måndag, januari 25, 2010

Ska vi ha det så här...

 
Har haft en jävla skitdag. Inte bara med den här sprintförkylningen, som tidsmässigt börjar likna en långdistans, utan även på andra plan. Imorse lyckades jag i min senildemens tappa bort min telefon på pendeltåget. Förmodligen åkte den ur jackfickan när gubbmössan skulle upp ur samma ficka inför avstigning. Ångesten blandades med en 45 minuters telefonkö för att spärra skiten. 30 minuter efter att den spärrats fick jag samtal att den var återfunnen. Fru AspLövet blev uppringd av en städare som hittat den på tåget. Tur i outuren var att mitt tåg nästan direkt åkte in i en av SL´s tåghallar i Älvsjö för att den skulle städas. Där hittades den och städaren som var av snäll natur och ringde förmodligen första bästa nummer som dök upp i telefonen. Bra där.

Sen blev det jobbigt igen.

Tog ut en karta från nätet för att hitta till den där avkroken där tågen städas. Rakt på var fel visade det sig trots att kartan visade gynnsamhet i den riktningen. Det var ta mig fan tågspår, staket, motorvägsavfarter, idrottplatser, murar, gamla tanter i bredd, en stängd korvkiosk, konstiga gatunummer, nya vägar och en massa annat som inte fanns med på kartan.

Man kan tycka att om det nu finns en sån där sprintnorm att STOF borde dela med sig av densamma. Inte för att ens orienterarna verkar förstå den men hellre en enhetlig skitnorm än en massa olika normer som inte duger åt något håll.

När jag gick hem följde jag banvallen. Jag vet. Förbjudet område, men jag hade inte velat stoppa mig själv i det läget. Svetten längs med ryggraden kokade av ilska på AspLövet. Detta trots att den borttappade telefonen var återvunnen.

När jag kom tillbaka till Putiken hade jag missat lunchen.
 

5 kommentarer:

Gobanen sa...

Skönt att höra att det fortfarande finns människor som kan skilja på ditt och mitt...

Kart-Bosse sa...

Meningen: "... trots att kartan visade gynnsamhet i den riktningen", är helt magnifik! Det är något av orienterarens själ du är på spåren med de orden, AspLövet. I alla fall den orienteraren som sedan inte får det att stämma längre fram. Precis som du denna jämmerliga dag.

Karin sa...

när man får tillbaka nåt man själv tappat bort så är det nån etikettsregel om att man inte får gnälla mer i det ärendet. Därför är det mycket skönt att nån äntligen vågar bryta mot denna norm. När jag tappade min plånbok på katarinavägen lämnade upphittaren in den i åkersberga. Två timmar på roslagsbanan, inte så kul, men alla bara "Gud vad snällt att han lämnade in den", inget medlidande alls...

"Smärtan är den enda vännen som aldrig sviker" sa...

Är själv uppvuxen och grundlade min orienteringsförmåga i den kanske mest krävande terräng sporten känner till; nämnda industriområde (med tillhörande skog). Är ej förvånad att du där blev tvungen att kapitulera.
Dock drabbades även jag av en liknande skadeprofil som du verkar lida av, varför det åtminstone finns två av "världens bästa" som av någon anledning ändå inte är högst upp på världrankingen.

Moon sa...

Typiskt detta orienterar släkte...

TA EN TAXI DIN SNÅLA FAN!