I took an arrow in the calfs

Man kommer till lägen i livet när man har gett upp. Ibland över stora saker och ibland över små skitsaker. Och ibland på sig själv. Idag är en sån dag.

Eftersom cykeln legat inne på intensiven och efter det inte lyckats transportera sig till Fläskberget så valde jag att gå ut och springa lite. Eller gubblufsa för att var mer exakt. Gubblufs gissar jag är farten som hålls i en motionsklass på O-Ringen. Typ H45-kort med en vilodag insprängd för att verkligen betona det tragiska i det korta. I alla fall. Så sakta gick det. I 18 minuter. Sen kände jag ett mycket obehagligt men bekant pirr i ena vaden. 30 sekunder senare i den andra vaden och ett par steg till så smällde det till i bägge vaderna på samma gång. Jag blev inte förvånad. Inte ledsen. Inte arg. Bara uttråkad. På mig själv. Av mig själv. Så jag stapplade hem likt en reumatiker på ett klapperstensfält.

Nu går jag fram och tillbaka hemma på Fläskberget bara för att verkligen känna smärtan av att något hämningsfullt gör tusen nålar på mig inne i bägge gubbvaderna. Det är smärta och njutning på samma gång. Men jag varken gråter eller njuter. Jag är bara uttråkad.