Idag fyller världens bästa träningskompis 10 år. Många, och långa, är dom skogspass vi kört tillsammans. Men tyvärr har tidens tand kommit ner till tandköttet och han har inte samma möjlighet att träna hårt längre. Efter pass över timmen säger hans gamla kropp ifrån numera och han blir både halt och lytt sitt goda humör till trots.
Jag har tyvärr varit tvungen att säga till honom att han är för gammal och sliten för att följa med mig ut när det nalkas attackpromenader. Han har kommit till den åldern där livet i den snabba filen är till ända.
Om jag nu bara hade hjärta att erkänna samma sak om mig själv för mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar