Inget steg framåt men 2 steg tillbaka

Dagens mtb-tur rullade i semestertakt på jorden vi ärvde och lunden den gröna. Några blommor orkade jag inte söka men dom kan få leva, de är ju rätt sköna [vart tog alla rocklåtar i huvudet vägen?]

Allt detta tog en vändning till det sämre efter 24km. Plötslig punktering på bakdäcket. Igen. Efter några rundor utan att luften gått ur mig var jag tillbaka i punkahelvetet. Jag svor medans bakdäcket demonterades. Jag såg inget uppenbart hål och efter en noggrann genomsökning av ytterdäck och fälg satte jag på en ny fräsch innerslang.

Det tog exakt en kilometer innan... FlappFloppFlapp.

Där på katastrofens rand stod jag så och lät ilskan sjuda medans jag stirrade vanvettigt på mina nävar som likt nyporna på en en parkinsonpatient skakade okontrollerat. Jag ringde efter bärgning och tillbringade den långsamma tiden med att kasta småsten på min egen cykel.