Framtiden

 
Jag börjar så smått planera min H45-karriär. Det kommer bli en sjujävla resa. Vart resan går vet jag inte. Jag hoppas bara att jag kommer fram. Jag hoppas. Vad jag hoppas på har jag inte bestämt mig för. Något bra. Kanske. Vissa säger att den bästa belöningen är den man jobbat ihop. I mitt fall inte så. Jag skulle äntligen vilja casha in lite framgång utan insats. Det är jag värd. Därför rullar jag vidare på ignoranta träningar och några stänkare mellan putikspassen. Det blir bra det här. Jag räcker upp handen och pratar mig själv. Du där! Du där med dom trötta ögonlocken. Har du något att säga? Ja! Ja för fan det har jag! Jag ångrar alla tillfällen när jag var liten och vägrade sova trots att jag var trött som en Jukolaresenär på styrdansgolvet en sen söndagsnatt i juli. Jag hade behövt dom timmarna nu. Jag hade behövt. Dom timmarna. Vaken eller sovande. Same same.