Planlös

Nu när jag blir arbetslös hade det suttit bra med en funktionsduglig kropp. Då hade jag svidat om till löpvänliga kläder på studs och sen bara sprungit iväg. Bort. Oavbrutet låtit benen trumma på och inte stannat för något. Inte tröttheten. Inte förpliktelser. Inte hungern. Om jag inte passerar Lappens gatukök förstås. Det enda jag hade väjt för var gräsytor och asfalterade sträckor. Norrut hade nog passat bäst att springa för där finns skogen. Skog som i obanad terräng. Kanske hade mobilen ringt men jag skulle bara svara med orden.

"Har inte tid för tiden springer iväg."

När jag kommit så lång norrut som det bara går att springa hade jag vänt mig om med blicken söderut och sagt högt för mig själv.

"Det var ett jävla jobb det här."

Sen skulle jag bli stående där helt planlös. Det är just det som är så surt med livet. Man måste hela tiden ha en plan. Varför kan man inte bara springa? Framförallt med tanke på hur snygg jag är när jag springer. När jag sprang menar jag givetvis. Inte bara snabb. Snygg.


Sa jag att jag var snygg? Märkligt. Där ser man vad 3 veckors nykterhet gör med omdömmet. Säga vad man vill om alkohol men man far inte omkring med en massa lögner under dess påverkan.