Upphittat 2

Vad man kan hitta när man går igenom backupen från den döda datorn...



Om inte livet kommit emellan

Skulle jag ha sprungit Kairobacken varje vecka. Minst 10 gånger och den ena snabbare än den andra. Sen skulle jag ha legat högst upp flämtande på bergshällarna och känt att jag lever, även om det bara skulle var nätt och jämnt

Om inte livet kommit emellan

Skulle jag ha sprungit så mycket intervaller att majbrasorna i låren och krampen i vaderna levde i symbios med tröttheten i övriga kroppen. 70/20 eller 3 minuters skulle inte spela någon roll för jag skulle springa så fort att dom sista knappt haft styrfart, för det är väl så man springer intervaller

Om inte livet kommit emellan

Skulle jag ha sprungit långt, längre och ofta längst. En Forest Gump i skogen där blåbärsriset är mitt golv och dom höga tallarna mina väggar med trädkronor som tak. Jag skulle springa som aldrig förr och aldrig skulle jag vända om för jag har inte tid att vända.

Om inte livet kommit emellan

Skulle jag tagit på mig pannlampan varje kväll och vid mörkrets inbrott löpt ut i skogen där kvällsdaggen blöter ner mina ben och lampans sken leder mig bort från vardagen. Och kanske skulle jag springa så långt att gryningen möter mig när jag återvänder hem

Om inte livet kommit emellan

Skulle jag möta varje morgon med ett leende, för att jag visste att även denna dag skulle jag bli så trött av all träning att jag skulle somna av lycka långt senare. Och med vetskapen av att hur trött jag än blir så är man piggare än man någonsin varit

Om inte livet kommit emellan

Skulle jag vara så bra tränad att skador inte existerade. Träningsvärken blir min medicin och tröttheten ger min kropp en känsla av oslagbarhet. Jag skulle vara så vältränad att jag glömt bort hur det kändes innan, långt innan man levde så här

Om inte livet kommit emellan

Skulle jag kepsa som aldrig förr. Tävlingar som knappt finns på kartan åker jag till och världen blir mitt andra hem. Skottland, Ryssland eller Japan, inget är för långt bort för att inte besökas i min jakt på just den där tävlingen. Och jag skulle vara lika lycklig på den lilla närtävlingen som på dom stora arrangemangen

Om inte livet kommit emellan

Skulle jag springa dom där tuffa tävlingarna mot dom där tuffa löparna och veta att idag är det min dag och ingen av er kan rubba mig. Jag skulle vara fokuserad och målmedveten men samtidigt chansa och slugga när tillfället ges, för det ger spänning åt livet

Om inte livet kommit emellan

Skulle jag glädjas lika mycket åt andras framgång som åt min egen. För har man bara gjort sitt bästa så är man en vinnare oavsett hur det går. Jag skulle springa kavlar inte bara med mina lagkamrater utan även med mina konkurrenter, för i den här sporten är alla en del av det stora underbara

Om inte livet kommit emellan

Skulle jag kanske inte haft något liv, men jag skulle ha varit grymt bra tränad och kanske lycklig på ett annat sätt




Hmm... detta skrevs alltså i begynnelsen av gubbvad och knähelvetet så man får väl ursäkta min entusiasm lite. Några saker som nu 10 år senare satts på sin spets. Inte fan är det livet som kommit emellen. Det är något mycket mörkare som stått och står i vägen. Dessutom. Fan i helvete att jag numera skulle glädjas åt andras framgångar. Jag har lärt mig en sak. Var man för sig själv!

Men.. men..

Vem bryr sig.