Stänkare

Ja jävlar. Söndag är den nya lördagen. Ingen lill-lördag märk väl utan en riktig fetlördag. Mer om det senare.

Efter gårdagens attackpromenad fick jag ett bakslag på vänster knä. Det svullnade upp och värkte till. Aj! sa AspLövet och fällde en tår. Jag analyserade min träning och trodde först att bakslaget berodde på att jag, hör upp alla ointresserade, sprang en mindre bit. Med mindre menas verkligen mindre. Vid den 4:e kontrollen dök ett gäng klubbkamrater upp och lagom tills att stigen välkomnade mig på sträckan (se kartsnitt nedan) så sprang dom förbi mig. Jag insåg att bättre tillfälle än så här får jag inte att spana in tre läckra gubbarschlen så jag joggade igång mina promenerande ben. Hela stigen ända ner till gärdet blev alltså en minnenas kavalkad för AspLövet då benen trummade på i något som säkert utifrån såg ut som gubbsteg men inombord flöt benen på som i fornstora dagar. Sen tog jag mig till sans och började promenera igen.


Nu är det nog inte så att bakslaget beror på den lilla löpbiten utan mer på att AspLövets träning numera består av att en gång i veckan attackpromenera i 10+ kilometer. Hade man lite sans och vett bestod veckans träning av flera och kortare pass men vem orkar vara vettig och sansad när livet har fått en lucka och gummibandet har gått av. Inte AspLövet i alla fall.

Tur då att motgångar är något som göder AspLövets svällande kropp. Annars hade livet varit slut för länge sen. Bäst som tårarna torkade på mina kinder kom jag tänka på kommissarie Becks granne.

"Skaru ha en stänkare?"

Ja tack, sa AspLövet och omvandlade söndag till lördag med ett kort besök i kökets inte alls hemliga barskåp. En fet GT senare lekte livet igen och bandaget som borde sitta på knät var omvandlat till stödkrage. Man vill ju leva sig in i rollen ordentligt. Det blev flera stänkare och det onda i knät domnade bort i takt med dom dunstande tårarna.