Först sjuk. Sen trött. Sen pigg. Nu frisk. Imorgon?

 
Hade en märklig träningsupplevelse idag. Det började redan igår med att jag nästan kategoriserade mig själv som sjuk. Hade feberkänsla i kroppen och snorade en del. Åt Ipren och hoppades att det utan rim och reson skulle vända till idag. Imorse kände jag mig sen faktist bättre om än inte mycket. Beslöt mig ändå för att cykla in till Putiken. Det blev rätt sega 100 minuter där jag fick snyta snor mest hela vägen. Hela dagen har jag sen druckit vätska i all dess former och när det blev dags att cykla hem igen upplevde jag ändå att det kändes bättre. Hela vägen hem var jag sen tvärpigg i benen och inte alls förkyld. Märkligt. Förmodligen är det lugnet före stormen och en kanonförkylning som smyger på under natten. Det kan jag gott ha.
 

Dubbskor innan det var uppfunnet

 
Idag kom Putiksefens sef in med en kartong som hade dykt upp vid en lagerrensning. Den innehöll lite godsaker där den stora pärlan var ett par Nokiaskor. Nu har jag redan lite varianter på Nokia men det fantastiska med dessa var att det var en dubbad variant. 10 dubbar fram och 4 bak. Fantastiskt. Nokia var alltså långt före sin tid. Min storlek var det också. Kanske borde jag testa dom i Tromsö. På puben alltså.

Vad kom först. Kompassrosen eller Dalex?

Var inte kompasserna snyggare förr?

Fika till en som inte fikar

 
Idag fick Putiken besök av en parant dam från grannporten. Om jag förstått gårdsskvallret rätt är hon någon sorts ubersturmbannfuhrer i bostadsföreningen. Hon hade med sig muffins och bullar som hon bjöd på med ett leende. Nu vet jag inte om hon bara är snäll, vill ha rabatt i putiken eller om hon vill ha en yngre man (jag alltså) att skämma bort. HAHAHA!! Näeee. Jag skojade bara. Hon vill nog knulla.
 

Stoppsladd efter rådjursmöte

Hur länge tar det att sjunka ner i en myr?

Alldeles för länge.

*gav upp trots hoppande och grävande*
 

Långt från form och fart

 
Satan vad det tog emot idag. Efter 20 minuter på mountainbiken var jag redo att ge upp. Kroppen var tom och skallen var mentalt i botten. Jag tog ett desperat pillerförsök [Enervit GT Sport] för att försöka vända botten upp och ner. Hör och häpna! Det sprakade till lite i låren. Inte som något fantastiskt fyrverkeri i och för sig utan mer som ett par fattigmans tomtebloss från Rusta men man tar det man får. Gnetade sen på nere på Ängsjöpartiet där vackra stigar avlöste varandra och det klorofyllsvällda blåbärsriset smekte mina däck. På vägen hem blev det dock väggen för AspLövets del. Allt klipptes. gummiband, livlinor, tankeverksamhet och navelsträngar. Jag lyckades på något sätt vingla hem i något som för utomstående nog såg ut som en rejäl fyllecykling. En billig fylla som tog 92 minuter att åstadkomma.

Omvänd kolhydratuppladdning

 
Förutom att träna hårt, om än långt mellan passen, så kör jag numera GI-metoden. Ibland i alla fall. Någon gång per år. Som ikväll. På tallriken ligger 9 kalla köttbullar dränkta i stark senap och detta sköljer jag ner med en näve cashewnötter och iskall öl. Mountinbikerundan imorgon kommer genomföras med en omvänd kolhydratuppladdning.
 

Även AspLövet njuter ibland

Man vill ju bli trött

 
Det absolut bästa med att vara uselt tränad är att när man väl tränar är det lätt att bli riktigt trött och det är i slutändan det enda som betyder något. Idag har jag varit trött mest hela dagen. Började med att köra mountainbiken in till Putiken och blev trött redan innan jag närmade mig Kungsholmen. 37 km på 98 minuter. Sen gick jag på allt mer stelnande ben en hel dag för att efter Putikens stängning byta om igen och cykla hem till Fläskberget. 36 km på 98 minuter. Jag är jämndålig alltså. Sista 20 minuterna var det tomt i låren och dagen kunde inte ha slutat bättre. Nu får jag passa mig så att jag inte blir för bra tränad. Det är en farlig väg att vandra.
 

Promenad blev något annat

 
Ikväll luftade jag mina skor lite så att dom inte är helt igendammade när det bär av till Norge. Klubben arrangerade en motionsorientering vid klubblokalen så jag tog mig en liten uppfriskande attackpromenad medans Miniknatrana jagade Olfar. Eller. Tanken var att det skulle promeneras men när jag startstämplade så var det något som knäppte till i skallen. Jag började småspringa på en gång. Bara lite uppvärmning var tanken. En liten bit till. Ska det vara så här lätt? Nu springer jag en kort bit till. Och lite till. Oj. Det här var det längesen jag gjorde. Sen blev jag plötsligt trött. Väldigt trött. Jag fick gå i backarna. Stapplade i mål efter 35 dryga minuter. Jag vet inte vad som var mest beklämmande. Att jag kroknade efter 3 kilometer eller att jag inbillade mig att jag inte skulle krokna. Nu återstår bara väntan på om knäna tillåter mig att komma ur sängen imorgon.

Oavgjort

 
Jag har inga problem att erkänna mina tillkortakommanden. Som idag. Det blev ingen träning. Om man inte får räkna en 4 km lunchpromenad förstås. Får man det? Inte? Aldrig? Förstod nästan det. Men det är inte bara svarta moln på AspLövets agenda. Jag har faktist varit nykter idag. Bra va? Det betyder väl att det blev 1-1 idag. En poäng är bättre än det mesta. Om jag fortsätter och gnetar till mig såna här halvsegrar ett par veckor så vet jag i och för sig inte alls vad som händer men helt usel borde jag inte vara. Bara halvusel. Det duger gott åt mig.
 

Det måste bli svårare. Inte lättare. OK?

 
Förövrigt anser jag att OOCup är det första tecknet på att vindar faktist kan vända. Dom erbjuder "Ultimate"-klasser där dom har tagit bort alla stigar och vägar från kartan för att göra orienteringsupplevelsen lite svårare. AspLövet ger +1 (eller vad fan nu internetkidsen säger när dom tycker något är bra) för detta initiativ. Jag har gett mig fan på att ett eller annat år åka dit själv och attackera dom där fantastiska skogarna. Hoppas bara detta klassval finns kvar då.
 

Det jämnar ut sig

 
Söndagsmiddag: Chips med dipp och till det en GT. Jag kan göra det för jag är vuxen. Då får man göra vad fan man vill. Imorgon ska jag ju dessutom både vara nykter och träna så det jämnar ut sig. Vilket är en jävla tur.
 

Man ska ALDRIG fuska med stretchingen

Felberäkning

Det är ingen ordning på folk. Fru AspLövet har fyllt jämnt och bjöd in ett par 10mila-lag till en rockfest. AspLövet själv var ansvarig för inköpen till baren och räknade på fingrarna hur mycket som behövdes. Formeln var inte svårare än [AspLövets normalkonsumtion per festkväll x antal gäster = inköp]. Den formeln gick inte alls ihop visade det sig. Nu sitter jag här med öl & sprit i sån omfattning att jag skulle kunna vara full varje dag en bra bit in på sommaren. Min lever skrumpnar ihop av bara tanken.

Fyllemat är kul

 
Det här med mat. Inte kul. Oftast när jag kommer hem på kvällarna tittar jag till kylskåpet och konstaterar att mat inte är någon nödvändighet. Orkar inte. Jag lever mitt liv på en flottig lunch och däremellan så kurrar magen. Det kan den ha det feta äcklet. Men vem lagar mat i det AspLövska residenset? Det brukar jag också fråga mig. Ingen tror jag. Stackars Miniknatarna. Fru AspLövet är ju bäst på alla sätt och vis men hon är inte road av matlagning heller och inte kan jag bli arg på henne då jag är ännu sämre. Men nu vet jag hur det ska bli ordning där hemma. Min fru ska få kröka fram maten. Har hittat en fantastisk matlagningskurs på nätet. Nu snackar vi matlagning som konst. Äh vad fan! Jag tar hand om matlagningen själv förresten. En bra anledning att få dricka. När Miniknatrana hör burkpys hemmavid framöver vet dom att det nalkas mat. Skål ungar och inga jävla armbågar på matbordet.
 

Morgonfynd

En tanke

 
Om alla bitar faller på plats kan detta bli AspLövets mest intensiva orienteringsår sedan tidigt 2000-tal. Läskigt. Det är nästan så man måste ta och börja dra igång attackpromenadssteget *långt ord* snart. Snart är inte idag utan på måndag. Då ska jag ha en kilometerjakt i flera dagar. Minst en dag i alla fall. Och sen en till innan även den idén faller i ond jord. Sån är jag. Jag känner mig själv bättre än någon annan. Jag tycker dock mindre om mig själv än om någon annan så det bevisar väl bara att man inte vill känna någon allt för väl. Eller ännu hellre sig själv. Tänk på det. På tal om det. Är det inte konstigt att man i de flesta fall kan tala om sig själv i timmar men så fort man får frågan, "berätta lite om dig själv", så står det stilla i huvudet. Märkligt. Är det inte också konstigt att ju äldre man blir desto mer inser man att ingen har en aning om vad dom håller på med. Eller är det bara jag? Och förresten. Fransk Whiskey som utlovas vara rökig och fin. Köp inte den myten. Du blir bara besviken. Som jag blev. Mer tänker jag inte på. Just nu.