Snygga ben är få förunnat

 
En sak som jag verkligen saknat med orienteringen. Manliga ben. Enda chansen att få lite attityd på mina ynkliga ben har alltid varit att springa in lite skapliga sårskador. Det är en styrka som få har. Det sitter i ryggraden och bara på ett lopp fick jag med mig lite finare minnen. Ärren på ärren byggs på. Gamla blodsminnen väcks till liv. Nu törs jag bära kortbyxor några dagar den här sommaren också.

Bilder från Mastloppsskogen

Mastloppet

 
Ibland är det enkla det bästa. Mastloppet bjöd varken på dusch, arenatänk, hamburgeri eller 185 olika tävlingsklasser. Det var anmälan på plats, 8 olika banor, fri starttid under generösa 6 timmar och ett enkelt TC på en skogsväg bredvid en trollskog som var mjuk och skön att sitta i. Det dom fokuserade på var terrängen och det tävlingstekniska. Det som verkligen betyder något. Det är skönt att få komma tillbaka till grunden av själva sporten.

Jag ger Mastloppet 5 feta 3G-mastar i betyg. Med full täckning.

Jag kommer tillbaka om kroppen är med mig.

Fyllekörning

Jäklar vilken fyllekörning jag genomförde idag. Var en fara både för mig själv och mötande. Fick för mig att jag skulle testa mina nya löpar/läsglasögon och hade passande nog hittat en trevlig liten sommartävling som bjöd in till finskog. Ganska snart insåg jag att det inte alls gick att föra blicken som vanligt. Så fort jag tittade ner mot marken under löpning hamnade blicken på läsrutan och jag kände mig som ett fyllo i skogen. Tittade upp och vinglade till. Och så fortsatte det hela ända tills jag gav upp och stoppade undan glasögonen. Då hade jag nästan börjat må illa. Test 1 blev alltså ett misslyckande. Frågan är om det går att nöta in ett synbeteende eller om jag bara inte är kapabel att använda dom.

I alla fall gjorde jag ett besök på Hellas tävling Mastloppet. Jag valde den långa banan för att få bli trött. Och trött blev jag. Alldeles för tidigt. Det förringade dock inte upplevelsen. Terrängen var fantastisk och både karta och bana höll bra klass. Nu blev första delen av banan lite konstig då jag dels kämpade med glasögonen vilket påverkade både löpning och orientering samt skalan på kartan som var 1:7500. Vid den 6:e kontrollen plockade jag av brillorna och efter det stämde både löpning och orienteringen bättre. Ja förutom att jag började tröttna redan vid 8:an. Terrängen var nämligen inte bara fin utan även jobbig. Dom platta hängmyrarna skulle man undvika till skillnad mot Tromsö där det var racermyrar. Det som från början var Gubblufs byttes ut mot Gubbstapplande.

Orienteringen gick OK ända fram till min nya blotta. Nästsista. Det komiska är att jag vid den 16:e kontrollen tänkte på just detta men väl uppe på höjden in mot 17:e såg bara mina trötta ögon en lång brant längre bort så dit stapplade jag. Helt i onödan. Sån är jag tydligen. Lyckade krypa under 10min/km med 78,44 på banan som var 8,2 km. Bommade kanske 2 minuter och på det fotade jag bort ytterligare 2 min. Bättre är jag alltså inte i dagsläget. Tyvärr blir jag inte ens själv upprörd över denna sanning. Jag har tydligen gett upp.

Krona per timme

 
Vallade Miniknatarna på Gröna Lund idag. Förutom Insane som var insane var det en insane upplevelse. Köer, köer och köer. Blundade och längtade mig bort till en glesbefolkad Älgdrevssluttning i en kommun inte alls nära något alls. Hela Grönkalaset gick dessutom loss på 1500 spänn. Vilket kan jämföras med en sisådär 10 plattor Koff på en Jukolaresa. Jag lägger inga värderingar i den jämförelsen. Men ändå. 10 plattor Lappin Kulta. Det hade ju gett mer än 6 timmars nöje som dom här pengarna räckte till idag. För AspLövet i alla fall. Nästa gång hyr jag en film till Miniknatarna.
 

Lite extra

 
Idag cyklade jag 55 km på MTB´n. Ursprungsplanen för dagen var 50 km men min nya livsfilosofi är att alltid göra lite extra. Lite extra för att kompensera alla dom träningspass som aldrig blir av. Med andra ord är det ungefär som när jag dricker alkohol. Jag dricker alltid lite extra som kompensation för dom dagar jag inte dricker. Man vill ha ett bra snitt i livet. Den som har högst snitt när man dör, dör i och för sig också men man kanske hade lite roligare på vägen. Detta är dock något högst ovetenskapligt som jag inte har lagt ner extra tankemöda på. Vilket går tvärt emot min nya livsfilosofi. Men det är bara för att jag vill ha en bra snitt. Nu har jag dessutom tappat bort mig själv i resonemanget så jag gör inget extra av det här.
 

Semesterkunskap

 
Visste ni att det bränner i näsan om man dricker mycket whiskey utan att ha ätit ordentligt på hela dagen. Att lyssna på fyra (dom verkar föröka sig) Miniknatare, som verkar ha ADHD, instängda i en lägenhet under ett flertal timmar framkallar självmordstankar. Dessutom kostar det 300 kronor att parkera korrekt men råka ut för en bonuskåt parkeringsvakt. På det så skippade jag det planerade träningspasset. Och detta var ändå bara idag. Som har varit en bra semesterdag. Imorgon kan det bli sämre.
 

Mountainbike eller mes-cykling?

 
Jag gillar ju tekniska partier när jag kör mountainbike men i ärlighetens namn så är det kanske inte "mountainbike" jag håller på med utan mer någon sorts fattigmans blandcykling. Tragiskt. Vet inte varför jag kom att tänka på det här men förmodligen är mitt undermedvetna på krigsstigen mot mig själv. Jag tycker inte om honom. Ikväll heller.
 

Semesterdekadens

 
14 dagar i rad med alkoholintag. Hörde jag en golfklappning?
 

Allt förfaller

 
Efter synkatastrofen i Norge har jag skaffat mig ett par såna där gubbglasögon. Om än i sportig modell. Nu är det i och för sig så att om jag skall följa den inslagna tidslinjen vad gäller tävlingar så blir det först 2019 dom kommer till användning men jag får väl torrköra dom på terrassen tills dess.

Konstaterar gör jag dock att man ser kartbilden med dom. Om jag ändå hade haft dom i Norge vid nästsista kontrollen.

Det är en dag imorgon också

 
135 minuter på MTB´n i stekande värme. Jag var stark uppför, fräsch utför och pigg på dom tekniska partierna. Däremellan var jag bara snabb. Ovanlig känsla. Utan frukost dessutom. Efter träningen fyllde jag på med en Gainomax och lite senare en varm korv med bröd. På det. Några öl. Och. Några öl. Behöver man mer en lördag? Nu sova. Det är en dag imorgon också.
 

Semesterlufs

 
Det där med gubblufs funkar hemma på Fläskberget också. Gubblufsade 45 minuter på skogsstigar idag. Jag var sjukt starkt i uppförsbackarn, saknade hängmyrarna, insåg att det finns jäkligt vacker skog hemma också, erkänner att mina X-talon 240 funkar lite bättre på svenska skogsstigar än i Tromsöterräng, svettades floder och fick tjuvnyp i baklåren redan efter 30 minuter. Nu sitter jag och eftersvettas och räknar på hur många öl jag är värd.
 

AspLövet tipsar om Tromsö. Del 12 av 45

 

Om ni tänker ta den guidade turen på Ølhallen i Tromsø. Tänk om.

"Guiden tar Dere med på en tur som starter i vårt microbryggeri og ender deretter i de gamle ølkjellere fra 1877. Vi gir Dere en grundig informasjon om Macks utvikling siden 1877 og frem til i dag"

Vi fick en pojkspoling från Stockholm till guide och det enda vi fick se av microbryggeriet var deras returhantering av plastflaskor. Läskplastflaskor märk väl. Han mumlade lite om Mack´s ölsorter och visade alla olika burkar/flaskor bakom en glasmonter. Sen var det inte mer om det. En fantastisk turistfälla inte alls värd 200 SEK. Ølhallen stängde dessutom 18,00. Är detta fenomen något som levt kvar sedan 1877 så faller hela konceptet om att det var hårdare tider förr. Man kan säga att Mackbryggeriet var så långt man kan komma från Rock´n roll.
 

Baksmälla

 
Upp som en pannkaka och ner som en sommartrött kasslerbit. Jävlar vilken baksmälla jag haft efter Midnattsgaloppen. En mental baksmälla alltså. Från ytterligheternas orientering hem till ekorrhjulet. Kommer mig inte för att göra någonting. Tittar ut genom fönstret hemma och hoppas på någon fjällsida inbädddad i moln men ser bara några gamla svenska granar som bäddar in Fläskberget och dess urvattnade snittsvenskar. Dessutom har det hypokondriska sjukdomstillståndet jag hade före Tromsöresan kommit tillbaka. På resan kände jag mig nästan helt frisk. Jag kanske är allergisk mot vardagstillstånd. Suck.

Inser att om möjligheten gavs vore det perfekta livet för mig att vara en ambulerande kepslöpare. En medlem i en kepsklubb. Nytt drömområde varje vecka. Ny kontinent varje månad. Aldrig mera ekorrhjul. Behöver en sponsor. En stor sponsor förslagsvis. Caol Ila kanske. CaOL Ila Caprunnes. Det kommer ligga en sträv och rökig bouquet över vår klubb. Den enda regeln i vår klubb är.

Regel 1 av 1: Om det inte är skog har vi inte kommit fram ännu.
 

Tromsøfjell. Del 1 av 45

Midnattsgaloppen dag 3

 
Det kändes den här dagen som att jag fått Karl Heinz Rummenigges gamla frystorkade lår inplanterade på underkroppen. Segt, stabbigt och smärtsamt. Det andra påtagliga med denna dag var terrängen som mest påminde om något grönvresigt från mellersta Finland. Burr! Och det tredje och mest beklagliga var att jag till fullo förstod att min syn gått åt helvete, Jag såg banne mig inga detaljer på detta grönsaksblad alls och det straffade sig framförallt på den 5:e och 22:a kontrollen där jag bara fick höfta in mot kontrollerna med beklagligt resultat.

23 kontroller på 4,5 km. (Eller 4 km med tanke på att vi spurtade 400 meter). Det kanske är efter banläggningsdirektiven men vad hände med tempoväxlingar? Terrängmässigt blev del lite antiklimax efter dom föregående två dagarnas himmelrike.

Nåja. Jag lyckades på något mirakulöst sätt klara 10 min/km trots ca 5 minuters bommar och ben som borde ställas ut på museumet för forntida stelbenta livsformer.

När jag kom till målet körde några av mina klubbkamrater BIB-fest på TC. BIB! Vart är världen på väg?

Jag grät en skvätt i duschen.

Kan ha varit av schampot men fan vet.

Treriksröset (men bara nästan)

 
På bilkartan i vår hyrbil kunde man se att det gick bilväg nästan ända fram till Treriksröset. Härligt tänkte vi och gjorde en attack mot den platsen. Vägen rullade på fint ända tills det fortfarande var ca 15 km kvar. Där dök denna skylt upp. Stengt. Inte bara stengt. Vägen tog slut. Trots att kartan visade samma sorts väg som vi kom på borde ha rullat på en dryg mil till. Vi gick alltså på en klassisk Norsk Gå-På-Tur-Fint. Lättlurade svenskar.

Nei så tjukk du har blitt!

 
Det var då själva fan!

Här har man slitit hårdare än på mången år och tävlingspinat kroppen uppemot 4 timmar på fjellet och därutöver lite, "Gå på tur - aldrig sur". Jag borde ha gått ner lite i vikt. Men fan! Jag har gått upp 1 kilo. Märkligt. Kan det vara så illa att 7 dagar i rad med alkoholintag har tagit udden av allt det goda? Nu tänker säkert mamma. 7 dagar med alkoholintag! Har inte du varit och tävlat? Det ena utesluter inte det andra. Inte i min värld i alla fall. Till mitt försvar skall sägas att även om jag var sist i säng varje kväll så var jag först upp. Man får aldrig visa sig vek. Framförallt inte inför sig själv.

Nåja. Ikväll tar jag det lugnt. Inte mer än en whiskey. Flaska.
 

Ibland var endast AspLövet vaken

Gammal pärm blir som ny

 
Jag har nu bytt pärmrygg på min H40-kartpärm. Den heter numera H45. Lika bäst så. Den var ju ändå tom. Klassas det som återvinning?
 

Bilder från skogen dag 2

Hört i skogen dag 2

 
Efter att ha nonchbommat 6:an var jag lite mycket irriterad mot 7:e kontrollen. På en av hängmyrarna hör jag plötsligt en röst bakom mig.

- "Är inte det där lite snabbt för att vara attackpromenad?"

Samtidigt som den svensktalande löparen säger detta glider han förbi mig på lättare steg. Jag mumlade något om den vackra terrängen som inbjöd till nästa steg på fartkurvan som svar.

Och det var nog helt ärligt inte bara attackpromenad på dessa tävlingar. Vissa bitar gick jag upp en nivå. Till Gubblufs. Skillnaden i fart mellan attackpromenad och gubblufs är hårfin. I attackpromenaden är man lätt framåtböjd för att skapa en framåtrotation medans man på gubblufs höjer upp huvud och bröstkorg för att se lite ståtligare och snabbare ut. Fartskillnaden är dock minimal skulle jag säga.

Den stora frågan är hur han kunde känna till/igen mig. Jag var ju svartkamouflerad som Jarkko Huovila den där gången på 10mila. Märkligt
 

Drikke under løpet

[Ur PM]
Generelt ikke drikkeposter.. Vannet i bekker og vann på Aursfjord-Hamnvåg-kartet er godt drikkbart. Det er ikke registrert mye lemen eller smågnagere i området

Härligt tänkte man som stadsboende orienterare. Att få ösa i sig svalkande kallt vatten från en friskt porlande fjellbäck kommer bli gott.

På sträckan ner till den 9:e kontrollen började det bli lite torrt i strupen. Turligt nog var det några bäckar som skulle passeras. Det var bara ett problem. Dom var i princip torrlagda. Det sipprade lite svagt och mest stod det vatten stilla i små håligheter. "Fan det där törs man ju inte dricka. Det kan ju ligga en självdöd smågnagare i det där" tänkte jag och fick förbli törstig. Som blev till törstigare. Som blev till snustorr. Kanske borde man inte ha varit så ynklig utan borrat ner skallen i några av dom där gölarna som låg på hängmyrarna. Förmodligen hade man fått i sig bra med mineraler också.

Jag förblev törstig och krampade.

Midnattsgaloppen dag 2

 
Det var alltså 8 år sedan jag tävlade sist. Hur länge sen det var i klassen H21 törs jag inte ens kontrollera. Jag skulle kunna stapla lyriska adjektiv på hög här men jag väljer att hålla mig kort. Det var en fantastiskt upplevelse. Terrängen, terrängen och kartan. Banan var klart bättre än dag 1. Givetvis hade man kanske önskat sig någon sorts vägvalssträcka men det är nog så att denna terräng inbjuder till strecklöpning. Jag har ju redan avhandlat mina smolkbommar så dom förtränger jag och konstaterar bara att krampen i bakre låren och vaderna sista halvtimmen var den sista klicken tyttebær på anrättningen. Mums!

Jag gnetade runt banan på 112 min och fick inte ens efter loppet ont i knäna. Orsaken till det är nog att 95% av banan går på mjukt till extremt mjukt underlag. Det är balsam för knäna. Låren däremot. Ajajaj! På väg till 5:an kom förresten Håvard Lucasen farande förbi mig. Jag la mig tätt i rygg på honom ett hundratal meter för att få känna på riktig tävlingsfart igen. Det var inga problem att hålla farten men det började pirra i vaderna ganska snabbt så jag vek ner mig och kunde konstatera att förutom farten hade han även en väldigt vacker fotisättning.

Orienteringsporr!

[Notera det underbara namnet på kartan]
 

Bukfylla

 
Vi passade på att smaka av en del lokala specialiteter när vi ändå var på plats. Vissa smakade bättre än dom såg ut medans andra smakade precis som dom såg ut. Det maträtterna hade gemensamt var att dom var dyra. Det enda vi avstod ifrån var det torkade fiskgodiset. Alla har en gräns.

Bilder från skogen dag 1

Midnattsgaloppen dag 1

 
Låt oss få en sak ur världen direkt. Detta är en sjukt fantastiskt terräng. Sjukt. Man får nästan en overklighetsupplevelse när man tar sig fram på hängmyrarna. Varken ord eller bilder kan beskriva terrängen. Så det var mer lyckorus på fjellet än något annat. Så. Karta och terräng var inte av denna värld. Punkt.

Tyvärr länmnade banläggningen mycket övrigt att önska denna dag. Jag är för långsträckor men det blev mycket dödkilometrar på denna bana. Rakt på är aldrig fel men i detta fall var det ALDRIG FEL. Man borde ha kunnat göra MYCKET mera av banorna denna dag. Det var en besvikelse.

Men terrängen.

SKOGSPORR!

Analys av banan:

K1: Bra skråsträcka direkt från start. Får den fint lite svagt ovanifrån.

K2: Så fort man kom upp på det gula såg man berget man skulle över och på väg ner från nämnda berg såg man den öppna mossen framför kontrollen. Lätt.

K3: Transport till stigen och sen valfri variant ut från den. Extremt öppen skog runt stenen som var Gotlandsstor. Detta förstod jag först här efter att inte ha sett några andra stenar på hela banan trots att jag sprang förbi dom.

K4: Transport. Transport. Transport. Kom ändå lite vänster upp mot kontrollen då jag gled av det gula spåret på märkligt sätt. Vacker kontrollpunkt i alla fall.

K5: Rakt på. Sjumilasikt och grymt fasta hängmyrar. Eufori att löpa denna sträcka. Kontrollpartiet var gles parkterräng. Busenkel. Skum banläggning började mina tankar tänka så här dags.

K6: Sa jag skum banläggning? Vad hände här?

K7: Följ upptrampade spår till den svåra sistakontrollen.

Näee... Stort minus för banan.

Desto större plus för terrängen.

SKOGSPORR!
 

Smolk

 
[Smolk] är ett gammalt svenskt uttryck för smuts eller smutspartikel. Ordet förekommer i nutida svenska framför allt i idiomet smolk i glädjebägaren, som används om ett irritationsmoment eller en motgång som hastigt och oväntat kommer i vägen för framgång, glädje eller firande.

Smolk. Gammalt ord. Efter en fantastiskt vecka i naturens Mekka så ligger det ändå lite smolk i ljumsken och skaver. På Midnattsgaloppen skulle första dagen vara loppet då man upplevde naturen och den tredje dagen en tävling som bara skulle genomföras men dag 2. Dag 2 var allt hela resan handlade om. H21. Långt, hårt och svårt. Tyvärr inte svårt visade det sig i efterhand. I alla fall. Min enda vision inför viktiga lopp, oavsett fart, är nollvision. Man får inte bomma. INTE BOMMA! Tydligen kan även världens bästa orienterare bli ringrostig. Borde det verkligen hända så kort som 8 år efter senast genomförda lopp? Eller bero på sämre syn. Fick fan använda förstoringsglaset på plankan vid varje kontrolltagning. Tragiskt. Något gick hur som helst fel.

Bommar 6:e kontrollen med 1 minut. Idioti. Drar upp i fel myrdrag och ser branten men vägrar korrigera. Ringrostig. Smolk.

Bommar 22:an med 2 minuter. Idioti. Ser sänkan. Ser inte skärmen. (Vilket nog lurade mig då merparten av skärmarna hade Småtrollssynlighet på banan) Vägrar titta på kartan. Springer en krampfylld krok. Ringrostig. Smolk.

Jag kan inte släppa detta. Smolk. Här tar man sig till Skandinaviens obygd för att uppleva det bästa och terrängen var det bästa jag någonsin upplevt. Vad gör jag då? Okynnesbommar 2 jävla idiotkontroller. Smolk.

Det handlar inte om tidstapp. Inte i detta fall. Jag tog för fan massa kort under loppet och bytte dessutom batterier i kameran vid ett tillfälle så tidstappet på kamerahanteringen är nog klart större än bomtiden. Men ändå. Nollvision. Det svider. Kan inte släppa.

Smolk.

I både ljumske och pannglob
 

Kl: 16:42 - Hemma från Tromsø

 
Som vi säger hemma på Fläskberget.

It´s whiskeytime!

- "Den här är du värd AspLövet!"

Jag vet.

Kunde inte sagt det bättre själv.

Norge är förlåtet

 
Se där. Arrangörerna verkar ha kommit på sig själva och ordnat till en lite mer blandad lottning i H21-klassen på Midnattsgaloppen. Bra där. Förmodligen satt någon ur arrangörsstaben och tittade på det fina startfältet som herrseniorerna har och insåg plötsligt att först ut var en medioker klump som mest påminde om ett klubbmästerskap för Gubbvader. Nu har dom spridit ut oss lite grann i startfältet så att vi inte syns och fläckar ner statusen på tävlingen på samma sätt.

Nu är i alla fall jag glad igen. Norge är förlåtet. Nu är det bara att packa ner superunderstället och toppluvan för det ska pissa ner hela veckan. Men det är ju så man vill ha det. Ett Fjellvete i solsken hade inte varit utmanande.

Hur var det med ölpriserna i Norge förresten. Ligger det på 29 spänn för en stor stark som sunkhaken i Stockholm har?
 

Inte Midsommar utan Lidsommar

 
Hypokondrin lever rövare i AspLövets kropp. Är tvärsnorig och hostar upp något tjockt, grönt och obehagligt. Samtidigt upplever jag fantomsmärtor i ena knät. Allt detta bara för att jag skall promenera i Norge nästa vecka. Vilken jävla tur att jag inte hade planerat att springa. Då hade jag förmodligen legat i respirator nu. Testar en rävig voltaren-Ipren-öl-coctail. Eller två.
 

Omvänd psykologi

 
I ren protest kommer jag skippa attackpromenaden och utföra en torrpromenad. Min målsättning blir att komma sist i mål. Lagom till den gryning som aldrig kommer. Där har dom för att det inte finns någon maxtid.
 

Han som var så glad. En stund.

 
Nu blev jag på jävligt dåligt humör. Sjuk är jag också. Whiskeyn igår hjälpte inte. Den här gången heller. Bara för att så tar jag mer whiskey ikväll. Det är Norges fel. *hytter med näven*

På min gravsten ska det så.

Det kan ha varit Norges fel.
 

Stor Norsk besvikelse....

 
Allvarligt!!

Kolla in startlistan på Midnattsgaloppens långdistans (29/6) där jag och mina klubbkamrater springer H21 trots aktningsvärd gubbålder på oss alla. Det finns ju inte en slumpchans i helvete att vi alla skulle få starta efter varandra i den klungklumpen vi nu ligger. Och vi anmälde oss redan tidigt som fan så någon efteranmälan är det inte att tala om. Är det här en "Norsk lottning"? Är det så här det går till på andra sidan gränsen? Personligen tycker jag sånt här är mycket allvarligare än någon halvmiss i gafflingarna som Jukola bjöd på. Även om vi nu inte springer H21 alla dagar måste det väl gå att lotta in enstaka löpare på ett vettigt sätt. 3:e dagen går vi förresten också ut i klump före alla andra för då springer vi H35 allihop. Jag gissar att man varken använt tävlingssystem eller excelmallar i detta fall utan någon Norsk penna och pappersvariant. Den suger. Jag känner mig som en nyklubbad sälunge. Jag vill för fan inte gå ut tillsammans med alla min klubbkamrater. Tror ni inte att jag fått nog av dom hemma i klubbstugan?

Jag vill starta sist!

HÖR NI DET NORGE!!!

Skandal....
 

En gång kom även jag nästan till fel gaffel

 
Jag förundras över att så många elitlag verkar ha taktiken att besöka så många olika gafflingskontroller som möjligt på sina sträckor. Är det något nytt för 2000-talet? Eller är det bara för att vi kan se det på GPS-trackingen numera? Kanske var eliten ännu uslare förr i tiden. Vad vet jag. Jag är i alla fall glad att det ibland bjuds på banor där det kan bommas. Och då menar jag bommar och inte fel sida om bostadshus.

Träningsivern har kommit av sig

 
Det går sakta, sakta, sakta utför med AspLövet. I och för sig. Det gör ju livet normalt men nu ligger det en touch av degenerering i bröstet på AspLövet. Inte oväntat med tanke på att jag ska åka till Tromsö och njuta av livet om en knapp vecka. Kroppen ger sig själv en taskspark. Välriktad eftersom det är en liten måltavla. Har en virusloppa som dom senaste dagarna spridit sig i hals och bröst. *Kraa Kraa*. Just det här har jag varit med om förr. Det är ett segdraget helvete som brukar hålla i sig några veckor. Det är inte meningen att man ska njuta för mycket av livet. Jag ska göra ett försök att döda baciller, virus och obekanta amöbor som härjar i kroppen med lite whiskey i kväll. Det har aldig fungerat förut men man får aldrig sluta hoppas. Aldrig. Då är risken stor att man blir nykterist. Gud Caol Isla förbjude.
 

Olika gaffling för olika lag

 
Om det nu stämmer att dom gafflade banorna på Jukola inte var korrekta och att vissa klubbar inte sprang samma banor som alla andra i slutändan så tycker jag att det är bra. Jag är för segregering inom orienteringen. Det kan läggas upp på olika sätt. En idé är att man köper sig en bättre gaffling. En annan metod kunde vara att klubbar som blåser tillräckligt hög promillehalt efter båtresan på ditvägen får kort gaffling och rabatt i öltältet som extra bonus. Klubbar som arrangerat en sprinttävling under dom senaste 5 åren får givetvis alltid lång gaffel. Detsamma gäller klubbar som har fler utländska löpare än inhemska i sitt lag. Den regeln kan tyckas vara främlingsfientlig men jag ser det mer som en sorts glesbygdsromantik. Lång gaffling ska i alla fall kombinationslag och dom senaste 10 årens vinnare ha. Kort gaffling bör alltid ges till klubbar där medelåldern överstiger H45. Man skulle kunna tänka sig att damlag som ställer upp får kort gaffling. Ställer upp i herrkavlen tänker ni då kanske? Ja det också svarar jag. Alla Finska lag bör få lång gaffling för dom har hemmaterräng. Utländska klubbar som rest genom/över minst 2 länder får också lång gaffling för man vill inte resa långt och springa kort. Det vet alla. Kort gaffling till lag där minst en löpare tävlar i gummistövlar. Kort gaffling till lag där alla har helskägg. Kort gaffling till lag som bara innehåller bröder. Och sist. Alltid lång gaffling till AspLövet. Jag åker inte dit för att mjäka. Jag vill ha det långt, hårt och svårt. Tack för mig.
 

Jukola på tv är inte samma sak

 
Okej. Jag erkänner. Jag skulle byta bort delar av min familj och en större bit av min tv-spelssamling för att få springa Jukola. Även om det är gränsfall i år då jag hade haft terrängkännedom. Var där 1992 och sprang. Jag sprang hårt och relativt rätt. Ett ganska bra sätt att tävla på.

Jag hann hem före regnet

Ett fjell - Två fjella [Svorsk språkkurs]

 
Efter att ha dammat av 13 cykelpass på dom senaste 3 veckorna börjar jag misstänka att detta inte var rätt förberedelse för att attackpromenera i Norge. Jag har byggt på den gamla avdankade grundkonditionen litegrann och låren börjar bli starka men sen. Steget är stabbigt och stelt. Jag kommer få ett helvete upp på fjellet. Ett fjellvete. Jag är på riktigt lite orolig.
 

Diamanter är förlegat

 
Idag hade Putiken en kund som köpte en present till sin fru. Dom firade sin bröllopsdag. 10 år. Vackert. Han köpte en Camelbak Quick Grip till henne. En handhållen vattenflaska alltså. Det är kärlek det. Det låter som en tjej man ska hålla hårt i. Om nu inte presentvalet faller platt. Då vill man inte vara i hans skor. Fast han köpte å andra sidan ett par nya snabba skor till sig själv samtidigt så han kanske hinner undan.
 

Om man bara skulle stanna upp och lägga sig ner

 
Inte för att jag klagar på mitt liv (mer än nödvändigt) men varje gång jag cyklat in till Putiken dom senaste veckorna har jag passerat den här sköna typen. Utan undantag har han legat på samma ställe med luggen hårt kammad framåt och idisslat i lagom ansträngande takt. Inte äns när jag idag stannade till och tog ett kort rörde han sig eller slutade tugga. Jag är lite avundsjuk. Hans ekorrhjul rör sig inte alls.

Den funkar

 

Ähvafan! Lägg av nu Lövet. Det räcker nu. Lägg pengarna på något roligare.
 

Skolfylla

 
Idag var det firandets dag. Miniknatarna hade skolavslutning. Bra där. Miniknatarna fick blodpudding och obegränsat med speltid som belöning. Jag och fru AspLövet unnade oss champagne. Ukökat med whiskey för herr AspLövet. Det var vi värda. Miniknatarna ska aldrig tro att dom är något. Förutom ett genetiskt fragment av AspLövet. Aldrig lika fulländad men ändå i världsklass. Dom små liven.
 

Värmeslag

 
Vad hände egentligen med micro-orienteringen som skulle frälsa sporten. Var vi inte alla överrens om att det var ett fantastiskt nytänk? Jag vill minnas att jag var för den idén. Minns det klart och tydligt. Synd att det aldrig blev något av det där.
 

Det är bara...

 
En gång i tidernas begynnelse jobbade jag på ett företag som hette Norsk Data. En Norsk framgångssaga inom datorbranschen som fick ett abrupt slut i början av 90-talet. Jag var där den dagen det smällde. Blev inkallad till chefen och fick reda på att jag kunde packa ner min pennkopp och hålslagare i väskan och gå hem. För gott. Klassiskt. I alla fall. Jag hade en fantastisk kollega där som hade ett lika fantastiskt livsmotto. Vad det än handlade om, även den dagen vi fick sparken, sa han:

"Det är bara garva och kröka!"

Han var en mycket vis man. Jag kom att tänka på honom häromdagen. Inte för att jag har så mycket att garva åt men jag tränar ju faktist hjälpligt nuförtiden och när jag cyklade hem från Putiken igår fick jag orden, "Det är bara träna och kröka!" i skallen. Det är ju inte fel att ha det så heller. Och vem vet. Snart kanske jag unnar mig själv ett garv också.
 

Korv med bröd. Som Gainomax ungefär.

 
Nu börjar det närma sig helg så då byter jag ut gubbmaten mot något enklare. Korv med bröd. Men bara en. Man vill ju inte förlusta sönder sig. Men det började mycket tidigare. Cyklade in till Putiken imorse på sedvanliga 100 minuter. När det var dags att cykla hem fick jag plötsligt en tid som måste träffas. Fick spätta på av bara fan och satte rekord med 10 minuter. Jag fick trycka så mycket att jag inte ens hade tid att titta på lättklädda damer som flankerade min periferi. Illa. Men det är det jag alltid sagt. Man kan cykla/springa mycket fortare än man gör bara man tror på det. Efter hemkomst blev det i alla fall en korv med bröd till middag. Men bara en. Det fanns ju viktigare saker att ta till. Smuttar nu på en 12-årig Caol Isla för första gången på en månad. Rökig, rivig och renande. Hade nästan glömt bort hur gott det är. Men bara nästan.
 

Vardag.

 
Vardag. MTB´n in till Putiken [103 minuter]. Sålde en massa kartställ till STAR-deltagare. Tog MTB´n hem till Fläskberget [92 minuter]. Firade med en skiva kavring som toppades med gubbröra och till det en iskall starköl. Gubbmiddag. Vardag.
 

Huga!

 
Den här avkroken börjar påminna om en söndagsrepris av Antikrundan. Oroväckande. Jag skyller på whiskeytorka. Har gått torr på whiskey i snart en månad nu. Anledning oklar. H45-demens gissningsvis. Imorgon är det jag som köper en flaska Caol Isla.
 

Saker man slickar på

 
Dom här frimärkena ska jag använda när jag skickar beundrarbrev. Till mig själv. Jag kräver lite stil på kurtiserandet när det är jag själv som är måltavlan. Önskvärt hade dock varit att dom gjorts 1966 men VM gick ju i Finland det året så det är lite omöjligt. Det var ju förövrigt en jävla tur att Sverige tog guld både på herr och damsidan nu när dom fick frimärken. Eller så kanske det är som med Foppamärket att det kom först senare. I alla fall. I det första beundrarbrevet läser jag att min orienteringsförmåga får världseliten att framstå som en skock Special Olympiker. Fast det tycker jag är lite att ta i. Åge Hadler var väl rätt OK ändå?

Hundraåringen som hittade hem

 
AspLövets senaste fynd kan komma väl till pass i Tromsö.

ContadorLövet

 
Om alkohol hade varit dopingklassat kunde man utan huvudbry utse AspLövet till dagens Contador. Jävlar vad jag var pigg i benen. Något som på förhand inte alls var förväntat. Dagens 44km på mountainbiken blev den 7:e rundan på dom senaste 10 dagarna och jag har varit både sliten och mera sliten sedan torsdagens runda. Dessutom hade jag idag sällskap av två lite bättre killar som både är atletiska och snygga. En livsfarlig kombination. Min initiala känsla var alltså att det skulle bli en helvetsdag för mig. Det blev det i och för sig också. Helvets kul. Det spelade ingen roll om det var uppför, utför, på platten eller grisiga skogsstigar. Jag kunde trycka på hur mycket jag ville. En inte helt oskön känsla. Det var egenligen bara sista kilometern från Hemsöp upp till Fläskberget som jag kände lite trötthet i benen. Men den biten är å andra sidan som en sugande hängmyr från valfri Norrländsk fjällsida.

Nu är vi värda en öl.

Jag och Contador.
 

Vilodag

 
Sällan har väl ett fredagspys varit mer berättigat. AspLövet har en vilodag. Dag mellan två träningsdagar. Inte vilodagen så mycket som två träningsdagar så tätt inpå varandra. Detta fenomen händer ungefär lika ofta som Halleys komet dyker upp. Jag gottar mig och hoppas inte på världens undergång.

Fem mil är mer än fyra

 
Idag knäppte jag 50 km på MTB´n. 50,1 för att vara exakt. När jag började närma mig Fläskberget var jag på 49 km så det fick bli några extra varv runt kvarteret för att komma över 50. Sån är jag. Dessutom hade jag sällskap för första gången detta år. Tompa var både cykel och diskussionssällskap. Lite skönt att ha någon att prata med och att inte bara behöva snacka ner sig själv.
 

Minnesbild från en cykeltur

 
Näst efter gubbvader är träd det mest skrämmande jag vet.