måndag, juli 27, 2009

Veckans RetroLöv

Jag gräver mig bakåt i tiden och nöjer mig inte förrän jag hittat en karta från 1964. 45 år sedan på året. Sökande i historierullarna avslöjar att det, förmodligen, är från en nattorientering Väsby OK arrangerade 1964 med 400 deltagare. Jag beslutar mig för att göra ett historiskt återbesök på den gamla banan, med den gamla kartan, för att se om man fortfarande kan hitta runt.

S

Jag stöter på problem direkt då det visar sig att startplatsen numera befinner sig mitt ute på en av Arlanda flygplats start och landningsbanor. Jag omdirigerar mig själv och startplatsen till "n" i Lindskrog 1km N K1 istället.

K1
På med dosan, något jag normalt aldrig nyttjar, och full fart (promenadfart) söderut. Hittar den första bäcken men sen dyker en större höjd upp som förmodligen består av jordmassor från den nya landningsbanan. Dessutom är omgivningen ett gammalt slyhygge så jag vimsar runt innan jag läser in mig på den gamla åkern och dess diken. Gör ett nytt försök in mot rätt bäckkrök men får återigen ge upp när diket försvinner i hemska slyintet.

K2
Fortfarande vid gott mod sätter jag fart österut. Kommer perfekt ut på den gamla skogsvägen som jag följer till kröken. Tar sikte mot gränsgången som ska gå längs med höjderna. Hittar ingen gränsgång men får ihop höjderna och hittar till slut kärret som är lika blöt och fint som för 45 år sen (ett antagande lika gott som något annat).

K3
Stövlar på (utan stövlar) norrut och följer höjdkanten innan gärdeshörnet (S "k" i Kristinelund) ger mig rätt riktning mot den lilla gärdesgipen. Gipen fanns nog men den var en del av skogen så jag körde en höftad ögontouch och gick vidare mot nästa kontroll.

K4
Efter vägövergången uppenbarade sig ett gigantiskt hygge, till bredden fylld av vildhallon, så jag syftade in mina stela ben mot en kraftledningsgata där det mycket riktigt var blött och jävligt. Mot nästa.

K5
Såg ingen stig men däremot ett vackert rävgryt. Hittade ett smäckert kärr och skrek högt. Här sitter den! Det är lätt att vara världens bästa orienterare när ingen kan kontrollera om man är rätt.

K6
Ut mot Granhult och sen vidtog ett flera hundra meter långt helvete. Vass, brännäslor, dy, gigantiska bromsar och ett dike som försökte suga fast mina ben. Jag tog mig knappt framåt och förbannade mitt vägval. Vägen via Sättradal hade varit att föredra. När jag rundat sjön och kom upp på den kalhuggna höjden som inhyste den sista kontrollen såg jag två stycken ynglingar som stod med anteckningsblock och spanade mot flygplatsen. Planespotters. Plötsligt kände jag mig lite mindre idiotisk som försökt springa promenera om en 45 år gammal orienteringsbana. Det finns dom som har värre hjärnskador än mig tänkte jag och gick ner till målplatsen.

Summasumarum är att det var en jäkla gristerräng och jag är otroligt glad att jag inte genomförde mitt retrolopp som nattorientering.

Då hade jag aldrig återvänt.



3 kommentarer:

en djefla man sa...

1. Bra jobbat! Jag är imponerad. Vi måste börja inse att överarbetade ol-kartor, Google Earth, GPS och annan skit håller på att förstöra vår sport. Låt oss återinföra de vita fläckarna på världens kartor!

2. Den enda gång jag sprungit nattorientering på 50 000-del var under den underbara tävlingen Kust till kust som genomfördes ett par gånger i Skåne under sent 1970-tal. Spoooky!

3. Eftersom jag är en person som alltid tänker positivt vill jag peka ut den fönsterlavstäckta ytan i bakgrunden. Det är minst 50 kvadrat som är löpbara!

daniel sa...

Härligt sommarnöje det där. Men jag undrar hur du gör för att ta alla dina fantastiska bilder. Bär du alltid med ett stativ ut i skogen? Eller har du en deltidsanställd fotograf?

AspLövet sa...

daniel>> Bilderna tas med självutlösare. Kameran står på backen eller på något annat passande. Ibland har jag dock med mig ett Gorillastativ (framförallt när jag cyklar för då har jag det i ryggan)