söndag, november 22, 2009

Ultra-KM

 
Efter 3 månaders vila finns det bara ett sätt att skaka liv i en gammal kropp. Anmäla sig till Ultra-KM. Min klass hette visst "halta män som fortfarande tror att dom kan bli något". Eller så var det H35-49. Det rådde delade meningar vid starten om sanningen. Jag genomförde i alla fall något som mer liknade mespromenad än attackvarianten.

Banan vad 12,4 km och det största problemet uppstår när det går för sakta framåt. Man tänker, "Nu ska jag fram till det där kärret", och så går man ett tag stannar till och inser att man, "Fortfarande ska fram till det där kärret". Koncentrationen blir lidande och man slutar ganska ofta att orientera.

Typexempel på det idag var vid 7:an där jag visste exakt var jag var vid stenarna strax före kontrollen men sen började tänka på annat och hamnade snett. Vid 12:an skulle jag, "bara gå på sluttningen fram till stigen", men hamnade ute på vägen. Nu gjorde inte det så mycket eftersom alla vet att en svår skråkontroll ska man alltid ta nerifrån. Vid 15:e funkade inte min inbyggda kompass och mentalt var jag redan i den varma duschen. Så kan det gå.

Jag började känna smärta i det augustikvaddade knät strax efter 9:an och den ömheten tilltog sen ända in i mål. GPS-klockan stoppade på 15,04 km och 2tim 26min. Det var inte så svårt och hårt törs man inte kalla min promenad men det var rätt långt. Ett av tre.

Vi var bara tre i klassen så det blev medalj i alla fall.

[uppdatering]
Tydligen tillhörde juniorerna vår klass. Jag kom inte alls på pallen utan 4:a.

Jag och Sven Nylander alltså....