Låt mig berätta en saga från AspLövets fredagskväll. En alldeles sann saga. Vilket kanske i teorin inte gör det till en saga men skit i det nu. Eftersom fru AspLövet flytt landet (och AspLövet?) och Miniknatarna tvångsnattats så hade jag bara mig själv att roa. Och som jag roade mig. Jag lekte kurragömma och drack whiskey. Efter ett tag var jag varm och gick ut på terrassen för att svalka mig och hytta lite med näven. Sånt man gör på fredagskvällar med andra ord. När jag sen skulle gå in råkade jag gå rätt in i den stora glasdörren som inte alls var öppen så mycket som jag förväntade mig. SMACK! Näsan först och förvåningen blandades med ett sprutande näsblod. Det var längesen jag hade näsblod och jag minns inte att det var en sån salig upplevelse. Jag lät det rinna tills det tog stopp av sig själv. Kul va?
En alldeles sann saga alltså.
Näee. Jag vet inte heller varför jag har ett papperspannband med en gaffel i. Det är lustigt det där med minnesluckor.
4 kommentarer:
Jaså... även du börjar skylla på annat/andra.
Juste pannband!
En bildtolkning:
Som jag ser det har "Världens Bäste Orienterare" nu tappat alla sponsorerna. Inte ens ett pannband med reklamtryck längre.
Världens Bäste har i alla fall nått fram till vätskekontrollen. Sådana hittar han alltid lätt till. Det beror på att han går mer på luktsinnet än kartan.
Men näsan berättar att terrängen dit har varit snårig.
Världens Bäste vet att det är gafflat – men den tankfulla blicken berättar att han ännu inte kommit underfund med vilken gaffel han har.
Drack du "Persbrandts lilla röda"? Dvs. vodka och näsblod... ;)
Skicka en kommentar