Idag var jag mig själv. Mest hela tiden.

Det känns som att jag sprungit en klassisk 15km bana i svår teknisk terräng. Tröttheten sitter dock inte fysiskt utan mera psykiskt. Skallen är slutkörd. Manglad. Hur kunde det bli så här? Uppenbarligen är jag inte van att sitta ner och bara vara mig själv. Att inte ha AspLövet att gömma sig bakom. Det var länge sen nu. Länge sen jag bara var "världens bästa kille" och ingenting annat. "Världens bästa kille" är inte riktigt samma sak som "världens bästa orienterare". Dom är helt olika sidor av myntet. Om jag nu hade haft några mynt det vill säga.

Men allra mest känns det nu efteråt som att jag sitter fast i en tvättmaskin som kör centrifiguering på 1400 varv. Tillsammans med ett gäng katter. Min enda tanke just nu är.

Vad fan har dom här katterna gjort för att förtjäna detta?