Jag har funderat lite på det här med seriemördare. Inte att bli någon själv givetvis. Fast det är klart. Indirekt är väl det en potentiell konsekvens av att fundera på ämnet. I alla fall. Tänk om man var en seriemördare som valde orienteringssporten som sin måltavla. Vad kul man skulle kunna ha. Som höjdpunkt på sin karriär kunde man beta av lite folk på 10mila.
Helt utan koppling väljer man ut lite klubbar där den enda gemensamma nämnaren är att lagens "Långanatten-löpare" får finna sig i att bli en del av statistiken hos världens bästa seriemördare. I god seriemördaranda är man pedantisk i sina förberedelser och kollar upp vilka löpare som springer, vart deras klubbtält finns, hur dom ser ut, vilka skor dom har samt om dom äter banan eller polarmacka före sin långa natt.
Vissa väljer man att plocka innan start. Man smyger in i deras militärtält någon timme före deras sträcka och viskar lite försynt in i mörkret.
- "Är du vaken Pälle?"
Är det dags? får man till svar uppe i vänstra hörnet
- "För dig är det dags" *
hehe*
Någon plockar man inne i en Baja-Maja där man dränker honom i ammoniaksmeten. En mördar man bakom Team Sportias tält och hänger på en galge bland förrförra årets restlager av jackor som en glad överraskning till kunderna. Vid check/tömenheterna får en nervös yngling för mycket ström i sig och ute i skogen kommer ett par inte komma längre än till rundradion. Där bygger
jag den här hypotetiska seriemördaren ett mänskligt klapperstensfält av deras kroppsdelar. Sista offret kommer lämna bastun som en sönderkokt potatis med en schampoflaska lite för långt upp i en kroppsöppning.
Jag tror att det skulle skrivas mer om orientering i media än på mången år.
Jag har alibi hela helgen. Ärligt.
