På kvällspromenaden, med en gammal sliten träningskompis som sällskap, testade jag den senast monsterlampan som vi fått in i Putiken. Den lös den också. Sen skulle jag ta några bilder på mig själv när jag sprang men det gick uppenbarligen lite för fort för jag fastnade inte på bilderna. Man kan dock ana min träningskompis på den ena bilden. Han är alltså lite segare än vad jag är numera. Själv är jag snabbare än ljuset.
5 kommentarer:
Vilka läckra bilder. Nedersta är grym, nästan lite x-files/Twiligthzone.
Att du inte fastnar på bild rent fotoekniskt, är det enbart gurndat ditt höga tempo eller har det även med din utstrålning att göra?
Det finns tre stora anledningar till varför jag inte fastnade på bilderna, trots att det var jag som sprang med pannlampan på huvudet.
1: Jag är snabb. Såklart.
2: Det var ju även jag som tog bilden så jag var tvungen att vara lite extra snabb kan man säga.
3: Precis som du påpekar saknar jag utstrålning. Jag är bara ett tomt eko som oftast finns långt inne i en skrubb.
:-)
Det ligger lite djupt i mig att vara lite elak och retande. Och nu inget snack om svarta hål odyl.
Man kan se på ljusbågen att det är någon som haltar som försökt springa. Eller så är det en äldre, mycket äldre dam i 80 års åldern, med rullator & ett hjul som har punka...troligen det främre vänstra. Man har ju sett på CSI!
Är det inte det jag ältar dag ut och dag in då? Fast jag gillar din liknelse. Att jag är i paritet med en mycket äldre dam i 80 års åldern, med rullator & ett hjul som har punka. Tack. Den värmde. Ärligt.
Skicka en kommentar