Det är något surt med alla dessa folkliga högtider där man ska samlas runt en eld eller en stång björkris eller någon annan manlig symbolik. Man ska gladhälsa på obekanta man inte ville träffa första gången det begav sig och hälsa på andra man inte ens minns varför man hälsar. Hej på dig. Hur är det. Kul att ses. Vi måste ses någon gång. Ha det bra. Man har ju bara lust att skrika, KÄFTEN! så fort någon antyder igenkänning.
Som idag.
Valborgsmässoafton.
En hednisk gammal högtid som numera handlar om en hög ris som brinner upp på ett ögonblick och runt den skall det ockras pengar till lokala föreningar. Jag tog Miniknatarna på det mest lokala av detta hemska evenemang och upplevde något värre än en Systembolagskö dagen före midsommarafton. En annan överskattad sammankomst förövrigt.
Först skulle Miniknatarna utfodras så det fick bli korvkön. 15 minuter tog det innan dom fick varsin söndergrillad cancerslang. Innan korven köptes hade jag dessutom lovat Miniknatarna en rejäl sockerchock. Högtid som det är. Sockervadd. Burr! Så vi ställde oss i den kön. Medans brasan brann ner bakom min rygg och skymning blev till natt stod jag kvar i kön. 80 minuter. I textform blir det en timme och på det tjugo minuter innan Miniknatarna fick sitt kletiga socker på pinne. Jo tack. Så mysigt man kan ha det tillsammans.
På väg till bilen mötte jag någon som såg ut att börja hälsa.
KÄFTEN! skrek jag för att förekomma.
När jag kom hem korkade jag upp en oöppnad Caol Isla.
Och där är vi nu.
2 kommentarer:
Du är på rätt spår, Asplövet.
Vi har tydligen samma gaffel, ikväll.
/Mvh Återbåten
Synd att vi inte råkades då vi var på samma evenemang. Då hade du fått äran att beundra mina fina barnbarn och så hade du kunnat kräkas åt det också. Man får inte så många chanser i livet.
Skicka en kommentar