Mitt första mål var kontroll 24 på herrarnas sista och avgörande sträcka. Den lilla branten var inte speciellt svårfunnen och till min stora förvåning satt kontrollställningen kvar. Jag trodde det var kutym att plocka ner sånt. Nu har väl jag aldrig haft rätt i något, tänkte jag, och ödslade inte mer tid i den frågan.
Jag vände blicken och kartan, som jag iofs inte hade med mig utan i mitt fall kartminnet, söderut för att hitta kontroll 16. Det gick utan karta det också.
Kanske var det just här, vid den 16:e kontrollen, som Emil Wingstedt vände sig om och konstaterade att orientering inte alls är en individuell sport. Om det nu var Emil som låg först det vill säga. Han kanske sladdade just här och tänkte på helt andra saker. En lång stund stod jag och betraktade den fina lilla höjden när insikten om mina genomfrusna tår gjorde sig påmind. Fötterna var rejält blöta då jag gick ner mig i ett kärr på vägen hit. Dessutom kom jag på mig själv med att vara jäkligt hungrig vilket i sin tur ställde mitt förstånd på sin spets. Vad gör jag här, mitt ute i skogen, när jag borde äta lunch och vad har den här tråkiga höjden med någonting överhuvudtaget att göra?
Jag traskade tyst tillbaka mot jobbet och hann in på kontoret i samma sekund som lunchen var över. Ingen mat idag heller men blöt om fötterna blev jag i alla fall. Om någon hade frågat mig om jag valde fel lunchalternativ hade svaret varit nekande. Man äter många luncher i livet men hur ofta går man ner sig i ett kärr istället för att äta en menlös rödspätta men sönderkokt potatis. Inte många gånger alls. Det gäller att ta dom chanser man får.
13 kommentarer:
På tal om gamla kontrollställningar..
Lubbade förra året om min bana från 10-mila 1991 och hittade de gamla ställningarna gömda strax intill kontrollpunkten, vilken nostalgikänsla man får.
Provade sedan att lubba om min bana från 1979 men kunde inte finna ett skit, provade 1983 men inget napp där heller, tror virket ruttnar efter sådär 15-16 år?
Oavsett nostalgi.
De två senaste inläggen är inget annat än högprosa, nästan poesi.
En njutning att läsa.
Moon>> Betyder dina erfarenheter att det Finska virket är av bättre kvalitet då Jukolaställningen från 1976 fanns kvar?
Kanske inte försurningen är lika utbredd i Finland. Eller så får Finland mera radioaktivitet från Ryssland som gör att virket konserveras.
Åh... jag får en sån kick av gamla ställningar.
Speciellt vid de (få) tillfällen när man är ute och lubbar på en gammal karta från tidigt åttiotal i en obskyr del av dalarna, och plötsligt noterar två murkna pinnar bakom en sten. Man vet att orienteringsektionen hos klubben som äger kartan somnade in för många år sedan och man funderar på vilken tävling det var som gick där, vilka som var vid stenen och stämplade och vad som hände sen.
Asplövet>>Det du hittade i Finland kan ha varit från en senare tävling?
Har för mig att det mesta av radioaktiviteten hamnade i Gävletrakten men även i Finland.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Tjernobylolyckan#F.C3.B6ljder_i_Sverige
Vi måste bygga en studie runt ämnet och komma fram till fakta vad som gäller svenskt och finskt virke.
Personligen blir jag mer nostalgisk när jag hittar svenska pinnar, vad blir du?
Glömde en viktig sak....
Kan det vara så att i Sverige river man ner ställningarna efter tävlingarna medans i Finland får de stå kvar.
Från 1991 Ånhammar hittade jag inga rena ställningar utan det var stockar som låg gömda t.ex under en gran, man såg tydligt att de var "hyvlade" antagligen för att få fast stiftklämmor.
Moon>> Nu ska du inte förringa min Expedition till Jukola 1976. Givetvis måste det vara rätt ställning (låt en gammal föredetting få leva på det hoppet) Även banläggaren har ju gett sin syn på saken i kommentarerna.
För min del, som är halvfinne, spelar det ingen roll om det är Finsk eller Svensk ställning. Däremot är ju frågan om virkeskvaliten av högsta priritet.
Vad gäller riva eller inte riva borde man nog riva ner ställningarna tycker jag. Det förtar ju litet av orienteringsmomentet om det finns ställningar kvar i skogen. På så sätt vet man ju, med största sannolikhet, att kontrollpunkten är med på kartan. Personligen brukar jag, som Ånhammar 1991 tydligen, trycka in ställningspinnar etc under någon gran eller passande ställe.
Ovan intresse för gamla rester i skogen börjar låta som konkurrerande verksamhet till de otroligt fängslande böckerna (jag har dom) om bortglömda- och övergivna platser, förf Jan Jörnmark.
Han har en hemsida som tar lång att slita sig från
www.jornmark.se
På dagens överrekade kartor är ju ALLT med, så nya ställningar ger ingen ledtråd.
Däremot säger ju en gammal rutten ställning n del... Sitter den tex vid en sten så är det att titta efter Schtor-sten på kartan, det som var en punkthöjd har vuxit till en ringhöjd med branttecken, tvåstrecksmossen har blivit en öppen snakmark med beståndstecken osv
Satan va coolt att de va så många fler som hade böjjelser för att springa runt gamla 10-mila banor o glutta in kvarlevorna från ställningar..?!!
Själv körde jag om 1990-racet i Norrtelje, där man tydligt kunde få känning av historiens vingslag, men till min stora sorg endast ett par "ställnings-skelett" som kunde skönjas... men vilken grymlig terräng!
Jag tycker att vi borde K-märka gamla ställningar. Med gamla räknar jag kontroller på 1:1500-dels kartor som är minst 15 år gamla.
På dagens träning sprang jag med 1:15000-del. Trots att jag ibland tolkade stenar som punkthöjder var jag lyriskt nöjd över att kisa på kartan.
Samtidigt som jag säger detta inser jag att min tid varken kommer börja eller sluta.
Kula>>Man blir gråtfärdig när man kollar in...
http://www.jornmark.se/places_intro.aspx?placeid=139&lang=
Tänker på Älgdreven man sprang på 80-talet...snyft
Moon & Kula>> Ett år på Älgdrevet vill jag minnas att vi fick sova i en av dom där hyreshusen i Fredriksberg då alla lägenheter, vad det verkade som, var tomma. Jag antar att urbaniseringen var i full gång redan i mitten av 80-talet.
Skicka en kommentar