söndag, augusti 09, 2009

100milastolpen

[Jag är en otålig jävel]

Idag när söndagskoman började infinna sig frampå kvällskanten vacklade jag omkring i lägenheten som en salongsberusad medicinboll. Det är ingen vacker syn ska ni veta. För att få bukt med mig själv och få min 100milastolpe bakom mig tog jag mig själv i kragen och cyklade iväg mot solnedgången.

Efter exakt 14,9 km stannade jag till med ett triumferande leende. Jag satte mig ner på den vackraste vitmossan i omgivningen och öppnade den ljumna ölen. Det blev ett saktmodigt firande och i den sinande ölens takt föll en modfälld känsla över mig. Var det inte mer än så här?

Men min nedstämdhet fick inte ta överhand så jag satte mig upp på cykeln och trampade vidare. Den här gången bort från solnedgången. Efter 42 kilometer var det bara mörkrets inbrott som välkomnade mig till målet och inga hyllningar hördes över nejden.

Tydligen är jag inte så fantastisk som jag trott.


1 kommentar:

Anonym sa...

Robban:

Grattis :-)