*Vadå undrar ni förvånat*
2,1 km stenhård löpning. 25 grader varmt och stekande sol. Jeans och långärmad t-shirt. Inte så bra dårå. När jag dök upp vid starten föll mitt förtroende för den svenska skolomsorgen. Här packar man gymnastikpåsen med kortbyxor, funktionströja och ett jävlar anamma och så säger lärarna till dom små ungarna, som givetvis inte vågar opponera sig, att det går bra att springa i dom kläder dom hade på sig när dom kom till skolan. Jävla lallare.
*Men det andra som falerande undrar ni*
Efter loppet sökte jag upp gymnastikläraren och berömde honom för det tuffa konditionsarrangemanget. Jag frågade om det blir ett lopp i veckan eller om dom kör träningen uppdelad i olika tävlingsperioder under läsåret. Till svar fick jag att det arrangerades bara en löptävling per läsår. Övriga veckor var det den gamla vanliga gymnastiken med hopp i mjuk matta och lek med liten boll som gällde.
Jag gick mållös och slokörad därifrån.
*tittar slokörat på mina egna jeansklädda ben*
3 kommentarer:
Din berättelse fick mig att minnas Rotemaran, vilket var det närmaste en skolorienteringstävling vi hade, fast det alltså var ren löpning som gällde. Jag var en av de ytterst få som såg fram emot de 9 km grusväg på norra Järva och inte försökte hitta ett lämpligt ställe att gena.
Din son ser ut att vara av rätt virke: han ser glad ut, trots jeansen.
Den skoljympa som inte dödar (en orienterare) härdar. Eller?
Är det verkligen ngn som är förvånad över varför sprinten har blivit så populär och då på bekostnad av längre och jobbigare distanser?
Långdistans kan man ist köra på Catching Features.
Då slipper man även riskera att få stickor långt in i låret.
Håller med föregående skribent - fint driv på Knatarens löp dock taskigt fokus alt störd av den darrande supporten med kamera...
Blivande Attunding?
Kula>> Nej.
Skicka en kommentar