Mitt första mål var kontroll 24 på herrarnas sista och avgörande sträcka. Den lilla branten var inte speciellt svårfunnen och till min stora förvåning satt kontrollställningen kvar. Jag trodde det var kutym att plocka ner sånt. Nu har väl jag aldrig haft rätt i något, tänkte jag, och ödslade inte mer tid i den frågan.
Jag vände blicken och kartan, som jag iofs inte hade med mig utan i mitt fall kartminnet, söderut för att hitta kontroll 16. Det gick utan karta det också.
Kanske var det just här, vid den 16:e kontrollen, som Emil Wingstedt vände sig om och konstaterade att orientering inte alls är en individuell sport. Om det nu var Emil som låg först det vill säga. Han kanske sladdade just här och tänkte på helt andra saker. En lång stund stod jag och betraktade den fina lilla höjden när insikten om mina genomfrusna tår gjorde sig påmind. Fötterna var rejält blöta då jag gick ner mig i ett kärr på vägen hit. Dessutom kom jag på mig själv med att vara jäkligt hungrig vilket i sin tur ställde mitt förstånd på sin spets. Vad gör jag här, mitt ute i skogen, när jag borde äta lunch och vad har den här tråkiga höjden med någonting överhuvudtaget att göra?
Jag traskade tyst tillbaka mot jobbet och hann in på kontoret i samma sekund som lunchen var över. Ingen mat idag heller men blöt om fötterna blev jag i alla fall. Om någon hade frågat mig om jag valde fel lunchalternativ hade svaret varit nekande. Man äter många luncher i livet men hur ofta går man ner sig i ett kärr istället för att äta en menlös rödspätta men sönderkokt potatis. Inte många gånger alls. Det gäller att ta dom chanser man får.
