Slå honom tills han ler för fan!

Jag vaknade mitt i natten alldeles kallsvettig. Min andhämtning kom stötvis och ett sendrag strålade från ena lilltån ända upp i veka livet. Efter några ögonblick insåg jag att allt bara varit en hemsk mardröm. Tack och lov. I mardrömmen fann jag mig plötsligt ekiperad i lokalkonkurrentens tävlingskläder och runtomkring mig fanns bara folk jag duckar för i normal fall.

En mardröm. Så skönt.

Det skulle behövas mer än vanlig övertalning för att få mig på såna tankar.

Mycket mer än vanlig övertalning.

Komplettering

Komplement till tidigare lagt skambud.

Nu erbjuds även Skamgrepp [På AspLövet].

Utbud:
Valfri kroppsdel får klämmas på helt ogenerat.

Kostnad:
En Lappin Kulta alternativt en Silja Line Special i baren på Jukolabåten.

Arena:
Min hytt, din hytt eller helt öppet i tangobaren.

Följdverkan:
Din ångest och min bakfylla (vid många spekulanter)


[Erbjudandet gäller endast på Jukolaresan och erbjuds enkom för att finansiera den arbetslöse AspLövets fördärv]

Kropp till salu. Skambud godtas.

Stryk det där om att min kropp inte reagerade på lätt löpning i några korta sekvenser. Efter någon timme började en smärtförnimmelse pulsera i en knät. Det vänstra. Så mycket för min aggressiva taktik. Det är under största möjliga tystnad jag hatar min kropp just nu. Som vanligt alltså, men lite extra just idag. Vi sitter i varsitt hörn av soffan och tittar tomt ut i ingenting. Jag kommer inte ge min kropp den tillfredställelsen att säga något beklagande eller förlåtande.

För mig är den inte värd någonting.

Jävla skitcykel

Dagens MTB-runda som var tänkt att bli en 5-milare blev inte mer än 15 km. Trots ny slang i backdäcket drog jag på mig en punka efter 10km och bara 5 km senare lät det flappfloppflapp och sen var det tomt igen. Alla däcken har gått sönder där ventilen fäster i slangen så något skit är det med bakdäcket.

Förbannad och irriterad ringde jag efter bärgning och väl hemma kastade jag cykelskorna hårt in i förrådet och satte på mig mina slitna attackpromenadskor istället. Väl ute i skogen väste jag osammanhängade i ena mungipan och svor genom näsan. Bara för att så la jag även in korta sekvenser av lätt löpning för att jävlas med min kropp.

Till min stora förvåning så höll sig både gubbvader och inflammerade knän borta. Kanske är det så jag ska bli skadefri. Genom ett aggressivt beteende mot min egen kropp så att ingen del av mig törs sätta sig på tvären.

Mellan gallringarna

Även om det mesta av min hemmaskog blivit söndergallrat och skövlat dom sista åren så finns det partier av pur skönhet. Idag tog jag mig en tur i just dom domänerna och låtsades för några längre minuter att jag hade skadorna i ryggsäcken. Jag sprang på med lätta fötter en kort stund och mindes nästan hur det kändes att vara lycklig igen.

Sen började jag promenera igen och tankarna vandrade åter ner i källaren.

Skulle du köpa bil av mig?

Idag var jag på en anställningsintervju på ett bilföretag. Jag briljerade som vanligt ända fram tills att dom frågade om jag var bilintresserad. För att inte riskera dålig karma så sa jag sanningen med största övertydlighet.

- Jag har aldrig i hela mitt liv varit intresserad av bilar.

Dom tystnade och efter en pinsamt lång paus från deras sida sa jag kort.

- Jag hittar ut själv, sitt kvar ni.

Jag väntar inte med spänning på deras åtekoppling huruvida jag får tjänsten.


Varken personerna på bilden eller bilen har med dagens händelse att göra men det är nog enda gången jag fotograferat en bil. Året var 1990 och klubben genomförde en klubbresa ner till Tjeckoslovakien för att springa Dr.M.Hlavacek Memorial. Där har ni ett riktig hårt namn på en tävling. Själv var jag mest skadad under resan och drack öl istället. Sån var jag på den tiden tydligen. Då också alltså.

En tidsfråga

Om jag skulle samla ihop alla beståndsdelar från mitt liv i en blå hink, blanda ut det hela med 2,5 dl vatten till en sörja som troligen påminner om en kaffesump på blaskigt kokkaffe, och sen be en vårthärjad klimakteriekärring med förkärlek till Tarotkort spå mitt liv i sumpen som uppstått. Då tror jag att hon skulle dra ett djupt andetag och med stirrig blick säga till mig.

"Du kommer bli av med dina gubbvader"

- Är det säkert? Hur långt fram i tiden talar du om?

"Svårt att säga men jag ser tydligt att dina vader är borta. Bara skelettet återstår. Har du tänkt leva för evigt?"

- Ehh.. nej!?

"Då är det nog bara en tidsfråga"

Lämna skiten bara. Gör det.

Idag när jag var ute i skogen var jag tvungen att sätta mig ner. Jag blir så trött. Inte så mycket fysiskt som på det moderna skogsbruket. Visst finns det någon mening med att rulla in stora maskiner som gallrar loss men när det lämnas kvar så mycket sly, skit och djävulskap så känns det mer som att dom dragit ner byxorna på skogen och genomfört en brutal våldtäkt.

Om jag inte minns fel så sitter jag kvar där än.

Årets bästa träning

Dagens MTB-runda var i sällskap med HD och det var han som fick bestämma takt och ton. Först invaggade han mig i en falsk trygghet genom att inleda med 30 minuter rätt mycket teknisk körning och det är ju som jag själv vet mitt område av mindre uselhet så allt gick som smort. Sen tittade han lite över axeln för att se om jag var med och satte full spätta på anrättningen. Nu pratar vi alltså inte om en kvicksilverförgiftat plattfisk utan stenhård cykling på grus och asfaltsvägar i 80 jävla minuter innan lidandet led mot sitt slut.

Trots att jag under dom här avslutande 80 minuterna fick ligga på rulle så gick gummisnodden av efter ett tag. HD väntade in mig och sen var det spätta på igen och för varje gång jag släppte och blev inväntad orkade jag kortare och kortare stunder att ligga med innan gummisnodden brast. På slutet lät det som ett jäkla smatterband bakom HD. Kontakt. Släppa. Kontakt. Släppa. Kontakt. Släppa. Efter 110 minuter och 42,5km på mätaren var det majbrasa i låren, bubblande kramp i vaderna, spotta ont och ett sjujäkla leende på läpparna.

Det var kort sagt helt fantastiskt.

Osunda tisdagar

Jag har börjat inse att jag har ett högst osunt förhållande med alkohol. När jag läser gårdagens inlägg om Centrum OK och deras kommunala resor undrar jag vad jag egentligen menade. Med största sannolikhet är det nämligen jag som skrivit inlägget även om jag inombords förnekar det hela idag. Är det bra eller dåligt att dom åker kommunalt? Menade jag verkligen att dom aldrig kommer till Fredriksberg med kommunala färdmedel? Det måste väl ändå gå även om det tar tid och blir otaliga bussbyten. Vad menar jag egentligen? Jag säger Heja Centrum OK! så skyler vi över allt gammat groll jag skapade igår.

I alla fall har jag ett osunt förhållande med alkohol. På tisdagar. Alla andra dagar är vi bästa vänner. Än sålänge i alla fall. Det kanske dags att jag och alkoholen tar en paus på tisdagar. Blir särbos. Vi tar en bensträckare på varsitt håll. Dags för en intermission helt enkelt.

Vilken jävla tur att det är onsdag idag.

Centrum är mitt i ringen

Jag är kluven. Som en stock i vedhuggar-VM. Centrum OK är storstadsklubben som åker kommunalt till alla tävlingar. Bra så. Lite lagom PK. Lite. Bättre folk. Eller?

Vänta nu.

Åker kommunalt.

Sen när har det gått lokaltrafik till Fredriksberg?

Vaccinium vitis-idaea

Medicinsk användning:
Osötade lingon används i folkmedicinen som ett medel mot urinvägsinfektion.

Jamendåså.

Då är det bara att fortsätta småskvätta sålänge man mumsar på lingon alltså.


[som bilden visar gillar lingonsriset att komma igen efter skogsbränder. Hur vet jag det? Jo. Jag gick förbi en årsgammal skogsbrand ikväll. Vänta. Givetvis brann det inte fortfarande men det var ett år sen det brann. Eller mer. Men se på riset. Lingonriset. Grönt är skönt. Berätta inte för någon att jag la mig ner och torrjuckade lingonriset. Det kommer komma stora lingon i det där området. Det SATSAR jag pengar på.]

Ett slit utan dess like

Idag har jag klippt hela gräsmattan. Vilket i sig är en bedrift när man bor i en lägenhet. Men ändå. Jag klippte så det yrde och gräsmattan på terassen var inte mer än kalkonklippt förrän två öl runnit ner i strupen. Det kan låta som ett behagligt liv men då ska ni veta. Det blåste snett utifrån så ibland fick jag nyklippt gräs i ansiktet. Dessutom stekte solen så ölen värmdes fort vilket gjorde att jag fick hetsdricka lite. Telefonen ringde tre gånger och det var bara reklamnasare som störde. Miniknatarna skulle ha pannkakor mitt i allt så då avbröts klippandet. Öldrickandet avbröts dock inte men ändå. Sen blev jag trött. Man blir lätt det i min ålder. Till slut lade jag tillbaka alla träningskläder, som låg på sängen, i skåpet och flyttade fram det planerade träningspasset till imorgon. Det är ju en dag då också. För övrigt så har jag flera kalla öl i kylen som tigger om min uppmärksamhet.

Imorgon ska jag sortera min träningsstrumpor.

Alla fem par.

Det lär nog ta hela dagen.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Det här med dom bortregnade kodsiffrorna tror jag är morgondagens melodi inom orientering. Slut på slentriantävlingar med samma gamla banor där förväntan är liktydigt med upprepning helg efter helg efter helg. Jag ser enorma utvecklingsmöjliogheter inom området. Vi måste röra om i den grå grytan tror jag. Arrangörerna borde komma med nya direktiv. Gärna tidigt på tävlingsmorgonen i ett extrainsatt PM.

Vad sägs om följande sista-sekunden-direktiv.

- Kompassförbud
- Barfota-race
- Ännu bättre. Naken-race
- Lottad banlängd inom klassen (+/- 20%)
- Kartminne i alla klasser
- 1:25000-dels karta
- Obligatorisk dopingkontroll mitt på banan (minst 2 dl urin krävs)
- Ölkontroll. 2 enheter är obligatoriskt
- Tusenfotingsgaffel. Tänk fjärilsgaffel men mycket mer
- Lapdance i eget tält för H40-löpare
- Braja-Maja på TC
- Stiftklämmor istället för SI. (kanske lite väl crazy)
- Finsk speaker
- Kartan som pussel i startögonblicket
- Samma klass oavsett ålder. Gemensam start och gemensam dusch
- Gratis parkering för alla bilförare <18 eller >80 år. 150:- för övriga
- Karta på ena sidan och bantryck på den andra
- Ingen snitsling till start utan bara gradtal och längd
- Karta i skala 1:litet. A0-papper (841 mm × 1 189 mm)
- Alla tävlingens kontrollringar på kartan men inga streck och kontrollnummer
- En jättelång spurt. Hela banan. OBS! endast på sprinttävlingar
- Termosar, t-shirts och nyckelringar i pris. Hahahaha! Fatta vad snopet!
- Individuell start på 25manna. Boka upp en vecka för hela tävlingen
- Inga sittplatser på TC. DSQ vid överträdelse
- Platta skärmar + kontrollställningar. Dvs platt på marken. Gärna i hög ljung
- Obligatoriskt med matsäck. 2 mackor, termos med chocklad och en apelsin
- Inga pip och blinkningar vid stämpling. Bara en tyst suck från enheten

Möjligheterna att utveckla vår sport är oändliga.

Sött, salt, surt, beskt, umami och bitterhet

Fördelen med att vara arbetslös är att söndag inte längre är dagen före den första arbetsdagen i den kommande veckan utan söndag är bara dagen före en annan dag som skall genomlidas. Den kommande dagen som skall genomlidas är varken bättre eller sämre än den dagen man just står och stampar i alltså. Således passar det, som just den här söndagen, att dra på restaurang och unna sig en god middag som man sköljer ner med ett par öl och dom ölen passar ännu bättre om man sen sköljer vidare hemma i soffan. I soffan sitter jag alltså och sköljer mig ren och fin inför kommande dag. Imorgon ska jag, förhoppningsvis, vakna upp ofräsch med en baktanke på att genomlida ännu en dag som varken är sämre eller bättre än den dag jag just genomlidit. Och sen börjar allt om igen. Det finns i alla fall någonstans en ljusning där borta i en mynning. Vilken mynning vågar jag inte veta så jag kisar hårt och nynnar på en glad låt samtidigt som jag sköljer strupen. Jag gurglar lite lätt och smakar på mina drömmar som fortfarande ligger kvar på tungen som ett nytt smaksinne. Nytt med en viss ton av gammal bitterhet. Sött, salt, surt, beskt, umami och bitterhet. Sex är smaksinnets alla hörnstenar. Även på en söndag. Om nu söndag skulle ha haft en betydelse. I AspLövets liv finns bara en veckodag. Den jag sitter fast i väntandes på en likadan.

Leningrad

Igår kväll somnade jag till framför datorn. Efter en lång dag sa kroppen ifrån och utan större hjälp av alkohol slöts mina ögon medans min panna vilade mot skrivbordskanten. Jag skulle egentligen bara vila mitt tunga huvud några sekunder medans en minst lika trött dator jobbade men jag försvann bort i ett töcken. Jag vaknade till efter någon minut när den vassa skrivbordskanten började smärta påtagligt.

Detta fick mig hastigt och lustigt att minnas en episod från AspLövets karga liv.

1990 jobbade jag på Norsk Data och det året åkte min avdelning på konferens till Leningrad (sedan 1991 heter staden Sankt Petersburg). Vi åkte båt till Helsingfors och därifrån tåg till Leningrad. Jag minns bland annat att jag på tåget bytte till mig konduktörens tjänstehatt mot fyra Lapin Kulta. Vilket kap. Tyvärr har jag den inte kvar längre. Vi tittade även in på det svulstiga Eremitaget och gapade förvånat åt tomma affärshyllor som gjorde shopping omöjligt.

Men det jag minns allra bäst är middagen på den fina restaurangen. Maten var på gränsen till oätbar vilket i sig bara roade men det som oroade lika mycket som roade var att det enda som erbjöds i drycksväg var vodka. Ingenting annat. Varken med alkohol i eller utan. Efter mycket krångel och tjatande skakade restaurangchefen fram lite portvin. I det valet valde hela konferansgänget att hålla sig till vodkan. Någon som för vissa unga killar fick anade konsekvenser. En ung jobbarkompis som vi låter vara anonym bälgade i sig så mycket vodka till förrätten att när varmrätten kom in var han tvungen att vila sitt huvud på bordet och där och då somnade han. Min chef och en annan stadig kille fick bära hem honom till hotellet.

Själv nöjde jag mig med att bli lagom.

Man ville ju inte vakna upp naken på en rysk bakgata med en tom vodkaflaska upptryck på ett obehagligt ställe.

Allt kommer ner

Livet är hektiskt just nu. Det firar jag genom att kasta upp mig själv i luften likt en firad 42-åring. Sen tar jag ett steg åt sidan och låter mig själv falla handlöst i marken.

AJ!   Varför tog du inte emot mig?

Vadå ta emot? Jag var ju uppe i luften jag också.

Halvdan & Tobbe

Planen för dagen var att ta mig österut i kommunen för att hitta partier som lämpar sig för finåka på mountainbiken. Redan efter 5-6 km på dagens runda, vid Eggby, hittade jag min gamla avlagda kungatron. Jag satte mig ner en stund och låtsades ge order till mina undersåtar men när varken öl, kvinnor eller gycklare dök upp for jag vidare.



Efter en stund halkade jag in i Vallentuna kommun och letade finstigar i Oxbergen. Den enda stig som dök upp försvann fort och jag fick släpa cykeln en bit innan ett lite vackrare vattentorn dök upp framför mig. Nu kan inte jag min kulturhistoria men mina tankar for till Romariket. Öl, eget harem och en klase vindruvor kom som på beställning också upp i skallen.


Jag gav upp mitt Oxbergsförsök och vände åter in på en väg mot Gällsta. Invid den soliga vägkanten stod plötsligt en vacker runsten från 1000-talet. Runornas översattes till.

"Halvdan och Tobbe läto resa stenen för Udde, sin fader. Torbjörns son, Öpir ristade runorna"

Av texten lär vi oss två saker. Redan för 1000 år sen kunde man heta Torbjörn och kallas Tobbe. Tidlöst namn med andra ord. Dessutom finns det två runstenar i omgivningen resta till Halvdan och Tobbes minne. Jag antar då att Halvdan inte alls var halvdan.


Ett sekundärt mål med mina mtb-turer numera är att hitta ett billigare boende. Även om nu staten bidrar med lite småslantar är det inte fel att börja kapa kostnader i sin vardag. Tyvärr är det ju så att just boende är en pengasugande igel som man har svårt att värja sig mot när det ska till att betalas räkningar. Så efter det primära, träning och kultur, så letar jag efter billigt husrum. Idag hittade jag ett objekt som jag borde kunna hyra för en billig peng. Visst kan det bli lite trångt med fru AspLövet, 2 Miniknatare, hund modell större samt mig själv i stugan men lite får man kanske stå ut med i kristider. Lite enklare renovering kan behövas. Måla väggarna, sopa golvet, en dörr, glas i fönstren och en kokplatta men sen är man nog good to go. Dessutom är det bara att resa och staga upp dasset på baksidan så är det körklart. Vattnet är ju redan indraget i toan som ni ser.


Efter ett tag kom jag ut på den vackert slingrande Skålhamravägen som förde mig söderut. Trots otaliga försök att hitta skogsstigar förblev jag fast på asfaltsvägen. Efter vad som kändes som 15 minuter kom jag fram till Hagby Ekopark. Det är inte så fint som det låter. I anslutning till Hagby avfallsanläggning (Läs: soptipp) finns en enorm jordhög som jag gissar är den gamla soptippen som dom gömt under jordmassor. Runt den här högen har dom anlagt någon sorts träsk som gissningsvis ska locka till sig fåglar. Jag följde en grusväg som anlagts runt högen och på baksidan såg jag en potentiell väg att komma ifrån det brunsörjiga vattnet som lockade varken mig eller fåglar.

Jag bar cykeln ner för trappan och vinglade fram mot en lockande grusväg långt där borta på åkern. Tyvärr tog spångarna slut och framför mig hade jag ett 20 meter brett träsk som jag inte vågade ner i med cykel och allt. Jag fick istället balansera tillbaka på dom två brädorna, en meter över det skitiga vattnet, och försöka undvika glipan mellan brädorna som var i mått mätt ett mtb-däck.


Efter alla dessa missöden befann jag mig plötsligt långt hemifrån och fick bita i det sura livets läxa genom att nöta asfalt en lång jävla bit hem. Nästan 2 timmar och 37 km på cykeln senare kunde jag sjunka ner i en solstol på terassen och ta mig en belöningsöl. Adnams Bitter. Don till rätt person. Det var jag som sa det.

Mera utsvävningar

Från virkade västar till hemmagjorda benskydd. I AspLövets tappning var det inget mer avancerat än vita tygtrasor som virades runt skenbenen och som sen fästes med ett par varv eltejp. Enkelt, funktionsdugligt och tämligen smaklöst. Der blev inget av den trenden heller kan påpekas.

Frågan jag ställer mig är, kan dom här abnormaliteterna inom klädsvängen på 80-talet ha påvverkat mig negativt?

Han rusade som besatt

Jag är svag för gamla tiders kämpar. Det känns helt enkelt hårdare att springa i kortbyxor, bomullströja, plastskor av sämre sort och inte minst en budkavle som slänger och far runt halsen än dagens supertajta funktionskläder med lasertryck och ergonomiskt utformade superskor.

1959 vann Väsby OK JSM-kavlen (Bo Appelgren, Roland Larsson & Bengt Eriksson) och i årsboken "Ekensorienteraren" kan man bland annat läsa följande sköna stycke från just den tävlingen.

"Den ensamma vargen i täten [Enebyberg, AspLövets kommentar] förmådde inte hålla undan för det jagande paret [Väsby & Tureberg, AspLövets kommentar], och snart var det en trio som samtidigt närmade sig sista kontrollen uppe på ett av traktens högsta berg. Och just i det kraftiga motlutet satte 17-åringen Bengt Eriksson in sitt livs stöt. Han rusade som besatt, tog ut varje uns av kraft i det våldsamma rycket och lyckades slita åt sig tillräckligt många meter före konkurrenterna så att han kunde stämpla först och sedan rulla utför mot det hägrande målet nedanför kontrollen."

Blir man inte lite lätt gråtmild av såna vackra ord så säg. "Han rusade som besatt". Det fenomenet ser man inte bland dagens elitorienterare. Det är maskinhårt hela vägen men aldrig besatt.

En tillbakablick

AspLövet goes H40 av AspLövet

Yrsel = Svindel ?

Idag har verkligen töcknet levt upp till sitt namn. Har hela dagen gått runt med yrsel. Eller möjligen svindel. Vet inte riktigt skillnaden. Vimsigt har det i alla fall varit när hela verkligheten tiltar åt olika håll hela tiden. Jag har tillbringat stora delar av dagen horisontellt. Dessutom fick jag nobben från ett jobb jag sökt där jag tyckte själv att jag briljerade på intervjun. Förmodligen kom briljansen inte ur min egen skalle utan for runt i mitt eget töcken bara. Det är lätt att bli töckenblind.

Det går tämligen uselt i AspLövets liv just nu.

Katastrofer är tydligen en naturlig del i min evolution.

Virkad väst

Jag hittade en bild i ett gammalt album som är fantastisk.


Vad ska man säga. Virkad väst, "Spola kröken"-märke på byxbenet och skorna sen. Nostalgi. Eufori. Inte vackert men så orginellt och tidstypiskt. Synd att det gick uselt i själva tävlandet. Den första etappen på mitt första 5-dagars 1980 blev en orgie i utsvävningar. Jag kom 155:a av 251 på denna etapp. 100 stackare var alltså ännu mer ute och seglade. Skrämmande.



Men jag hade ju ändå en virkad väst på mig.

Och kröken spolade jag.

På den tiden.

En tendens i töcknet

AspLövets dagar rullar på som i ett töcken. Ett töcken som inte ska blandas ihop med en dimma. I dimman står man oftast klart och tydligt på en plats medans allt runtomkring är höljt i en tjock gröt men med töcken är det helt annorlunda. Man sitter fast mitt i smeten och försöker krampaktigt ta sig ur töcknet. Det är nog lite som att få en "Gaussian Blur" påsmetad sitt liv. Trögt. Suddigt. Och en aningens obehagligt.

Annars har jag (återigen) kommit igång med fysiska aktiviteter. Förra veckan blev det 5 träningspass något som inte kommer upprepas denna vecka men det är ändå en tendens. En tendens till bättre leverne kunde man kanske tro men så är inte tendensen. I takt med träningspassen har jag även nyttjat centralstimulerande medel. Lagliga såna alltså. Inte alls bra med den tendensen. Den med berusningsmedlen alltså. Träningstendensen måste nog arkiveras in under tendenser-jag-borde-hålla-hårt-i.

Något som också varit hjärtskärande är helgens tävlingar. Efter att på RunOway ha sett många usla banor på träliga kartor under våren så fick Södertäljeorienteringen och Bornsjödubbeln det att plötsligt börja rycka i byxorna på mig. Den lever! Skrek jag och blev återigen påmind om att orienteringssuget aldrig går ur kroppen. För jävligt. För mig.

På bilden nedan kan ni se 4 legender inom orienteringen som tillsammans har mer än 200 års kompetens. Tyvärr i mitt töcken minns jag inte om det var just orienteringskompetens eller om det var rövarhistorier dom var bra på. Trevliga gubbar är det nog ändå om man nu är lagd åt det hållet.

Kravlös

Jag har inga större krav på livet. En kall öl duger gott åt mig.



Fast om någon prompt skulle kräva mer krav på livet ur mig så visst...

Ett par funktionsdugliga ben, ett jobb, en större lägenhet (fast givetvis placerad på Fläskberget), en trisslot som ger 50.000 i månaden under 25 år, Stryk det där med jobb förresten för jag kan ju leva på trissvinsten, en ny bil, en långa natten med min gamla halogenlampa, ett stort rum enbart för tv-spel med projektor och surroundanläggning, en snygg barnflicka, en egen tidning (ett livsstils magazin alá AspLövet), en sommarstuga i Malingarna, Äsch! vi säger väl 2 nya bilar, en egen vip-stol på Jukola, ett eget bryggeri, en egen guldfärgad baja-maja på tävlingarna, att Älgdrevet återuppstår (OBS! endast om jag fått ett par funktionsdugliga ben, annars kan det vara), äga en pub som ska heta "Min Pub" och om möjligt en Elf-kompass.

Mer än så skulle jag inte kräva om det nu behövs mer än den kalla ölen.

Ett Marathon

Idag blev det ett marathon på mountainbiken. 42,2 km. Det fick mig att fundera på vad det är för idioter som springer marathon. För idiot måste man nog vara. Att i stadsmiljö nöta 42,2km asfalt låter i mina öron lika träligt som att spännas fast på en pinnstol och tvingas se V65 dygnet runt. Fast jag förstår dom här idioterna på ett plan. Det är smärtan man är ute efter. Eller allra helst väggen. Först smärta. Sen väggen. Sen mera smärta efter väggen. Smärta efter vägen skulle man kunna säga att det blir för idioterna som springer marathon. Själv är jag bara en nördig skogsmulle som gillar orientering trots att jag lagt av. Smärta gillar jag dock. Väggen också för den delen. Idiotiskt. Jag vet.

Vad sa du? Kan du tala tydligare?

Ibland träffar även AspLövet på människor. Folk. Personer som verkar vara av den normalare sorten. Ikväll var jag ute på en 35km mtb-runda tillsammans med tre ynglingar som visade upp en civiliserad fasad. Ni som inte lever i det förgångna kan läsa gubbar istället för ynglingar. Dom hade både klätt sig normalt och förde vettiga samtal. Orden som kom ur deras munnar hade ett naturligt flöde och det var lätt att förstå intentionen i deras ord och tankegångar. Inte alls som rösterna i AspLövets huvud som allt som oftast är förvirrade. Orden inne i AspLövets huvud är både dyslektiska och många gånger på gränsen till ohörbara. Många är dom dagar jag stannar upp och frågar mig själv.

Vad sa du? Kan du tala tydligare?

Men ordern i skallen repriseras aldrig utan den aldrig sinande strömmen av ord bara maler på. Oavbrutet. Outtröttligt. Oförståligt. Ibland sätter jag mig ner och skriver ner orden men när jag sen läser vad som står på pappret är det oftast tomt. Ibland beror det på att jag glömt ta fram en penna. Men inte alla gånger. Inte alla gånger. En gång stod det i alla fall ett ord i mitt anteckningsblock. Botkyrkakavlen. Ett ord som är rätt konstigt då jag inte minns något från dom Botkyrkakavlar jag deltog i. Något i mitt undermedvetna ville säga mig något. Jag vet bara inte vad. Kanske är det så att mina minnesmoduler har fått något sorts virus och spottar ur sig en mischmasch av innehållet bara för att jävlas.

Vad sa du? Kan du tala tydligare?

Botkyrkakavlen.

Om jag ändå förstod.

Gästspel i verkligheten

Idag vågade jag mig ut bland civilbefolkningen. Det var pensionärer, barnvagnsmammor, A-lagare, skolkande skolungdomar, hon den där feta med sina fem barn, permobilar som kapade folks hälsenor, en Tysk tant med hund, En gubbe utan tänder, en Securitas-vakt med piercad näsa och så jag då. Vi samsades i centrum och tittade både snett och nedlåtande på varandra. Jag avvek ganska fort från platsen med huvudet nerböjt och flydde till bilen.

På väg hem såg jag två gråhåriga män i långa, svarta rockar samspråka i ett skogsbryn. Dom såg ut som två reliker från det kalla kriget. Det såg ut som att dom utbytte statshemligheter på microfilm med varandra. Eller kanske var det bara kroppsvätskor som byttes. Jag vågade inte stanna och kontrollera.

Väl hemma parkerade jag i ett nattsvart garage och smög in i lägenheten med mina systembolagspåsar. Det här gör jag inte om imorgon.

Ledde när 7 hade kommit upp

1978 sprang jag en tävling i precis det parti som jag cyklade igenom både på utvägen och hemvägen under dagens mtb-runda. Man kan konstatera att dagens karta över området har få likheter med den som togs fram 1976. Hursomhelst var det en närtävling men jag minns ej om det var någon åldersindelning eller om man valde en bana och tävlade mot alla andra som ville springa samma. Litegrann som direktanmälan. Möjligen var det så att jag sprang direktanmälan. Tiden har raderat den ointresssanta informationen från min alkoholskadade hjärna.

Jag kom i alla fall 4:a av 20 startande med tiden 29,01. Låter väl helt OK för en spenslig 12-åring som just börjat ta sina första stapplande steg mot att bli världens bästa orienterare. Det roligaste är att jag på baksidan av kartan har skrivit kommentaren.

"ledde när 7 hade kommit upp"

Sån trivia kunde vara oerhört viktigt i den åldern.

Bokskog även för AspLövet

Jag kroknade efter dagen mtb-runda. Efter rundan alltså. Tack och lov. Sitter som en säck potatis i soffan och stirrar tomt ut i ingenting. Orkar varken äta eller dricka men tänka går bra. Jag tänker på hur jag ska orka med 65 km på Lida-Loop om en dryg månad. Jag blir trött bara av att tänka på det. Tröttare.

Det blev mycket tekniska stigar under dom 34 km jag trampade igenom. Rundan tog nästan 2 timmar och jag hade som mål att besöka Högnäsudd som precis som namnet antyder är en udde. Den ligger utanför Almare-Stäket mellan Stäket och Kungsängen. Hittade en del cykelbara ridstigar på väg dit men med några hundra meter kvar tog stigarna slut. jag försökte köra obanat en bit men till slut var det mest sly, stenskravel och taggbuskar så jag gav upp.

På hemvägen hittade jag en fin bokskog vilket bara bevisar hur idiotiskt det var att flytta 10mila till Skåne när vi ända har den terrängtypen här i Stockholm. Mitt i bokskogen fanns dessutom ett minnesmonument. Tydligen dog någon brud alldeles för ung och henns man reste stenen till hennes ära. Hon dog 1828 medans stenen restes först 1834 vilket får en att undra vad som hände däremellan. Krökade han ner sig i sorg under 6 år först eller kom han med tiden på sig själv att inte ha visat nog med sorg så han ordnade en sten för att lätta sitt dåliga samvete. Sicken typ. Vill också varna för S:T Eriks borg. Det besöket är inte värt pengarna. En hög med sten och sly är det enda som bjuds.

Det var med helt vanliga ord ganska unken kultur på dagens runda.

Jag såg 4 rådjur

Jag var ute och attackpromenerade lite med Birro under kvällen. Skymningen lade sig över Oxundasjön och mörkrets intrång gjorde sällskap av kyligare luft. Nu var inte det något som oroade mig för jag gick mest och småskrattade åt The one and Donnys inlägg om den Mexikanska dödssmittan som börjar sprida sig över världen. Han skulle nämligen redan nu börja använda munskydd och när vi andra sen börjar trilla av pinn kommer han säga till oss "Taco hej!".

Det är humor.

Från AspLövets byrålåda

Långt innan gps-klockor, elektroniska stämplingssystem, QuickRoute, resultatlistor på internet, Ja ta mig fan internet överhuvudtaget, kläder som andas själv och kompasser som kostar mer än en helkväll på stan så fick man nyttja dom tekniska hjälpmedel som fanns att tillgå.

Ungefär som den här tidiga gps´en som iofs inte visade vart du sprungit eller hur fort men som i alla fall kunde uppskatta hur långt man sprungit (med en felmarginal man blundade för) Notera att den minsta skala tillverkaren trodde man skulle behöva nyttja var 1:25000. Det var ett jäkla räknande för att få till rätt längd på länken på den tiden. Det här var givetvis före kalkylatorns tidevarv. Ungarna är så jävla bortskämda nuförtiden. Dom vet väl inte ens vad multiplikationstabellen är.

Retro (kanske en hel vecka)

Välkommen till AspLövets retro-vecka. På den här sidan ån kommer inget färskare än 1989 att diskuteras såvida jag själv inte bestämmer något annat vilket i sig torde innebära att det finns inga som helst riktlinjer över vad som kommer tas upp. Man kan alltså luta sig tillbaka och förvänta sig samma gamla smörja dag ut och dag in. För er som är lagda åt hållet det är denna vecka lika usel som tidigare upplagor alltså.

Så med dom orden är det bara att öppna en Spendrups Old Gold och smörja in sig med tigerbalsam. (Obs! Inte den vita smörjan utan den klassiskt gulbruna ska det vara)

I helgen var jag på studiebesök, mot min innersta vilja, i Lidingöskogarna. Där fick jag se en karta från en av gubbklasserna och blev förvånad över 1:15000-delen tills att löparen i fråga meddelade att det faktist var en 10000-del. Den var så plottrig att jag fick hålla upp den mot solen för att särskilja detaljerna. Inget fel i det men det enda jag kunde tänka på var.

- Den här kartan saknar brunkärr. Det hade varit orientering på hög nivå.

Nåja, sen tänkte jag inte mer på den kartan utan väl hemkommen bläddrade fram en brunkärrskarta från min första kartpärm. Inga resultat har jag noterat men med tanke på att jag inte klarade av att räkna kraftledningsstolparna på väg till 3:an så hamnade jag nog bakom en del usla löpare.

Mera brunkärr tycker jag alltså idag. Imorgon har jag säkert glömt den åsikten.

Psykoanalys 12:42 Sön. 26/4

- Hade inte du lagt av med allt vad orientering heter?

Jo. Nog är det så alltid. Orientering är för mig det opublicerade kapitlet strax efter epilogen.

- Men ändå åkte du ut på IFK Lidingös tävling idag.

Ja, men det vara bara för att Miniknatarna skulle miniknata.

- Fast det var väl ändå du som lobbade ganska hårt för att ni skulle åka dit?

Men dom tycker att det är kul.

- Om det nu inte vore så att du lägger dom orden i deras mun och mutar dom med hamburgare och godis, eller hur?

Såg du att det gick en nattorientering på Lunsen i fredags? Hade jag fortfarande varit intresserad av orientering hade du kunnat läsa spaltmeter på bloggen om det men nu rinner det av mig som räksalladen på hakan klockan 03:15 en lördagsnatt. Så lite bryr jag mig. Så lite att det inte ens syns på en 1:5000-dels karta.

- Med andra ord följer du fortfarande allt som har med orientering att göra. Är inte det ett teckan på att du inte kan kapa navelsträngen?

Du.. Du... Det finns ingenting i varken min bleka uppenbarelse eller mitt seriösa tillstånd som längre längtar efter orientering. Säg Älgdrevet, Norra Lunsen eller för all del klapperstensfält och du kommer inte se den minsta darrning på min underläpp.


[Patienten visars tydliga tecken på förnekelse och väver in sig själv i undanflykter. Rekommendationen är att medicinera hårt och vid förrvärrat tillstånd lobotomera]

Fiske är inte (heller) min grej

Idag har jag vevat med armarna i 7 timmar ute på sjön. Jag kastade ett oräkneligt antal kast men inte ens ett spontanhugg fick jag på mina drag. Bättre gick det för mina fiskekompisar som förutom att dra upp fisk undvek rulltrassel och bortkastade drag. Något som jag skamset räcker upp handen i skuld för. Min enda ansvarsuppgift under dagen var annars att grilla korvarna till lunchen. Dom blev svartbrända.

Man kan säga att det var en helt igenom usel insats av AspLövet idag.

Ett faktum som gör mig varken förvånad eller besviken.


[Notera den 80-tals typiska flytvästen jag fått låna. Den kunde inte sitta på en sämre kille som faktist är fast i den tidsepoken]

*vinkar frenetiskt

Får man någonsin påfyllning i det här livet?
Free refill?
Endless Happy Hour?
Alla lösa stämplingar går om?
Köp 2 gubbvader betala för 3?

*Slutar vinka

Vad fan var det i den drinken?

Jag sitter tyst
Min andhämtning är låg
Jag tänker på dagen som gått

Jag sitter hårt
Solen ligger lågt
Jag tänker på dagen som kommer

Jag sitter snett
Motivationen är låg
Jag tänker på livet som går

Jag sitter inte alls
Jag ligger lågt
Jag tänker på ingenting

Jag sitter upp
Jag känner mig låg
Jag tänker på vad som borde

Jag sitter still
Nivån i mitt glas är lågt
Jag tänker på alla måsten

Jag sitter
Jag ligger
Jag tänker

Jag

Rik på mycket utom pengar

Joråsåatte... Idag rullade första checken in från AspLövets sponsor. Även kallad C-Kassan bland oss proffs. För att fira den här veckans check öppnades en flaska Champagne.

KAADISSHH! (Så var 1/3 av dom pengarna borta)

Resten ska jag spendera på billig fulöl och ett par nya orienteringsstrumpor. Blir det två tjugolappar över ska Miniknatarna få utöva den sport deras pappa älskar till helgen. Men bara om.

Byggbranschen.

Byggbranschen ska jag rikta in mig på när jag tröttnat på det professionella livet. Idag när jag vid lunchtid unnade mig en iskall på en solbränd uteservering infann sig plötsligt ett par byggjobbare. Dom beställde öl och jag antog att dom slutat tidigare den här dagen. Jag insåg dock plötsligt, efter att ha tjuvlyssnat, att dom inte alls slutat jobba utan bara tillfälligt ledsnat. Dom tog en ölpaus helt enkelt. Visst måste det finnas något administrativt tjafs man kan hjälpa till med i den branschen.

Komma till jobbet. Jobba lite. Fikapaus. Planera jobb. Ledsna. Ta ölpaus. Jobba lite. Lunch. Tänka på att jobba. Ledsna. Kräva löneförhöjning. Jobba Lite. Ta ölpaus. Ledsna. Fortsätta ölpausen. Gå hem för dagen. Rinse and repeat.

När jag gick från uteserveringen satt dom fortfarande kvar.

Narkolepsi?

Jag har med största sannolikhet fått en mildare släng av narkolepsi. I början på veckan trodde jag att det var 10mila-vakan som ställt till det med min kropp men nu inser jag att det är mycket allvarligare än så. Jag vaknar och det första jag tänker är, undrar om jag kan gå och lägga mig igen? Och igen. Sen snubblar jag runt i koma hela dagen suktandes mot soffan och letandes efter någon plats att sitta på. Eller ännu hellre ligga ner. Sen kommer kvällen och jag somnar i soffan långt före Miniknatarna. Jag väcks av något och ligger kvar någon timme för att åtminstone låtsas att allt är som vanligt.

Sen går jag till sängs.
Med huvudvärk.
Jag går till sängs.
Och har krigat klart.

Mannaminne är inte bara ett museum.

Näee, hörrni! Nu tycker jag den kollektiva orienteringsrörelsen får rycka upp sig och sluta klaga på småsaker. Jukola står ju fortfarande kvar på årets schema.

Och på den tävlingen har man ju aldrig blivit besviken.

Aldrig i mannaminne.

I år ser det ju dessutom terrängmässigt...

ehh... ehh..

Mannaminne!!

Hör ni det!!

Nyhuggen våtmark

Idag har jag inte heller tränat för mina tankar har varit på ett helt annat håll.

Vad säger IOF´s kartnorm om nyhuggen våtmark?


[Egentligen har jag mest legat och skakat i sockerabstinens]

Det är tufft att må bra

Jag har haft total koma i kroppen idag. Skallen har planerat och stått i men kroppen har vägrat vara med. Först ställdes mtb-turen in och direkt på det avböjde jag en långpromenad runt Oxundasjön. Sen tittade jag mig omkring i lägenheten och såg allt som kommer göras vilken dag som helst utom just denna. Jag tror att det är anspänningen av all glädje och tacksamhet som slagit ut mig. Jag är inte van helt enkelt. Glad och tacksam har jag legat på soffan idag och tänkt på hur bra jag har det.

Frågan är bara hur jag ska förklara min glada inkompetens för fru AspLövet.

Glad och tacksam

Det var en man, vi kan kalla honom 48-åringen, som var med på samma 10mila-vaka som mig. Han sa att jag ska vara glad och tacksam över att jag inte kan springa längre för det är bara skit med tävlingarna nuförtiden. Tydligen är det usla banor på usla kartor i usla terränglådor som erbjuds helg efter helg.

Glad och tacksam alltså.

Det är ju en helt ny värld som öppnar sig.

Saker jag lärde mig i helgen

Om du är inbjuden till en 10mila-vaka var inte ute i god tid. Uppenbarligen är inte alla andra lika "på" som dig själv utan dom kommer inrullande först strax före start. Alla fönster på övervåningen är dessutom låsta så det är ingen idé att klättra upp och känna efter nästa gång.

I väntan på bild

Äschh! Vad är väl ett 10mila

Där cyklar en idiot och hans vän

Kallt Satan! var den första som slog mig när jag rullade iväg på mtb´n idag. Förmodligen har dom det avsevärt skönare nere i Perstorp. Dom svinen. För att göra en kort rapport drägligare kan konstateras att cykelturen handlade om en sväng på Ängsjöpartiet innan vi vände hjulen österut och i bortändan av kommunen lämnade jag av dagens sällskap LGW. Mätaren visade då på 30 kilometer och därför körde jag och mina blåfrusna tår inte alls raka vägen hem. Utanför porten in till det AspLövska nästet visade mätaren 38,7 km och det är ju som alla vet dom små detaljerna som skiljer mig från alla vanliga idioter så jag körde 2 varv runt bostadshuset för att komma upp i 39 km. Till idioterna räknar jag alltså in mig själv, jag är bara lite mer ute på kanten av idiotskalan. Förmodligen inte kanten som gränsar till normalitet.

Jag var sjuk imorse men nu känns det bra

Eftersom jag nu redan införskaffat ett paket Dextrosol kändes det omoget att göra vidare tester med det här sockertillskottet. Vad bättre på en fredag än att grogga på Dextrosol tänkte jag. Är klockan redan fem på eftermiddagen? Jag ligger efter! Hursomhelst fick fyra glas med varierat innehåll beblanda sig hej vilt med Dextrosol.


Resultatet blev enligt mina utbrända smaklökar.

ÖL:
Bruseffekt: Måttlig
Smakförändring: Negativt

CIDER:
Bruseffekt: Måttlig
Smakförändring: Höjd sötma

VODKA:
Bruseffekt: Minimal
Smakförändring: Ingen påverkan

WHISKEY:
Bruseffekt: Minimal
Smakförändring: Ingen påverkan

Mitt sluresultat, som inbilsk uppfinnare, är att ingen av dryckerna passar sig att blandas med Dextrosol.

Vad är grejen...

... med Dextrosol.

Eller Dextro som det också heter. Hur har den överlevt från 70 och 80-talets storhetstid? Alla andra gamla reliker som körde tröttsam marknadsföring gick i graven. Tat lugnt ta en Toy liksom. Men inte Dextrosolen. Vem köper den produkten 2009? Jag såg den på affärshyllan idag och köpte på gamla meriter ett paket. Smaken klingade bekant när tabletten smulades sönder i munnen. Man blev törstig av den om inget annat. Det minns jag också. Törsten.

Förr i tiden åt man en stadig frukost innan tävling och sen var det inte mer än så för att orka. Ville man lyxa till det flashade man lite Dextrosol framför polarna och fick avundsjuka blickar. Inte så numera. Nu käkas det proteintillskott, energybars, gel, vitaminbomber och fan vet vad för att man ska klara av att ta sig imål.

Men någon köper fortfarande Dextrosol.

Vem är han? [läs "hon" om du är feminist]

Låt sovande demoner sova

Det här får bli den sista 10mila-demonen. Jag orkar inte med det här. I min enfald trodde jag att detta skulle få mig att må bättre men istället har det bara blivit en spark rätt hårt på min redan stukade självkänsla. Låt det som en gång begravdes förbli begravt. Inga mer djurkyrkogårdar för mina faleranden.

Här är i alla fall 10mila från 1991 i Ånhammar.

JA, det var en kort sträcka
Nej, jag vill inte minnas
JA, jag brände ettan.
NEJ, jag skulle inte ha 140

Vi stänger nu.

Jag säljer inte men äger ordet

Googlar man på orienteringsstrumpor inser man att AspLövet nästan har världsmonopol på denna produkt. Ungefär som ordet "Älgdrevet" alltså. Vad säger dom stora klädtillverkarna om det här?

Mitt nästa mål är att dominera Google-sökningen för "Monsterlampa", "Passerbar brant" och "Utslag i grenen av gran".

Man behöver inte lämna kommunen

När jag kliver upp på pallen är det med lyckligt krampande ben. Fotoblixtar och champagne överöser mig samtidigt som jag drar på mig den gula ledartröjan. Och den röda. Och den prickiga. Och den rosa. Och den gröna. Och den trasiga. Och den svettiga som ingen annan vill ha. Många tröjor blir det när man är bäst. På bägge sidor om mig står två anorektiska bikinimodeller, anorektiska på vissa ställen men inte andra alltså, och klämmer på min stenhårda cykelrumpa. Jag ger igen genom att klämma tillbaka. Det här gör vi om imorgon skriker jag till publiken som likt en gospelkör sjunger hyllningssånger till min ära.

[Plötsligt avbryts segercermonin]

"Counting all the assholes in the room
Well I'm definitely not alone, well I'm not alone
You're a liar, you're a cheater, you're fool
Well that's just like me yoohoo and I know you too
Mr. Perfect don't exist my little friend
And I tell you it again, and I do it again
Counting all the assholes in the room, Well I'm
definitely not alone, well I'm not alone"

Hallå där! Snacka om bryskt uppvaknande. Bäst som textraden ovanför rullade förbi mina öron, från min mp3-spelare, vaknade jag upp ur min fantastiska dagdröm och insåg att någon segeraspirant inte var ute och cyklade idag. Det var segt. Det var kallt. Det var ensamt. Men kul. På något sorts sätt.

Idag cyklade jag igenom kommunens alla 9 motionsspår. Allt från kalaspreppat med elljus till uppmärkt skogsstig. Det blev allt från hela rundor via trekvartsvarv till halva rundor på, häng med nu, Vilunda, Brunnby-Vik, Södervik, Fresta, Sanda, Grimsta, Smedby, Runby och slutligen en kort sväng på Kairospåret. 31 km som kunde vara längre om jag varit duktig och kört varje meter på alla 9. Det får bli en annan dag.

Nu är jag i alla fall glad och säger som jag alltid säger när det tillståndet infinner sig.

"Mot Systembolaget!"

10 år efter att jag fick mitt namn

Det är väl inget att spara på. Upp med det till ytan och släpp ut dom demoner som tryckts ner allt för länge. Och 1994 var det inte bara en demon som bet sig fast. Dom var många till antalet. Katastrofen det året har jag faktist skrivit om en gång tidigare. Fast den gången vågade jag inte visa kartan men idag är det dags. Antingen kommer jag gå lättad ur detta eller så blir jag ännu mer av den idiot som jag inte själv vill umgås med. Jag inser också att det jag skrev för drygt 3 år sedan sammanfattar den mörka natten så bra att det är inte lönt att plita ner nya ord.

Här är alltså ord från förr men nu med bifogad karta.

Tiomila 1994
Jag väntar spänt vid växlingsplanket.
Vid förvarningen är vi med.
Pulsen stiger och jag stretchar lite i nattkylan.
Lampor på väg in på spurten.
Ut, fort, få ordning på kartan.
Tappa inte draget.
Jag känner mig stark.
Går upp och drar till 2:an.
Långsträcka till 5:e.
Gafflad, tappar kartkontakten, var är jag?
Jag tappar kontakten med klungan.
Ensam i mörkret.
Bommen stressar mig.
Småbommar ända in till växling.
Tappar placeringar.
Tappar tid.
Tappar mod.

Besvikelse.


På kartan finns en tidningsartikel där dom inte nämner mitt namn vid begreppet "rasade". Om det ändå hade hjälpt med det lilla för att fortfarande inte våndas 15 år senare.

En sväng runt Edssjön

Idag vaknade jag med bettskenan på sniskan så det var med ett snett leende jag tittade ut på vardagen. Tryckte en buff på skallen och petade igång gps:en. Planen blev bestämd utanför porten och Edssjön runt verkade vara lagom onsdagsunderhållning.

På andra sidan, den där sidan som vetter mot Attundingarna, stötte jag på världens vackraste sten. Om IOF´s kartnorm någon gång ska synkas med bilder från verkligheten så kommer denna sten ligga bra till. Jag fick lust att springa fram till stenen och gnugga skrevet mot den. Så snygg var den och jag berättar inte för någon vart den finns. Den är min. Bara min. Min.



Efter jag hånglat upp stenen försökte jag lokalisera en stock som legat över Edsån strax söder om mynning ut i Edssjön. Den fanns där för något år sedan men nu var den spårlöst borta. Nu hade vårfloden svämmat ån över dess kant så jag var tvungen att ge upp letandet efter ett tag. Jag var dock ganska exakt där den leget så risken är att den flytit iväg med vattenmassorna. Eller så är det så att bävrarna tuggat i sig min stock för det låg nertuggade träd som spön i backen just där. Hursomhelst fick jag vandra söderut mot Rotebro ca 500 meter innan jag hittade en riktig bro.




På hemvägen råkade jag stötta på den gamla partybåten från Torrträningen 2003. Kunde inte motstå en provsittning och anade jag lite doft av öl och dekadens? Nej, det gjorde jag inte så jag gick hem och noterade att rundan stoppade på 13,9 km. Bra där.

Året då måttet var rågat

Jag tog en tur på mountainbiken för att skaka av mig slaskprodukter som la sig i kroppen efter fredagens väggning. Det blev 28 km i lagom långsamt tempo och som extramål på turen besökte jag Ristorp.

Ristorp är en gammal stuga som ligger i ena utkanten av kommunen lite halvt inbäddad mellan ett träsk och en åker. Varken bildskönt eller pittoreskt utan bara ogästvänligt. Kanke var det just därför som lokalkonkurrenten fick nyttja stugan som klubbstuga under många år. Men till slut var vårt tålamod till ända så vi vässade våra spikskor och jagade Rotan Red Rats ut ur vår kommun. Vi överraskade dom rejält med vår räd och dom fick barfota fly hals över huvud medan vi smädade deras självförtroende hårt.

"Kom aldrig tillbaka", skrek vi och hytte med våra nerblodade linjalkompasser åt deras ryggar då dom sprang hem över Vällsta ängar.

Åtminstone är det så jag kommer ihåg händelsen.

En premiär med avsmak

"When confronting you 10mila-
demons from the dark times.
Will there also be singing?
Yes, there will also be singing.
About the dark times"

[Notering till mig själv: Inget minne från loppet. Alltså har det inte hänt. Skönt]

Slatt-KM

Igår körde jag, M.t.P och Beeran ett KM. Klubbmästerskapet föddes ur spontanitet och tävlingsformen var som följer.

Från ett nästan färdigfestat bord samlade vi ihop 10 glas/flaskor som innehöll tillräcklig mängd dryck för att kunna kategoriseras som slattar. Därefter körde vi "klunsning" där förloraren fick välja en "slatt". Alltså vann man om man förlorade vilket måste vara ganska unikt i tävlingsammanhang.

Beeran förlorade direkt fem raka matcher [vann slattar]. Med andra ord var jag långt ifrån att bli klubbmästare trots hemmaplan och bakvända turkalsongerna på. Har inte tagit ett KM-tecken sedan mitten av 90-talet så bränner man en sån här chans. Jag grät lite när jag somnade mig till sömns och när jag vaknade var det på min lott att diska glasen. Tack för det sa soldaten.

En demon motad. Många står på tur.

Det kommer ett tillfälle i varje tragisk mans liv när man måste tag i sina demoner. För AspLövet är inga demoner mer demoniska än 10mila. Världens bästa orienterare har levt upp till sitt namn under otaliga 10mila-lopp. Varför jag haft så svårt för just 10mila är för mig helt oförståligt. Kanske kan det i alla fall vara lindrande för min själ att hala upp alla dessa katastroflopp till ytan. Gnugga och vältra mig i det jag förträngt. Analysera det som jag förgäves försökt glömma bort.

10mila i Dunker 1985.

Hur fan kunde jag bomma banans lättaste kontroll så totalt?

I natt hade jag en fantastisk dröm.

[dream]
Jag kände en knackning på axeln och en majestätisk man tilltalade mig. Jag antog att det var Gud som uppenbarade sig. Vilket i sig är en motsägelse då jag är ateist. Nu var inte det något jag ifrågasatte i drömmen när jag vände mig om och frågade vad som stod på. Med myndig stämma sa den här mannen, vem han nu än må ha varit.

"Du är härmed befriad från allt vad skador och elände anbelangar och kommer från och med denna sekund kunna träna och tävla hur mycket du vill. Hur väljer du att fira denna ynnest?"

Vad har jag att välja på tänkte jag och fick ett dånande svar tillbaks.

"Du kan fira genom att nu på direkten gå ut och springa eller om du föredrar ett mer alkoholorienterat firande"
[/dream]

Tyvärr vaknade jag innan något beslut han tas. Besviken över att det hela bara varit en dröm smakade grus och missräkning i munnen. Jag hoppas att om jag ställts inför det valet i verkligheten att jag firat med alkohol. Har jag nu väntat så här länge på att få springa spelar väl en dag hit eller dit ingen större roll.

Man blir aldrig för gammal

Påskafton

Återupptar alkoholkonsumtion: 21:25

Insåg helt plötsligt. Vem är jag att bry mig om morgondagen?