Brackvatten

 
Jag är inte lika förbannad idag. Det går upp och ner. Tydligen. Nog för att jag är en schizofren person men vart humörsvängningarna kommer ifrån är oklart. Kanske är det i generna det sitter. Blodet som sipprar fram genom mina fettspäckade ådror är ju av Finskt ursprung. Jag kommer att tänka på en bok av Arto Paasilinna. Boken jag har i tankarna heter "Kollektivt självmord" och inleds med nedanstående stycke.

"Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket och har under årtusendenas lopp lagt alla finnar under sig så att folksjälen har blivit melankolisk och allvarstyngd. Bedrövelsens grepp är så stadigt att många finnar ser döden som den enda räddningen. Svartsynen är en betydligt besvärligare fiende än ryssen"

Fast samtidigt är jag ju inte finne på riktigt. Fast inte svensk heller. Jag är något mittemellan. Österbottning. Varken hackad eller malen alltså. Inte söt. Inte salt. Precis som Bottenhavet utanför Vasa är jag bräckt. Lika delar finskt svårmod som svenskt högmod. Sen beror det på vart det blåser om man ska vakna upp bitter eller bara normalt olycklig.