Allt är som förr

 
Eftersom jag hört så mycket om orienteringens förtvinande tillvaro beslöt jag mig för att sätta ner foten mitt i skiten. Jag har under två dagar betraktat sporten på ett par, vilket är två, tävlingar som förmodligen är så nära man kan komma mainstream. Där jag stod kunde jag inte se så mycket som skiljde sig från det glada 80-talet. Bortsett från det minskade deltagarantalet förstås. Annars var allt som vanligt. Korv med bröd för 10 kr, ett resultatplank på TC med oroväckande långa tävlingstider, en terränglåda som gladde få, gamla legender som vallade sina Miniknatare, stolryggsäckar, en kall *chansar* dusch lite för långt bort och en speaker som man knappt hörde eller för den delen brydde sig om. Det var precis som vanligt. Lite skratt, lite gråt och en hel del jävla gnäll. Själv gnällde jag inte alls. Jag behöver bara plocka fram några gamla orienteringsminnen så är jag på plats i nutid tydligen. Förutom att på min tid var jag världens bästa orienterare. Numera är jag bara världens bästa orienterare. Så kan det gå. Vilket innebär att ingenting har förändrats.