Ett kort uppvaknande

Imorse vaknade jag 3 minuter före klockans dåliga nyheter. 06:35. 3 minuter är inte mycket att somna om på så jag roade mig istället med att försöka komma ihåg tallhedar jag mött på tävlingar i karriären. Skallen började sortera ut Hälsingehedar, Morahedar, Jukolahedar men drogs tyvärr ganska snabbt mot en oidentifierad fulhed. Ni vet en sån där förrädisk tallhed som ser inbjudande ut men plötsligt befinner man sig i ett hav av ljung där skiten går halvvägs upp på låren. Hur man än försöker går det inte att springa vare sig normalt eller fort och det slutar med att man får vika ut fötter och ben i sidled för att överhuvudtaget komma framåt. Man känner sig som en deltagare i ett ”spring-som-en-stureplansbimbo-marathon”

Hursomhelst skakade jag av mig fulhedstankarna och driftade vidare mot uppstigningens obönhörliga närmande. Jag insåg att det är lönedag och man får väl passa på att njuta så länge dom existerar. Snart är det slut på den lyxen. Men lön är det och statistisk sett är ju just fredagen oftare lönedag än dom andra vardagarna i veckan. Det är väl om inte mina risiga mattekunskaper haltar för mycket nästan 43% chans att just fredagen blir lönedag. Nåja. ”Kulorna ska rulla jag har ingen koll. Allt ska brännas upp. Fredag, lördag, söndag och sen så är det stopp” som Traste Lindén skulle ha sjungit. Kulorna ska rulla minsann. Lite som min hjärna som just nu som påminner om ett Pachinkospel då jag ser att klockan blinkar 06:36. 1 minut och så många förvirrade tankar.

[Här går vi in i minut 2 där AspLövet plötsligt inser att han saknar Luffarkavlen]

Vart tog den vägen. Luffarkavlen alltså. Att en sån klassisk budkavle bara får gå i graven är ju synd, skam och förbannad misär. Ett av mina största idrottsögonblick var på just Luffarkavlen. Nog för att Skogsluffarna är en liten klubb men hur många behövs egentligen för att arrangera en tävling? Med den allt sinande tillströmningen av nya orienterare kommer det på sikt bli färre och färre personer som kommer arrangera färre och färre tävlingar för färre och färre deltagare. Om 10-15 år har man kanske en stab av 3-4 personer som drar runt en hel tävling. Mer behövs inte för att bjuda några trötta pensionärer på förlegad underhållning. Spiralen slår snart i botten.

[Här går vi in i minut 1 och jobbångesten börjar tära på AspLövet]

Vadå Ångest! Jag har ju för fan ingen ångest! Jag slutar snart jobba och sen ska jag leva på systemet! Inte systembolaget alltså, även om det vore ett nöje, utan systemet som ger bidrag och låter AspLövet slacka. Jobbångesten my ass. Jag hatar såna där berättarröster, eller berättartexter som det är i detta fall.

Se där! 06:38. Nu ringde klockan också. 3 minuter kan vara en evighet om man inte har något bättre för sig än att försöka få tiden att gå.