Det var alltså 8 år sedan jag tävlade sist. Hur länge sen det var i klassen H21 törs jag inte ens kontrollera. Jag skulle kunna stapla lyriska adjektiv på hög här men jag väljer att hålla mig kort. Det var en fantastiskt upplevelse. Terrängen, terrängen och kartan. Banan var klart bättre än dag 1. Givetvis hade man kanske önskat sig någon sorts vägvalssträcka men det är nog så att denna terräng inbjuder till strecklöpning. Jag har ju redan avhandlat mina smolkbommar så dom förtränger jag och konstaterar bara att krampen i bakre låren och vaderna sista halvtimmen var den sista klicken tyttebær på anrättningen. Mums!
Jag gnetade runt banan på 112 min och fick inte ens efter loppet ont i knäna. Orsaken till det är nog att 95% av banan går på mjukt till extremt mjukt underlag. Det är balsam för knäna. Låren däremot. Ajajaj! På väg till 5:an kom förresten Håvard Lucasen farande förbi mig. Jag la mig tätt i rygg på honom ett hundratal meter för att få känna på riktig tävlingsfart igen. Det var inga problem att hålla farten men det började pirra i vaderna ganska snabbt så jag vek ner mig och kunde konstatera att förutom farten hade han även en väldigt vacker fotisättning.
Orienteringsporr!
[Notera det underbara namnet på kartan]
4 kommentarer:
SNYGG PROMENAD! Klarar du 10 min/km i denna terräng - så kan du pocka 100 finnar på Jukola (i Väsbys lag...) och hinna dokumentera det med kameran!
"en väldigt vacker fotisättning" som speciellt noteras kan inte vara ngt annat än en klockren ORIENTERINGSPERVERSION!
Blir bara så j-la avis!
Orienteringsporr - jo jag tackar jag ...
Vakkerheia ser ut att bjucka på lite annat än en sprint i storstan gör...?!
Orienteringen blir liksom lite mer HEL i mina ögon när man ser sånt här... :)
fap fap fap
Skicka en kommentar