AspLövet hatar inte bara sig själv

Det är kallt ute idag. Även på AspLövets breddgrader. Det finns nog inget som jag hatar mer än kyla. Möjligen är hatet mot mig själv i paritet men inget annat. Hatet går lika djupt som kylan tränger. In till märgen och gubbvaderna gnyr till i varje steg. När kvicksilvret sjunker längtar jag till varmare breddgrader. Eller ännu hellre en Svensk stekhet sommar och ett gigantiskt hygge där luften står helt stilla och dallrande tränger sig på. Det ska vara så varmt att svetten dunstar direkt från kroppen och varje andetag är som att hålla huvudet ovanför ett rödglödgat bastuaggregat. Så varmt att fortsulorna blir till blåsor av den kokande friktionen. Så varmt att man börjar vingla innan man är halvvägs över hygget och den skuggiga skogskanten någonstans långt där borta bara blir till ett töcken. Så varmt vill jag ha det. Varje dag. Livet vore som bäst om varje dag var en långdistans i överjävlig värme. Varmt. Inte kallt.