Jag bidar min tid

Jag smyger runt lite mer än vanligt. Bidar min tid. Väntar på avgången som ställts in så många gånger. Trycker mig ner för att inte synas. Låter blåbärsriset fläcka ner min redan smutsiga kroppshydda och känner granbarren sticka mig på ställen jag inte rört på länge. Jag känner mig både obekväm och exalterad på samma gång. Fast jag kan inte lägga någon vikt på min trasiga armbåge så jag får stjälpa över på högerkanten samtidigt som mina inflammerade knän inte vill tryckas mot underlaget så jag ser nog mest ut som en södervriden trasdocka. Men jag bidar min tid här vid sidan om och spejar ut mot livet som passerar om inte i revy så åtminstone i lätt distansfart.

Det är snart dags skrockar jag för mig själv samtidigt som förkylningssnoret rinner ur min näsa rätt ner i munnen. Jag slickar mig om läpparna utan att tänka på att jag återanvänder just dom jäkla bakterier som jag så tröstlöst försöker bli av med. Kretsloppet är inte alltid av godo. För att få tiden att gå fortare leker jag klubbleken med mig själv. Först säger jag en orienteringsklubb och nästa klubb måste börja på avslutande bokstav på föregående klubb och man får aldrig säga samma klubb och vid tvekan låter det ÖÖÖHH! och då är man utslagen. Jag brukar oftast vinna men ibland åker jag på däng och då är jag sur resten av den dagen.

Ibland när jag ligger där i blåbärsriset kommer jag på mig själv.

Vad gör jag här under köksbordet mitt i natten?