lördag, januari 31, 2009
fredag, januari 30, 2009
En tanke jag just fick
Ifall man råkar hoppa över en kontroll tycker inte jag att man ska bli diskvalificerad om man kan bevisa att man har ett selektivt närminne.
Men vad nu då!
Vem kom på den här usla idén?
Men vad nu då!
Vem kom på den här usla idén?
För lite sprit
Igår när jag var inne på Doktorns rum såg jag en affisch på väggen med ett intressant budskap
"Det används för lite sprit inom sjukvården"
Vilken fantastisk kundvård. Här ställer sig hela sjukvården på patienternas sida tydligen. Det är väl förmodligen så att merparten av patienterna har alkoholrelaterade åkommor. Om det sen är söndersupna levrar eller rena benbrott som skett på fyllan spelar ingen roll utan sjukhuspersonalen vill inte på något sätt vara förmer än sina patienter utan har som mål att ligga på samma nivå. Både promillemässigt och levnadsmässigt kan jag tänka. Bra där.
Med tanke på dom misslyckade behandlingarna jag fått för min armbåge gissar jag att det redan tullas hårt på lagret av sjukhussprit på Löwenströmska. Jag kan tyvärr inte känns någon ilska över deras tillkortakommande. Hade jag såna mål på min arbetsplats hade jag följt dom till punkt och pricka. Vad nu skillnaden på punkt och pricka nu än må vara.
"Det används för lite sprit inom sjukvården"
Vilken fantastisk kundvård. Här ställer sig hela sjukvården på patienternas sida tydligen. Det är väl förmodligen så att merparten av patienterna har alkoholrelaterade åkommor. Om det sen är söndersupna levrar eller rena benbrott som skett på fyllan spelar ingen roll utan sjukhuspersonalen vill inte på något sätt vara förmer än sina patienter utan har som mål att ligga på samma nivå. Både promillemässigt och levnadsmässigt kan jag tänka. Bra där.
Med tanke på dom misslyckade behandlingarna jag fått för min armbåge gissar jag att det redan tullas hårt på lagret av sjukhussprit på Löwenströmska. Jag kan tyvärr inte känns någon ilska över deras tillkortakommande. Hade jag såna mål på min arbetsplats hade jag följt dom till punkt och pricka. Vad nu skillnaden på punkt och pricka nu än må vara.
torsdag, januari 29, 2009
Svensk sjukvård är bäst i världen
Man måste ändå älska den Svenska sjukvården. Vilken valuta för pengarna man får. Sex timmar har jag idag spenderat på lasarett mestadels med att stirra in i en vägg i väntan på något som aldrig ville ske. För detta långvariga besök behövde jag bara betala 850 kr till Landstinget. Pengarna gick oavkortat till undersökningar av armbågen och mera piller. Jag är nöjd. Så länge jag inte tänker på att jag samtidigt förlorade 6 timmars lön från bunkern det vill säga. Slår jag ihop summan av dom minusposterna är jag inte lika nöjd.
Nu ska jag bara försöka få ihop 30 minuter positivism efter den här fantastiska inledningen av dagen. Pessimisten i mig ser ett problem i den förutsatsen. Den jäveln brukar ju dessutom oftast vinna dom inre bataljerna.
Nu ska jag bara försöka få ihop 30 minuter positivism efter den här fantastiska inledningen av dagen. Pessimisten i mig ser ett problem i den förutsatsen. Den jäveln brukar ju dessutom oftast vinna dom inre bataljerna.
Risk för Plan B
Gårdagens 15 minuter av positiva glädjeyttringar sket sig. Hela dagen vred och vände jag på potentiella stickspår som kunde rendera 15 minuter i rad men jag kom upp tomhänt. Saken är ju den att jag vill ha 15 minuter i rad så att det positiva kan ge någon sorts upprymdhet i kroppen. Inga ströminuter. Börjar man räkna ströminuter vet man ju aldrig om det blir någon effekt av det hela. Förmodligen inte.
Hursomhelst ser jag positivt (ströminut) på gårdagens misslyckande. Idag ska jag ju som konsekvens av detta skrapa ihop 30 minuter. Nu börjar det likna något. Problemet som dock kan uppstå är att jag misslyckas flera dagar i rad och bygger på min minutsamling. Det kan bli smått omöjliga glädjetider jag måste fylla ut. Men ikväll har jag en backup-plan. Om inget annat så tar jag till plan B.
Plan B: Tv-spel och öl.
Om inte det funkar får jag klä av mig naken. Den synen brukar alltid roa mig.
Hursomhelst ser jag positivt (ströminut) på gårdagens misslyckande. Idag ska jag ju som konsekvens av detta skrapa ihop 30 minuter. Nu börjar det likna något. Problemet som dock kan uppstå är att jag misslyckas flera dagar i rad och bygger på min minutsamling. Det kan bli smått omöjliga glädjetider jag måste fylla ut. Men ikväll har jag en backup-plan. Om inget annat så tar jag till plan B.
Plan B: Tv-spel och öl.
Om inte det funkar får jag klä av mig naken. Den synen brukar alltid roa mig.
onsdag, januari 28, 2009
tisdag, januari 27, 2009
15 minuter
Jag har fått flera indikationer på att jag är mer negativ och introvert än vanligt nuförtiden. Inte bara här på bloggen alltså. Kanske är det så. Därför har jag beslutat mig för att varje dag ha 15 minuter där jag är onaturligt positiv. Litegrann som att ta överdos på Prozak. 15 minutes of happiness. Happy happy. Le för fan!
15 minuter.
Lika långt som en sprintdistans alltså. Hmmm... Nu får jag bita mig i tungan här. Man kan ju tycka att jag borde ha slagit på stort och glatt mig själv under en tidsrymd av en långdistans. Men inte jag tydligen. Jag kör på sprint. Hmmm... Glada tankar AspLövet. Glada tankar.
15 minuter.
Kan ju faktist också vara periodpausen i en hockeymatch. Förmodligen i en fantastiskt bra match där Leksand leder stort och jag tar en bamsekorv med öl i den där pausen på 15 minuter. Fast nu säljer dom ju iofs bara folköl på matcher. Fulöl är ju inte det bästa här i livet. Hmm... Glada tankar AspLövet. Glada tankar.
15 minuter
Där var dom slut. Nya tag imorgon.
15 minuter.
Lika långt som en sprintdistans alltså. Hmmm... Nu får jag bita mig i tungan här. Man kan ju tycka att jag borde ha slagit på stort och glatt mig själv under en tidsrymd av en långdistans. Men inte jag tydligen. Jag kör på sprint. Hmmm... Glada tankar AspLövet. Glada tankar.
15 minuter.
Kan ju faktist också vara periodpausen i en hockeymatch. Förmodligen i en fantastiskt bra match där Leksand leder stort och jag tar en bamsekorv med öl i den där pausen på 15 minuter. Fast nu säljer dom ju iofs bara folköl på matcher. Fulöl är ju inte det bästa här i livet. Hmm... Glada tankar AspLövet. Glada tankar.
15 minuter
Där var dom slut. Nya tag imorgon.
Dussinlöpare
Förmodligen är det så att vissa inte tror på att jag är Världens bästa orienterare. Kan det verkligen vara så frågar sig oroliga tvivlare. Varför finns han inte med på Sverigelistan om han nu är så jäkla bra? Han verkar ju bara ha varit en sketen dussinlöpare på den tiden han rörde på sig.
Dussinlöpare.
Det är precis den bilden jag ville skapa av mig själv. För det vet ju alla att ett dussin är bättre än en ensam stackare. Åtminstone om det handlar om budkavle. Eller ägg.
Dussinlöpare.
Det är precis den bilden jag ville skapa av mig själv. För det vet ju alla att ett dussin är bättre än en ensam stackare. Åtminstone om det handlar om budkavle. Eller ägg.
Hängmyr
Det är då självaste fan!
När man som vanligt sitter på kammaren, eller i mitt fall garderoben, och mulnar ihop så händer det saker i klubben. Plötsligt har gubbstallet utökats och det som normalt bara är ett småtrevlig klubb på dekis har plötsligt blivit en skitrolig klubb på dekis. Men inte för mig förstås. Förutom att jag har ett par gubbar till att avundsjukt stalka från garderoben.
Näeee... I såna här lägen känns livet som en sur hängmyr.
Uppför. Märk väl.
Alltid uppför av någon jävla anledning.
När man som vanligt sitter på kammaren, eller i mitt fall garderoben, och mulnar ihop så händer det saker i klubben. Plötsligt har gubbstallet utökats och det som normalt bara är ett småtrevlig klubb på dekis har plötsligt blivit en skitrolig klubb på dekis. Men inte för mig förstås. Förutom att jag har ett par gubbar till att avundsjukt stalka från garderoben.
Näeee... I såna här lägen känns livet som en sur hängmyr.
Uppför. Märk väl.
Alltid uppför av någon jävla anledning.
måndag, januari 26, 2009
Vad är det jag saknar egentligen?
När det kommer till kritan, är inte orienteringen bara en förenklad variant av kurragömma?
PIP - PIP - PIP - PIP - PIIIIIP
Nu kommer jag!
PIP - PIP - PIP - PIP - PIIIIIP
Nu kommer jag!
söndag, januari 25, 2009
Mitt livs mardröm
Jag hade mitt livs värsta mardröm inatt. Den var dessutom förankrad i verkligheten. Bakgrunden till mardrömmens koppling med verkliga livet är att jag i år kommer åka med som supporter till Jukola. En resa som innebär samkväm med goda vänner och en chans att beklaga sig över att allt var bättre förr. Hursomhelst brukar man ju vakna när mardrömmar når kulmen av obehag men i mitt fall kom inget uppvaknande utan mardrömmen började bara om från början igen. Mardrömsloopen slutade inte förren morgonkvisten kom med en av Miniknatarnas önskemål om Bolibompa.
Mardrömmen i fråga började i alla fall med att jag hipp som happ satt på bussen som just lämnat båtterminalen i Åbo riktning Jukola 2009. Som en hink isvatten innanför kalsongerna insåg jag plötsligt att jag glömt att handla på båten och min Partypåse var lika torrlagd som Aralsjöns forna strandlinje. Jag kände paniken komma störtande och frågade desperat min klubbkamrater som satt närmast om dom möjligen hade något extra att sälja men fick bara nekande svar. Jag rusade allt mer panikslagen runt på bussen och skrek till höger och vänster i gången efter dryckesjom som jag kunde tänka mig att betala dyrt för men ingen vill bistå med något. Min sista utväg blev busschauffören men han bara tittade kallt på mig och väste något hårt på Finska i mungipan samtidigt som han knuffade till mig så att jag ramlade baklänges i bussens mittgång. Sen började mardrömmen om igen. Och igen. Och igen.
Det var hemskt.
Mardrömmen i fråga började i alla fall med att jag hipp som happ satt på bussen som just lämnat båtterminalen i Åbo riktning Jukola 2009. Som en hink isvatten innanför kalsongerna insåg jag plötsligt att jag glömt att handla på båten och min Partypåse var lika torrlagd som Aralsjöns forna strandlinje. Jag kände paniken komma störtande och frågade desperat min klubbkamrater som satt närmast om dom möjligen hade något extra att sälja men fick bara nekande svar. Jag rusade allt mer panikslagen runt på bussen och skrek till höger och vänster i gången efter dryckesjom som jag kunde tänka mig att betala dyrt för men ingen vill bistå med något. Min sista utväg blev busschauffören men han bara tittade kallt på mig och väste något hårt på Finska i mungipan samtidigt som han knuffade till mig så att jag ramlade baklänges i bussens mittgång. Sen började mardrömmen om igen. Och igen. Och igen.
Det var hemskt.
lördag, januari 24, 2009
Positiv som fan. Bara så att ni vet.
Jag har fått påstötningar om att jag är för negativ och uppgiven här i min ensamhet.
Nu är det ju så att AspLövet är en positiv och levnadsglad människa som brinner för livet både här, nu, förr, snart och även lite för det som eventuellt komma skall. Jag blir både häpen och bestört att det inte kommer fram i dom texter jag sprider ut i det här lilla positiva hörnet av internet. Här lever jag i tron att mitt budskap är kärleksfullt och glatt. Tydligen ser vissa inte alls samma sak som jag så innerligt förmedlar.
Ta bara idag som exempel.
Det friska vintervädret inbjöd till träning så jag attackpromenerade på klubbens långdistansträning. Glad i hågen visslade jag mig igenom 10 kilometer i en skog som är lika fantastisk som vanligt. Socialiserade i klubblokalen innan jag drog hem för att ta ett underbart varmt bad som mjukade upp min tränade kropp. Livet var idag fantastiskt. Fantastiskt. Kan upprepas hur länge som helst. Fantastiskt.
Fantastiskt.
Fast...
Egentligen var det ett jävla skitväder. Snöblandatregnslask som trängde igenom kläderna redan påväg till träningen och i skogen funderade jag mest på vad det är för mening med att traska omkring helt utan motivation. Sen började den där jävla armbågen att ömma och jag började ungefär samtidigt frysa då jag blivit genomblöt och det ska vara fan att kunna hålla sig varm när man bara kan gå i den där jävla skogen som dom sista åren har avverkats till oigenkännlighet. Tanken var att jag skulle köra en 12km bana men mitt svaga sinne är ju inte vatten värt så jag kortade på slutet till något som börjar likna medeldistans och vem fan kan vara stolt över det. Innan jag hann hem var jag som utsatt för kryoteknik och längtade till det varma badet. Tyvärr spottade kranarna hemma bara ut något ljummet skit så jag fortsatte att frysa i vattnet med skakande tänder. Sen gick dagen bara utför efter det.
Men eftersom jag är en positiv person skulle jag aldrig komma på tanken att formulera mig sådär. Har. Aldrig. Hänt.
Nu är det ju så att AspLövet är en positiv och levnadsglad människa som brinner för livet både här, nu, förr, snart och även lite för det som eventuellt komma skall. Jag blir både häpen och bestört att det inte kommer fram i dom texter jag sprider ut i det här lilla positiva hörnet av internet. Här lever jag i tron att mitt budskap är kärleksfullt och glatt. Tydligen ser vissa inte alls samma sak som jag så innerligt förmedlar.
Ta bara idag som exempel.
Det friska vintervädret inbjöd till träning så jag attackpromenerade på klubbens långdistansträning. Glad i hågen visslade jag mig igenom 10 kilometer i en skog som är lika fantastisk som vanligt. Socialiserade i klubblokalen innan jag drog hem för att ta ett underbart varmt bad som mjukade upp min tränade kropp. Livet var idag fantastiskt. Fantastiskt. Kan upprepas hur länge som helst. Fantastiskt.
Fantastiskt.
Fast...
Egentligen var det ett jävla skitväder. Snöblandatregnslask som trängde igenom kläderna redan påväg till träningen och i skogen funderade jag mest på vad det är för mening med att traska omkring helt utan motivation. Sen började den där jävla armbågen att ömma och jag började ungefär samtidigt frysa då jag blivit genomblöt och det ska vara fan att kunna hålla sig varm när man bara kan gå i den där jävla skogen som dom sista åren har avverkats till oigenkännlighet. Tanken var att jag skulle köra en 12km bana men mitt svaga sinne är ju inte vatten värt så jag kortade på slutet till något som börjar likna medeldistans och vem fan kan vara stolt över det. Innan jag hann hem var jag som utsatt för kryoteknik och längtade till det varma badet. Tyvärr spottade kranarna hemma bara ut något ljummet skit så jag fortsatte att frysa i vattnet med skakande tänder. Sen gick dagen bara utför efter det.
Men eftersom jag är en positiv person skulle jag aldrig komma på tanken att formulera mig sådär. Har. Aldrig. Hänt.
fredag, januari 23, 2009
Ett kort uppvaknande
Imorse vaknade jag 3 minuter före klockans dåliga nyheter. 06:35. 3 minuter är inte mycket att somna om på så jag roade mig istället med att försöka komma ihåg tallhedar jag mött på tävlingar i karriären. Skallen började sortera ut Hälsingehedar, Morahedar, Jukolahedar men drogs tyvärr ganska snabbt mot en oidentifierad fulhed. Ni vet en sån där förrädisk tallhed som ser inbjudande ut men plötsligt befinner man sig i ett hav av ljung där skiten går halvvägs upp på låren. Hur man än försöker går det inte att springa vare sig normalt eller fort och det slutar med att man får vika ut fötter och ben i sidled för att överhuvudtaget komma framåt. Man känner sig som en deltagare i ett ”spring-som-en-stureplansbimbo-marathon”
Hursomhelst skakade jag av mig fulhedstankarna och driftade vidare mot uppstigningens obönhörliga närmande. Jag insåg att det är lönedag och man får väl passa på att njuta så länge dom existerar. Snart är det slut på den lyxen. Men lön är det och statistisk sett är ju just fredagen oftare lönedag än dom andra vardagarna i veckan. Det är väl om inte mina risiga mattekunskaper haltar för mycket nästan 43% chans att just fredagen blir lönedag. Nåja. ”Kulorna ska rulla jag har ingen koll. Allt ska brännas upp. Fredag, lördag, söndag och sen så är det stopp” som Traste Lindén skulle ha sjungit. Kulorna ska rulla minsann. Lite som min hjärna som just nu som påminner om ett Pachinkospel då jag ser att klockan blinkar 06:36. 1 minut och så många förvirrade tankar.
[Här går vi in i minut 2 där AspLövet plötsligt inser att han saknar Luffarkavlen]
Vart tog den vägen. Luffarkavlen alltså. Att en sån klassisk budkavle bara får gå i graven är ju synd, skam och förbannad misär. Ett av mina största idrottsögonblick var på just Luffarkavlen. Nog för att Skogsluffarna är en liten klubb men hur många behövs egentligen för att arrangera en tävling? Med den allt sinande tillströmningen av nya orienterare kommer det på sikt bli färre och färre personer som kommer arrangera färre och färre tävlingar för färre och färre deltagare. Om 10-15 år har man kanske en stab av 3-4 personer som drar runt en hel tävling. Mer behövs inte för att bjuda några trötta pensionärer på förlegad underhållning. Spiralen slår snart i botten.
[Här går vi in i minut 1 och jobbångesten börjar tära på AspLövet]
Vadå Ångest! Jag har ju för fan ingen ångest! Jag slutar snart jobba och sen ska jag leva på systemet! Inte systembolaget alltså, även om det vore ett nöje, utan systemet som ger bidrag och låter AspLövet slacka. Jobbångesten my ass. Jag hatar såna där berättarröster, eller berättartexter som det är i detta fall.
Se där! 06:38. Nu ringde klockan också. 3 minuter kan vara en evighet om man inte har något bättre för sig än att försöka få tiden att gå.
Hursomhelst skakade jag av mig fulhedstankarna och driftade vidare mot uppstigningens obönhörliga närmande. Jag insåg att det är lönedag och man får väl passa på att njuta så länge dom existerar. Snart är det slut på den lyxen. Men lön är det och statistisk sett är ju just fredagen oftare lönedag än dom andra vardagarna i veckan. Det är väl om inte mina risiga mattekunskaper haltar för mycket nästan 43% chans att just fredagen blir lönedag. Nåja. ”Kulorna ska rulla jag har ingen koll. Allt ska brännas upp. Fredag, lördag, söndag och sen så är det stopp” som Traste Lindén skulle ha sjungit. Kulorna ska rulla minsann. Lite som min hjärna som just nu som påminner om ett Pachinkospel då jag ser att klockan blinkar 06:36. 1 minut och så många förvirrade tankar.
[Här går vi in i minut 2 där AspLövet plötsligt inser att han saknar Luffarkavlen]
Vart tog den vägen. Luffarkavlen alltså. Att en sån klassisk budkavle bara får gå i graven är ju synd, skam och förbannad misär. Ett av mina största idrottsögonblick var på just Luffarkavlen. Nog för att Skogsluffarna är en liten klubb men hur många behövs egentligen för att arrangera en tävling? Med den allt sinande tillströmningen av nya orienterare kommer det på sikt bli färre och färre personer som kommer arrangera färre och färre tävlingar för färre och färre deltagare. Om 10-15 år har man kanske en stab av 3-4 personer som drar runt en hel tävling. Mer behövs inte för att bjuda några trötta pensionärer på förlegad underhållning. Spiralen slår snart i botten.
[Här går vi in i minut 1 och jobbångesten börjar tära på AspLövet]
Vadå Ångest! Jag har ju för fan ingen ångest! Jag slutar snart jobba och sen ska jag leva på systemet! Inte systembolaget alltså, även om det vore ett nöje, utan systemet som ger bidrag och låter AspLövet slacka. Jobbångesten my ass. Jag hatar såna där berättarröster, eller berättartexter som det är i detta fall.
Se där! 06:38. Nu ringde klockan också. 3 minuter kan vara en evighet om man inte har något bättre för sig än att försöka få tiden att gå.
torsdag, januari 22, 2009
Planlös
Nu när jag blir arbetslös hade det suttit bra med en funktionsduglig kropp. Då hade jag svidat om till löpvänliga kläder på studs och sen bara sprungit iväg. Bort. Oavbrutet låtit benen trumma på och inte stannat för något. Inte tröttheten. Inte förpliktelser. Inte hungern. Om jag inte passerar Lappens gatukök förstås. Det enda jag hade väjt för var gräsytor och asfalterade sträckor. Norrut hade nog passat bäst att springa för där finns skogen. Skog som i obanad terräng. Kanske hade mobilen ringt men jag skulle bara svara med orden.
"Har inte tid för tiden springer iväg."
När jag kommit så lång norrut som det bara går att springa hade jag vänt mig om med blicken söderut och sagt högt för mig själv.
"Det var ett jävla jobb det här."
Sen skulle jag bli stående där helt planlös. Det är just det som är så surt med livet. Man måste hela tiden ha en plan. Varför kan man inte bara springa? Framförallt med tanke på hur snygg jag är när jag springer. När jag sprang menar jag givetvis. Inte bara snabb. Snygg.
Sa jag att jag var snygg? Märkligt. Där ser man vad 3 veckors nykterhet gör med omdömmet. Säga vad man vill om alkohol men man far inte omkring med en massa lögner under dess påverkan.
"Har inte tid för tiden springer iväg."
När jag kommit så lång norrut som det bara går att springa hade jag vänt mig om med blicken söderut och sagt högt för mig själv.
"Det var ett jävla jobb det här."
Sen skulle jag bli stående där helt planlös. Det är just det som är så surt med livet. Man måste hela tiden ha en plan. Varför kan man inte bara springa? Framförallt med tanke på hur snygg jag är när jag springer. När jag sprang menar jag givetvis. Inte bara snabb. Snygg.
Sa jag att jag var snygg? Märkligt. Där ser man vad 3 veckors nykterhet gör med omdömmet. Säga vad man vill om alkohol men man far inte omkring med en massa lögner under dess påverkan.
onsdag, januari 21, 2009
AspLövet ligger still.
AspLövet fick ett samtal* under eftermiddagen.
- Hallå AspLövet. Ligger du ner?
Det har jag gjort länge. Vad vill ni?
- Rör du på dig, eller ligger du still?
Men vad fan! Jag ligger still. Kom till skott!
- Bara så att du vet. Vi skickar över några killar som ska sparka dig sönder och samman. Lås inte dörren.
Vad ska man säga. Jag tycker det är helt okey att sparka på folk som ligger ner. Så länge dom rör på sig. Men när objektet i fråga har slutat rycka i lemmarna borde misshandeln dock avslutas. Tydligen gäller inte AspLövets referensramar i livet längre.
*AspLövet fick sparken idag. Det börjar bli en dålig ovana det här.
- Hallå AspLövet. Ligger du ner?
Det har jag gjort länge. Vad vill ni?
- Rör du på dig, eller ligger du still?
Men vad fan! Jag ligger still. Kom till skott!
- Bara så att du vet. Vi skickar över några killar som ska sparka dig sönder och samman. Lås inte dörren.
Vad ska man säga. Jag tycker det är helt okey att sparka på folk som ligger ner. Så länge dom rör på sig. Men när objektet i fråga har slutat rycka i lemmarna borde misshandeln dock avslutas. Tydligen gäller inte AspLövets referensramar i livet längre.
*AspLövet fick sparken idag. Det börjar bli en dålig ovana det här.
Gubbmaffia
Jag har suttit och funderat på en sak som hände häromdagen.
Tydligen ska jag tillhöra någon sorts gubbmaffia som motverkar förändring och strävar efter att behålla gamla ingrodda ideal i klubben. Det var en ganska lång utläggning om det hela men jag minns inte så mycket för jag slutade lyssna ganska snabbt. Istället satt jag och sög på ordet "Gubbmaffia". Har man någonsin hört talas om "Kärringmaffia"? Nej, det har man inte. Och det måste ju betyda att historiskt är "Gubbmaffia" något bra. I min tankevärld i alla fall.
Jag sa aldrig att det var en intressant tanke jag hade.
Tydligen ska jag tillhöra någon sorts gubbmaffia som motverkar förändring och strävar efter att behålla gamla ingrodda ideal i klubben. Det var en ganska lång utläggning om det hela men jag minns inte så mycket för jag slutade lyssna ganska snabbt. Istället satt jag och sög på ordet "Gubbmaffia". Har man någonsin hört talas om "Kärringmaffia"? Nej, det har man inte. Och det måste ju betyda att historiskt är "Gubbmaffia" något bra. I min tankevärld i alla fall.
Jag sa aldrig att det var en intressant tanke jag hade.
tisdag, januari 20, 2009
På spåret
Om jag hade åkt till 10mila i år hade det varit för den där förbannade tågresan. Det låter kul. Jag hade förmodligen ändå inte lämnat tåget under hela helgen utan följt tävlingen via min bärbara dator i kupén och sjungit hyllningssånger till Jabba* i min ensamhet allt medans jag sakta domnat bort på grund av alkoholkonsumtionen som hållit samma fart som täten på 1:a sträckan. Jag hade, om jag känner mig själv rätt, somnat in en bit in på långa natten och vaknat till liv när tåget rullar förbi Södertälje på hemvägen och ointresserat frågat mina klubbkamrater hur det gick. Det kunde nog ha varit en kul resa.
* Hyllningssångerna till Jabba sjungs givetvis för att hedra minnet av tågresan till Jukola 2000 i Joensuu. Eller var det 1991 och Lakeaharju? Någon av Jukolatågresorna var det i alla fall. Åren börjar smetas ihop till en gråbrun sörja i min skalle. Hursomhelst är, ”Jabba Jabba Jabba Jabba Jabba Jabba”, det enda jag minns från den tågresan. Vad nu det ska betyda.
* Hyllningssångerna till Jabba sjungs givetvis för att hedra minnet av tågresan till Jukola 2000 i Joensuu. Eller var det 1991 och Lakeaharju? Någon av Jukolatågresorna var det i alla fall. Åren börjar smetas ihop till en gråbrun sörja i min skalle. Hursomhelst är, ”Jabba Jabba Jabba Jabba Jabba Jabba”, det enda jag minns från den tågresan. Vad nu det ska betyda.
Jag är en motpol
Igår satt jag med på ett träningsmöte som klubben hade. Av någon anledning som inte ens jag själv listat ut. 2008 agerade jag UK i klubben men den smutsbefläckade titeln har jag avsagt mig i år så någon vídare koppling till träningsgruppen har jag inte. 2009 ska jag i alla fall vara passiv medlem i ett passivt tillstånd. Hursomhelst satt jag där relativt intetsägande och slängde ur mig en handfull ord under kvällen. Men mest lyssnade jag och funderade på vad min roll egentligen handlade om. Behövs det passiva åsikter?
Jag började ganska snart inse att jag var en motpol. All den positiva framåtandan, engagemanget och glädjen som dom sju andra mötesdeltagarna visade upp behövde vägas mot något. AspLövet i detta fall. Allt måste balanseras ut i det långa loppet och min roll här i livet kanske är att plocka ner sånt som är för bra. Se bara på mig själv. Jag är världens bästa orienterare men samtidigt är mina bittra sidor en negation mot samma påstående. Men jag är nog själv inte så balanserad. Jag är numera mest Ying. Eller var det Yang? Fan vet. Den svarta i alla fall.
Jag är tvåstrecksmossen som torkat ut.
Jag är hygget som växt igen med sly.
Jag är den felmullade kartan.
Jag är höjdkurvan som bara tar slut.
Jag är Bajamajan som svämmar över.
Men mest av allt...
..är jag trött
Jag började ganska snart inse att jag var en motpol. All den positiva framåtandan, engagemanget och glädjen som dom sju andra mötesdeltagarna visade upp behövde vägas mot något. AspLövet i detta fall. Allt måste balanseras ut i det långa loppet och min roll här i livet kanske är att plocka ner sånt som är för bra. Se bara på mig själv. Jag är världens bästa orienterare men samtidigt är mina bittra sidor en negation mot samma påstående. Men jag är nog själv inte så balanserad. Jag är numera mest Ying. Eller var det Yang? Fan vet. Den svarta i alla fall.
Jag är tvåstrecksmossen som torkat ut.
Jag är hygget som växt igen med sly.
Jag är den felmullade kartan.
Jag är höjdkurvan som bara tar slut.
Jag är Bajamajan som svämmar över.
Men mest av allt...
..är jag trött
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
