jävligt utled på mig själv just nu. När det var som värst uppe i norr insåg jag att drastiska åtgärder behövde sättas i rullning.

Då uppenbarade sig en långsträcka och jag beslöt mig för att slicka strecket hela vägen. Låter nog inte så svårt men det fanns inga streck mellan kontrollerna på kartan och eftersom den kom i A4-storlek var ena halvan av långsträckan på baksidan vilket gjorde att man fick visualisera strecket.

När jag efter passet ritat i min löprutt promenadväg och i datorn lagt på ett streck kan man notera att jag inte helt lyckades i min visualisering. Kanske berodde det hela på att jag fick vända kartan hit och dit för att skönja det obefintliga strecket eller så är jag bara dålig på att syfta. Hursomhelst verkar mitt ögonmått dra åt höger. Sträckan var 3,6 km och min GPS visade att jag gick 3810 meter. Det finns att jobba på.

[Notering till mig själv: Lägg till syftning under brister i mitt CV]

På god väg. God som i nomnomnomnom

Om livet kunde jämföras med att springa rätt in i en burk iskall starköl så är jag både där och halvvägs inne i burken just nu.


Sen när man vaknar upp med huvudvärk och kladdig av öl på vardagsrumsmattan klockan 04:30 på lördagsmorgonen så är man glad att man inte köper glasflaskor.

En dörr stängs

Jag var kontrollerat uppspelt när jag åkte hem från bunkern idag. För sista gången. Utvändigt var jag kylslagen och visade inga som helst känslor men inombords betedde jag mig som en tonårsflicka på en EMD-konsert och fnittrade nervöst samtidigt som jag klappade händerna lite för entusiastiskt. Bakom min rygg tynade arbetslivet bort och lämnade ingen saknad efter sig. I framtidens blickfång såg jag möjligheter. Inte så mycket på arbetsfronten som i mitt absoluta välbefinnande.

Det kommer nog bli bra det här, tänkte jag och släppte ut ett litet skrik av förtjusning. Vände mig om för att se om någon hörde mitt flickaktiga läte men det var öde och mörkt där jag vandrade längs med vägkanten påväg mot ingenting.

Ni kan dra..

Det var uppenbart inte en endaste jävel som brydde sig om att sätta mina bortkomna ord på pränt och delge mig vad som hänt med 10mila.

Vart tog 10mila vägen?

Tydligen skiter ni i det fullständigt eller så skiter ni i mig. Vilket som för jag skiter i er också! Jag hatar er med samma frenesi som jag hatar mig själv. Bara så att ni vet. Ta det inte personligt för all del. Jag vill ju inte att ni ska tro att jag egentligen bryr mig.

Fast lite ljuger jag. Världens bästa nattorienterare Liga orkade i alla fall kort konstatera det jag misstänkt länge.

"Vart tog 10mila vägen? Ja, det har jag undrat länge! Vart fan tog tiomila vägen?? Det riktiga 10mila försvann långt innan utlokaliseringen till Skåne…

//Liga"

Rapport från Bunkern [tminus1]

Idag har AspLövet laddat upp för det stora fullbordandet av arbetskarriären som sker klockan 17.00 imorgon fredag. Efter det ser han fram emot ett långt liv fyllt med sovmornar och okynnestränande på dagtid. Han inhandlade idag en kasse pilsner samt en flaska finwhiskey som ska skvättas både i svalg och över den trinda kroppen som han inte vill erkänna som sin egen.

Det bästa med AspLövet är att det behövs bara en öl för att han ska bli rejält jävla packad. Problemet är att han inte minns om det är den tionde eller elfte ölen.

"Arg" är så 2009

AspLövet var på ishockey i kväll. AIK mot Leksand. Det var mycket folk på plats och stämningen var nog så god som på 10mila eller Jukola. Med en skillnad. 90% av publiken var arga. Jättearga. Mest hela matchen faktist och det gick nästan överstyr i sista perioden då Leksand vände matchen och vann. Dom skrek på spelarna, bortafansen och dom skrek vredgat på domaren. Sen tror jag att dom skrek på varandra vid ett tillfälle och förvirring uppstod innan dom upptäckte en bög och ett par bönder för då skrek dom sig hesa till den udda konstellationen. Själv hukade jag i bänkraderna och hejade inte alls på mitt lag för dom arga verkade inte gilla bortalaget. Jag kommer ju dessutom från Lapplands Väsby och räknas säkert som bonde i dom argas ögon.

Vi kanske behöver mer sånt här på våra orienteringstävlingar. Hat och raseri skapar mer massmedial uppmärksamhet än orättvis gaffling och kallvatten i duschen.

Jag kan sälla mig till den arga skaran 2009. På Jukola ska jag ha med mig en tvåpinnars-flagga med texten..

DET ÄR FEL PÅ ALLT

På baksidan ska det stå..

KORVSOPPAN ÄR SLUT - VÅGA VÄGRA MAKKARA

Någon mer som är sugen på att vara lite arg 2009?

Att misslyckas är inte OK

Igår var jag på en föreläsning i ämnet ”Miniknatare”. Det var en sak som fick mina tankar att vakna till under tristessens sövande påverkan.

Barn lär inte av sin misstag förren dom är 12 år.

Det må så vara att barn inte lär av sina misstag men den där 12-års gränsen kan enligt mina erfarenheter flyttas hur högt upp som helst. Jag känner till orienterare som fortfarande på mycket äldre dar inte har lärt sig av misstagen dom späker sin outtnyttjade skalle med. Det är samma falerande och samma bortförklaringar tävlingshelg efter tävlingshelg.

Vad föreläsaren menade var att istället för misstagen så utvecklades Miniknatare när dom lyckas. Den teorin håller jag med om. Jag har varit en lyckad orienterare i hela mitt liv och se hur framgångsrik jag blivit. Ja..ja.. Om man bortser från rent kroppsligt alltså. Min kropp var ett misslyckande redan från början och där stämmer teorin igen ty jag har inte lärt mig något av min misslyckade kropp överhuvudtaget.

Att misslyckas är med andra ord bara slöseri med tid.

Vart tog 10mila vägen? - Tycker du.

Satt och funderade mig själv till förtvivlan vad jag egentligen tycker om att 10mila helt plötsligt kuskar iväg till landskap som man i bästa fall vill passera på väg till något roligare. Vad händer med Stockholms stolthet och ska nattorientering verkligen bedrivas i bokskog? Jag försökte formulera alla min tankar i ord men det som kom ut vara hulkande attacker om att allt var bättre förr. Nu vet vi ju alla att allt inte var bättre förr även om AspLövet är beviset på motsatsen.

Eftersom AspLövet inte får ur sig något i frågan vänder jag mig nu till dom stackare som inte verkar veta bättre än att titta förbi AspLövet när ni behöver komma ner några steg från era rosa jävla moln som ni svävar runt på.

Vart tog 10mila vägen?

Skriv en krönika eller några korta ord i frågan och maila in till asplovet@orientering.nu

Jag lovar att lägga upp vartenda bidrag här på AspLövet 2.0 oavsett vad ni har för åsikter i ämnet. Och glöm inte bort att här hos AspLövet får man använda vilket språkbruk som helst. Skriv under er text med det namn/signatur ni önskar visa upp.

Fan ta er om det inte kommer in några bidrag. Då kommer 30 dagar av helvete bryta ut här hos AspLövet. Inlägg så bittra att ni kommer dra ur sladden till internet.

Rörde sig klockan? Näee.. Skit också..

Är det bara jag eller går den här veckan väldigt långsamt? Tisdag bara. Vad fan liksom. I den här inbromsande takten kommer jag aldrig bli arbetslös och får leva resten av mitt liv med att jobba ”en av dom sista arbetsdagarna” om och om igen och sen om igen. Jag försöker få tiden att gå genom att maniskt stirra på klockan och räkna sekunder men redan vid tvåsiffrigt tappar jag koncentrationen och fastnar med blicken på den smutsvita väggen här nere i bunkern istället.

Just nu lever jag i något som påminner om tomrummet som uppstår från att damtävlingen ebbat ut och herrstarten ska till att dra igång på 10mila och Jukola.

Ett limboliknande helvete.

Vill inte vara här men hittar inte ut.

Sekten är olaglig

Det kom ett mail till AspLövet med frågan vad det var för flaska som prydde sektmötets bord.

Det är inget annat än en flaska fulsprit. Förmodligen har den puttrats fram ute på landsorten. Eller kanske till och med i ett båthus på Landsort. Hursomhelt är innehållet i flaskan av den olagligare sorten vilket bara förstärker bilden av AspLövet som en bedräglig man i lite för stor kroppskostym.

Fulspriten är blott en kopia av sånt man kan inhandla på det Svenska systembolaget alltså. Detta får mig osökt att tänka på alla snorungar som påstår att det inte är olagligt att ladda ner filmer och musik på nätet, för det dom laddar ner är minsann bara en kopia och ingen fysisk produkt och givetvis skulle dom aldrig ha tänkt köpa nämnda film eller musik så att ladda ner dom här så kallade kopiorna är inte olagligt. Jävla lallare säger jag bara. Kan man inte vara så rakryggad att man erkänner sina synder istället för att hävda att allt ska vara gratis här i livet. Min sprit är en kopia och mycket möjligt hade jag aldrig köpt finsprit istället men att det borde vara lagligt har jag svårt att övertala mig själv om.

Själv är jag ju en jävla lallare.

Det törs jag till och med säga till min egen spegelbild.

Utan fulsprit innanför gubbfettet dessutom.

Sektmöte

Kvällens årsmöte i sekten AspLövet blev inte den solskenshistoria som jag önskat. Ganska tidigt under mötet började jag spåra ur och jag blev både oresonlig och härsken. Jag försökte gång på gång få mig själv att följa dagordningen men istället för stadgar och framtidsplaner handlade det mer om destruktiva påfund och osammanhängade raljering. När jag äntligen kom till punkten om vem som skulle bli ordförande var jag så trött på mig själv att jag resignerade och valde in mig själv som simpel suppleant.

Eftersom sekten plötslig saknade ordförande blev mötet ett tyst krig i psykologisk nedbrytning. Jag förlorade även den kampen och orkade inte ens ta mig fram till avslutande punkten "övriga frågor". Något som verkligen var synd då jag där hade tänkt dra upp årets planer för "supporterklubben" som var tänkt att bli min alternativa comeback inom orienteringen.

Nåja...

Till nästa möte ska jag inte kalla mig själv. Då kanske det framkommer lite mer konkreta planer. Frågan är bara vem som ska skriva ner det som bestäms.

Årsmöte

Ikväll är det årsmöte i klubben. Givetvis är sånt oerhört viktigt i en förening och har man åsikter om hur klubben ska skötas bör man inte bara vara med på såna möten utan även sparka sig själv på smalbenen och ställa upp som frivillig på ett par poster eller mer. Det är så lätt att smita undan med sviktande ursäkter och sen beklaga sig resten av året att ingen gör något i klubben. Det Svenska föreningslivet är fyllt av snyltande hängpungar. [säger AspLövet och blickar ner på sin egen pung]

Själv kommer jag avstå kvällens årsmöte. Jag går alltså kontrakurs mot mina egna ideal. Sån är jag på äldre dar. Det finns just nu viktigare möten för AspLövet. Min sekt har nämligen, oturligt nog, också årsmöte ikväll. Jag har långtgående och inte helt fläckfria planer att kuppa in mig som odemokratisk ordförande. Vi får väl se hur det går. Jag har ju mig själv att rösta med, mot, för, eller vad det nu blir. Utgången är oviss minst sagt. Jag har försökt lirka med mig själv för att se hur jag kommer rösta ikväll men jag är tyst som en emit-bricka. Jag vet inte om något av det jag säger till mig själv registreras med andra ord.

Det bästa med min orienteringssekt är att varje klubbad punkt på dagordningen firas med en liten stänkare. Ingen stor utan bara en liten rökare. Det är ju många punkter på dagordningen och man vill ju vara med till sista punkten som är "Övriga frågor". Kanske det roligaste på hela mötet. Vad ska jag ta upp med mig själv? Spänningen är olidlig. Och lite upphetsande.

Efter imorgon stryker vi måndag från kalendern

Imorgon börjar AspLövets sista arbetsvecka.

För alltid.

Jag behöver bara omgående hitta en lösning på det där med ekonomin. Det ska väl inte vara så jäkla svårt. Jag har ju redan nu pengar så att jag klarar mig resten av livet. Förutsatt att jag inte handlar något.

Man ser inte sanningen för blotta ögat

Legenden Moon ifrågasätter i en kommentar AspLövets vätskeintag vad gäller alkoholhaltiga drycker. Vill bara meddela att det är inget som helst fusk i den frågan. Det bälgas både starksprit och mer obskyra alkoholfria alternativ i det här forumet.

Bilden i fråga är bara "shoppad" litegrann. Inte så att det fuskats men färgåtergivningen har förstärkts. Man kan förklara det hela med färger som blotta ögat inte kan se ändå finns där. Som att en hund kan höra toner som vi människor inte hör. På bilden nedan kan ni se vad kameran ser och vad som egentligen borde ha synts. Det gula i kärret är verkligheten medans den gråa bildsidan bara är en restprodukt av våra (och kamerans) förslappade sinnen.



Med andra ord kan vit snö lika gärna var gul. Du ser alltså inte vad du stoppar i munnen.

Småkåt på lite grönt

13 km attackpromenad i benen och 6 öl blötare inser jag att kvällen redan är här. Men det är ibland inte det man tar för givet som förgyller livet utan det som bara dyker upp helt oväntat.

Som en gles granskog inbäddad i en mjuk matta av mossa av den grönaste av grönt. Jag var tvungen att stanna upp under dagens pass och bara njuta. Något som givetvis hade varit omöjligt om jag varit löpbar. Kanske den enda saken som visat sig vara positivt med min prekära situation. Att unna sig lyxen att stanna till. Att se åt sidan ibland.

Att kåta upp sig på en bit av skogen som ingen annan bryr sig om.

Det här var ju kul ju!

Det här arbetslöshetstorrträningupplägget (säg det fort 7 ggr) som jag provar idag går fantastiskt bra. Det kommer nog inte bli några problem att dra benen efter sig utan att vara anställd någonstans.

Idag har jag kört intervaller. Miniknatarna sprang som illbattingar nere i centrum och jag skrek som en riktig demontränare. Sen gick jag på systembolaget och köpte öl som jag redan börjat dricka av. Arbetslöshet är med andra ord som att leva Jukolahelg varje dag.

Hoppas att jag aldrig hittar något jobb.

Sol och vårad

Och på den trettonde fredagen beslöt sig AspLövet för att torrträna inför sin arbetslöshet. Han gick således upp med morgondiset och blickade ut över sina domäner.

"Varde sol och vårad"

Men inget hände. AspLövet kände sig både sviken och pungslagen. Aj. Bäst som AspLövet låg på golvet och vred sig i smärtor insåg att han torrträning aldrig kan ersätta verkligheten. Med den vetskapen innanför västen grät han en stund. Sen klev han upp och torrsprang lite framför spegeln.

Man måste trots allt ändå börja någonstans.

Även om man vet att det är i fel ända.

Klimathotet behöver hjälp

Det här med klimatförändringarna är bara lurendrejeri och desinformation. Efter alla katastrofartiklar i media och Al Gores Eriksgata över världen, där han påpekar att världens undergång knackar på vår dörr, kan man inte bli annat än besviken. Den här vintern är lika jävla kall och bister som alla andra. Något har uppenbarligen gått snett här.

Man hade ju hoppas att klimathotet skulle konkretiseras och eskalera här i kalla Norden och på sikt göra området till ett nytt medelhavsområdet, men det verkar vi få se i stjärnorna efter. Vi 60-talister verkar inte få ta del av den här utvecklingen innan vi checkar ut.

Jag tycker att vi alla måste göra vad vi kan för att sekundera klimatförändrigen.

Hur små insatserna än må te sig.

En expedition i det lilla

Tristessen i min vardag gjorde att jag var tvungen att lämna bunkern på lunchen. Hade fått en stundens ingivelse att ge mig ut på en expedition. Inte lika historisk, storslagen och intressant som min expedition till Jukola 1976, men ändå en liten utflykt i det förgångna. Närmare bestämt till 10mila 2008. Ett par av kontrollerna låg bara ett par promenadsteg från bunkern så jag klev rätt ut tävlingsmarkerna.


Mitt första mål var kontroll 24 på herrarnas sista och avgörande sträcka. Den lilla branten var inte speciellt svårfunnen och till min stora förvåning satt kontrollställningen kvar. Jag trodde det var kutym att plocka ner sånt. Nu har väl jag aldrig haft rätt i något, tänkte jag, och ödslade inte mer tid i den frågan.


Jag vände blicken och kartan, som jag iofs inte hade med mig utan i mitt fall kartminnet, söderut för att hitta kontroll 16. Det gick utan karta det också.


Kanske var det just här, vid den 16:e kontrollen, som Emil Wingstedt vände sig om och konstaterade att orientering inte alls är en individuell sport. Om det nu var Emil som låg först det vill säga. Han kanske sladdade just här och tänkte på helt andra saker. En lång stund stod jag och betraktade den fina lilla höjden när insikten om mina genomfrusna tår gjorde sig påmind. Fötterna var rejält blöta då jag gick ner mig i ett kärr på vägen hit. Dessutom kom jag på mig själv med att vara jäkligt hungrig vilket i sin tur ställde mitt förstånd på sin spets. Vad gör jag här, mitt ute i skogen, när jag borde äta lunch och vad har den här tråkiga höjden med någonting överhuvudtaget att göra?

Jag traskade tyst tillbaka mot jobbet och hann in på kontoret i samma sekund som lunchen var över. Ingen mat idag heller men blöt om fötterna blev jag i alla fall. Om någon hade frågat mig om jag valde fel lunchalternativ hade svaret varit nekande. Man äter många luncher i livet men hur ofta går man ner sig i ett kärr istället för att äta en menlös rödspätta men sönderkokt potatis. Inte många gånger alls. Det gäller att ta dom chanser man får.

Ett träningsminne

Järnberget. Det var dit vi skulle. Tror jag. Det kan ha varit ett annat berg också för den delen. Vi sprang på en väg vill jag minnas och sen genom ett stort kärr. Ett sånt där ljungkärr ni vet. Sen kommer jag inte ihåg vad som hände på passet. Jag kortade nog av. Jag gjorde sånt på den tiden. Också. Det var rutinerat folk med på träningen. Hammis, Dahlgren, Ramsan, Budda, Leffe, Benny, Olle. Alla var där. Eventuellt. Jag minns ärligt inte vilka som var där. Efter passet vad det i alla fall bubbelbad på Star Hotell vid Arlanda. Så mycket minns jag.

Efter bubblandet skulle vi äta mat på hotellet. Det var svindyrt. Jag var junior. Vill minnas att jag tittade i plånboken och beställde sen det billigaste på meny. En omelett. Jag är och har aldrig varit särskilt förtjust i omelett. Men jag ville ju inte sticka ut. Man ville ju vara en av dom stora grabbarna.

Man vill alltid vara en av dom stora grabbarna.

Även om man innerst inne vet att man aldrig blir en.

Ett erkännande

Kartan till kartpusslet, som syns på bilden i föregående inlägg, har jag förövrigt fräckt stulit ur Alfta-Ösas kartförråd. Nu pratar vi sent 80-tal då brottet begicks. Förhoppningsvis är brottet preskiberat. Om inte får väl brottsoffren skicka ett par torpeder på mig. Ett tips om så blir fallet är att slå till på Jukolabåten till sommaren.

Att bli sänkt i Östersjön kan vara ett lämpligt öde för den tjuvaktiga AspLövet.

Ett pussel

Idag har jag tagit en allvarlig funderare på vart AspLövet vill ta vägen. Arbetslös, modlös och benlösheten sätter käppar i det här hjulet som så käckt kallas för livet. Hur jag än vände och vred så såg jag ingenting i framtiden som kan kallas hopp. Inte förtvivlan heller i och för sig. Bara mainstream kvar då alltså. Fuck mainstream, som jag så kaxigt brukade säga innan jag kom hit ner.

Livet är sannerligen som ett pussel. Föst ska man få ihop skiten och sen måste man försöka förstå vad det föreställer så att man kan ta rätt beslut.

Jag är usel på pussel.

AspLövet möter svallis och överlever

I skydd av mökret tog jag en promenad på ett elljusspår som inte slutar smyga fram förren man kommit till Kairo. Varken pyramider eller svettiga vykortsförsäljare mötte mig så jag tog en mörkare väg hem. Min snik-gps mätte upp promenaden till 7,5 km. Underlaget som vanligtvis är följsamt bestod mest av svallis och bortsett från den kompakta ensamheten som tyngde ner mig var det bara fullmånen som skadeglatt betraktade min vingliga färd på det förrädiska underlaget. Jag stod på tårna men mycket mer var det inte.

När jag kom hem kunde jag inte sluta tänka på hur svallis ska karteras.

I AspLövets värld är det alltid istid så frågan är faktist inte helt orelevant.

Vanföreställning

Tecken på att man lider av vanföreställning

Man läser terrängbeskrivningar, avstånd till start och smeker skärmen när man tittar på kartprov från vårens alla tävlingar. Dessutom bryter man ihop när någon arrangör för majtävlingarna inte fått upp inbjudan ännu. Allt givetvis i skenet av att man inte kommer springa en enda tävling.

Sån är AspLövet mest hela tiden.

Stänkare

Ja jävlar. Söndag är den nya lördagen. Ingen lill-lördag märk väl utan en riktig fetlördag. Mer om det senare.

Efter gårdagens attackpromenad fick jag ett bakslag på vänster knä. Det svullnade upp och värkte till. Aj! sa AspLövet och fällde en tår. Jag analyserade min träning och trodde först att bakslaget berodde på att jag, hör upp alla ointresserade, sprang en mindre bit. Med mindre menas verkligen mindre. Vid den 4:e kontrollen dök ett gäng klubbkamrater upp och lagom tills att stigen välkomnade mig på sträckan (se kartsnitt nedan) så sprang dom förbi mig. Jag insåg att bättre tillfälle än så här får jag inte att spana in tre läckra gubbarschlen så jag joggade igång mina promenerande ben. Hela stigen ända ner till gärdet blev alltså en minnenas kavalkad för AspLövet då benen trummade på i något som säkert utifrån såg ut som gubbsteg men inombord flöt benen på som i fornstora dagar. Sen tog jag mig till sans och började promenera igen.


Nu är det nog inte så att bakslaget beror på den lilla löpbiten utan mer på att AspLövets träning numera består av att en gång i veckan attackpromenera i 10+ kilometer. Hade man lite sans och vett bestod veckans träning av flera och kortare pass men vem orkar vara vettig och sansad när livet har fått en lucka och gummibandet har gått av. Inte AspLövet i alla fall.

Tur då att motgångar är något som göder AspLövets svällande kropp. Annars hade livet varit slut för länge sen. Bäst som tårarna torkade på mina kinder kom jag tänka på kommissarie Becks granne.

"Skaru ha en stänkare?"

Ja tack, sa AspLövet och omvandlade söndag till lördag med ett kort besök i kökets inte alls hemliga barskåp. En fet GT senare lekte livet igen och bandaget som borde sitta på knät var omvandlat till stödkrage. Man vill ju leva sig in i rollen ordentligt. Det blev flera stänkare och det onda i knät domnade bort i takt med dom dunstande tårarna.

Funderingar i dimman

Dagens attackpromenad gav mig mig några tankar som förföljde mig ända in i duschen. Jag gick hursomhelst 11,2km i snöslasket och tröttnade innan dom 101 minuterna var till ända. Inte bara på mig själv ska tilläggas.

- På väg till första kontrollen blev jag omsprungen av tre junisar från grannklubben och när dom sprang om mig fick jag kommentaren. "Öka lite". Jävla snorungar tänkte jag men höll tyst och tänkte att deras gubbtid kommer komma snabbare än dom anar. Det hela tog en gladare vändning halvvägs till tredje kontrollen (ca 2 km senare). Då dom plötsligt kom bakifrån och sprang om mig igen. Jag ropade glatt åt dom. "Imponerande grabbar. Ni hänger fortfarande med mig" Omoget AspLövet! Men även en gammal man måste få känna tillfredställelse ibland.

- Påtal om kommentarer så har jag börjar reta upp mig på en ny sorts frågor som fälls över mitt hukade huvud. Förut frågade alla i tid och otid om jag skulle spring men nu verkar alla äntligen insett att jag bara promenerar. Bra så kan man tycka men nu har en ny sorts kommentarer börjat dyka upp. Varje lördagsträning hör jag folk som skojfriskt ifrågasätter min fart och att dom minsann sett sporadiska löpsteg av mig i skogen och har man bägge fötterna i luften samtidigt är det fusk och bla bla bla. Jag ler stelt åt alla samtidigt som jag undrar varför jag utsätter mig för detta. Dom vill säkert väl men jag är ju av naturen bitter så för mig blir det bara ännu en påminnelse över min tragiska situation.

- Idag var det dimma som hette duga. Eller tjock som fan om man fördrar mer talande beskrivningar. Det jag gick och funderade på var att oavsett hur mycket dimma det är runtomkring så är man inte i dimman. Är man således påväg ut ur dimman bakom sig eller påväg in i dimman framför sig? Svårt det där kom jag fram till och gissade att man befann sig i "dimmans öga", litegrann som "stormens öga", mest hela tiden.

The Woodstock Nightmare

A tribute to Woodstock that very well could be AspLeafs future

Har klockan stannat?

Herrejävlar vilken tråkig vecka jag genomlidit. Här nere i bunkern är det nedräkning och tiden rör sig inte så mycket framåt som i sidled. Kan nog till viss del bero på att det inte finns någonting att göra. Överhuvudtaget. Det är slutfasen på gamla firman all over again. Vet inte hur jag skall klara av 2 veckor till i det här PreO-tempot.

Om jag inte rycker upp mig själv redan ikväll kommer jag nog inte komma upp till ytan förren det är måndag igen. Då börjar det om. Livet i slowmotion-filen. Jag förstår hur den där Finska snubben, som klafsade runt sin Jukolabana iförd simfötter, kände sig. Det tar aldrig slut. I det här tempot kommer jag inte bli H45:a förren tidigast 2020. Med andra ord kommer jag vara jävligt uttråkad innan jag gör comeback igen. Stor [Läs: Fet] som ett hus för den delen också. Det blir nog färdtjänst till tävlingarna för AspLövet 2020. Finns det sjukpensionärsrabatt i markan nuförtiden?

En ynka bokstav fel

Jag tror inte folk förstår hur nära det var att orienteringsporten fick ett gigantiskt genombrott i USA. Tänk om en bokstav bara kunde bytas ut.

Obana

Svart också. Tuffaste svårighetsgraden. Så nära. Fast det kanske är tur att inte USA blir en stormakt inom orientering. Alla mästerskap skulle avgöras inne på Disney World med reklampauser var 7:e minut. Fast mycket mat hade det ju funnits att köpa på TC om inte annat. Och öl.

Hängpungar, hören upp!

Torrträning

Jag har tappat bort min telefon igen. Med andra ord går torrträningen inför Jukola hur bra som helst. Med lite tur dyker det också upp en helt okänd ölflaska i väskan när jag ska åka hem från jobbet. Och om allt ska gå enligt plan kommer jag inte komma ihåg den är übertråkiga arbetsdagen.

Det är hårt att vara med i supporterklubben.

Jobb jag kan tänka mig

Jag sökte ett jobb idag. Skickade ett mail till ett av dom större företagen inom tv-spelindustrin och sa att jag var redo att börja jobba nu. Bifogade även frågan;

"Hur mycket speltid får jag per arbetsdag?"

Jag tänkte att det är lika bra att vara ärlig från början.

Nu funderar jag på att skicka en önskan om anställning hos IOF också. Den skutan kan behövas styras upp rejält. Och då tänker jag inte bara på den usla hemsidan. Antalet mästerskap i stigrik kontinentalterräng, vansinneseskaleringen av kartnormen och den där jävla rankingklistan som saknar mitt namn bör fixas till snarare än omgående.

Jag är inte arg.

Jag är förbannad.

Och arbetslös.

Utmanad på liv och död.

AspLövet har blivit utmanad. Att bli utmanad får en ju snabbt att tänka på kastade handskar, fagra damer som kastar trånande blickar på AspLövets sporadiskt hårbeklädda bringa som blänker av svett i solnedgångens varma ljus, ett otal steg åt fel håll och kanske en aningens doft av krutrök och hästskit. Men det är inte en sån utmaning. Tyvärr. Eller kanske inte alls tyvärr då jag är en usel skytt. Jag har i alla fall blivit utmanad av Bokstavsoraklet att beskriva min skolväg.

Jag har inget minne av att ha gått i skolan. Har jag överhuvudtaget varit liten? Efter en snabb kontakt med mina föräldrar påstår dom sig med största sannolikhet veta att jag faktist hankade mig igenom alla 9 år i grundskolan. I mitt huvud är minnet från dom åren lika torrlagda som en tvåstrecksmosse i mitten av Lunsen en kokhet julidag. Ni vet en sån där dag när man får brännblåsor på trampdynorna av dom skavande och torra orienteringsskorna. Kanske var jag ett mobbingoffer och har låst in hela min skolgång så långt in i skallen att det ramlat ut på baksidan och nu ligger långt bakom mig. Eller så hade jag tankarna på annat under min uppväxt. Jag gissar på alternativ 2. Så mina påhittade minnen från skolvägen får bli något så enkelt som.

Jag följde strecket.

Äsch!

Jag är ju usel på såna här utmaningar. Vi drar ett streck över det här va? Mina ordvitsar bode man också dra ett streck över. Man borde till och med dra ett streck över AspLövet. Tyvärr kommer gubbfläsket sticka ut på sidorna så man skulle ändå behöva se eländet. Det nya ordet för den hemska synen kunde bli "seländet".

Ett koncept som lockar

Min gårdagskväll kunde liknas med att stå i ett fruset kärr och skrapa smalbenen mot den vassa iskanten samtidigt som fötterna väl nersjunkna i det iskalla vattnet börjar domna bort. Jag fick dock bita ihop eftersom jag sammanställde tävlingsprogrammet till klubbens hemsida. Inte den bästa terapin för en O-svulten själ. Jag suktade efter långdistanser, kunde tänka mig ett par av medeldistanserna och blundade hårt för den där kortare varianten.

Men det var faktist en tävling som slog på en annan sträng i min ostämda kropp. Centrum OK arrangerar en Team-Sprint 21 mars. För mig borde två fel inte bli ett ynkligaste rätt då jag varken är social eller tillhör sprindistansens vänner men det var en annan sak som fångade mitt törstiga sinne.

"..efter sista målgång förvandlas ”markan” till en bar där vi serverar olika drycker till ”after run”-priser"

Skriv upp mig som nyfiket intresserad. Äntligen börjar sporten sikta in sig i den riktningen AspLövet vill. Om jag nu bara kan övertala några klubbkompisar att det visst är kul med Team-Sprint kanske det får bli ett besök i den där baren. Tävlingen överlåter jag åt andra. Eller möjligen i extremfall min kamera.

Fast kanske man nekas köprätt i baren om dom nu hårddrar benämningen ”after run”?

Jag bidar min tid

Jag smyger runt lite mer än vanligt. Bidar min tid. Väntar på avgången som ställts in så många gånger. Trycker mig ner för att inte synas. Låter blåbärsriset fläcka ner min redan smutsiga kroppshydda och känner granbarren sticka mig på ställen jag inte rört på länge. Jag känner mig både obekväm och exalterad på samma gång. Fast jag kan inte lägga någon vikt på min trasiga armbåge så jag får stjälpa över på högerkanten samtidigt som mina inflammerade knän inte vill tryckas mot underlaget så jag ser nog mest ut som en södervriden trasdocka. Men jag bidar min tid här vid sidan om och spejar ut mot livet som passerar om inte i revy så åtminstone i lätt distansfart.

Det är snart dags skrockar jag för mig själv samtidigt som förkylningssnoret rinner ur min näsa rätt ner i munnen. Jag slickar mig om läpparna utan att tänka på att jag återanvänder just dom jäkla bakterier som jag så tröstlöst försöker bli av med. Kretsloppet är inte alltid av godo. För att få tiden att gå fortare leker jag klubbleken med mig själv. Först säger jag en orienteringsklubb och nästa klubb måste börja på avslutande bokstav på föregående klubb och man får aldrig säga samma klubb och vid tvekan låter det ÖÖÖHH! och då är man utslagen. Jag brukar oftast vinna men ibland åker jag på däng och då är jag sur resten av den dagen.

Ibland när jag ligger där i blåbärsriset kommer jag på mig själv.

Vad gör jag här under köksbordet mitt i natten?

10mila - Inget öppet spår

Tillbaka-kaka

Förra inläggets länkning till Alternativet, där jag undanber mig länkningar, måste räknas som en "Tillbaka-kaka" va?

SCHOSS!

Uprepn....

Efter en vit månad. Märk väl inte en vit vecka. Tog jag till flaskan ikväll. Efter en addering där summan av krämporna vida översteg glädjetårarna var det bara till att falla ihop som ett korthus.

Tre veckor innan jag kan göra det här dygnet runt.

Nu räknar vi ner.

Tre

Tcå

Eyu

c23w324c

Där satt denb!

Jag säger som Boklöv! Det ni ser nu är inget mer än en jävla upprening.. upprpning.. Uprp... Äsch!