lördag, december 19, 2009

Idag sprang jag för första gången på drygt 3 år.

 
Om mina minnesanteckningar inte spelar sig själv ett spratt har jag inte sprungit sedan augusti 2006. Den knäkvaddningen har följts av några promenader, ett par mountainbiketurer men mest av allt mörker. Mörker som följts av mera mörker.

Dagens planerade attackpromenad hade två saker på katastrofagendan. Det var 10 grader kallt och banan hade hamnat ute i samhället av någon anledning. Promenad på asfalt. Promenad i helveteskyla. Promenad rätt in i psykbrytsväggen.

Jag hade alltså att välja på ett inställt pass, psykbryt eller att skita i min kropp och springa. Jag valde löpning och får förmodligen ta konsekvenserna av det framöver.

Der blev lätt löpning hela banan (9,7km) på asfalt och annat obarmhärtigt. Efter ca 5 kilometer började ena knät smärta och sista 2 kilometrarna stelnade vaderna till och det kändes som att ha två istappar till underben.

Jag hade önskat mig en vackrare comeback som löpare.

Vi får väl se om det tar 3 år innan nästa löppass.


4 kommentarer:

Daniel sa...

Grattis! Hoppas du håller ända till i sommar så ses vi i Kytäjä-skogarna.

Oskar Karlin sa...

När de flesta normalt funtade åker skidor börjar du springa!

Fantastiskt!

Pälle sa...

Jag ser lycka i dom ögonen!!!

Daniel sa...

Ja, kan det vara så att AspLövet har mörkat formen flera år i rad?

I vår kanske det händer något stort inom "offensiv orientering" - en ny landslagslöpare presenteras, en renodlad "orienteringsprodukt" som förbundet låtit utveckla...

"Kodnamn:Franskdödaren".