Vad sa du? Kan du tala tydligare?

Ibland träffar även AspLövet på människor. Folk. Personer som verkar vara av den normalare sorten. Ikväll var jag ute på en 35km mtb-runda tillsammans med tre ynglingar som visade upp en civiliserad fasad. Ni som inte lever i det förgångna kan läsa gubbar istället för ynglingar. Dom hade både klätt sig normalt och förde vettiga samtal. Orden som kom ur deras munnar hade ett naturligt flöde och det var lätt att förstå intentionen i deras ord och tankegångar. Inte alls som rösterna i AspLövets huvud som allt som oftast är förvirrade. Orden inne i AspLövets huvud är både dyslektiska och många gånger på gränsen till ohörbara. Många är dom dagar jag stannar upp och frågar mig själv.

Vad sa du? Kan du tala tydligare?

Men ordern i skallen repriseras aldrig utan den aldrig sinande strömmen av ord bara maler på. Oavbrutet. Outtröttligt. Oförståligt. Ibland sätter jag mig ner och skriver ner orden men när jag sen läser vad som står på pappret är det oftast tomt. Ibland beror det på att jag glömt ta fram en penna. Men inte alla gånger. Inte alla gånger. En gång stod det i alla fall ett ord i mitt anteckningsblock. Botkyrkakavlen. Ett ord som är rätt konstigt då jag inte minns något från dom Botkyrkakavlar jag deltog i. Något i mitt undermedvetna ville säga mig något. Jag vet bara inte vad. Kanske är det så att mina minnesmoduler har fått något sorts virus och spottar ur sig en mischmasch av innehållet bara för att jävlas.

Vad sa du? Kan du tala tydligare?

Botkyrkakavlen.

Om jag ändå förstod.

Gästspel i verkligheten

Idag vågade jag mig ut bland civilbefolkningen. Det var pensionärer, barnvagnsmammor, A-lagare, skolkande skolungdomar, hon den där feta med sina fem barn, permobilar som kapade folks hälsenor, en Tysk tant med hund, En gubbe utan tänder, en Securitas-vakt med piercad näsa och så jag då. Vi samsades i centrum och tittade både snett och nedlåtande på varandra. Jag avvek ganska fort från platsen med huvudet nerböjt och flydde till bilen.

På väg hem såg jag två gråhåriga män i långa, svarta rockar samspråka i ett skogsbryn. Dom såg ut som två reliker från det kalla kriget. Det såg ut som att dom utbytte statshemligheter på microfilm med varandra. Eller kanske var det bara kroppsvätskor som byttes. Jag vågade inte stanna och kontrollera.

Väl hemma parkerade jag i ett nattsvart garage och smög in i lägenheten med mina systembolagspåsar. Det här gör jag inte om imorgon.

Ledde när 7 hade kommit upp

1978 sprang jag en tävling i precis det parti som jag cyklade igenom både på utvägen och hemvägen under dagens mtb-runda. Man kan konstatera att dagens karta över området har få likheter med den som togs fram 1976. Hursomhelst var det en närtävling men jag minns ej om det var någon åldersindelning eller om man valde en bana och tävlade mot alla andra som ville springa samma. Litegrann som direktanmälan. Möjligen var det så att jag sprang direktanmälan. Tiden har raderat den ointresssanta informationen från min alkoholskadade hjärna.

Jag kom i alla fall 4:a av 20 startande med tiden 29,01. Låter väl helt OK för en spenslig 12-åring som just börjat ta sina första stapplande steg mot att bli världens bästa orienterare. Det roligaste är att jag på baksidan av kartan har skrivit kommentaren.

"ledde när 7 hade kommit upp"

Sån trivia kunde vara oerhört viktigt i den åldern.

Bokskog även för AspLövet

Jag kroknade efter dagen mtb-runda. Efter rundan alltså. Tack och lov. Sitter som en säck potatis i soffan och stirrar tomt ut i ingenting. Orkar varken äta eller dricka men tänka går bra. Jag tänker på hur jag ska orka med 65 km på Lida-Loop om en dryg månad. Jag blir trött bara av att tänka på det. Tröttare.

Det blev mycket tekniska stigar under dom 34 km jag trampade igenom. Rundan tog nästan 2 timmar och jag hade som mål att besöka Högnäsudd som precis som namnet antyder är en udde. Den ligger utanför Almare-Stäket mellan Stäket och Kungsängen. Hittade en del cykelbara ridstigar på väg dit men med några hundra meter kvar tog stigarna slut. jag försökte köra obanat en bit men till slut var det mest sly, stenskravel och taggbuskar så jag gav upp.

På hemvägen hittade jag en fin bokskog vilket bara bevisar hur idiotiskt det var att flytta 10mila till Skåne när vi ända har den terrängtypen här i Stockholm. Mitt i bokskogen fanns dessutom ett minnesmonument. Tydligen dog någon brud alldeles för ung och henns man reste stenen till hennes ära. Hon dog 1828 medans stenen restes först 1834 vilket får en att undra vad som hände däremellan. Krökade han ner sig i sorg under 6 år först eller kom han med tiden på sig själv att inte ha visat nog med sorg så han ordnade en sten för att lätta sitt dåliga samvete. Sicken typ. Vill också varna för S:T Eriks borg. Det besöket är inte värt pengarna. En hög med sten och sly är det enda som bjuds.

Det var med helt vanliga ord ganska unken kultur på dagens runda.

Jag såg 4 rådjur

Jag var ute och attackpromenerade lite med Birro under kvällen. Skymningen lade sig över Oxundasjön och mörkrets intrång gjorde sällskap av kyligare luft. Nu var inte det något som oroade mig för jag gick mest och småskrattade åt The one and Donnys inlägg om den Mexikanska dödssmittan som börjar sprida sig över världen. Han skulle nämligen redan nu börja använda munskydd och när vi andra sen börjar trilla av pinn kommer han säga till oss "Taco hej!".

Det är humor.

Från AspLövets byrålåda

Långt innan gps-klockor, elektroniska stämplingssystem, QuickRoute, resultatlistor på internet, Ja ta mig fan internet överhuvudtaget, kläder som andas själv och kompasser som kostar mer än en helkväll på stan så fick man nyttja dom tekniska hjälpmedel som fanns att tillgå.

Ungefär som den här tidiga gps´en som iofs inte visade vart du sprungit eller hur fort men som i alla fall kunde uppskatta hur långt man sprungit (med en felmarginal man blundade för) Notera att den minsta skala tillverkaren trodde man skulle behöva nyttja var 1:25000. Det var ett jäkla räknande för att få till rätt längd på länken på den tiden. Det här var givetvis före kalkylatorns tidevarv. Ungarna är så jävla bortskämda nuförtiden. Dom vet väl inte ens vad multiplikationstabellen är.

Retro (kanske en hel vecka)

Välkommen till AspLövets retro-vecka. På den här sidan ån kommer inget färskare än 1989 att diskuteras såvida jag själv inte bestämmer något annat vilket i sig torde innebära att det finns inga som helst riktlinjer över vad som kommer tas upp. Man kan alltså luta sig tillbaka och förvänta sig samma gamla smörja dag ut och dag in. För er som är lagda åt hållet det är denna vecka lika usel som tidigare upplagor alltså.

Så med dom orden är det bara att öppna en Spendrups Old Gold och smörja in sig med tigerbalsam. (Obs! Inte den vita smörjan utan den klassiskt gulbruna ska det vara)

I helgen var jag på studiebesök, mot min innersta vilja, i Lidingöskogarna. Där fick jag se en karta från en av gubbklasserna och blev förvånad över 1:15000-delen tills att löparen i fråga meddelade att det faktist var en 10000-del. Den var så plottrig att jag fick hålla upp den mot solen för att särskilja detaljerna. Inget fel i det men det enda jag kunde tänka på var.

- Den här kartan saknar brunkärr. Det hade varit orientering på hög nivå.

Nåja, sen tänkte jag inte mer på den kartan utan väl hemkommen bläddrade fram en brunkärrskarta från min första kartpärm. Inga resultat har jag noterat men med tanke på att jag inte klarade av att räkna kraftledningsstolparna på väg till 3:an så hamnade jag nog bakom en del usla löpare.

Mera brunkärr tycker jag alltså idag. Imorgon har jag säkert glömt den åsikten.

Psykoanalys 12:42 Sön. 26/4

- Hade inte du lagt av med allt vad orientering heter?

Jo. Nog är det så alltid. Orientering är för mig det opublicerade kapitlet strax efter epilogen.

- Men ändå åkte du ut på IFK Lidingös tävling idag.

Ja, men det vara bara för att Miniknatarna skulle miniknata.

- Fast det var väl ändå du som lobbade ganska hårt för att ni skulle åka dit?

Men dom tycker att det är kul.

- Om det nu inte vore så att du lägger dom orden i deras mun och mutar dom med hamburgare och godis, eller hur?

Såg du att det gick en nattorientering på Lunsen i fredags? Hade jag fortfarande varit intresserad av orientering hade du kunnat läsa spaltmeter på bloggen om det men nu rinner det av mig som räksalladen på hakan klockan 03:15 en lördagsnatt. Så lite bryr jag mig. Så lite att det inte ens syns på en 1:5000-dels karta.

- Med andra ord följer du fortfarande allt som har med orientering att göra. Är inte det ett teckan på att du inte kan kapa navelsträngen?

Du.. Du... Det finns ingenting i varken min bleka uppenbarelse eller mitt seriösa tillstånd som längre längtar efter orientering. Säg Älgdrevet, Norra Lunsen eller för all del klapperstensfält och du kommer inte se den minsta darrning på min underläpp.


[Patienten visars tydliga tecken på förnekelse och väver in sig själv i undanflykter. Rekommendationen är att medicinera hårt och vid förrvärrat tillstånd lobotomera]

Fiske är inte (heller) min grej

Idag har jag vevat med armarna i 7 timmar ute på sjön. Jag kastade ett oräkneligt antal kast men inte ens ett spontanhugg fick jag på mina drag. Bättre gick det för mina fiskekompisar som förutom att dra upp fisk undvek rulltrassel och bortkastade drag. Något som jag skamset räcker upp handen i skuld för. Min enda ansvarsuppgift under dagen var annars att grilla korvarna till lunchen. Dom blev svartbrända.

Man kan säga att det var en helt igenom usel insats av AspLövet idag.

Ett faktum som gör mig varken förvånad eller besviken.


[Notera den 80-tals typiska flytvästen jag fått låna. Den kunde inte sitta på en sämre kille som faktist är fast i den tidsepoken]

*vinkar frenetiskt

Får man någonsin påfyllning i det här livet?
Free refill?
Endless Happy Hour?
Alla lösa stämplingar går om?
Köp 2 gubbvader betala för 3?

*Slutar vinka

Vad fan var det i den drinken?

Jag sitter tyst
Min andhämtning är låg
Jag tänker på dagen som gått

Jag sitter hårt
Solen ligger lågt
Jag tänker på dagen som kommer

Jag sitter snett
Motivationen är låg
Jag tänker på livet som går

Jag sitter inte alls
Jag ligger lågt
Jag tänker på ingenting

Jag sitter upp
Jag känner mig låg
Jag tänker på vad som borde

Jag sitter still
Nivån i mitt glas är lågt
Jag tänker på alla måsten

Jag sitter
Jag ligger
Jag tänker

Jag

Rik på mycket utom pengar

Joråsåatte... Idag rullade första checken in från AspLövets sponsor. Även kallad C-Kassan bland oss proffs. För att fira den här veckans check öppnades en flaska Champagne.

KAADISSHH! (Så var 1/3 av dom pengarna borta)

Resten ska jag spendera på billig fulöl och ett par nya orienteringsstrumpor. Blir det två tjugolappar över ska Miniknatarna få utöva den sport deras pappa älskar till helgen. Men bara om.

Byggbranschen.

Byggbranschen ska jag rikta in mig på när jag tröttnat på det professionella livet. Idag när jag vid lunchtid unnade mig en iskall på en solbränd uteservering infann sig plötsligt ett par byggjobbare. Dom beställde öl och jag antog att dom slutat tidigare den här dagen. Jag insåg dock plötsligt, efter att ha tjuvlyssnat, att dom inte alls slutat jobba utan bara tillfälligt ledsnat. Dom tog en ölpaus helt enkelt. Visst måste det finnas något administrativt tjafs man kan hjälpa till med i den branschen.

Komma till jobbet. Jobba lite. Fikapaus. Planera jobb. Ledsna. Ta ölpaus. Jobba lite. Lunch. Tänka på att jobba. Ledsna. Kräva löneförhöjning. Jobba Lite. Ta ölpaus. Ledsna. Fortsätta ölpausen. Gå hem för dagen. Rinse and repeat.

När jag gick från uteserveringen satt dom fortfarande kvar.

Narkolepsi?

Jag har med största sannolikhet fått en mildare släng av narkolepsi. I början på veckan trodde jag att det var 10mila-vakan som ställt till det med min kropp men nu inser jag att det är mycket allvarligare än så. Jag vaknar och det första jag tänker är, undrar om jag kan gå och lägga mig igen? Och igen. Sen snubblar jag runt i koma hela dagen suktandes mot soffan och letandes efter någon plats att sitta på. Eller ännu hellre ligga ner. Sen kommer kvällen och jag somnar i soffan långt före Miniknatarna. Jag väcks av något och ligger kvar någon timme för att åtminstone låtsas att allt är som vanligt.

Sen går jag till sängs.
Med huvudvärk.
Jag går till sängs.
Och har krigat klart.

Mannaminne är inte bara ett museum.

Näee, hörrni! Nu tycker jag den kollektiva orienteringsrörelsen får rycka upp sig och sluta klaga på småsaker. Jukola står ju fortfarande kvar på årets schema.

Och på den tävlingen har man ju aldrig blivit besviken.

Aldrig i mannaminne.

I år ser det ju dessutom terrängmässigt...

ehh... ehh..

Mannaminne!!

Hör ni det!!

Nyhuggen våtmark

Idag har jag inte heller tränat för mina tankar har varit på ett helt annat håll.

Vad säger IOF´s kartnorm om nyhuggen våtmark?


[Egentligen har jag mest legat och skakat i sockerabstinens]

Det är tufft att må bra

Jag har haft total koma i kroppen idag. Skallen har planerat och stått i men kroppen har vägrat vara med. Först ställdes mtb-turen in och direkt på det avböjde jag en långpromenad runt Oxundasjön. Sen tittade jag mig omkring i lägenheten och såg allt som kommer göras vilken dag som helst utom just denna. Jag tror att det är anspänningen av all glädje och tacksamhet som slagit ut mig. Jag är inte van helt enkelt. Glad och tacksam har jag legat på soffan idag och tänkt på hur bra jag har det.

Frågan är bara hur jag ska förklara min glada inkompetens för fru AspLövet.

Glad och tacksam

Det var en man, vi kan kalla honom 48-åringen, som var med på samma 10mila-vaka som mig. Han sa att jag ska vara glad och tacksam över att jag inte kan springa längre för det är bara skit med tävlingarna nuförtiden. Tydligen är det usla banor på usla kartor i usla terränglådor som erbjuds helg efter helg.

Glad och tacksam alltså.

Det är ju en helt ny värld som öppnar sig.

Saker jag lärde mig i helgen

Om du är inbjuden till en 10mila-vaka var inte ute i god tid. Uppenbarligen är inte alla andra lika "på" som dig själv utan dom kommer inrullande först strax före start. Alla fönster på övervåningen är dessutom låsta så det är ingen idé att klättra upp och känna efter nästa gång.

I väntan på bild

Äschh! Vad är väl ett 10mila

Där cyklar en idiot och hans vän

Kallt Satan! var den första som slog mig när jag rullade iväg på mtb´n idag. Förmodligen har dom det avsevärt skönare nere i Perstorp. Dom svinen. För att göra en kort rapport drägligare kan konstateras att cykelturen handlade om en sväng på Ängsjöpartiet innan vi vände hjulen österut och i bortändan av kommunen lämnade jag av dagens sällskap LGW. Mätaren visade då på 30 kilometer och därför körde jag och mina blåfrusna tår inte alls raka vägen hem. Utanför porten in till det AspLövska nästet visade mätaren 38,7 km och det är ju som alla vet dom små detaljerna som skiljer mig från alla vanliga idioter så jag körde 2 varv runt bostadshuset för att komma upp i 39 km. Till idioterna räknar jag alltså in mig själv, jag är bara lite mer ute på kanten av idiotskalan. Förmodligen inte kanten som gränsar till normalitet.

Jag var sjuk imorse men nu känns det bra

Eftersom jag nu redan införskaffat ett paket Dextrosol kändes det omoget att göra vidare tester med det här sockertillskottet. Vad bättre på en fredag än att grogga på Dextrosol tänkte jag. Är klockan redan fem på eftermiddagen? Jag ligger efter! Hursomhelst fick fyra glas med varierat innehåll beblanda sig hej vilt med Dextrosol.


Resultatet blev enligt mina utbrända smaklökar.

ÖL:
Bruseffekt: Måttlig
Smakförändring: Negativt

CIDER:
Bruseffekt: Måttlig
Smakförändring: Höjd sötma

VODKA:
Bruseffekt: Minimal
Smakförändring: Ingen påverkan

WHISKEY:
Bruseffekt: Minimal
Smakförändring: Ingen påverkan

Mitt sluresultat, som inbilsk uppfinnare, är att ingen av dryckerna passar sig att blandas med Dextrosol.

Vad är grejen...

... med Dextrosol.

Eller Dextro som det också heter. Hur har den överlevt från 70 och 80-talets storhetstid? Alla andra gamla reliker som körde tröttsam marknadsföring gick i graven. Tat lugnt ta en Toy liksom. Men inte Dextrosolen. Vem köper den produkten 2009? Jag såg den på affärshyllan idag och köpte på gamla meriter ett paket. Smaken klingade bekant när tabletten smulades sönder i munnen. Man blev törstig av den om inget annat. Det minns jag också. Törsten.

Förr i tiden åt man en stadig frukost innan tävling och sen var det inte mer än så för att orka. Ville man lyxa till det flashade man lite Dextrosol framför polarna och fick avundsjuka blickar. Inte så numera. Nu käkas det proteintillskott, energybars, gel, vitaminbomber och fan vet vad för att man ska klara av att ta sig imål.

Men någon köper fortfarande Dextrosol.

Vem är han? [läs "hon" om du är feminist]

Låt sovande demoner sova

Det här får bli den sista 10mila-demonen. Jag orkar inte med det här. I min enfald trodde jag att detta skulle få mig att må bättre men istället har det bara blivit en spark rätt hårt på min redan stukade självkänsla. Låt det som en gång begravdes förbli begravt. Inga mer djurkyrkogårdar för mina faleranden.

Här är i alla fall 10mila från 1991 i Ånhammar.

JA, det var en kort sträcka
Nej, jag vill inte minnas
JA, jag brände ettan.
NEJ, jag skulle inte ha 140

Vi stänger nu.

Jag säljer inte men äger ordet

Googlar man på orienteringsstrumpor inser man att AspLövet nästan har världsmonopol på denna produkt. Ungefär som ordet "Älgdrevet" alltså. Vad säger dom stora klädtillverkarna om det här?

Mitt nästa mål är att dominera Google-sökningen för "Monsterlampa", "Passerbar brant" och "Utslag i grenen av gran".

Man behöver inte lämna kommunen

När jag kliver upp på pallen är det med lyckligt krampande ben. Fotoblixtar och champagne överöser mig samtidigt som jag drar på mig den gula ledartröjan. Och den röda. Och den prickiga. Och den rosa. Och den gröna. Och den trasiga. Och den svettiga som ingen annan vill ha. Många tröjor blir det när man är bäst. På bägge sidor om mig står två anorektiska bikinimodeller, anorektiska på vissa ställen men inte andra alltså, och klämmer på min stenhårda cykelrumpa. Jag ger igen genom att klämma tillbaka. Det här gör vi om imorgon skriker jag till publiken som likt en gospelkör sjunger hyllningssånger till min ära.

[Plötsligt avbryts segercermonin]

"Counting all the assholes in the room
Well I'm definitely not alone, well I'm not alone
You're a liar, you're a cheater, you're fool
Well that's just like me yoohoo and I know you too
Mr. Perfect don't exist my little friend
And I tell you it again, and I do it again
Counting all the assholes in the room, Well I'm
definitely not alone, well I'm not alone"

Hallå där! Snacka om bryskt uppvaknande. Bäst som textraden ovanför rullade förbi mina öron, från min mp3-spelare, vaknade jag upp ur min fantastiska dagdröm och insåg att någon segeraspirant inte var ute och cyklade idag. Det var segt. Det var kallt. Det var ensamt. Men kul. På något sorts sätt.

Idag cyklade jag igenom kommunens alla 9 motionsspår. Allt från kalaspreppat med elljus till uppmärkt skogsstig. Det blev allt från hela rundor via trekvartsvarv till halva rundor på, häng med nu, Vilunda, Brunnby-Vik, Södervik, Fresta, Sanda, Grimsta, Smedby, Runby och slutligen en kort sväng på Kairospåret. 31 km som kunde vara längre om jag varit duktig och kört varje meter på alla 9. Det får bli en annan dag.

Nu är jag i alla fall glad och säger som jag alltid säger när det tillståndet infinner sig.

"Mot Systembolaget!"

10 år efter att jag fick mitt namn

Det är väl inget att spara på. Upp med det till ytan och släpp ut dom demoner som tryckts ner allt för länge. Och 1994 var det inte bara en demon som bet sig fast. Dom var många till antalet. Katastrofen det året har jag faktist skrivit om en gång tidigare. Fast den gången vågade jag inte visa kartan men idag är det dags. Antingen kommer jag gå lättad ur detta eller så blir jag ännu mer av den idiot som jag inte själv vill umgås med. Jag inser också att det jag skrev för drygt 3 år sedan sammanfattar den mörka natten så bra att det är inte lönt att plita ner nya ord.

Här är alltså ord från förr men nu med bifogad karta.

Tiomila 1994
Jag väntar spänt vid växlingsplanket.
Vid förvarningen är vi med.
Pulsen stiger och jag stretchar lite i nattkylan.
Lampor på väg in på spurten.
Ut, fort, få ordning på kartan.
Tappa inte draget.
Jag känner mig stark.
Går upp och drar till 2:an.
Långsträcka till 5:e.
Gafflad, tappar kartkontakten, var är jag?
Jag tappar kontakten med klungan.
Ensam i mörkret.
Bommen stressar mig.
Småbommar ända in till växling.
Tappar placeringar.
Tappar tid.
Tappar mod.

Besvikelse.


På kartan finns en tidningsartikel där dom inte nämner mitt namn vid begreppet "rasade". Om det ändå hade hjälpt med det lilla för att fortfarande inte våndas 15 år senare.

En sväng runt Edssjön

Idag vaknade jag med bettskenan på sniskan så det var med ett snett leende jag tittade ut på vardagen. Tryckte en buff på skallen och petade igång gps:en. Planen blev bestämd utanför porten och Edssjön runt verkade vara lagom onsdagsunderhållning.

På andra sidan, den där sidan som vetter mot Attundingarna, stötte jag på världens vackraste sten. Om IOF´s kartnorm någon gång ska synkas med bilder från verkligheten så kommer denna sten ligga bra till. Jag fick lust att springa fram till stenen och gnugga skrevet mot den. Så snygg var den och jag berättar inte för någon vart den finns. Den är min. Bara min. Min.



Efter jag hånglat upp stenen försökte jag lokalisera en stock som legat över Edsån strax söder om mynning ut i Edssjön. Den fanns där för något år sedan men nu var den spårlöst borta. Nu hade vårfloden svämmat ån över dess kant så jag var tvungen att ge upp letandet efter ett tag. Jag var dock ganska exakt där den leget så risken är att den flytit iväg med vattenmassorna. Eller så är det så att bävrarna tuggat i sig min stock för det låg nertuggade träd som spön i backen just där. Hursomhelst fick jag vandra söderut mot Rotebro ca 500 meter innan jag hittade en riktig bro.




På hemvägen råkade jag stötta på den gamla partybåten från Torrträningen 2003. Kunde inte motstå en provsittning och anade jag lite doft av öl och dekadens? Nej, det gjorde jag inte så jag gick hem och noterade att rundan stoppade på 13,9 km. Bra där.

Året då måttet var rågat

Jag tog en tur på mountainbiken för att skaka av mig slaskprodukter som la sig i kroppen efter fredagens väggning. Det blev 28 km i lagom långsamt tempo och som extramål på turen besökte jag Ristorp.

Ristorp är en gammal stuga som ligger i ena utkanten av kommunen lite halvt inbäddad mellan ett träsk och en åker. Varken bildskönt eller pittoreskt utan bara ogästvänligt. Kanke var det just därför som lokalkonkurrenten fick nyttja stugan som klubbstuga under många år. Men till slut var vårt tålamod till ända så vi vässade våra spikskor och jagade Rotan Red Rats ut ur vår kommun. Vi överraskade dom rejält med vår räd och dom fick barfota fly hals över huvud medan vi smädade deras självförtroende hårt.

"Kom aldrig tillbaka", skrek vi och hytte med våra nerblodade linjalkompasser åt deras ryggar då dom sprang hem över Vällsta ängar.

Åtminstone är det så jag kommer ihåg händelsen.

En premiär med avsmak

"When confronting you 10mila-
demons from the dark times.
Will there also be singing?
Yes, there will also be singing.
About the dark times"

[Notering till mig själv: Inget minne från loppet. Alltså har det inte hänt. Skönt]

Slatt-KM

Igår körde jag, M.t.P och Beeran ett KM. Klubbmästerskapet föddes ur spontanitet och tävlingsformen var som följer.

Från ett nästan färdigfestat bord samlade vi ihop 10 glas/flaskor som innehöll tillräcklig mängd dryck för att kunna kategoriseras som slattar. Därefter körde vi "klunsning" där förloraren fick välja en "slatt". Alltså vann man om man förlorade vilket måste vara ganska unikt i tävlingsammanhang.

Beeran förlorade direkt fem raka matcher [vann slattar]. Med andra ord var jag långt ifrån att bli klubbmästare trots hemmaplan och bakvända turkalsongerna på. Har inte tagit ett KM-tecken sedan mitten av 90-talet så bränner man en sån här chans. Jag grät lite när jag somnade mig till sömns och när jag vaknade var det på min lott att diska glasen. Tack för det sa soldaten.

En demon motad. Många står på tur.

Det kommer ett tillfälle i varje tragisk mans liv när man måste tag i sina demoner. För AspLövet är inga demoner mer demoniska än 10mila. Världens bästa orienterare har levt upp till sitt namn under otaliga 10mila-lopp. Varför jag haft så svårt för just 10mila är för mig helt oförståligt. Kanske kan det i alla fall vara lindrande för min själ att hala upp alla dessa katastroflopp till ytan. Gnugga och vältra mig i det jag förträngt. Analysera det som jag förgäves försökt glömma bort.

10mila i Dunker 1985.

Hur fan kunde jag bomma banans lättaste kontroll så totalt?

I natt hade jag en fantastisk dröm.

[dream]
Jag kände en knackning på axeln och en majestätisk man tilltalade mig. Jag antog att det var Gud som uppenbarade sig. Vilket i sig är en motsägelse då jag är ateist. Nu var inte det något jag ifrågasatte i drömmen när jag vände mig om och frågade vad som stod på. Med myndig stämma sa den här mannen, vem han nu än må ha varit.

"Du är härmed befriad från allt vad skador och elände anbelangar och kommer från och med denna sekund kunna träna och tävla hur mycket du vill. Hur väljer du att fira denna ynnest?"

Vad har jag att välja på tänkte jag och fick ett dånande svar tillbaks.

"Du kan fira genom att nu på direkten gå ut och springa eller om du föredrar ett mer alkoholorienterat firande"
[/dream]

Tyvärr vaknade jag innan något beslut han tas. Besviken över att det hela bara varit en dröm smakade grus och missräkning i munnen. Jag hoppas att om jag ställts inför det valet i verkligheten att jag firat med alkohol. Har jag nu väntat så här länge på att få springa spelar väl en dag hit eller dit ingen större roll.

Man blir aldrig för gammal

Påskafton

Återupptar alkoholkonsumtion: 21:25

Insåg helt plötsligt. Vem är jag att bry mig om morgondagen?

Tecken på att man är gammal

Påskafton

Inleder alkoholkonsumtion: 17:48
Avslutar alkoholkonsumtion: 19:42

Det är ju en dag imorgon också.

Supporterträning

Idag har jag undvikit väggen genom att gömma mig i skogen. Väl på plats bakom en gran inte alls långt från mitt hem forsade riktiga mountainbike- cyklister fram. Dom såg oförskämt fräscha ut men jag tror det beror på att deras tävlingsdistans var under 20 km. Tävlingen var nog motsvarigheten till orienteringens sprintdistans.

Jag gissar att den snabbaste cyklisten vann. Han skall dock inte blandas ihop med den som hade den tajtaste lycran på sig.

En man. En vägg. Hårt möte.

Ja fy fan! Idag väggade jag hårt.

Premiärtur på mountainbiken stod på agendan och vi var fem stycken stackare som trotsade det fantastiska vårvädret. För min egen del kändes det bra initialt när vi körde ut från Ägget, rullade genom Ängsjöpartiet och in på finstigarna ovanför Stäkets gocartbana. Långbacken vid Bodaäng innebar att jag fick lite pulsrusning och sen hade jag stora problem att få ner pulsen igen. Misstänker att sista veckans sjukdomstillstånd ställde till det. Kloka medmänniskor skulle nog försynt påpeka att jag är uselt tränad men vem är jag att lyssna på andra.

Hursomhelst drog jag ner på tempot för att hålla pulsen under kontroll och lät dom andra köra framför. Eller köra ifrån mig om jag ska vara ärlig. Efterlängtad fikapaus gick om intet då både Säby gård och Bögs gård behagade ha långfredagsstängt. Idioter! Vid 30 km började orken tryta i låren och efter det gick jag bara längre och längre in i väggen. Efter en segdragen Norrvik svängde jag och Dalis av vid Rotsunda för att ta den kortare vägen hem. Uppför backen vid just Rotsunda föll väggen över mig och väl på krönet kom illamåendet som en vattnande smak i munnen. Hade knapp styrfart utför mot Älvsunda då jag knäppte loss skorna ifall jag skulle behöva hoppa av och spy. Efter en stund släppte illamåendet men jag fick kämpa den sista biten hem.

I Ägget efter 43 km på cykeln var det cykeltvätt men tack och lov offrade sig Dalis och fixade min också. Från Ägget är det bara 1 km hem till mig men jag klarade inte ens av den biten, som är segt uppför, utan fick be min snälla far om skjuts hem. Man kan konstatera att premiärturen blev ett bryskt uppvaknade vad gäller min fysiska form. Det kan bara bli bättre efter den här turen. Eller, jag hoppas att det kan bli bättre för annars kommer 2009 bli ett slitsamt år. Vilket i och för sig är inget man skall se negativt på.

Man kan ha det sämre än att vägga sig genom livet.

10mila? Jo jag tackar jag!

WooHoo! AspLövet tar tåget till årets 10mila!

Vem hade trott det som läst mina bittra tankar om bortflyende 10mila och stenmurar. Nu är det inte med dom andra Lallarna som tåget går utan för AspLövets del handlar det om pendeltåget en enda station söderöver. Säg sisådär 6km istället för 450km. Världens bästa Kula har dragit igång en 10milavaka i en lokal ganska nära mig och jag var inte sen att nappa. Sitter och förtidsfirar med en kall öl och ska strax ut i förrådet för att leta upp lite gamla orienteringsattiraljer. Man vill ju inte sticka ut från mängden även om man är 44 mil från händelsernas centrum.

10mila på storbildsskärm och en några kalla öl i soffan. Köttbullar med pulvermos och ett evigt tjat om gamla tävlingar. Kartor från förr och kanske någon pik om Rotan Red Rats. Grus i ögonen lagom till gryningssträckorna. Stryk det förresten. Det lär väl vara natt ända in i kaklet. Hursomhaver. Flera datorer med liveresultat, GPS-tracking, tv-bilder och sen ett jävla hallå om någon viker ner sig och går hem för tidigt.

Mitt mål är att vingla ner till tågstationen full som ett hårdkokt ägg och så trött att jag får slå mig själv i ansiktet alla 5 minuter som det tar att åka pendeltåget tillbaka hem på söndagsmorgonen.

Måste vi köpa in spettekaka nu för att få det autentiskt?

Vi sitter inte alla i samma båt

Idag var jag på en totalt ointressant men tyvärr obligatoriskt kurs hos Arbetsförmedlingen. I rummet satt 20 mer eller mindre förslappade arbetslöshetsoffer och lyssnade på sekunderna som tickade förbi. När föreläsaren äntligen var klar avslutade han mötet med orden.

"Ha en trevlig Påsk och så njuter vi alla av dom här lediga dagarna vi får"

Det är humor!

Fusk, mygel och groteskt.

Visa leg om du är under 25

Idag fick jag visa legitimation på Systembolaget.

Jag tar det som ett tydligt tecken på att jag inte bara lever kvar i det förgångna utan även att jag kroppsligen börjar dra mig bakåt. Inom kort kommer tillståndet för mina gubbvader och kroniskt inflammerade knän att reversera och kvar kommer bara världens bästa orienterare finnas. I felfritt skick dessutom.

Frågan jag ställer mig är ifall jag får vara kvar i H40 eller om jag måste gå ner i klass nu när detta händer.

H35?

H21?

Eller är det till att bli junior igen?

Hoppas det inte blir för långt bakåt i ålderklasserna för då får jag ju inte handla på Systembolaget.

En kväll där ute där ingen annan är

Jag har gjort det förr. Faktist ganska ofta mellan dom djupa dalarna av misär. Tagit mig själv ut i kvällningen och gett motionsspårens ensamhet lite sällskap. Det verkar vara ett förlegat nöje att nyttja den klassiska motionsfaciliteten som har härdat 60 och 70-talisterna. Ikväll gick jag 8 km på ett elljusspår som med fladdrande belysning försökte förstå sanningen att vi båda två lever kvar i det förgångna. Generation Gratis som ska vara vår framtid sitter hemma på kammaren och vet knappt vad motion är om det inte är organiserat, uppstyrt, lagom slappt och inomhus.

Kanske är det bara jag som fastnat i det förgångna.

Hallå!

Någon där?

Klubbträning?

Tisdagar. 18.00. Klubbträning.

Eller?

Är det fortfarande någon som tränar tror ni. Är det. Eller står det bara så på träningsprogrammet för så har det gjort sen 1944 när Bertil Ståhl dunkade ordförandeklubban i bordet för första gången och sa att nu jävlar kör vi tisdagsträningar 18.00. Sen har det bara rullat på. Ibland har det tränats, ibland har ingen orkat bry sig och emellanåt har något stått där ensam en höstkulen tisdag och tvekat på sin egen tid och rumsuppfattning. Känner jag igen mig själv tro. Jag minns fragment av 90-talet. Ensam. På tisdagsträningar. Kan ha varit torsdagar. Ensam i alla fall. Undrande. Så. Tränar någon ikväll? Fuskar någon på 70/20-intervallerna. Viker någon ner sig på teknikträningen och skyller på domestic problems. Kommer någon dit bara för att intala sig själv att ett pass i månaden kommer man långt på. Jag tänker på saken för ett ögonblick innan kylskåpets torftiga innehåll blir intressantare.

Ibland ser jag saker inte kameran ser

När Hammis kom farande på spurten nu i helgen var det med ett leende på läpparna. Jag vet inte vad leendet berodde på men vad jag vet är att den där skakigheten som han uppvisar på bilden är något jag känner igen från min vardag.

Skakad och rörd (till tårar).

Hej vardag!

Kameran tar vad den ser

Bilderna från Rånäskavlen ville ibland sticka iväg åt det lite hårdare hållet. Själv var jag glad över att komma hem med livet i behåll.

Varför kan dom när jag inte kan?

Innerst inne orkar jag inte se längre än så här.

Dagens AspLövsproblem

Idag blandade jag två sorters potatis i kastrullen när det skulle till att kokas och den ena blev mjukt 5-10 minuter snabbare än den andra sorten. När allt togs av kastrullen var dom perfekt kokta potäterna inkladdade i dom för tidigt sönderkokta stackarna.

Det är på den nivån jag genomlider mina dagar just nu.

Det är på den nivån.

Deeschaavuu

Idag besökte jag Rånäskavlen och ganska snabbt stod det klart att det lika gärna kunde ha varit en reprisering av förra årets tävling, Tävlingsplatsen var inte värst långt ifrån förra året. Vädret som dom sista dagarna varit vårvarmt och som dom kommande dagarna lovas mera vårvarmt var för dagen knappt bättre än förra året med iskall snålblåst och regnstänk. OK Linne defilerade hem H17-klassen precis som 2008 något som även min klubbs yngre gubbar klarade av att upprepa. Allt var sig likt.

För att fly den kalla vinden som skar rätt igenom min tunna munkjacka, och för att komma bort från allt folk som påträngt befann sig på TC, smög jag in i skogen och höll mig gömd mest hela tävlingen. Det var bara ett problem med mitt gömställe. Det mulna vädret och skogens dunkla sken gjorde forograferingen till ett gissel. Trots skruvande och trixande med inställningarna blev det mest skit med korten. Ett billigt pris för att få vara för sig själv kan jag ändå tycka.

Man kan tro att jag hade en hemsk dag.

Kanske vad det så men jag är nog på plats 2010 om jag känner mig själv rätt.

I see monsterlamps

Spooky

Delar av AspLövet har tävlat...

Grymnatta 2009 var en fantastisk upplevelse för AspLövet. Kanske inte min egen insats i sekket men min gamla orörda sele lånades ut till en behövande och tog en fin seger. Jag kan ännu! Dessutom fick min huvudställning (klassisk halogenvariant) äran att slita runt H21L1-banan som mätte 12 km. Kvällen kunde varken ha börjar eller slutat bättre och när jag vimsade runt i grusgropen för att hitta min bil i mörkret var gubbvaderna och knäna så symptomfria att jag nog nästan hade kunnat gett dom där juniorerna, som lekte hem H21L1, en match ikväll. I alla fall känns det så nu när jag hällt upp en segerwhiskey hemma i garderoben.

Man såg det tidigt. Var det skulle barka.

Närhelst jag vacklar i min egen storhets övertygelse tar jag mig en titt i gamla fotoalbum, eller för all del kartpärmarna, och finner där oemotsagda bevis för att det kunde ha blivit så mycket mer av det material jag förfogade över. Ni ser bara minen från mina ungdomsår på bilden nedan. Beslutsamhet, målfokusering och i och för sig en aningens stänk av bitterhet över av storebror fick sitta på framskärmen. Den lösa definitionshållaren konstant dinglande från handleden och Kompassrosen på fötterna som förmodligen var roten till senare tiders gubbvader.

Jag var, om inget annat, bättre förr

Nattorientering är vidunderligt

Näee. Nu får ni sluta upp med att deppa och stirra in i väggen för väggen kommer med största sannolikhet krossar er när den faller.

[sagt med tröttkörd berättarröst, typ Jon Connor i T3, till mig själv]

Imorgon är det ju för fan Grymnatta och hade det inte varit för dom små petitesserna att jag tillhör arrangörsklubben och inte haft en funktionsduglig kropp dom sista 5 åren hade jag varit anmäld och förväntansfullt sprungit runt på terassen som en hormonstinn hanhund i spåret på en löptik och skrikit något totalt irrelevant. Men nu är det ju inte så. Att jag skriker och beter mig alltså. Inte springer heller. Går, är det enda jag kan skryta med. Men några lyckliga stackare lär väl göra det imorgon. Springa Grymnatta. Vårvarmt, blött och kolsvart. Kan det bli bättre? Nej, säger jag högt till mig själv och smetar samtidigt lite extra voltarensalva på gubbvaderna.

Man minns inte alltid sitt eget liv

I morse vaknade jag inte med ett ryck utan en olustkänsla. Eller kanske snarare en känsla av att jag inte lever mitt riktiga liv. Lite sådär Matrixaktigt. Försökte minnas hur jag hamnade i min egen säng vilket inte borde vara något man frågar sig själv en torsdagsmorgon. Jag stapplade ut i hallen och där, mitt på golvet, låg min trötta kompaktkamera och såg ut att ha fått sig en holmgång då den var sprucken i kanten. Lyckas få liv i kameran och hittar ett ynka foto som bevisligen är något sorts bevis.



Bilden ger mig inga större ledtrådar i jakten på mig själv och gårdagens kväll ty det verkar enligt bilden ha varit kväll och konditoriet som skymtar i bakgrunden är för mig okänt och obesökt. Kan det vara så att jag ser glas skymta i fönstrets spegelbild av min omgivning? Utan att gissa uppåt väggarna kan det vara alkohol i glasen. Om det nu är mitt glas.

Men hur hamnade jag i min egen säng?

Frågan är inte ställd med besvikelse i rösten utan förundran.

En slackers dagbok

Många tror att slackerlivet är en slapp dans på törnfria rosor. Inget kunde vara mera fel. Att vara slacker är ett jävla hundgöra. Ett hundgöra alá draghund i Sibirien med piskrapp som belöning istället för mat. Så hårt är det.

Ta bara AspLövets förmiddag den här inledande aprildagen. Och detta är långt ifrån något skämt ska ni veta. När fru AspLövet och Miniknatarna kommit iväg på sina åtaganden och Birro fått sin sedvanliga promenad tror man att slackern ska lägga sig i soffan och vara lathet och lättja personifierad. Inte så. Först släpade jag upp min gamla trötta MTB från cykelförrådet för den sedvanliga vårrestaureringen. Jag började med att spreja ner den rikligt med 5-56. Sen satte jag mig bredvid och betraktade medlets verkan på cykeln. Slit, slit tänkte jag och lät vårsolen värma min trötta kropp.


Efter ett tag blev betraktandet av min cykel plågsamt jobbigt så jag slet mig från terassen ända in till vardagsrummet. Mera slit suckade jag och satte igång min Wii. Det blev 2 timmes slitsamt nötande på spelet Madworld. Om man ändå hade ett jobb tänkte jag medans det röda blodet stänkte i det svartvita spelet. Vad lättsamt livet vore och min arm sen. Min stackars arm värker av allt viftande och dödande.


Spelandet tärde på min kropp och jag kände näringsnivån sjunka. Måste. Ha. Mat. Här uppstår det största problemet som slacker. Man har inte råd att äta sig mätt. Man springer runt på Liedl och letar extrapris på blodpudding, nudlar och annat massproducerat. Se bara idag. Dyra kolhydrater kan jag glömma och dom där ynkliga grönsakerna ni ser på bilden är inte köpta. Dom snodde jag från en bricka inne på ett lokalt lunchhak som jag gled in på låtsandes vara matgäst. Köpt är bara den kallrökta laxen och hovmästarsåsen. Ingen mat som reder en karl eller för den delen något man vill skylta med att man stoppar i sig.


Hungrig, trött och förbannat sliten i kroppen ser jag att klockan bara tickat fram till 13.00. Det ska vara fan att slacka. Tur i oturen att jag nu är sjuk och skadad. Finns inte en sportmössa att jag hade orkat med träning som detta liv ter sig just nu.

Att slacka är inte en livsstil.

Det är ett rent helvete.