Snabbare än ljuset

 
På kvällspromenaden, med en gammal sliten träningskompis som sällskap, testade jag den senast monsterlampan som vi fått in i Putiken. Den lös den också. Sen skulle jag ta några bilder på mig själv när jag sprang men det gick uppenbarligen lite för fort för jag fastnade inte på bilderna. Man kan dock ana min träningskompis på den ena bilden. Han är alltså lite segare än vad jag är numera. Själv är jag snabbare än ljuset.

Schh... Jag kan vara buggad.

 
Äntligen har Putiksefen stött på en leverantör som har ett hjärta och med det mutar med ett par skor i rätt storlek. Ynklövets små kantiga fötter sitter som en smäck i dom. Dom här ska varken skänkas, lottas ut eller på annat sätt hamna på orätta fötter.

Dom är mina. Bara mina och på torsdag ska jag köra skiten ur dom i skogen. Så det så. Nu kanske vissa undrar vad jag ska ut i skogen att göra med tanke på att jag inte rör mig i skogen men sätt er ner i sofforna gott folk så ska AspLövet berätta en nästan sann saga från en verklighet som för er förmodligen ter sig skrämmande. Och då ska ni veta att det inte ens är alkohol inblandat denna gång.

Häromdagen blev AspLövet kontaktad av den Svenska Försvarsmakten.

"Vi behöver din hjälp AspLövet. Akut!"

Min första tanke var,

"Finns det ingen mer kvalificerad än mig?"

Tydligen fanns det inte det. Efter att ha skrivit på intyg om tystnadsplikt och annat mumbojumbo så är jag i alla fall redo att göra en insats för Sveriges famtida säkerhet. Jag ska, utan att avslöja för mycket, lära den svenska militären ett och annat om det här med orientering. Förmodligen är det en grupp elitsoldater som behöver få lära sig hur man snabbast och smidigast tar sig fram mellan två punkter i vildmarken. Jag är tydligen mannen för jobbet. Och så rätt dom har. Det är ju kul att MUST har koll på mig.
 

R.I.P P.R

 
När AspLövet åkte in till stora stan tidigt på söndagsmorgonen, för att så smått packa ner Putiken i en skåpbil och åka på äventyr, gjordes en förskräcklig upptäckt. Rätt utanför Putiken låg Putikens egen råtta. Putiksråttan. Han hade tydligen varit ute och svirat på lördagsnatten och sen inte varit uppmärksam på vägen hem. Och så nära hemma han var sen. Men nära räckte inte denna gång. Han kommer att vara djupt saknad och vi håller en kortare minnesstund nu på onsdag inne på putikslagret. Närvarande uppmanas att inte bära något pälsaktigt och istället för blommor så skänk en slant Putikschefen. Det är han värd i denna sorgens stund. Inga småpengar tack utan bara pappersvarianter. Tack igen.

AspLövet - Snart i en skog nära någon.

 
Jag nosar mig närmare och närmare. Snart är jag ute i skogen och virrar omkring med lite fradga i mungiporna. Då vill jag inte möta mig själv så håll till vänster för jag kör alltid höger*. Idag såg jag iofs inte så mycket skog. Mest sand. Och en sistakontroll. Det räknas det också.

*förutsatt att rakt på är upptaget

AspLövet modebloggar

 
För er som inte till vardags okynnesläser tjejtidningen Cosmopolitan kan jag avslöja lite smaskigheter. En av deras lite sötare assistenter var inne i Putiken före sommaren och botaniserade bland hyllorna. Hon botaniserade och jag tittade på kan man säga. *hehe*. I alla fall. Hon skulle ekipera en modell för ett fotoreportage och jag bidrog vänligt genom att låna ut några attiraljer. Nu visar det sig att allt jag erbjöd inte kom med i plåtningen men skorna, pannbandet och regnskärmen fick vara med. Jag vet inte direkt om kläderna är så mycket orientering men på rätt person funkar det ju helt klart. Den förklarande texten till "Orientering" får med beröm godkänt av AspLövet.

"Visa var dubbskorna ska stå i matchande, blåa nyanser till trendiga modetoner. Gör som orienteringsgubbarna från äldre generationen och kör med praktisk regnskärm för skön retrostil"

AspLövet byter klubb

 
Efter omoget övervägande har jag beslutat mig för att byta klubb. Ingen vill tydligen ha mig om man ska tro min agent men jag väljer ändå mot all sans och vett att gå över till dom där Attundaiterna. Det kan dom gott ha. Det torde vara början till ett snabbare slut för den föreningen. Stackarna.



*Kastar ut detta högst osannolika rykte för att se om jag får lika många spaltmeter som Zlatan har i media*

Matlust

Jag inne i ett dåligt stim. *låtsas vara seriös* Varje dag när jag kommer hem från Putiken så orkar jag inte äta. *Äsch! vad är mat att bry sig om* Tittar slött i kylskåpet men ser inget som kan blidka min bristande matlust. *längar efter köpemat* Okynneszappar på tv´n efter matprogram. *fortfarande inte hungrig* Häller upp en whiskey. *tappar matlusten som aldrig fanns*

Och sen.

Väntar på en ny dag.

Imorgon är jag hungrig.

Kanske.

Lite hålvana är aldrig fel

motsolsorientering

Ö till Ö

 
Jag har haft jäkligt sköna kunder i Putiken idag. Ett par snubbar som ska springa Ö till Ö har härjat fritt med skrönor som till och med fick AspLövets ynkliga hårbeklädnad att resa sig. Ö till Ö. Där kan man snacka om materialsport. Dom jagar skor, ryggsäckar, flytdon ja ta mig fan energikakor som har så låg våtvikt/vattenvolym/younameitmått. Men det verkar vara en kul tävling. Om dom historier som jag har hört i Putiken stämmer så började tävlingen genom att några grabbar beslöt sig för att simma/springa genom delar av Stockholms skärgård från någonstans till Sandhamn och sisten dit skulle få betala krognotan för hela gänget den kvällen. Om inte klassiska tävlingar startas på det sättet så finns det ingen rättvisa i världen. Jag tror att "Ö till Ö" hade varit en perfekt tävling för mig. Om man räknar bort att jag inte är så jäkla bra på att simma. Och definitivt inte kan springa längre. Men annars. Jag är bra på att bli trött. Sånt borde också räknas. "Ö till Ö". En utopi. Jag får nöja mig med "Öl till Öl". Det funkar det också. Ibland får jag sendrag mitt i natten när jag druckit för mycket. Då låtsas jag att det beror på att jag tränat/tävlat som ett svin. Jag är bra på att dupera mig själv. Jag är bra. På fel sätt.
 

Veckans vardagstips

 
Whiskeydiska.

Mer behövs inte för att kryssa i veckan som "godkänd" i summeringen över livet som flytt.

Imorgon...

Dammsugning med groggbonus för varje avklarat rum.
Skrubben räknas som ett eget rum.
Och terrasen.
Och hallmattan.
Den är grusig som fan.
 

New retroshipment

 
My private phuser delivered some new goods to the Putik.

There is some heavy shit in LP´s closet.

Thats for sure!

Allt är som förr

 
Eftersom jag hört så mycket om orienteringens förtvinande tillvaro beslöt jag mig för att sätta ner foten mitt i skiten. Jag har under två dagar betraktat sporten på ett par, vilket är två, tävlingar som förmodligen är så nära man kan komma mainstream. Där jag stod kunde jag inte se så mycket som skiljde sig från det glada 80-talet. Bortsett från det minskade deltagarantalet förstås. Annars var allt som vanligt. Korv med bröd för 10 kr, ett resultatplank på TC med oroväckande långa tävlingstider, en terränglåda som gladde få, gamla legender som vallade sina Miniknatare, stolryggsäckar, en kall *chansar* dusch lite för långt bort och en speaker som man knappt hörde eller för den delen brydde sig om. Det var precis som vanligt. Lite skratt, lite gråt och en hel del jävla gnäll. Själv gnällde jag inte alls. Jag behöver bara plocka fram några gamla orienteringsminnen så är jag på plats i nutid tydligen. Förutom att på min tid var jag världens bästa orienterare. Numera är jag bara världens bästa orienterare. Så kan det gå. Vilket innebär att ingenting har förändrats.
 

Spektakulär framtid

 
Kompassen för blinda. Är inte det en outnyttjad källa till glädje så säg. Om nu IOF vill ha mer spektakulära och publikvänliga tävlingar så är nog framtiden hos dom blinda orienterarna. Vart håller dom hus till vardags kan man undra. Tänk er en massstart för dom här blinda orienterarna i rejäl skitterräng och sen många skogskameror som följer den dramatiska tävlingen. GPS-trackingen kan ju bara den vara en komisk höjdare. Dråpligt, blodigt och skadeglatt är ledorden för sporten. Det är inte för inte som Youtube-klipp där folk gör illa sig ligger i topp på visningsstatistiken.

Jag kan sticka ut ögonen på mig själv om det är svårt att hitta utövare.

Vin Vin situation

 
När livet är som tråkigast måste man utmana sig själv. Helst genom saker som svider. Och då menar jag inte som att det svider lite när man kissar utan mera som att man häller sprit på sönderskrapade knän. Det svider. Nu har jag i alla fall slagit vad med mig själv. Coca-Cola-förbud till och med sista oktober. Snacka om torrträning. Det svider. Fast återigen. Inte som när man kissar utan den där andra sortens svidande. Om jag lyckas med denna nästintill omöjliga uppgift får jag införskaffa en ny tvspelskonsoll som belöning. Härligt. Om jag misslyckas däremot. Då får jag ändå införskaffa en ny tvspelskonsoll. Fast med lite sämre samvete gissar jag. Kan låta lite konstigt med samma straff/belöning oavsett hur det går. Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag klagar inte. Det är på tiden att det blåser lite medvind för mig. Bortsett från det där med coca-cola-förbudet förstås. Det är motvind.
 

Kepsa lite?

 
Jag ska åka på fler orienteringstävlingar i höst än jag gjort sammanlagt dom sista 7-8 åren. Jag ska kepsa. Jag tror fan att jag ska ha keps på mig också. Eller toppluva. Vilket som. Jag ska insupa atmosfären bland folk jag inte känner igen. Kanske till och med bland folk jag känner igen. Dom stackarna måste vara gamla. Dom jag känner igen alltså. Fast ingen är väl ung längre. Nyrekrytering görs väl till Luffarligan numera. Uppsamling på PRO´s bingokvällar. Dom som kan gå utan rullator får följa med ut i skog och mark. Stryk skog. Får följa med ut i något närområde och kötta stig. Och jag ska var med. På ett hörn. Inte på Luffarligan alltså. Vilket leder mig osökt in på en gammal stöt som var inne i Putiken idag. Han åt glass och pratade bort halva min lunch. Utan att prova skor. Han visste redan vilken modell och storlek han skulle ha. VJ Falcon stl 11. En klassisk sko. Om än ful. Jag ska i alla fall inte kepsa Luffarliga. Den dagen den döden. Jag ska ut på sånadär vanliga trötta slentriantävlingar. Tävlingar med inbjudningar som osar 80-tal. I ett hörn snett bakom markan kommer AspLövet stå med bitter min, gömd under ett falskt leende, och bara vara Putiksef. Roligare än så kepsas det inte 2010. Inte en meter utanför TC kommer man. Det är jävligt tragiskt om man frågar mig. Men det gör man inte. Man frågar inte utan bara accepterar. Att det finns inga lyckliga slut. Inga. Lyckliga. Slut. Hur utdragna sluten än må vara.
 

Vad blir det för mat?

 
Det vilar inga gula kort över AspLövet. Efter en stenhård lunch bestående av sushi (där jag petade bort riset) slår jag till med Glukosamin till middag. Dagens två tabletter sköljer jag ner med en finwhiskey plockad ur det lite finare periodiska systemet. Jag föredrar "fågel" när jag väljer whiskey.

Nu tänker ni säkert att såna middagar blir man inte mätt på.

Det blir man såklart inte men man blir heller inte tjock.
 

Genialiskt

Det här kan vara det roligaste jag sett på år och dar.
Två av mina favoritämnen ihopmixade som en busgrogg. Zombiefilmer och alkohol. Mums!

28 Drinks Later from Futuristic Films on Vimeo.

En bra helg

 
Så här skulle varje helg vara. Året runt. Instängd i skrubben framför datorn följandes orienterings-VM via streamad tv-produktion och gps-tracking. Att inte orientering skulle vara en bra tv-sport är ju skitsnack. Fast det kostade såklart en smärre förmögenhet. 100 kronor. För att följa hela veckans tävlingar. Hutlöst! *hytter näven mot Norge*. 100 kronor är ju en hel kasse fulöl. Det är just därför jag följer VM nykter. Man kan inte unna sig både kakan och ölen. Lite regler måste man sätta upp för sig själv.
 

Partiell fokus

 
Jag försökte lägga fokus på små detaljer för att inte behöva inse att det var en sprintorientering jag besökte igår.

Rätt miljö för Orientering

Olustigt utanförskap

 
Ikväll gjorde jag ett gästspel i orienteringsvärlden. Jag låste Putiken och åkte ut i skogen. Där stannade jag till uppe på ett fint bergsparti och betraktade avundsjukt orinterare som verkade ha lämnat löpfarten hemma. Eller så går det inte fortare nuförtiden. Efter ett tag drog jag mig mot speakern som ekade över nejden *det var ingen nejd utan ett bostadsområde om den brutala sanningen promt ska fram*. Lika avslappnad som jag kände mig ute i skogen lika malplacerad var jag på TC. Trots att Centrum OK bjöd på en entusiasmerande speaker och ett intensivt TC med allt som behövs så var jag inte rätt man på rätt plats. Tror inte ens jag var fel man på fel plats. Jag var bara... Jag vet inte. Jag kände mig som en illegal invandrare smygandes runt på helspänn i väntan på att en pikebuss skulle komma inbromsande i hög fart där några svartklädda män sliter in mig i bilen och drar en säck över mitt huvud. Sen kör dom iväg jättelångt och dumpar mig i vildmarken. En hemsk känsla. Ja, förutom det där med vildmarken. Det hade ju kanske varit kul. En bra avslutning på en hemsk känsla alltså.
 

AspLövspornografi

*En helt normal fetischism*
 

Det finns aldrig tid över för annat

 
Jag har idag konstaterat att jag inte kommer ha några fritidsproblem eller träningsproblem under hösten. Inga problem alls. Allt kommer vara perfekt. Om man med perfekt menar att om det inte existerar så är det inget problem. Jag kommer leva Putik 7 dagar i veckan och i skarvarna försöka hinna med banläggningsjobbet till Natt-DM i oktober. Om allt inte går helt överstyr hinner jag kanske pussa Fru AspLövet och Miniknatarna till jul. Träning kommer ske mentalt. Spirituell torrträning helt enkelt. Det blir man inte stark på har jag hört men det påståendet hoppas jag är en lögn.

Det här kan ju bli hur kul som helt. *har ingen aning om vad jag gett mig in på*
 

Alternativa upplevelser

 
Ikväll tog jag en iskall dusch. Sen gick jag ut i köket och insåg att det var slut på korv med bröd. (nu hade det iofs inte funnits korv med bröd i köket men ändå)

Ibland måste jag påminna mig själv om att så jävla kul var det inte med orientering hela tiden.
 

Mina Norska gener har vaknat för sent.

 
Förutom att jag grämer ner mig över att inte vara på VM i Trondheim och röja runt som en bindgalen supporter inser jag här nere i grämeriet att jag överlag varit i Norge alldeles för lite. På tok för lite. Toklite. Otalig påskresor till tråkigare delar av Sverige och massa kepsresor till svensk brötterräng och okynnestävlande i Svealandsterräng har man minsann orkat med. Men Norge? Ta mig fan alldeles för lite. Jag gräms.

Jag var där 1992.

På väg till första kontrollen på O-Stafetten sprang jag om Torunn Fossli.

Vilket bara gör frågan varför jag inte åkt oftare till Norge till ett ännu större mysterium.

Jag mötte Lassie

 
Det var en fin dag att återvända till Putiken. Jag hade en fantastiskt trevlig kund inne på förmiddagen som förgyllde en timme åt mig. Det var Charlotte Kallas före detta pojkväns pappa. Bara en sån sak. Han är "skidslipare" åt Svenska skidlandslaget så nu vet jag alla hemligheter om hur man slipar skidor på bästa sätt. Vad jag nu ska med den kunskapen till. Jag har inte åkt skidor på säkert 20 år. I alla fall. Det bästa med att träffa honom var att jag fick ett nytt tips i jakten på hela knän. Han påstod att medlet ifråga kunde hjälpa mot Gubbknän.

Glukosamin - "Symtomlindring vid ledförslitning"

På nätet kan man läsa att det är som sockerpiller men bara tron finns så kan det hjälpa.

Bara tron finns.

Nästa år blir jag H45:a.

Jag tror.
 

Sjukt glad

 
Har läst en rad artiklar i tidningarna dom senaste dagarna hur man bäst tacklar ångesten över att semestern är slut och att man måste tillbaka till jobbet. Det är väl bra att personer som lider av den mentala härdsmältan får tips men för min egen del är det snarare så att jag sista veckan på semestern gick omkring och längtade tillbaka till Putiken. Är inte det en större mental åkomma? Inte fan finns det några tips för såna som mig. Jag känner mig sjuk. Fast samtidigt glad för nu är jag tillbaka i Putiken.

Jag är alltså sjukt glad.

Hur botar man sånt?
 

Snart slut på den här jävla semestern

 
Då var det snart slut på semestern. Jag grämer mig över att jag befinner mig ett otal mil parallellt från Trondheim samtidigt som jag nackar min 2954-kronors sprithög i kanten. Hårt. Alltså. Jag grämer mig över att jag inte är på VM samtidigt som jag inte grämer mig över att nagga högen i kanten. Om jag förstår mig själv rätt. Jag längtar till Putiken samtidigt som jag känner att jag är ogjord. Ogjord. Sicket ord. Som sicket. Typ. Men det ska bli skönt att gå ner sig i saltgruvan igen. Jag behöver salt. Idag följde jag i alla fall sprintdistansen på VM framför datorn. Jag förstår inte varför jag plågar mig själv. Jag gillar inte ens sprint men när Sverige hade stolpe ut bland både herrarna och damerna svor jag så högt att ölen framför mig tappade kolsyran. Sen tänkte jag inte mer på det. Sprint. Asfaltslöpning. Något för Mustafa Mohamed att satsa på nu när 3000m Hinder inte funkar längre. Snart är det i alla fall vinter igen. Jävla skit också.
 

Em onyttig fredagskväll

Jag åt alldeles för mycket chips. Har jag hört. Vad fan minns jag.
 

Nu blåser det östliga vindar

 
Idag är jag förbannad. Igen. Kom plötsligt till en tragisk insikt. Inte bara sådär apropå utan mer som att springa på ett fruset kärr och gå igenom så att man skrapar smalbenen blodiga på iskanten. Smärtsamt.

Här går äntligen VM i klassisk Nordisk terräng och jag har inte haft en tanke på att åka dit. Efter otaliga år av kontinentaltråk så bjuds det äntligen på riktig orientering. Trots ideliga torrträningar sitter jag kvar här hemma. Inser att min årsplanering varit helt uppåt väggarna. Jag har alltså sjunkit så lågt att jag inte haft en tanke på att åka dit fast jag nu inser att jag inte skulle vilja göra något hellre. Jag grämer mig och får nog närmaste veckan gräma ner mig till förbannelse.

Om jag hade planerat lite bättre, eller överhuvudtaget för den delen, så kunde jag bara slängt ner några extra gel i vätskeryggan och cyklat dit. Å andra sidan är ölen dyr i Norge så om det skulle ha blivit någon stil på SupporterLövet hade jag nog kommit bättre rustad om jag laddat bilen full med min 2954 kronors sprithög. För 2954 kronor får man väl inte mycket mer än en platta öl i Norge. Om ens det.

Men nu är jag kvar hemma i skrubben.

Förbannad på mig själv.
 

Brackvatten

 
Jag är inte lika förbannad idag. Det går upp och ner. Tydligen. Nog för att jag är en schizofren person men vart humörsvängningarna kommer ifrån är oklart. Kanske är det i generna det sitter. Blodet som sipprar fram genom mina fettspäckade ådror är ju av Finskt ursprung. Jag kommer att tänka på en bok av Arto Paasilinna. Boken jag har i tankarna heter "Kollektivt självmord" och inleds med nedanstående stycke.

"Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket och har under årtusendenas lopp lagt alla finnar under sig så att folksjälen har blivit melankolisk och allvarstyngd. Bedrövelsens grepp är så stadigt att många finnar ser döden som den enda räddningen. Svartsynen är en betydligt besvärligare fiende än ryssen"

Fast samtidigt är jag ju inte finne på riktigt. Fast inte svensk heller. Jag är något mittemellan. Österbottning. Varken hackad eller malen alltså. Inte söt. Inte salt. Precis som Bottenhavet utanför Vasa är jag bräckt. Lika delar finskt svårmod som svenskt högmod. Sen beror det på vart det blåser om man ska vakna upp bitter eller bara normalt olycklig.
 

Förbannad

 
Jag har varit på ett jävla humör idag. Vet inte varför. Med tanke på att jag hade ett kalaspass på cykeln igår borde jag mått fint. Men inte då. Förbannad är jag. Dessutom var jag på Systembolaget idag och handlade sprit för 2954 kronor. Sann historia. 2954 kronor. All sprit till mig själv. Med lite ransonering borde jag klara mig månaden ut på det jag köpt. En sån sak borde glädja den livströttaste men ändå har jag irriterat mig själv till vansinne. Det är något lurt med det hela. Jag vet bara inte vad.
 

Cykelsällskap

 
Kvällen MTB-tur avslutades i sällskap av solnedgången. Bättre sällskap kan man inte begära. Det är en skön indikator på att dagen äntligen lider mot sitt slut. Inte för att nästa dag på något sätt kommer att bli bättre men hellre avslutningen på en dålig dag än en början.

Ölförbränning

 
Efter en veckas semesterdekadens så beslöt jag mig för att cykla bort några öl ur kroppen. Det blev mycket teknisk åkning med ett piratparti på mitten där jag fulcyklade nästan 15 km på elljusspår. Först på Hagby-Skarpäng sen vidare på Rinkebyskogens fantastiska (Läs: fantastiska) elljusspår som smeker och slingrar sig fram genom terrängen på en smal & hårt packad stig. Jag avslutade det hela på Rösjöns lite bredare men fint kuperade elljusspår. Alla tre stoltserar med skyltar som säger, "Cykling Förbjuden". Sån är jag tydligen. En fuskare. Det ska påpekas att jag under dessa 15 km mötte/cyklade om mindre än 10 personer. Välkommen till det aktiva Sverige.

När jag kom hem hade jag cyklat 51 km.

Det motsvarar 12 öl.

*gissar hej vilt*

Vad fan har man semester till egentligen?

 
Under min semester har jag varit 4 ggr på SÖRAB och lämnat skräp, gamla grejor, avlagda orienteringsstrumpor, 248 gamla tränings t-shirts, whiskeyflaskor (tomma dårå) och andra attiraljer som fallit för det AspLövska strecket "Har man inte använt sakerna/kläderna på ett år kommer dom aldrig att användas". Då är det bara att kasta.

Det är ungefär lika många besök som jag varit där tidigare i mitt alldeleles för långa och långsamma liv.

Nu väntar jag bara på något sort medlemskort med egen container och VIP-kö.
 

Vilar men ingen vilodag

 
En påhittad Gud behövde vila på den 7:e dagen och O-ringenlöparna vilade på den 4:e dagen men vila ligger inte för AspLövet för om man aldrig gör någon nytta kan ju ingen dag kallas vilodag. Eller? För att känna någon sorts samhörighet med det gamla orienteringslivet gjorde jag i alla fall en ihopsnickrad 6:e etapp tillsammans med en som fortfarande kan springa men som i ren omtanke tog hand om mig. Snällt.

Det blev en färgsprakande kväll som ni kan se på bilden från Mosebackes uteservering.

Lite arg (och sprucken) semesterfirare

Värnamo - En lite laglydigare ort

 
Måste bara berätta en anekdot från AspLövets fantastiska liv.

På Sverigeturnén skulle AspLövet med familj gå på restaurang. Vi tog oss in till dom centralare delarna av Värnamo, som ligger i direkt anslutning till dom yttre delarna, för att besöka det lokala asiatiska mathaket. Vi blev dock nekade inträde. Varken AspLövet, Fru AspLövet eller någon av Miniknatarna var vid tillfället alkholpåverkade. Ändå blev det kalla handen. För ett kort ögonblick trodde jag att ryktet om min framfart i hemkommunen spridit sig söderut men så var nu inte fallet. Problemet var att AspLövet hade en systembolagspåse i ena handen. Så får man inte bete sig tyckte dom i Värnamo och påpekade att antigen dumpade jag påsen på valfri plats utanför restaurangen eller så kunde jag glömma att komma in.

Och jag som trodde livet i förorterna var hårt.
 

AspLövet recenserar SemesterSverige

 
AspLövet med tillhörande junta gjorde ett tredagarsstopp i semestersverige.

Det var en blandad upplevelse.


Tom Tits Experiment (3/5)
Kul för både Miniknatare och större barn (som AspLövet). Dyr jävla lunchbuffe. Ingen ölförsäljning. Bonuspoäng för att jag inte blev beskjuten i Södertälje.

High Chaparral (4/5)
Paradis för Minknatare. Rikligt med ölförsäljning. Ena servitrisen, stilfullt korsettklädd, på Kate´s Palace var skitsnygg.

Värnamo Camping (2/5)
En trestjärning camping som förmodligen är ett snittställe vad gäller Svensk camping. Packat med husbilar, husvagnar, tält och campingstugor. O-ringenvibbar med gemensam toa, dusch och disk/kök. Obligatoriskt sliten lekplats med minigolf intill. Liten reception/paniklivs där ett klistermärke på ingången sa allt, "Äntligen här - Pepsi!". Över camping låg ett rökmoln från alla engångsgrillar och en salig blandning av Tyskar, Danskar, Norrmän och livströtta Svenskar tittade snett på varandra. Man kan undra varför jag ger denna tragiska upplevelse en tvåa i betyg men det beror endast på att jag sent andra kvällen tog en skön simtur i den intilliggande, och mycket spegelblanka, Prostsjön. Euforiskt. +1.

Gekås (0/5)
Billigvaruhuset i Ullared levde inte alls upp till förväntningarna. Nu hade jag inga förväntningar men dom förväntningar jag inte hade blev till en monumental besvikelse. Det var kaotiskt trångt och jag gick mest och undrade om jag egentligen brydde mig om hur många kronor jag tjänade på sköljmedlet och kalsongerna. Hela stället liknade OBS-varuhusen på 70-talet. Har tatuerat in "Aldrig Mer Gekås!" på vänster skinka. [Not: Fru AspLövet var överrens med mig i betygssättningen]

Bilsemester (0/5)
Efter 1000km i Aspmobilen på 3 dagar har jag insett att husbil/husvagn/campingkille aldrig kommer stå på mitt visitkort. Fy fan för att rulla bil och stanna på flottiga vägkrogar där den andra är mer lik den förra som du tvingades stanna vid. Det här gör jag inte om.
 

På Fläskberget finns inga prinsar.

 
Det är skönt att komma hem till Fläskberget efter nåra dagar ute i ingenstans och inse att där väntar gamla bekanta troget på en. Bekanta som jag träffar varje kväll tillsammans med Birro.

Jag rullar vidare.

 
Efter dagens MTB-tur på 42 km har jag fått ihop 430 km på MTB´n (nästan 22 timmars cykling) fördelat på 9 pass under dom senaste 17 dagarna.

Man skulle kunna säga att det är imponerande.

Eller kanske bara "bortkastad tid" för snart är jag nog tillbaka i dekedensträsket.

Halvt nersjunken tänker jag i alla fall på träning

 
Kvällens stenhårda MTB-pass inställt pga:

Jävlar vad sköna våra nya relaxrottingmöbler på terrassen är. Jag tror fan till och med ölen smakar bättre än vanligt i dom här. *har inte alls dåligt träningssamvete*

Den är både hård och smakar gott

 
Vad är det för resningen du har i veka livet AspLövet?

Jag vet inte...

...men det är förföriskt gott.

Road Pizza

 
Jag stötte på en trött grävling vid vägkanten på dagens mtb-tur. Han, grävlingen alltså, fick mig att minnas en skön låt med bandet The Hanson Brothers. Nej, Jag pratar inte om dom töntiga Mmmbop-slynglarna utan om punkbandet som tog sitt namn efter bröderna Hanson i filmen Slagskottet. Låten jag tänkte på var Road Pizza. Mums! The Hanson Brothers kanske mest kända låt är annars The Hockey Song.

Så.

Nog med musikskola för det här året.

Återbesök till 1996

 
Jag passade på att göra ett stopp på dagens MTB-runda. Lägligt nog passerade jag tävlingsområdet där Stockholms Klassiska DM gick 1996. Jag har under alla år stört mig litegrann på sträckan 18-19. Man ser ju ganska tydligt att jag orienterade som jag alltid gjort. Rakt på. Inga bommar. Men tiden på den sträckan har alltid känts sådär. 1,05. Borde ha varit mycket bättre.

Därför stannade jag till där idag och sprang om sträckan. Nu hade jag ingen klocka på armen men inte tror jag att det tog mycket mer än 50 sek. Då ska man också ha i åtanke att jag sprang med cykelskor och fick en fluga i halsen halvvägs. Så bra är jag alltså. På äldre dar.

Fantastiskt nog fanns stämpelbrädan kvar vid den fina sänkan som på den tiden var den 18 kontrollen. Vid 19:e var det soprent men man kan ju inte få allt.

Jag såg inga andra i skogen som var där och sprang om sina banor.

Kanske var det för varmt för dom idag.

Årets längsta runda

 
Jag körde mig lite tom idag. Hade lite grovt syftat in en runda på sådär 60 km men det blev lite längre visade det sig. Trots innerkurva sista timmen stod mätaren på 80km när jag kom hem till Fläskberget. Då var jag trött. 4 timmars cykling är visst mer än vad jag orkar. Märkligt. Hade jag inte tagit en finfika efter 3 timmars cykling vid hamnkrogen (eller vad den nu hette) i Sigtuna hade jag nog inte tagit mig hem.

Nu är jag så trött att jag inte orkar äta.

Det är ju också ett sätt att banta.

Roadblock is sheep

 
Man måste ändå gilla vissa djur.

Som får.

Dom bryr sig inte.

Jag fick köra runt dom via en sväng ut i gräset på dagens mtb-runda.
 

Lite ledigt på det här va?

 
Sista fredagslunchen innan tre veckors semester tar vid. Jag sjunker ner i en av Orangeriets lite för sköna soffor alldeles i kanten av Norr Mälarstrand. På andra sidan vattnet skönjer jag Skinnarviksberget som tornar (nåja) upp sig bakom Söder Mälarstrand.

Idag blandar jag ut ölbantningen med en tallrik grönt.

Et sprintområde har fått sätta livet till.

Kroppen säger ifrån

 
Jag tror att jag håller på att bli sjuk. När jag cyklade hem idag var jag matt och orkeslös. Dessutom kändes det segt rent motivationsmässigt. Säkert har jag fått en infektion i kroppen som ligger på pass. Lurpass. En galen teori skulle iofs kunna vara att jag efter nästan 14 timmars cykling den senaste veckan helt enkelt är sliten. Men näeee... Såna träningsveckor hade man väl allt som oftast som junior så den teorin tror jag inte på. Sjuk är jag. Vi får väl se om jag vaknar imorgon. Ja vaknar gör jag nog men i vilket skick.
 

Skavsår på olämpliga ställen

 
Jag cyklade till Putiken imorse. 41 km. Dom senaste dagarnas myckna cyklande har fått mina bakre regioner att börja bli skinnflådda. Jag behöver nog stryka på lite Sportslick om jag ska kunna ta mig hem ikväll. Om jag inte vill cykla stående i 2 timmar förstås. Det går ju det också. Eller så tar jag tåget. Eller så stannar jag kvar i stan och dricker öl. Med mig själv. Jag är en smygrolig fan *ingen vet om det men så är det* så det skulle nog kunna bli trevligt.
 

Övermogen motorburen ungdom

 
Om jag inte hade haft hjälm på mig hade den svala sommarvinden fått mitt hår att fladdra och kvinnor att vända sig om. Men nu var jag anonym. Gömd bakom visiret som stoppade sommarflugor från att smattra i mitt ansikte. Jag uträttade ärenden runt om i kommunen. På moped. Efter ett tag började jag bli hungrig så jag satte kurs mot det exklusiva gatuköksetablisemanget Mammas. Jag svängde in mot svampen och bromsade till framför ett 30-tal ätande kunder. Jag klev av moppen och tog av mig hjälmen, skakade lite lätt på mitt spretiga gråa hår och stegade nonchalant in för att beställa en tunnbrödsrulle med 2 grillade och räk.

Jäkligt kaxigt gjort.

Om jag varit 25 år yngre.

Och bott i en lite bonnigare håla.

Typ Köping.

Eller så.
 

Vardagslyx

 
För att fira min dubbelträning så unnade jag mig en lyxmiddag. En iskall öl och Norsk nödproviant. Man kanske kan ifrågasätta om vakumförpackad katastrofmat (för katastroftillfällen alltså, inte smaken) verkligen är lyx men när kilopriset på dom där påsarna från Tromsø ligger i paritet med oxfile så kan man inte annat än kalla det lyx.

Jag blev mätt men inte full.

Färdigtränad. Igen. 20:30

 
Eftersom både jag och cykeln behövde komma hem efter stängningsdags så var det bara att kliva upp på mountainbiken. Var lite segare än på morgonturen men inte värre än att jag körde lite extra på hemvägen. Jag följde regel nummer 1 ur faktaboken "Minnesluckornas ABC". Regel 1 lyder: "Hem kommer man alltid". En bra regel. När jag väl var hemma hade jag på dom två passen skrapat ihop 81 km och det tog mig 3tim 45 min. Om jag inte tyckt så illa om mig själv hade jag gett mig en klapp på axeln.
 

Färdigtränad 08:45

 
Medans övriga Sverige sov semesterruset av sig cyklade AspLövet (varför envisas jag med att prata om mig själv i tredje person?) från Fläskberget hela vägen söderut in till Putiken. En sträcka på 37km. Jag var sliten och trött när klockan ringde 06:30 men smart nog hade jag lagt ut träningskläderna längs hela hallen så det var bara att kliva i och ut. Hela turen var fantastisk men sista biten från Huvudsta längs med Karlbergskanalen fram till Stadshuset fick övrig cykling att blekna bort från minnet. Jag låter anledningen till detta vara osagt så framstår jag inte så gubbsjuk.

För alla dom som inte vill vara tillsammans

 
Som envåldshärskare i Putiken är det rätt lätt att missbruka sin maktposition. Jag skulle så lätt kunna sparka neråt och smygslicka uppåt. Men. I Putiksefens fall är det ju samma sak. På något sätt.

Men Putiksefen är en snäll man som värnar om dom utstötta & kantstötta. Människor som hamnat på kant i tillvaron och inte vill vara med andra. Introverta. Såna som AspLövet. Den stackaren.

Enkom för dessa olyckliga (eller för all del lyckliga) har Putiksefen tagit fram ett nytt plagg i Putiken.

*stående ovationer, jubel & klang, klackarna i taket, pompom-flickor, trumvirvel, kastade trosor, halvslapp handvinkning, busvisslingar, paparazzis och en liten skvätt för magen*

Lunsenbesök

 
Sliten.

Planerade en lång mtb-tur idag och planerandet gick så bra att den genomfördes. Till en viss del. Brorsan och jag gick upp sent för att få full valuta av rekordvärmen sen tog vi Upptåget till Uppsala innan vi satte oss upp på cyklarna. Sen svepte vi en dryg mil genom Uppsalas lite södrare regioner innan vi kastade oss in i Lunsen. Lunsen, Lunsen, Lunsen. Man blir gråtmild över att befinna sig där utan att kunna springa. Nog om min misär.

Vi körde längs med Upplandsleden och det blev 8-9 km extremt teknisk körning. Det är stenar, rötter, bergshällar, vurpor, tvåstrecksmossar, större mossar, andra mossar, bromsar (insekten), blodiga smalben och en miljard spångar. Fantastiskt. Och fantastiskt jobbigt. Vi trodde att skogskörningen skulle ge lite skugga och svalka men det blev tvärtom. Luften stod stilla där ute och man bågnade under värmen.

Efter den Lunsensekvensen som tog nästan en timme rullade vi på lättare vägar och stigar söderut igen. Vi hann bland annat våldgästa ett par sommarstugeägare där vi på blodiga knän tiggde vatten. När vi började närma oss Märsta efter 5 mil (ca 2 mil hemifrån) vek vi ner oss och tog pendeltåget hem. För min del handlade det mest om smärta/kramp i nacke, axlar och armar.

Lunsen slet ut mig.

Tack.

Lättnaden sprider sig

 
Näee...

Gräsänkling har uppenbarligen ingenting alls att göra med att börja gilla sprintorientering. Strosar omkring här hemma i bara kalsongerna med en kall öl i handen medans det på tv´n rullar en sci-fi-skräckis som jag velat se en längre tid. Det mina vänner är så långt ifrån sprintorientering som man kan komma.

Puhh!

Blev lite orolig där ett tag.
 

Gräsänkling

 
Är gräsänkling i helgen. Det där med gräs oroar mig. Jag misstänker att gräset betyder att jag numera gillar sprintorientering. Ska ta några öl och känna efter. Tur att jag ska jobba i Putiken imorgon annars hade jag väl sprungit runt i ett par tajta speedos i närmaste park. Till allmänhetens förskräckelse måste påpekas. Idag var jag nämligen på äventyrsbad med Miniknatarna och badvakterna blåste i sina visselpipor mest hela tiden på mig.

"HÅLL DIG UNDER VATTNET, DU SKRÄMMER DOM ANDRA BADGÄSTERNA!"

Det är tur att jag är bra på att hålla andan.
 

En nästan sann saga

 
Och på morgonen den första dagen när orienterarna kom ut ur sina sommarblekta radhus såg dom att Skogsbolaget hade huggit ner stora delar av skogen. Orienterarna blevo vansinniga fast bara sådär lite medelsvenskt vansinniga förstås. Raskt började dom vansinniga orienterarna att twittra och blogga och skapa "Rödda-skogen-grupper" på facebook och namninsamlingar på anslagstavlan hos Hemköp och plakat med lite lätt irriterade budskap gjordes.

Sen gick orienteraran i samlad trupp till det elaka Skogsbolagets kontor där dom demonstrerade sitt missnöje högt och vansinnigt. Fast vissa drack kaffe och pratade om förra veckans tävling förstås. Skogsbolagets mediarepresentant vågade inte gå ut och möta mobben utan hoppades att det skulle blåsa över. "Aldrig i helvete att vi ger oss", skrek folkmassan till Skogsbolaget som svarade med ännu mer tystnad. Fast vissa gav sig och åkte hem för dom kom på att dom inte brydde sig om skogen.

Sen blev det lunchtid den första dagen och vissa orienterare var tvungna att gå för dom var hungriga men många stod kvar och visade sitt missnöje genom att kollektivt sitta ner på sina stolryggsäckar. Den vansinniga demonstrationen fortlöpte och alla, förutom några som var tvungna att hämta barnen på dagis, var kvar till Skogsbolagets förtret.

"Sätt tillbaka träden", skrek någon högt vilket fick igång en debatt om det är möjligt eller inte och folk blev osams och vissa gick hem sura men några tappra stod kvar den första dagen med plakat och vansinniga blickar.

När kvällen kom var dom vansinniga lite färre för det var Lets Dance på TV och Luffarliga dagen efter, fast några stod kvar och tittade vansinnigt på varandra allt medans dom letade efter närmaste Baja-Maja.

När mörkret kom var det bara en man kvar.

När andra dagen grydde stod mannen kvar och det kom inga fler demonstranter för dom hade inte tid att bry sig

Efter några timmar gav även den sista mannen upp med orden.

- "Äsch! Jag åker in till stan och ritar en ny sprintkarta istället"

*ett antal träd på Ängsjökartan har fått sätta livet till

En adjektivrunda

 
Satte mig på mountainbiken i förmiddags och skrapade nog ihop en sisådär 15 adjektiv under rundan. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att "varmt" är ett av dom. Det blev i alla fall 55 km på nästan 3 timmar. Kom efter en timme på att jag skulle samla på sjöar. Hade jag vetat om det från början hade jag utan större cykelansträngning fått ihop 5-6 till. Nåja. Det var ju inte så att jag badade eller så.

Annars var det enda roliga att jag vid Väsjöbackenss nästintill tomma parkering såg en bil gömd inunder skuggan av ett par träd. Det var Svenskt sommarsex på gång. Inte för att dom kommit längre än till "händer innanför tröja & blus" men dom var så uppe i varandra att dom inte såg mig och det började bli imma på insidan av bilrutorna trots att dom stod utanför. Jag smygtog inga kort. Även om jag ville.
 

Ölbantning

 
Med ett gult kort i bagaget så var det dags att sätta igång. Jag testar den av Molson föreslagna ölbantningsmetoden. Sitter på terrassen i solgassande hetta (30 grader i skuggan) med kall öl till hands. Skippar mat. Skippar träning. Skippar rekreationella nöjesturer. Skippar umgänge med folk. Skippar allt. Läser Skärmen från 1966. Ett fint år. Funderar på om jag skulle ta en vecka och attackpromenera alla SM-distanser från det året. På 1966-års kartor. Undrar om det fanns opasserbar brant på kartorna den tiden? *skrattar högt för mig själv*
 

Äsch! En till karta bara för att.

 
För 20 år sen, så där på en höft, sprang jag ett Älgdrev. I H21AK. Kort alltså. Jag gjorde sånt på den tiden för det var ungefär i samband med intågandet i seniorklassen som mina knän började trilskas. Eller tidigare om man ska hålla sig till sanningen. Men ändå. Tävlingskartorna från mina första fyra år i seniorklassen rymms i en och samma pärm. Lite skillnad mot juniortävlingarna där jag maxade ut en pärm per säsong. Med skammen över alla tävlingar i H21AK lagt åt sidan så var det ändå på Älgdrevet lite stil på kort-klasserna. 10,2 km. Numera får man väl knappt såna banlängder i H21L. Banan i sig var väl ingen aspirant för hedersomnämnande. Rätt tråkig till och med.

Jag minns i alla fall att det var snöglopp vid starten.

Sann historia.

Gult kort till nr.9

 
Ouch! Jag har fått mitt första gula kort. Inte helt oväntat dock. Jag har ju medvetet hållit igen. Fast tvärtom alltså. Nu känns utmaningen genast lite mer intressant. Lite spänning som sätter nerv på vardagen. Nu gäller det att svepa lovar runt frestelserna. Gömma morötter bakom böckerna istället för ölflaskor. Kanske till och med träna litegrann. Men jag har ju två gula kvar innan det är kört. Om jag skulle filma mig till ett nu på direkten så blir ju dom närmaste veckorna oerhört dramatiska. Tål att funderas på. Jag tror jag unnar mig en kall öl på terrassen. Det är jag värd.
 

En sjujävla usel bana

 
Det är ju inte så att världens bästa orienterare alltid har vunnit. Ibland har han kommit tvåa. Eller ännu sämre. Fan trot. En gång kom han tvåa på kanske världens sämsta bana. Banläggaren kan ha varit full vid tillfället. *gissar hej vilt* Vilket i sig är lite motsägelsefullt när Godtemplarnas (tävlingens arrangörer) budskap var mycket enkelt "Alkoholen är roten till all ondska"

Kanske därför AspLövet är ateist.

Hellre full tvåa än nykter segrare.

En minnesbild

 
På midsommaraftonen härom veckan hittade jag en skylt som personifierade mig. M. Inte M som i mötesplats utan M som i medioker. M som i måttfull. M som i knäsvag. Vilket kanske inte börjar på M, men ändå. Där stod jag bredvid en skylt med bokstaven M och tuggade vägdamm efter att en traktor dundrat förbi. Bonden gav mig inte den minsta blick trots mina entusiastiska vinkningar. Det kan han gott ha tänkte säkert bonden. Själv tänkte jag inte alls utan öppnade en ljummen öl. M som i Mariestad. *minns inte vilken öl jag öppnade

Semesterdag 1

 
Staus:
Vaknar med ett hemskt värkande knä som "knäpper" när jag böjer det.
Orsak:
Minneslucka
Analys:
Men vilket väder vi har!!
 

En sån där jävla karta dårå

 
Hörrni! Det här med O-ringen i Örebo. Ska det verkligen vara något det. Första etappen går uppe i Kilsbergen och ganska precis där alla medelmåttor ska bomma i år var jag redan 1985. Jag bommade också. Gjorde en av karriärens största bommar på den 14:e kontrollen. Dessutom regnade det så mycket att om man haft underbett hade man drunknat. Näeee... Dit behöver man inte åka igen.

Om vi nu alla nödvändigtvis måste umgås

Lite syretfattigt i Putiken

 
Idag hade Jag en kund från Sydafrika i Putiken. Han hade ingen Vuvuzela med sig. Jag repeterar. Han hade ingen Vuvuzela med sig. Herregud. [sagt i en högst ateistiskt andemening]. Vad svamlar jag om? Har jag fått värmeslag? Fast ärligt. Han var från Sydafrika och han hade ingen Vuvuzela. Det var min dag. Lite internationell sådär med en stänk av tandläkarångest.
 

Is it safe?

 
07:50. Tårarna trillar nedför min trinda kinder. Ni hörde. Trinda kinder. Det är kinder som en bebis hade varit lycklig över. Tillbaka till tårarna. Jag sitter om inte fastspänd så åtminstone krampaktigt förankrad i en tandläkarstol. Halvvägs ner i svalget har en spensligare tandhygienist krypit ner och för att peta och skrapa med verktyg som inte sett dagsljuset sedan tandläkarscenen i Maratonmannen. Is it Safe? IS IT SAFE? Hade jag lust att skrika men hon tvingade upp mitt gap så det mest blev gurglande av det hela. Tårarna i sig kom inte från smärta, möjligen lite förödmjukelse men mest från krampen i käkarna. Man känner sig som 10 år varje gång man sätter sig i tandläkarstolen och bara väntar på att få välja ett bokmärke efter behandlingens slut. När jag på svaga ben gick därifrån tänkte jag att tandläkarbesök är som sprintorientering. Det är ingenting du vill göra men om du väl hamnar där så är det snabbt, smärtsamt och med en efterföljande känsla av att ha blivit våldtagen.
 

Nyrakad

 
Jag har rakat av mig min fjuniga skäggväxt. Det gör att jag ser jätteung ut helt plötsligt. Inte en dag äldre än 42 och lite till. Det är bra. Nu har jag alltså ett extra år på mig innan jag ska göra H45-comeback. Ett extra år som jag kan behöva. Det här med åldersindelning är ju ändå ingen exakt vetenskap. Litegrann som GPS-trackingen.

Jag har en kropp som en H80-löpare men ett ungdomligt sinne som en 10-åring.

Det blir 90 om man slår ihop dom.

Näeee... Fan också!

Då är jag ju H45 redan.

Jag skulle inte ha rakat mig.
 

Ere måndag, eller?

 
Det är lite hett därute idag. Riktigt knock-out-sprint-weather. [insert bad sprint-joke] Vad nu det ska betyda. Själv har jag hållit mig i Putiken. Tror jag. Har varit lite disträ idag. På lunchen var jag i alla fall och åt sushi. Det var lax med ris. Varför dom inte skrev lax med ris på menyn är oklart. Efter lunchen sålde jag några par skor och ett gäng SI-pinnar. Verkar som att folk ska röra på sig i sommar. Det borde ju jag också göra. Om jag ska få behålla fru AspLövet. Men det måste väl komma några gula kort först tycker jag. Tre gula ger rött. Då har jag tid på mig. Ingen brådska med att gå ner i vikt. Kanske därför jag inte tränar idag. Eller undviker öl. Det är ju lite hett därute idag. Riktigt knock-down-beer-weather. Det vet jag vad det betyder. Psssschhh! Sitter på terrassen. Med en kall öl. Är jag hemma redan? Minns inte hemresan. Har varit lite disträ idag. Läser en bok av Tom Dorsey. Man får följa en seriemördare och det kan vara den roligaste boken jag någonsin läst. Man vill inte att han ska åka fast och för varje sida han klarar sig så knyter man näven framför sig och "Schossar!". Sen att det går åt några oskyldiga på hans framfart får man räkna med. Dricker mera öl. Skrattar högt för mig själv på terrassen. Grannarna bredvid tystnar plötsligt. Kanske skrattar jag lite för högt. I min ensamhet.
 

Sommarutmaningen 2010

 
Jag har satt igång ett projekt. Tänkte skala av lite ytfyllning som satt sig på min kasslerkropp. Inget ovanligt med det. Förutom att straffet vid misslyckande är lite grövre än vanligt. Som alltid när AspLövet och Fru AspLövet tar sig an utmaningar så handlar det aldrig om belöning vid lyckat resultat utan alltid om bestraffningar om man inte lyckas. Gärna såna som svider. Det är en bättre morot än någon kul belöning. I alla fall skruvade Fru AspLövet till bestraffningen för min utmaning denna gång. Om jag, mot all förmodan, skulle misslyckas så tar hon ut skiljsmässa. Oh yeah! En kvinna i min smak. Vi får väl se hur länge hon är min kvinna dock.
 

Jag gjorde inte mycket nytta igår

 
Jag tillbringande min midsommar liggandes på rygg med blicken lite slappt förankrad i himlen. Vid ett tillfälle seglade ett moln förbi som påminde om AspLövet. Rund och fluffig med en oskarp kantlinje och förutom lite fukt totalt innehållslöst.

Efter det mötet med mig själv valde jag att blunda.

Mera skor till Putiken

 
Har fått ett par Nokia av en trevlig donator (med annan design än dom tidigare). Tydligen har han inhandlat dom för 20kr i någon utsocknes lanthandel. Det är prisvärt. Dom är så stilrena att man blir tårögd. Dom 4 stripsen påminner mycket om Adidas klassiska 3 stripes. Vilket osökt leder mig in på värdefull trivia.

"Adidas clothing and shoe designs typically feature three parallel bars, and the same motif is incorporated into Adidas's current official logo. The "Three Stripes" were bought from the Finnish sport company Karhu Sports in the 1950s"

Karlbergssjön är en kanal

 
Idag klev jag av tåget i Solna. Två stationer för tidigt. Sen gick jag 7 km till Putiken. Det var jag, morgonsolen, rusningstrafiken, en miljard cyklister och några attackpromenerande tjejer som inte var helt oävna i sin uppenbarelse. Själv hade jag jeans och finskjorta på mig. Lite stil måste man upprätthålla även om man har tagit klivet utför det sista idrottsstupet.

Träningsfri dag

 
Idag har jag en träningsfri dag. Det ska bli skönt. Det har blivit lite för mycket den sista tiden. Behöver vila. Jag har tagit för vana att lägga in minst en träningsfri dag varje vecka. Alla andra dagar tänker jag träning. Vad jag borde träna. Vad jag skulle vilja träna. Vad alla andra tränar. Torrtränar på att träna. Tränar ibland på att torrträna. Det blir torrtorrträning tror jag. Men inga träningstankar på mina träningsfria dagar. Då är jag bara tom i skallen. Mig själv alltså. Det kan vara skönt att vara sig själv ibland. Fast bara i små doser.
 

Psyket orkar inte mer

 
Näeee...

Fan också!

Jukola ska upplevas på plats. Det spelar ingen roll hur bra webbsändning det bjuds på. Det blir aldrig samma sak. Man må ha sämre koll på hur det går i tävlingen men känslan. Känslan blir aldrig densamma hemma i skrubben.

Nu skiter jag i det här och går bitter till sängs. Istället för att räkna får ska jag rabbla lite bättre Finska klubbnamn. Ni kommer också somna sött om ni mumlar dessa när ni lagt er. Alla klubbnamn nedan är tagna ur årets startlista. Håll till godo.

Maanpuolustuskorkeakoulu
Puppeliskukkulan Pullistus
MTK-Asikkalan maaseutunuore
Tampereen Ammattikorkeakoul
Eläinlääkärien kuntoseura

Jag sover redan.
 

Jukola.

 
Jag följer tv-sändningen via webben och till det serverar jag mig själv tonfiskmackor och iskall öl. På bilderna från ett mörkt och grisigt Finland så strilar regnet ner på det allt mer utspridda startfältet. Bara en idiot skulle önska att han vore på på plats. En idiot som jag själv.

*Fan ta dig! hytter jag mot min egen kropp*
 

All hail the King!

 
Exakt klockan 12:00, denna högtidens dag, klev AspLövet ut genom Putiksdörren för att ta emot massornas jubel. Rosenblad och allmosor förväntades regna över honom.

Men...

En kompakt tystnad från en tom gata mötte AspLövet.

Han vände nedbruten åter in i mörkret och kröp ner mellan några skokartonger och en låda fylld med våtsockor.