MTB-O RM 2012

MTB-O för halt och lytt.

Det började bra. Eller nåt. Fick kartan 1 minut före start och vek den snyggt i lagom storlek så den passade i kartfodralet. 10 sekunder före start skulle jag snurra på nämnda kartfodral ett halv varv för att orientera den rätt i nord/sydlig riktning. SNÄPP! Ojdå. Där stod jag alltså när klockan pep ner med kartfodralet i handen. Skruven som fäster det i styrfästet hade gått av. Kul. Eller nåt. Jag fick helt enkelt kasta kartfodralet åt sidan och ha kartan i handen. Hela loppet. En inte helt oäven känsla för en orienterare men att cykla samtidigt är lagom kul. Eller nåt.

Redan första stigen lärde man sig också konsekvensen av att vara på ett militärt övningsområde. Varenda skogsstig var på djupet sönderkörda av militärfordon. Den ena gropen var djupare än den andra och att cykla i denna sörja av vatten och lera var det inte tal om. Släpa. Eller nåt. Det ingår i och för sig i sporten men det blev för just mig lite extra plågsamt. Men skönt. Eller nåt. Gubbvaderna som jag drog sönder i söndags hade inte läkt ihop. Varenda steg jag tvingades gå med dessa avarter till lemmar var smärtsamt. För att ni ska förstå känslan kan man beskriva den som så här. Tänk er att ni har två trädgårdstomtar som hänger fast i era vader och för varje steg ni tar sticker dom in en stilett i vaden samtidigt som dom nynnar på en Tjeckisk polkalåt. Eller nåt.

Annars krånglade växlarna inte så mycket men däremot börjar vevlagret, kullagret, kamremmen eller vad fan det nu heter på cykelspråk att krångla. Titt som tätt låste sig framdrevet så att jag inte kunde trampa. Lite extra vila. Eller nåt. Banan var 21 km men jag körde krokigt och fick ihop 34 km. Bu fan. Eller nåt.

Summa Summarum:
Det här var kul fan! Banan var skibra och jag blev trött! Vad mer kan man begära? Det skulle vara lite kramp i låren när man åkte hem då. Och det fick ju jag. Varje gång jag tryckte in kopplingen. Full pott. Eller nåt.

I took an arrow in the calfs

Man kommer till lägen i livet när man har gett upp. Ibland över stora saker och ibland över små skitsaker. Och ibland på sig själv. Idag är en sån dag.

Eftersom cykeln legat inne på intensiven och efter det inte lyckats transportera sig till Fläskberget så valde jag att gå ut och springa lite. Eller gubblufsa för att var mer exakt. Gubblufs gissar jag är farten som hålls i en motionsklass på O-Ringen. Typ H45-kort med en vilodag insprängd för att verkligen betona det tragiska i det korta. I alla fall. Så sakta gick det. I 18 minuter. Sen kände jag ett mycket obehagligt men bekant pirr i ena vaden. 30 sekunder senare i den andra vaden och ett par steg till så smällde det till i bägge vaderna på samma gång. Jag blev inte förvånad. Inte ledsen. Inte arg. Bara uttråkad. På mig själv. Av mig själv. Så jag stapplade hem likt en reumatiker på ett klapperstensfält.

Nu går jag fram och tillbaka hemma på Fläskberget bara för att verkligen känna smärtan av att något hämningsfullt gör tusen nålar på mig inne i bägge gubbvaderna. Det är smärta och njutning på samma gång. Men jag varken gråter eller njuter. Jag är bara uttråkad.

En Bok. Utan sidor.

Så. Jag har skrivit en bok. "På AspLövsfronten inget nytt". Så heter den. Ett fantastiskt epos om en ensam själ i motvind. Den är bra. 800 sidor. Minst. Svårt att säga exakt då den inte finns tryckt ännu. Finns inte ens nedskriven. Existerar bara som fragment i en minneslucka som dagligdags kallas huvud. Men bra är den. Hoppas jag. "Han sprang en sommar". Som den skall heta. Eller det jag sa först. Inte klart ännu. Kanske blir titeln, "Fyll på glasen och tänd pannlamporna för nu går starten och sisten i mål är en sprintlöpare". Eller inte. Namnet på boken är inte klart. Verkar det som. Fråga inte mig. Den blir i alla fall tung. Boken. Som en hängmyr utanför Ulriksberg en höstdag. Tung som Älgdrevet. Den kommer bli helt oläsbar. Som alla mästerverk. Ingen ska orka läsa den men alla ska låtsas ha åsikter. Låt oss alla hytta näven litegrann och bara se arga ut. AspLövet. Sicken idiot kan vi säga i kör och sen tappa orken och steka lite köttbullar till närmast sörjande. Välkommen vardag. Skit i AspLövet. Gå vidare med livet. Skönt. Men ändå. Titeln kommer att bli. "För att vara bäst är jag rätt usel". Kanske. Min skalle måste bara processa och sortera en massa tankar. Nog så svårt. Kanske börjar jag skriva ner den imorgon. Inledningen blir.

Jag är trädgådsmästare hemma hos dig. Gråt inte för det nu.

Dystert AspLöv

Eftersom det dök upp lite kommentarer om undersköna terrängbeskrivningar på Jukola genom åren så minns jag två stycken.

"Terrängen lämpar sig för snabb gång"

"Det hårda tempot i samband med "brinnande fötter" kommer att kräva kalla nerver och snabba beslut"

Nu blev jag lite ledsen...

Så kul för er...

Från årets Jukola, som jag inte alls avser deltaga på trots abstinens och god Finsk skogsvana:

"På området finns några skogsbilvägar och bebyggelsens närhet kommer till uttryck i ett tätt nätverk av stigar som inte avbildats i detalj på kartan"

Härligt!

Medans sprintnormen återger saker som inte syns i naturen samhället men ändå återges som opasserbart så gör dom Finska lejonen tvärtom. Det som finns återges inte alltid. Lär dig orientera efter skogen innan du försöker springa efter ledstänger. Mera sånt.

Fast den viktigste frågan är...

Hur många idioter läser tävlingsanvisningar på en tävling som dom själva inte avser deltaga på?

En skomodell för varje kund.

Jag vettefan! Det börjar gå inflation i det här med skor. Hur många modeller behöver folk egentligen? Idag fick jag se vad Inov-8 har låtit barnarbetarna sy upp till 2013. Det var ett par modeller om man säger så. Ett hundratal. Sann historia. En del i helt nyupptäckta kulörer. Den ena lättare än den andra och ett par som påminde om sockiplasten jag hade på dagis 1971. Putiken behöver flytta in i Skatteskrapan om vi ska kunna ha alla dom här. Fast hälften var gubbvadsdödare. Asfaltsskor. Huga!

Allt ska bort

Röjer i förrådet. Längst ner bakom drösvis av gamla (oanvända) träningsskor hittar jag en nostalgikartong. Mina gamla tv-spel. På den tiden la man lika mycket tid i skogen som på spelandet. Men nu ska förrådet tömmas och nostalgi har inte längre plats. Allt ska bort. Således kommer det bli fullt på Sörab av AspLövets alla dojjor och spel. Eller så säljer jag alla minnen på Blocket. Kanske får jag ihop tillräckligt med pengar för att köpa ett par nya träningsskor. Någon gång måste man ju börja om med samlandet. Eller så köper jag en flaska whiskey. Den stjäl ju ingen plats i förrådet. Jag vet vad det lutar åt.

[News Flash] Rakt på kan vara fel!

Beslöt mig för att se om årets träning, som startade i tisdags, gett något resultat. Inte så. Trött fan! Körde en öppen bana på Södertäljes MTBO tävling. 15,2 km var banan men jag cyklade 25km. Jag som ändå tänkte "Rakt på är aldrig fel" och snubblade runt med cykeln på axeln i vissa partier. Tungt fan! Mycket kontroller var det i alla fall. Stämpla fan! Kände igen mig på flera ställen från 25manna i höstas. Fusk fan! Körde dessutom sönder cykeln. Halvvägs brakade växlarna ihop och jag kunde bara köra på stora drevet fram samt 3 växlar bak och på väg mot mål körde jag sönder bakdäcket som är skevt och saknar en eker nu. Dyrt fan! Annars då? Kul fan!

Lördag på kortast möjliga tid

Lördag i sprintdistansens Sverige. Allt ska vara mycket lättare på kortare tid. Grillade hamburgare till ett Jukolalag bestående av Miniknatare samtidigt som jag svepte 2 stycken öl. Jukolastyle. Det vill säga 6 sekunder per burk. Två i rad. Sen satte jag mig på en stol och böjde ner huvudet mellan benen i väntan på lycka. Lyckan kom och gick och så var den lördagen slut.

Klorofylla

Man kan tro att det var en fantastisk hemresa från Putiken men det var olidligt. Det ska var fan att sitta på en cykel när skogen ser ut som en nyöppnad nöjespark för kepslöpare. Jag blandade Gainomax med whiskey när jag kom hem för att orka gråta men samtidigt glömma varför jag gråter.

Norrviken 07:47

Nu på morgonen cyklade jag lite igen. Sakta och makligt för det kändes som att Kim Källström tränat frisparkar med min bakdel. Faktist så sakta och makligt att jag blev omkörd av en snubbe på damcykel. Det sved. Jag intalade mig själv att det var Colting som körde någon gammeldagsmetod för att få nya muskler på en redan utmejslad kropp. Jo. Det måste ha varit han. Eller Bernt Johansson. Hårda killer.

Dessutom cyklade Jag längs med Norrviken.

Fint för all del men är det inte märkligt att jag cyklade söderut?

Jag vete fan hur det går till?

SM i varken eller.

Efter påstötningar så anmälde jag mig till SM i MTB-O. Eller RM rättare sagt. Fegade ur och anmälde mig till gubbklassen. *buck, buck, buck, buck, buck, begowwwwk* Har två veckor på mig att beta av grundträningsperioden samt en lite intensivare toppningsfas. Och vila. Den får man inte fuska med. Torrtränade lite nu på morgonen. Cyklandet var på riktigt. Uselt men på riktigt. Kartläsningen däremot var torr och kartlös. Jag hittar ju till Putiken så det blir inte så spännande. Nu är i alla fall grundträningsperioden avklarad. Nästa vecka ska jag toppa formen.

Backe upp och Backe ner

En kväll under lyktors sken

Det slår aldrig fel. Ett elljusspår och ensamheten är AspLövets bästa vänner. Ingen annan verkar uppskatta dom två sällskapen. Elljusspåret lyser upp en skymning som välkomnar ett kompakt mörker av ensamhet. En rask promenad som tar slut innan den ens blivit trött. Det är helt klart något fel på min löparsjäl. Jag tröttnar i skallen innan jag ens börjar försöka. Man blir så trött.

Uäääuugghhh!

Jag blev misshandlad i natt. Utan att vakna. Listig förövare måste man säga. Den här eller dom här personerna har roat sig med att hoppa på AspLövets njurar. Aj. Kände mig som en demenstrött Rocky Balboa och kved ur mig något ohörbart i takt med smärtorna när jag gled ur sängen ner på golvet där jag blev liggande. Misstänker att Miniknatarna vänt mig ryggen. Mitt tjat om orientering börjar kanske irritera dom då deras värld bara handlar om tv-spel och fotboll. Dom små förrädarna. Jag ska tvinga dom att följa EM hela veckan och på det spelförbud.

Gamla burkar gör en fest

Jag var på ungdomsfest i helgen. En mycket god vän fyllde 40. Tydligen finns det folk där ute som inte kommit längre på sin livslinje. Dom små liven. Det var en riktigt trevlig tillställning där vi föstes in i en gammal lada. Till min stora glädje var dekoren i min åldersklass. Alla dom här burkarna, och en jäkla massa andra, finns i avsevärt bättre kondition på vinden hemma hos AspLövets föräldrar. Den ölburkssamlingen fyller väl 30 år i år skulle jag gissa. Kanske läge att ha en ungdomsfest för den också.

VJ Bald

LIMB-O

En helg som alla andra

Jaha. Så det var ännu en ointressant helg till ända. Det var det gamla vanliga på alla håll och kanter. Norska segrar på 10mila, barnkalas på ett helveteslekland, några tvättmaskiner körda på ren slentrian och ett par gubbvader som knappt sett skog i år. Men vi backar några steg. 10mila. Det såg rätt kul ut. Korrigering. Det såg förjävla kul ut. Min typ av orientering. Vad nu det var. Jag minns knappt längre. Förmodligen räcker det med en karta och lite träd, två spridda och en i klunga, nuförtiden för att jag ska gny till. Det hade i alla fall gått bra för mig om jag varit med på 10mila. Det tvistar inte ens de lärda om.

Ligger lite fel i tid

Kör en 10mila-vaka. En kväll för tidigt. Så blir det när man jobbar för mycket. Blandar ihop dagarna. Tyckte väl att det var svårt att få igång liverapporteringen och någon webb-tv. Men vad fan. Jag trodde bara att det var som vanligt. Allt hänger sig fram tills långa natten när amatörerna ger upp på F5-knappen. Vi andra fortsätter bara att refresha till förbannelse.

Nu har jag ett problem. 10mila-nattens öl tog visst slut en kväll för tidigt. Och whiskeyn. Hinner jag inte till Systembolaget imorgon får jag slicka på några gamla tuschpennor för att få lite skimmer över mitt skrubbliv. Och sen hoppas jag att tävlingen inte blir någon trött historia där blandade landslagslöpare joggar runt tillsammas i trötta klubbars samkväm. JAG VILL HA LITE ÖVERRASKNINGAR!!. Men det är väl för mycket begärt. Alla jäkla topplag borde tvingas köra en 10mila-vaka en natt för tidigt. Det kunde var kul att se vilka lag som springer bäst med betongkeps.

Farbror AspLövet

AspLövet har blivit farbror här på morgonkvisten. Trevligt. Skall strax besöka det här lilla MiniLövet som jag ska indoktrinera till att bli orienterare. Min plan drar igång direkt. Har plockat ihop ett litet paket. "välkommentillenbittervärld" - innehållande boken "Långa nattens folk", ett par kompressionsstrumpor, en buff samt en halogenlampa. Brorsan och min svägerska kommer bli saliga över den utstakade framtiden för parveln. Eller inte. När ingen ser kommer jag viska i hans öra. "Rakt på är aldrig fel"

Monsterskärm

Det pratas ju en del om att man borde ta bort reflexstavarna på nattorientering för att alla dessa monsterlampor gör det hela för lätt och att man borde gömma skärmarna bättre på dagorientering då kartorna blivit så bra att man knappt bommar längre.

Men en disciplin som verkligen kunde ha nytta av monsterskärmar, som den stora på bilden, är sprintdistansen.

Är inte ni som jag jäkligt irriterad på kontroller som döljs bakom ett staket, en buske eller ett par barnvagnsmammor på väg mot nästa latté? Jag menar. Man springer ju inte sprint för att leta efter kontroller. Dom ska synas. På långt håll. Vitsen med sprint är att få springa fort, visa upp sina snygga ben som inte tagit skada av skogsmissbruk och framförallt ha kul utan att hinna bli trött. Litegrann som livet. Stora tydliga mål som man inte behöver jobba så hårt för att nå.

Precis så vill jag inte ha det.

Annonsering

Har man bra koll på 10mila och vill man vinna lite prylar på sina kunskaper så finns det alla möjligheter att göra så. Putiken har en tävling. Själv tänkte jag tippa svenska lag på alla pallplatser både i dam och herrtävlingen. Svenska lag med enbart svenska löpare. Om det nu finns några såna kvar.

Parlevofranse?

Vad händer om det tränger sig in 20 stycken Fransoser på Putikens 22 m² som sen står och babblar på franska i 30-40 minuter allt medans syret sakta tar slut? Svaret på den frågan fick Putiksefen idag.

Man blir sugen på rödvin.

En högst oväntad men en inte alls oäven känsla.

Terrassträning

Jag har någonstans i bakhuvudet fortfarande som mål det här året att vara med på SM i MTB-O. Långdistansen. Det där andra kortare krafset ids jag inte lägga tid på. Förberedelserna går i alla fall bra. Jag skaffar prylar. I mängd. Nu senast testar jag ett helt nytt kartställ. På terrassen. Det kommer finnas i en Putik nära dig inom kort. *snikar in smygreklam* Märk dock. Terrassen. Vad gäller träning så ligger det inte i paritet med nya prylar. Jag litar på materialet den här säsongen. Träning är så jäkla överskattat. Viktigast är ju ändå att bli trött och att få kramp. Mycket lättare otränad har det visat sig. Vem hade trott det.

Ska vi ha det så här?

Det är något surt med alla dessa folkliga högtider där man ska samlas runt en eld eller en stång björkris eller någon annan manlig symbolik. Man ska gladhälsa på obekanta man inte ville träffa första gången det begav sig och hälsa på andra man inte ens minns varför man hälsar. Hej på dig. Hur är det. Kul att ses. Vi måste ses någon gång. Ha det bra. Man har ju bara lust att skrika, KÄFTEN! så fort någon antyder igenkänning.

Som idag.

Valborgsmässoafton.

En hednisk gammal högtid som numera handlar om en hög ris som brinner upp på ett ögonblick och runt den skall det ockras pengar till lokala föreningar. Jag tog Miniknatarna på det mest lokala av detta hemska evenemang och upplevde något värre än en Systembolagskö dagen före midsommarafton. En annan överskattad sammankomst förövrigt.

Först skulle Miniknatarna utfodras så det fick bli korvkön. 15 minuter tog det innan dom fick varsin söndergrillad cancerslang. Innan korven köptes hade jag dessutom lovat Miniknatarna en rejäl sockerchock. Högtid som det är. Sockervadd. Burr! Så vi ställde oss i den kön. Medans brasan brann ner bakom min rygg och skymning blev till natt stod jag kvar i kön. 80 minuter. I textform blir det en timme och på det tjugo minuter innan Miniknatarna fick sitt kletiga socker på pinne. Jo tack. Så mysigt man kan ha det tillsammans.

På väg till bilen mötte jag någon som såg ut att börja hälsa.

KÄFTEN! skrek jag för att förekomma.

När jag kom hem korkade jag upp en oöppnad Caol Isla.

Och där är vi nu.

Putt Putt Putt Putt Pytt

Jag hörde att Thierry käkade två portioner pyttipanna INNAN dagens segerlopp. Sann historia. Om jag inte hittat på den själv men det kan jag väl aldrig tro. Möjligen var det två portioner EFTER dagens segerlopp. Äsch! Jag minns inte vad jag hörde eller av vem. Jag blandar ihop saker och ting så mycket nu för tiden. Skit i det nu.

Efter en jäkla massa helger med trötta varmkorvar och hamburgare där brödet allt oftare än aldrig är så torrt att man får torrsprickor på händerna så bjöds det i dag på lite hederlig bukfylla. Pyttipanna som stektes på plats satt fint för oss som fick plastsmak i mun av det där jävla duschskynket. Det kanske bara var jag när man tänker efter. Men pytten gjorde mig inte putt.

Fan!

Jag var ju på väg med gnäll men skulle ändå avsluta positivt av någon jäkla anledning.

Jag orkar inte ens gnälla

Det här med Silva League. Jag vet inte vad jag ska tycka. Om folk. Löparna gnällde på att det var risigt och Forsberg gnällde på dom tider han inte fick mer än dom tider han fick och vissa gillade inte kallvatten medans andra bara ogillade. Jag vet inte vad dom gnäller över egentligen. Jag är övertygad om att allt det där dom gnällde över var alldeles fantastiskt.

Själv stod jag 2 dagar i snålblåst stirrandes rätt in i ett duschskynke med oljudet från vattenpumpen i öronen. Vilket i sig kunde varit roligt om plasten haft ett sånt där skönt 80-tals häng och man sett rätt in men nu var det sträckt och korrekt så jag såg ingen hud alls. Otur.

Men inte gnäller jag för det.

Vilket är olycksbådande. Jag har blivit så blasé att jag inte ens ids gnälla längre. Nu får jag ta och skärpa till mig. Inte fan vill man börja vakna upp lycklig helt plötsligt.

Hela kostcirkeln

Har haft en fantastisk kostcirkeldag. Började med en torr ost/skinkfralla från sju-elva som sett bätte sekel.(Elva - Nutishumor på Fläskberget) Halva frallan efterskänktes till nämnda Elva. Till lunch. Sveriges fattigaste sallad inköpt på ICA. Ytterst grovt bruten isbergssallad, åtta trötta räkor, sönderkokt pasta och en (1) körsbärstomat. På det en dressing som var flyktigare än vattnet i en vårbäck. Smakade inte mer än en sämre sprintdistans i spöregn. Till kvällsmat blev det två stycken Leksandsknäcke med ost. Gott så klart men meh... Den knastrande middagen sköljdes ner med två glas champagne och en stänkare finwhiskey. Jobbar man sju dagar i veckan får man improvisera fram något som kallas liv. Morgondagens träning, attackpromenad/löpning, är framskjuten på obestämd evighet. En lång tid vad det verkar. Tills dess. Knäböjningar, glada tillrop och sockerfall. Mums!

Fläskbergsskogarna 06:45

200 gram tragikomik

*ställer klockan på 06:00*

Imorgon blir det åka av. Ska testa ett par La Sportiva Vertical K. Dom väger 200 gram. En av skorna i alla fall. Har gått i dom hela dagen och inte känt mig så här lätt i steget sedan 1992. I gryningen ska jag låta skorna smeka morgondaggen på bergshällar inte alls långt från Fläskberget. Förmodligen kommer dom kroniskt inflammerade knäna och mina slappa gubbvader skrika ut sin ångest. Det kan dom gott ha. Fördelen med att jobba Putik är att man får nya roliga pryttlar. Min ratio nya skor kontra träningspass ligger snart på 1:1. Tragiskt men kul på samma gång. Litegrann som mitt liv i största allmänhet faktist. Jag brukar gråta mig till sömns och vakna skrattande. Eller var det tvärtom?

Blöta gräsmattor är tufft

Salomon Trail Tour. Tuffa terränglopp runt om i Sverige. I helgen kördes en deltävling ute på Djurgården. Spring Cross. Jag vet inte om man kan kalla Djurgården för terräng. Urban park möjligen. Mest handlar det om grusade gångvägar kantade av träd. Två spridda och en i klunga. Tufft. Tydligen var det några gräsmattor som var blöta och en stig som var lerig. Tufft. Jag hade ju själv tänkt vara med. Bara för att. Jag kontaktade arrangörerna och frågade om dom hade någon gästlista. Man vill ju inte starta bland byket. Dom svarade inte ens på mitt mail. Jag är inte bitter. Här försöker man göra comeback och springa för första gången sedan 25manna förra året men dom meriterna dög tydligen inte. Jag tar nya tag. Jag tror på omvänd toppning den här säsongen. Fler tävlingar. Mindre träning. Ration tävling vs träning bör ligga på 1:1. Snart dags för tävlingspremiär i alla fall. Träningen får vänta.

Det var långa köer till start

Jag läste någonstans att dom i Tyskland, på 40-talet, introducerade några nya discipliner inom orienteringssporten.

Undrar om utövarna fick mersmak?

Näee...

Jag stänger dörren efter mig när jag går.

Friskluft

När jag gick från garaget ikväll så drog jag några djupa andetag och njöt av friskluften. (uppenbarligen har jag snöat in på friskluft den sista tiden) Jag måste vara ute mera på dagarna tänkte jag. Vilket just idag var en konstig tanke då jag varit ute med Putiken i 6-7 timmar. Tydligen räknas inte den friskluften. Eller så var det syrefattigt på TC. Jag såg LP på TC. Det kanske var hans lungkapacitet som drog ner syrenivån. Nu när jag tänker efter så kippade folk efter luft rätt mycket där ute. Folk kanske bara är dåligt tränade. Som jag alltså. Tragiskt.

Tortyr i sin hemskaste form

Idag var den almbulerande Putiken på rymmen igen. Eller igen och igen. Efter förra helgens vinterfadäs var vi på banan. Eller nere i ett grustag för att vara exakt. Det var rena tortyren. TORTYR! HÖR NI DET! Vi stod förvisso fint placerade på TC men 50 meter framför våra näsor smög en vacker skogskant ner och visade upp både undersköna bergshällar, gles barrskog och solsken. Sicket helvete. Gråten stockade sig i halsen på mig ju längre dagen led. Och som jag led. Dessutom var det en varvningskontroll placerad, för dom där seniorerna, precis där jag toksuktade med mina blöta ögon. Dom sprang väl lika fort som AspLövet rörde sig på en vilodag på den tiden det begav sig. Det kanske är den farten dom håller nuförtiden. Vad vet jag. Det var i alla fall rena tortyren. TORTYR! HÖR NI DET!

När jag kom hem hörde jag en röst i mitt huvud.

"Vad sägs om en öl på det här?"

Märkligt det där med röster i huvudet.

Hur går det?

 
I morse stod jag framför spegeln och frågade ut mig själv. Framför spegeln men ändå inte förstås. Jag blundar numera för min egen spegelbild. Det finns ingen anledning att må sämre än man redan gör. I alla fall. Hur går det? Det var det jag frågade mig själv alltså. Det borde väl du veta svarade jag. Uppenbarligen vet jag inte självklara saker om mig själv längre. Som hur det går. Eller varför det inte går. Fast nu går det lite i alla fall. Så mycket vet jag. Jag går rätt mycket numera. Fördelen med att ha skaffat en ny träningskamrat. Vi har inte börjat attackpromenera ännu och lättare lufs ligger inte på världskartan. Men gå går. Har även upptäckt friskluft igen. Friskluft är bra skit. Man undrar hur länge det dröjer innan friskluft dopingklassas. Hur som helst. Jag tröttnade ganska snabbt på att fråga ut mig själv. Sen gick jag. Det går bra nu.
 

Mycket nerver på första

 
Jag har grävt ner mig i vårens kavlekartor på nätet och sprungit alla tänkbara sträckor. I teorin. Det har gått bra för mig. Bortsett från alla dessa startsträckor. Det är alltid lite extra anspänning att starta på kavlarna. Man måste var på tå och det är inte bra för nerverna. Inte för gubbvaderna heller. Jag har försökt att avdramatisera startsträckorna, i teorin, genom att inbilla mig att alla konkurrenter är nakna. Allt för att nervositeten ska släppa. Det gick inte alls. Jag blev inte mindre nervös och på det fick jag stånd. Sen svimmade jag.
 

Veckans Öl

 
Har haft svårt för mörka öl den sista tiden. Fördruckit mig på såna. Därför blir en Ljus Stor Stor Stark från Barcelona veckans öl. Jag har fortfarande lite kvar av den hemma i kylskåpet. Så stor var den. Jag tar fram den ibland och klunkar i mig glupskt. Sen ställer jag tillbaks den. Räcker nog en bra bit in på vårkanten.

Nästa vecka ska jag dricka öl i plastflaska. Det är lätt att dricka såna. Lätt. Fattar ni? Hahahaha!!

Naturkorea

 
Det är väldigt snällt av orienteringsrörelsen att ha tävlingsstopp när naturen vill leka av sig. Vi följer snällt naturens cykler och tävlar när det passar oss båda. I teorin. I verkligheten så skiter naturen fullständigt i cykler. Naturen är litegrann som Nordkorea. Oberäknelig. Uppkäftig. Och inte så lite galen. Det är inte kul men aldrig tråkigt.

Hörde jag lite tjäderspel där borta?

7 minuter kvar.

 
Inget inställt, kallt och jävligt som inte har något gott med sig. Helt plötsligt befinner jag mig ensam hemma i skrubben med torra fötter och kan följa Silva League på nätet med gps-tracking. Mums! Ingen whiskey dock. Aldrig före 12.00 på dagen är mitt motto. Äsch. Det där hittade jag på. *kom precis på att Jukolaresor inte alls följer det mottot*

Nåja.

7 minuter kvar.
 

Rånäshelg

 
Hörde jag Rånäshelg?

Så mycket för att celldela sig själv och Putiken. Rånäshelgen bjuder på sedvanlig atmosfär. Eftersom Stockholm stad har avpolletterat sina snöplogare för säsongen så åker jag hem och suger på en whiskey istället. Nej just det. Om det vore så väl. Ena Miniknataren har fotbollsturnering så istället för att frysa på en åker i Uppland kommer jag stå och frysa på en fotbollsplan i Norrviken. Hörde jag ur snödrivan in i snögloppet? Det finns inga genvägar till det miserabla livet. Fråga mig om du inte vill ha svar på det.

Nåja. Jag gick ju upp nästan innan jag gick och la mig i alla fall.
 

Insikt

 
Har haft flera TEC-löpare i Putiken den här veckan. Populärt att köpa har varit Sportslick och Salstick. Bra grejor om man ska gneta 100 miles. 160 km. I ett svep. Ungefär lika många kilometrar på ett dygn som AspLövet fått ihop dom senast 10 åren.

Den insikten har gjort mig lite ledsen.

Den insikten har gjort mig mycket ledsen.
 

Jobbe?

 
Det här gör jag inte om. Celldelar mig själv. Av någon outgrundlig anledning har två mycket nära distrikt beslutat sig för att arrangera dubbeltävling samma helg. Dom vägrar prata med varandra tydligen. Bägge förlorar och AspLövet springer åt två håll samtidigt. Försöker dela upp Putiken i två lika stora delar och bara det är ju jobbigt. Jag beslutar mig för att skicka våtsockor norröver och shortsen söderut. Varför undrar jag själv. Dom däringa 08:orna gillar sprint så dom kommer nog förköpa sig på klädesplagg där man visar hud. Våtsockor går hem i Lunsen. Heja Norrland. Ikväll går jag inte hem i vanlig sen tid utan senare än vanligt. Hem för att sova. Så mycket för liv.

Jag är sjukt sugen på att sitta i en skog vid en sjö på en veranda smuttandes på en finwhiskey. Men det är få förunnat. Jag vet dock en som gör det. Han sitter i en skog vid en sjö på en veranda smuttandes på en finwhiskey. Om ni stöter på honom, legenden Letro-Lennart, där ute kan ni hälsa från AspLövet. Sånt här är ju vardagsmat för honom så han stressar inte upp sig. Säg att på Fläskberget finns det varken sjökant eller bastu och att han borde skämmas. Skämmas på ett bra sätt. Nu ska jag räkna pannband och sortera skor. Ni andra kan se någon usel dokusåpa så länge. Själv ska jag försöka gå och lägga mig innan jag ska gå upp. Lite Jukolastyle alltså. Skål. In my dreams.
 

Kort Påskresumé

 
Sjuk som ett ägg. HAHAHA. Fattar ni? Ägg. Som i Påskägg. HAHAHA. Förmodligen har jag feber också. Skrattar åt allt. Egen diagnos. I går stod jag på en grusplan med Putiken i 6 timmar och frös mig själv tillbaka till mina innersta mardrömsvintrar. När jag kom hem drack jag en kall öl. Den värmde lite i alla fall. Idag har jag bara varit sjuk. Som ett ägg. Hur nu fan det går till. Imorgon ska jag stå på en ny plats och frysa mig själv tillbaka till mina innersta mardrömsvintrar. Nåja. Imorgon är det "Möte med den uppståndne" om vi skall prata i religiösa termer. Det är jag som är den "uppståndne" tror jag. Men samtidigt är jag ju sjuk. Som ett ägg. Kanske är det så enkelt att man är en jävla kyckling. Ni ser. Sicket jävla påskliv man lever.
 

Undici

 
Här har ni henne. D21:an som kommer smula sönder AspLövets gubbvader som ett par söndertorkade gummisnoddar. Vi har henne på prov en vecka innan vi tar beslut om vi blir fostervärdar eller inte. Det slutar väl med att jag sitter på en stol i mitt supporterkärr och hon springer åttor runt mig.

Nåja. Lite frisk luft kanske är bra så att jag inte torkar fast i skrubben.

 

AspLeaf Collection

 
AspLövets första design i den kommande katastrofkollektionen är på plats i Putiken. Jag började smått med en enkel funktionströja med stilrent tryck på bröstet.

Texten gör sig kanske mer läsbar på fyllan.

Det är så jag jobbar i mitt artisteri.

Det börjar fukta till sig i skrevet

 
Om två dagar levereras en ny träningskamrat till residenset. Bara på prov men om allt faller väl ut mera permanent. Med lite tur det som blöter upp livet. Tvåstrecksmossen AspLövet har fått torrsprickor. Men nu. Påtvingade kvällsturer i slakmota och tidiga gryningssträckor där man kan kasta lampan vid rundradion. Jag har redan börjar varva upp. I kväll en kort tur på terrassen med en tvåfingrars Caol Isla i handen. På det. Ett par knäböjningar och lite fläskbergsskakningar i midjan. Det blir nog bra det här. Kanske redan dags att anmäla sig till kavlebanken på Jukola.

Finnes: Överviktig föredetting med gott öl och orienteringssinne.

Önskas: En lång sträcka i överförfriskat kompislag.
 

Benskydd är på väg tillbaka

 
Putikens hovleverantör LP har skänkt ett par benskydd från Silva. Oanvända i orginalförpackning. Jo jag tackar. Dessa rariteter kommer spikas upp i Putiken på någon oanvänd väggyta. Vilket det i och för sig inte finns gott om. Man undrar ju lite hur LP´s garderob med träningsattiraljer ser ut. Kanske läge för att öppna ett museum på Domarstigen snart? Där skall man även kunna bläddra i LP´s kartpärmar. Folk kommer vallfärda från rikets alla hörn tror jag. Det blir nog till att bygga ut avfarterna från E18 vid Barkarby om folk skall ha plats både till IKEA och LP.

Putiken on the road

 
Idag började vårsäsongen för den ambulerand Putiken. Allt var som vanligt. Man försöker vara snäll men det går sisådär. Jag påpekade för en kund som provade ett par svarta VJ Bold att dom matchade kundens håriga ben på ett väldigt vackert sätt. Hon blev inte alls glad. När vi åkte därifrån hade det börjat snöa. Förmodligen på grund av något Jag gjort.
 

Lite mer för samma peng

 
Tydligen är H21-banan på kvällens Grymnatta 14 km. Något som inte direkt framkom i inbjudan. En glad överraskning alltså. Jag är i alla fall avundsjuk på dom som får springa. Det borde vara mera sånt i livet. Lite mer av allt. Ungefär som att gå ut för att ta en öl och sen vakna upp på pendeltågets slutstation och inse att det var sista tåget. Långpromenad på fyllan är få förunnat. Det är dom nätterna man minns. Eller inte minns så bra i just detta fall. Men ändå. Heja banläggaren.
 

Jag är nog rätt usel ändå

 
Ikväll arrangeras Grymnatta bara ett par tjejkast från Fläskberget. Fast jag har ingenting med årets tävling att göra. Ingenting. Jag är en usel klubbmedlem. Usel. Inget nytt under den AspLövska solen alltså. Vilken sol förresten? Nåja. Jag ska i alla fall förbi Grymnatta på ett blixtbesök. Har en riktig hardcore-leverans att göra. Tre par randiga orienteringsstrumpor samt ett par pannband skall överlämnas personligen till två kunder. Så jobbar Putiken tydligen. Sen ska jag gå hem till skrubben och bli besviken över att det inte finns liverapportering och gps-tracking från Grymnatta. Hur svårt kan det vara?
 

Du där!

 
Man glömmer fort bort hur det känns att packa ner Putiken i kartonger. En jobbig höst minns ingen. Jag hade i alla fall förträngt. Någonstans borde orienteringsutövarna alltid handla i Putik. Men kanske ändå inte. Fan vet. Bortskämda är vi. Eller ni förstås. Jag har inget mer er att göra längre. Surt. Jag vill också gå upp lagom tidigt och bara behöva oroa mig för att hinna till start. Men ni. Allt serverat på silverfat med guldkant. Sen gnälls det om priser och utbud. Såna är ni. Ändå älskar jag er alla. Kunder. Man vill både ha och mista er. Skrikandes sparka er i veka livet samtidigt som man hånglar upp er. Ja, bara vissa förstås. Hånglandet alltså. På söndag går jag upp okristligt (i ateistisk mening) tidigt för er skull. Ett litet tack kan vara på sin plats. Jag gör inte det här för min skull. Jag gör det för er jävlar.
 

MAD 8/1977 (Del 4)

MAD 8/1977 (Del 3)

MAD 8/1977 (Del 2)

MAD 8/1977 (Del 1)

Usel är början till Bäst

 
Det tog bara tre MTB-turer på säsongen 2012 så var man i världsmästarform. Premiärturen i tordags var all-time-usel tidsmässigt medans jag idag satte rekord. Sån är jag tydligen. Likt en rostig Puch Dakota från 1966 som stått bortglömd i ett vedlider behöver man bara blåsa bort rosten ur rören så rullar man som förr. Idag behövde jag inte ens choka för att lämna Fläskberget bakom mig. Tyvärr följde fläsket med.
 

Måndagsnostalgi

 
Tidning: MAD 8/1977
Kvalitet: Mint Condition
Ägare: AspLövet

Avundsjuka är klädsamt i detta fall.

 
Alla som kan lokalisera kartan utan att googla Gävsjö får guldstjärna. Ledtråd kan vara partiet mellan Alfred E. Neumans ben.
 

Kalla tår och en spegel som lever farligt

 
Idag springer en massa oförtjänta Måsenstafetten. Det gjorde jag också. För ett par decennier sedan. I år fick jag leka med mig själv som vanligt. Satte mig på MTB´n och torsdagens premiärcykling satt som ett fett liggsår i bäckenet. Lika skönt som det låter. Det var kallt och blåsigt och tårna domnade bort fortare än man hinner bokstavera skoöverdrag. Såna måste jag köpa. Pengar löser allt utom en trasig kropp, trötta ben, en bitter själ och att få springa Måsenstafetten.

När jag sen skulle duscha råkade jag se mig själv i spegeln. Jag blir lika modfälld varje gång det händer. 7 års olycka ter sig som ett paradis i sammanhanget.

DET ÄR TROTS ALLT DETTA EN BRA DAG!

Det är bra dag.
 

AspLövet lämnar skrubben (tillfälligt)...

 
...och upptäcker att gräset faktist är grönare på andra sidan.

Nästa vinter är det jag som emigrerar.
 

Kartkomplettering

 
Ibland får jag små förnimmelser eller bara en svagt pirrande i ena gubbvaden som minner om svunna tider. Som idag.

Kartkomplettering.

Finns det fortfarande kartkomplettering ute på tävlingarna i dessa digitala tider där kartan revideras och trycks på tävlingsdagens morgon?

Jag minns min barndoms tävlingar där man trängdes med andra runt en uppsatt karta vid startplatsen för att se vilka saker som hänt i terrängen sedan kartan offsettrycktes 10 år tidigare. Det var nya hyggen, drivningsvägar som dykt upp, stigar som försvunnit, ett grönområde som inte var grönt längre och ett par stenar som inte fanns i verkligheten. Man memorerade och glömde lika fort.

Dom har det för bra numera dom där orienterarna. Serveras nyreviderade kartor och varmvatten i duschen.
 

Fredagsnostalgi

 

(Dessa rariteter har skänkts till Putiken av C.Nordström)

 

Tänk om man kunde köpa nya ben.

 
Färdigshoppad för dagen. Ny cykeldator. Ny hjälm (med en Lupine Piko monterad på toppen). Pengar löser allt utom en trasig kropp, trötta ben, en bitter själ och att få Runoway tillbaka.

Nu ska jag bara orka cykla hem också.

 

Till Mamma

 
Någon glömde bort att berätta om en vår som dykt upp. Jag måste ta ett allvarligt samtal med mig själv någon dag. Där var han igen. Någon. Idiot.

Beslöt mig i alla fall för att cykla in till Putiken. Det började skakigt. Jag vill bara säga till dom odrägliga snorungar som snodde min cykeldator och vattenflaska från min MTB som stod inlåst i portens cykelförråd att jag vet vilka ni är och ni finns numera på min lista. Min Earl-lista. Fast tvärtom. Tillbakakaks-Karma. Sen när jag skulle cykla iväg så gick hjälmen sönder. Jag såg ut som en överviktig Jan Ullrich som fått snedtändning. Snygg. På det. Trött. Det tog 25 minuter längre än brukligt. Det finns inga förskönande fakta bakom det. Inga alls.

DET VAR TROTS DETTA EN BRA DAG!

Bara så att du vet Mamma.

Det var en bra dag.
 

Undrar om lite Ipren skulle hjälpa?

 
2011 har till fullo varit ett svajigt år. Till bredden fyllt av sökande och krökande onyttigheter. Inget har åstadkommits på en rad inställda försök. Föga förvånande. Kanske just därför ser 2012 lika tomt ut som barnpassningen på en Luffarliga en regning decemberonsdag. Normalt brukar jag ha planer inför kommande år. Storlagna visioner. Ideér. Drömmar. Utopier som jag vet inte kommer uppfyllas. Men just nu är det tvärtomt. I skallen. I benen. Jag är resignerad. Jag söker apatiskt efter något. Vad som helst.

Tills jag ser något som kan få mig på benen igen så stänger jag ner.

Lev väl, borde jag kanske säga till mig själv.

Men jag orkar inte ens det.
 

Träd är väldigt distinkta trots att dom aldrig får vara med på kartan

En dag efter en dag men före en annan dag

 
Jag kan inte nog påpeka hur fantastiskt det är med höstlika vintrar till skillnad mot dom senaste årens märgknäckande hemskheter som fått en att fundera på både självmord och emigration. Vattensjuka kärr är dessutom så vackert att man får simhud mellan tårna bara man tittar på dom.

Dagens sportresultat

 
AspLövet - Julgranen 1-2
Den är på plats men det kändes som en förlust.

AspLövet - Tvätt 0-2
Två nya maskiner idag. Grannjäveln log i trappuppgången när vi möttes.

AspLövet - Systembolaget 0-3
Gick förbi 3 st på lunchen men gick inte in i en enda.

AspLövet - Telenor 1-0
Förhandlade ner mitt telefonabonnemang från 600kr/mån till 199 kr/mån.

AspLövet - Våtsockor 0-9
Så många sålde Putiken idag. Själv springer jag inte i sånt trams. Borde kanske vara en seger?

AspLövet - Julklappar 1-18
Det är dyrt att ha Miniknatare. Köpte en til mig själv idag. Osäker på min värdighet.

AspLövet - Träning 1-1
Tränade inte men pratade med en av Sveriges bästa Ultralöpare.

En rätt bra dag även om man är fast förankrad i dom nedre regionerna av tabellen.
 

Dagens I-landsproblem med skogsanknytning

 
Kan någon säga till dom där Danskarna som odlar alla jävla granar att deras fattigmansträd har för stor jävla stam nertill för att passa i en hederlig svensk julgransfot. Jag valde den med ynkligast stam (på köpet fick jag en spretig stackare som redan barrat klart) för att få ner den i vår högst normala fot men inte fan passar den. Jag betalar inte 250 spänn för att behöva stå och hugga till fanskapet på terrassen. Om man kan genmanipulera fram växter och frukt som beter sig bäst fan man vill borde väl något så enkelt som en gran inte vara så svårt.

Nästa år köper jag en plastgran.

Eller dricker mer vid granoperationen.

Ännu bättre. Plastgran och mer dricka. Genialiskt. Jag har fan själv alla barr på trädet som det verkar.
 

Julstämningen i Putiken är hård

En hårt planerad helg till ända

 
Hade fina planer för helgen. Som vanligt.

Lördagsplan:
Träna. Långt. Bli trött. Sen spela tv-spel. Tills jag inte orkar mer. Sen spela lite till. På det. Smutta på en whiskeykork. Kanske till och med ta en tugga av nämnda kork.

Utfall Lördag:
Regn och motvind. Ingen träning. Om jag varit Per Elofsson kunde jag kallat mig själv ynkrygg. Hade fullt upp hela dagen med Miniknatare och tvätt. All denna jävla tvätt. Börjar misstänka att grannarna smyger in sin tvätt. På det. Noll minuter tv-spel. Somnade tidigt i fåtöljen och vaknade vid mindnatt stel i ryggen och med lite gubbdregel på hakan. Tittade på sängen men orkade inte hasa mig dit. Somnade om.

Söndagsplan:
Träna. Långt. Bli trött. På det. Sjunka ner i soffan och titta på sport hela jävla resten av dagen. Lägga en kall ölburk i kalsongerna. Känna sig manlig alltså. Både kall och hård. Fast på fel sätt. Om man nu bryr sig om såna petitesser.

Utfall Söndag:
Snöfall och motvind. Ingen träning. Oklart varför. Men ändå inte. Vallade Miniknatarna fyra varv runt kommunen. Ännu ett jävla barnkalas. Skoinköp för hundraelfte gången det här året till dom små liven. Träning för Miniknatarna. Dom lyckliga jävlarna. Och sen ett varv bara för att. Körde mera tvätt hemma. Vad Fan!? Har grannarna varit här igen? Ingen öl i kylen. Kände mig febervarm och slak. Gav upp.

På min gravsten skall det stå:

"Det var lika bra. Han gjorde ändå aldrig som han tänkt"
 

Sprintorientering på rätt sätt

 
Tänk det här konceptet.

Men på Sprintorientering.

Då skulle jag rösta på IOF


 

Från en nattsvart skog

En ren karta är en vacker karta

 
I decemberfuktigt mörker som skulle fått sprintorienterare att ropa efter mamma så arrangerade jag en Nattcup för klubbens lite hårdare löpare. Själva banan var väl inget att skryta om. Ungefär som färdiglagad mat från Findus. Lasagne eller möjligen lövbiff med klyftpotatis och persiljesmör. Inte mer. Inte mindre. Det enda utöver det vardagliga var att jag tagit bort alla stigar från kartan, en del hyggen, några kraftledningar, det mest grönrastret samt ytterkanterna som putsats till. Inte för att göra det svårare utan för att göra kartan mer estetiskt tilltalande.

Det var så det var ikväll. Bara yta. Ingenting annat.

Slår man in den där eller?

 
Ett hemligt tips har kommit in. Som ni ser på bilden har min julklapp hittas. Fru AspLövets överraskning är avslöjad. Verkar vara en rätt duglig present. Är lite osäker på hur den för sig på en lerig åker när det nalkas Rånäskavlen men man lär inte behöva åka för tidigt till tävlingarna med den här tingesten.

Nu tänker man kanske, hur ska AspLövet matcha den här julklappen? Inga problem. Fru AspLövet får ett köksförkläde och ett par handklovar. Hur det skall nyttjas får ni tolka själva.

I en skog en bit bort

 
Har inte druckit en droppe alkohol på 3 veckor. Har varit sjuk i 3 veckor. En tillfällighet? Tror inte det va. Beslöt mig i helgen för att få bort all skit ur kroppen. Sprang 70 minuter på lördagen och tog sen en rejäl 2 timmars attacklufs idag. Mår bättre. Alltså är dagens tes att alkoholister och vältränade är samhällets friskaste individer. Vetenskapligt besvisat av en mycket medelsvensk gubbe.

Idag hängde jag ut reflexstavar till en Nattcup kommande vecka. Stötte på jägare i skogen som sköt på allt som rörde sig. Jag påepekade för gubben närmast mig att, "mig stör det inte så skjut på ni". Jag blev inte skadeskjuten. Besviken. Jag fotade lite vackrare partier av skogen under turen. Inte för att det spelar någon roll för dom tävlande då det förhoppningsvis kommer vara tvärmörkt på torsdag kväll. Och spöregn kanske? Jo jag tackar jag.

O-Meme

O-Meme

O-Meme