Tecken på att man är gammal

Påskafton

Inleder alkoholkonsumtion: 17:48
Avslutar alkoholkonsumtion: 19:42

Det är ju en dag imorgon också.

Supporterträning

Idag har jag undvikit väggen genom att gömma mig i skogen. Väl på plats bakom en gran inte alls långt från mitt hem forsade riktiga mountainbike- cyklister fram. Dom såg oförskämt fräscha ut men jag tror det beror på att deras tävlingsdistans var under 20 km. Tävlingen var nog motsvarigheten till orienteringens sprintdistans.

Jag gissar att den snabbaste cyklisten vann. Han skall dock inte blandas ihop med den som hade den tajtaste lycran på sig.

En man. En vägg. Hårt möte.

Ja fy fan! Idag väggade jag hårt.

Premiärtur på mountainbiken stod på agendan och vi var fem stycken stackare som trotsade det fantastiska vårvädret. För min egen del kändes det bra initialt när vi körde ut från Ägget, rullade genom Ängsjöpartiet och in på finstigarna ovanför Stäkets gocartbana. Långbacken vid Bodaäng innebar att jag fick lite pulsrusning och sen hade jag stora problem att få ner pulsen igen. Misstänker att sista veckans sjukdomstillstånd ställde till det. Kloka medmänniskor skulle nog försynt påpeka att jag är uselt tränad men vem är jag att lyssna på andra.

Hursomhelst drog jag ner på tempot för att hålla pulsen under kontroll och lät dom andra köra framför. Eller köra ifrån mig om jag ska vara ärlig. Efterlängtad fikapaus gick om intet då både Säby gård och Bögs gård behagade ha långfredagsstängt. Idioter! Vid 30 km började orken tryta i låren och efter det gick jag bara längre och längre in i väggen. Efter en segdragen Norrvik svängde jag och Dalis av vid Rotsunda för att ta den kortare vägen hem. Uppför backen vid just Rotsunda föll väggen över mig och väl på krönet kom illamåendet som en vattnande smak i munnen. Hade knapp styrfart utför mot Älvsunda då jag knäppte loss skorna ifall jag skulle behöva hoppa av och spy. Efter en stund släppte illamåendet men jag fick kämpa den sista biten hem.

I Ägget efter 43 km på cykeln var det cykeltvätt men tack och lov offrade sig Dalis och fixade min också. Från Ägget är det bara 1 km hem till mig men jag klarade inte ens av den biten, som är segt uppför, utan fick be min snälla far om skjuts hem. Man kan konstatera att premiärturen blev ett bryskt uppvaknade vad gäller min fysiska form. Det kan bara bli bättre efter den här turen. Eller, jag hoppas att det kan bli bättre för annars kommer 2009 bli ett slitsamt år. Vilket i och för sig är inget man skall se negativt på.

Man kan ha det sämre än att vägga sig genom livet.

10mila? Jo jag tackar jag!

WooHoo! AspLövet tar tåget till årets 10mila!

Vem hade trott det som läst mina bittra tankar om bortflyende 10mila och stenmurar. Nu är det inte med dom andra Lallarna som tåget går utan för AspLövets del handlar det om pendeltåget en enda station söderöver. Säg sisådär 6km istället för 450km. Världens bästa Kula har dragit igång en 10milavaka i en lokal ganska nära mig och jag var inte sen att nappa. Sitter och förtidsfirar med en kall öl och ska strax ut i förrådet för att leta upp lite gamla orienteringsattiraljer. Man vill ju inte sticka ut från mängden även om man är 44 mil från händelsernas centrum.

10mila på storbildsskärm och en några kalla öl i soffan. Köttbullar med pulvermos och ett evigt tjat om gamla tävlingar. Kartor från förr och kanske någon pik om Rotan Red Rats. Grus i ögonen lagom till gryningssträckorna. Stryk det förresten. Det lär väl vara natt ända in i kaklet. Hursomhaver. Flera datorer med liveresultat, GPS-tracking, tv-bilder och sen ett jävla hallå om någon viker ner sig och går hem för tidigt.

Mitt mål är att vingla ner till tågstationen full som ett hårdkokt ägg och så trött att jag får slå mig själv i ansiktet alla 5 minuter som det tar att åka pendeltåget tillbaka hem på söndagsmorgonen.

Måste vi köpa in spettekaka nu för att få det autentiskt?

Vi sitter inte alla i samma båt

Idag var jag på en totalt ointressant men tyvärr obligatoriskt kurs hos Arbetsförmedlingen. I rummet satt 20 mer eller mindre förslappade arbetslöshetsoffer och lyssnade på sekunderna som tickade förbi. När föreläsaren äntligen var klar avslutade han mötet med orden.

"Ha en trevlig Påsk och så njuter vi alla av dom här lediga dagarna vi får"

Det är humor!

Fusk, mygel och groteskt.

Visa leg om du är under 25

Idag fick jag visa legitimation på Systembolaget.

Jag tar det som ett tydligt tecken på att jag inte bara lever kvar i det förgångna utan även att jag kroppsligen börjar dra mig bakåt. Inom kort kommer tillståndet för mina gubbvader och kroniskt inflammerade knän att reversera och kvar kommer bara världens bästa orienterare finnas. I felfritt skick dessutom.

Frågan jag ställer mig är ifall jag får vara kvar i H40 eller om jag måste gå ner i klass nu när detta händer.

H35?

H21?

Eller är det till att bli junior igen?

Hoppas det inte blir för långt bakåt i ålderklasserna för då får jag ju inte handla på Systembolaget.

En kväll där ute där ingen annan är

Jag har gjort det förr. Faktist ganska ofta mellan dom djupa dalarna av misär. Tagit mig själv ut i kvällningen och gett motionsspårens ensamhet lite sällskap. Det verkar vara ett förlegat nöje att nyttja den klassiska motionsfaciliteten som har härdat 60 och 70-talisterna. Ikväll gick jag 8 km på ett elljusspår som med fladdrande belysning försökte förstå sanningen att vi båda två lever kvar i det förgångna. Generation Gratis som ska vara vår framtid sitter hemma på kammaren och vet knappt vad motion är om det inte är organiserat, uppstyrt, lagom slappt och inomhus.

Kanske är det bara jag som fastnat i det förgångna.

Hallå!

Någon där?

Klubbträning?

Tisdagar. 18.00. Klubbträning.

Eller?

Är det fortfarande någon som tränar tror ni. Är det. Eller står det bara så på träningsprogrammet för så har det gjort sen 1944 när Bertil Ståhl dunkade ordförandeklubban i bordet för första gången och sa att nu jävlar kör vi tisdagsträningar 18.00. Sen har det bara rullat på. Ibland har det tränats, ibland har ingen orkat bry sig och emellanåt har något stått där ensam en höstkulen tisdag och tvekat på sin egen tid och rumsuppfattning. Känner jag igen mig själv tro. Jag minns fragment av 90-talet. Ensam. På tisdagsträningar. Kan ha varit torsdagar. Ensam i alla fall. Undrande. Så. Tränar någon ikväll? Fuskar någon på 70/20-intervallerna. Viker någon ner sig på teknikträningen och skyller på domestic problems. Kommer någon dit bara för att intala sig själv att ett pass i månaden kommer man långt på. Jag tänker på saken för ett ögonblick innan kylskåpets torftiga innehåll blir intressantare.

Ibland ser jag saker inte kameran ser

När Hammis kom farande på spurten nu i helgen var det med ett leende på läpparna. Jag vet inte vad leendet berodde på men vad jag vet är att den där skakigheten som han uppvisar på bilden är något jag känner igen från min vardag.

Skakad och rörd (till tårar).

Hej vardag!

Kameran tar vad den ser

Bilderna från Rånäskavlen ville ibland sticka iväg åt det lite hårdare hållet. Själv var jag glad över att komma hem med livet i behåll.

Varför kan dom när jag inte kan?

Innerst inne orkar jag inte se längre än så här.

Dagens AspLövsproblem

Idag blandade jag två sorters potatis i kastrullen när det skulle till att kokas och den ena blev mjukt 5-10 minuter snabbare än den andra sorten. När allt togs av kastrullen var dom perfekt kokta potäterna inkladdade i dom för tidigt sönderkokta stackarna.

Det är på den nivån jag genomlider mina dagar just nu.

Det är på den nivån.

Deeschaavuu

Idag besökte jag Rånäskavlen och ganska snabbt stod det klart att det lika gärna kunde ha varit en reprisering av förra årets tävling, Tävlingsplatsen var inte värst långt ifrån förra året. Vädret som dom sista dagarna varit vårvarmt och som dom kommande dagarna lovas mera vårvarmt var för dagen knappt bättre än förra året med iskall snålblåst och regnstänk. OK Linne defilerade hem H17-klassen precis som 2008 något som även min klubbs yngre gubbar klarade av att upprepa. Allt var sig likt.

För att fly den kalla vinden som skar rätt igenom min tunna munkjacka, och för att komma bort från allt folk som påträngt befann sig på TC, smög jag in i skogen och höll mig gömd mest hela tävlingen. Det var bara ett problem med mitt gömställe. Det mulna vädret och skogens dunkla sken gjorde forograferingen till ett gissel. Trots skruvande och trixande med inställningarna blev det mest skit med korten. Ett billigt pris för att få vara för sig själv kan jag ändå tycka.

Man kan tro att jag hade en hemsk dag.

Kanske vad det så men jag är nog på plats 2010 om jag känner mig själv rätt.

I see monsterlamps

Spooky

Delar av AspLövet har tävlat...

Grymnatta 2009 var en fantastisk upplevelse för AspLövet. Kanske inte min egen insats i sekket men min gamla orörda sele lånades ut till en behövande och tog en fin seger. Jag kan ännu! Dessutom fick min huvudställning (klassisk halogenvariant) äran att slita runt H21L1-banan som mätte 12 km. Kvällen kunde varken ha börjar eller slutat bättre och när jag vimsade runt i grusgropen för att hitta min bil i mörkret var gubbvaderna och knäna så symptomfria att jag nog nästan hade kunnat gett dom där juniorerna, som lekte hem H21L1, en match ikväll. I alla fall känns det så nu när jag hällt upp en segerwhiskey hemma i garderoben.

Man såg det tidigt. Var det skulle barka.

Närhelst jag vacklar i min egen storhets övertygelse tar jag mig en titt i gamla fotoalbum, eller för all del kartpärmarna, och finner där oemotsagda bevis för att det kunde ha blivit så mycket mer av det material jag förfogade över. Ni ser bara minen från mina ungdomsår på bilden nedan. Beslutsamhet, målfokusering och i och för sig en aningens stänk av bitterhet över av storebror fick sitta på framskärmen. Den lösa definitionshållaren konstant dinglande från handleden och Kompassrosen på fötterna som förmodligen var roten till senare tiders gubbvader.

Jag var, om inget annat, bättre förr

Nattorientering är vidunderligt

Näee. Nu får ni sluta upp med att deppa och stirra in i väggen för väggen kommer med största sannolikhet krossar er när den faller.

[sagt med tröttkörd berättarröst, typ Jon Connor i T3, till mig själv]

Imorgon är det ju för fan Grymnatta och hade det inte varit för dom små petitesserna att jag tillhör arrangörsklubben och inte haft en funktionsduglig kropp dom sista 5 åren hade jag varit anmäld och förväntansfullt sprungit runt på terassen som en hormonstinn hanhund i spåret på en löptik och skrikit något totalt irrelevant. Men nu är det ju inte så. Att jag skriker och beter mig alltså. Inte springer heller. Går, är det enda jag kan skryta med. Men några lyckliga stackare lär väl göra det imorgon. Springa Grymnatta. Vårvarmt, blött och kolsvart. Kan det bli bättre? Nej, säger jag högt till mig själv och smetar samtidigt lite extra voltarensalva på gubbvaderna.

Man minns inte alltid sitt eget liv

I morse vaknade jag inte med ett ryck utan en olustkänsla. Eller kanske snarare en känsla av att jag inte lever mitt riktiga liv. Lite sådär Matrixaktigt. Försökte minnas hur jag hamnade i min egen säng vilket inte borde vara något man frågar sig själv en torsdagsmorgon. Jag stapplade ut i hallen och där, mitt på golvet, låg min trötta kompaktkamera och såg ut att ha fått sig en holmgång då den var sprucken i kanten. Lyckas få liv i kameran och hittar ett ynka foto som bevisligen är något sorts bevis.



Bilden ger mig inga större ledtrådar i jakten på mig själv och gårdagens kväll ty det verkar enligt bilden ha varit kväll och konditoriet som skymtar i bakgrunden är för mig okänt och obesökt. Kan det vara så att jag ser glas skymta i fönstrets spegelbild av min omgivning? Utan att gissa uppåt väggarna kan det vara alkohol i glasen. Om det nu är mitt glas.

Men hur hamnade jag i min egen säng?

Frågan är inte ställd med besvikelse i rösten utan förundran.

En slackers dagbok

Många tror att slackerlivet är en slapp dans på törnfria rosor. Inget kunde vara mera fel. Att vara slacker är ett jävla hundgöra. Ett hundgöra alá draghund i Sibirien med piskrapp som belöning istället för mat. Så hårt är det.

Ta bara AspLövets förmiddag den här inledande aprildagen. Och detta är långt ifrån något skämt ska ni veta. När fru AspLövet och Miniknatarna kommit iväg på sina åtaganden och Birro fått sin sedvanliga promenad tror man att slackern ska lägga sig i soffan och vara lathet och lättja personifierad. Inte så. Först släpade jag upp min gamla trötta MTB från cykelförrådet för den sedvanliga vårrestaureringen. Jag började med att spreja ner den rikligt med 5-56. Sen satte jag mig bredvid och betraktade medlets verkan på cykeln. Slit, slit tänkte jag och lät vårsolen värma min trötta kropp.


Efter ett tag blev betraktandet av min cykel plågsamt jobbigt så jag slet mig från terassen ända in till vardagsrummet. Mera slit suckade jag och satte igång min Wii. Det blev 2 timmes slitsamt nötande på spelet Madworld. Om man ändå hade ett jobb tänkte jag medans det röda blodet stänkte i det svartvita spelet. Vad lättsamt livet vore och min arm sen. Min stackars arm värker av allt viftande och dödande.


Spelandet tärde på min kropp och jag kände näringsnivån sjunka. Måste. Ha. Mat. Här uppstår det största problemet som slacker. Man har inte råd att äta sig mätt. Man springer runt på Liedl och letar extrapris på blodpudding, nudlar och annat massproducerat. Se bara idag. Dyra kolhydrater kan jag glömma och dom där ynkliga grönsakerna ni ser på bilden är inte köpta. Dom snodde jag från en bricka inne på ett lokalt lunchhak som jag gled in på låtsandes vara matgäst. Köpt är bara den kallrökta laxen och hovmästarsåsen. Ingen mat som reder en karl eller för den delen något man vill skylta med att man stoppar i sig.


Hungrig, trött och förbannat sliten i kroppen ser jag att klockan bara tickat fram till 13.00. Det ska vara fan att slacka. Tur i oturen att jag nu är sjuk och skadad. Finns inte en sportmössa att jag hade orkat med träning som detta liv ter sig just nu.

Att slacka är inte en livsstil.

Det är ett rent helvete.

Det suger att vara sugen

Orienteringssuget är nog aldrig så hårt som när vårvärmen smälter bort permafrosten ur mark och vader.

Och det suget suger ju också rätt hårt.

Gå vidare till "gå" utan att passera detta inlägg

Nedan presenteras en komprimerad text som nog till formateringen påminner om bombmattan man lade ut i spelet Missile Command på den tiden det begav sig. Så är det. AspLövet har varit med så länge.

Det är när man mår som sämst som kreativiteten kommer fladdrande. Vänta nu. Stryk kreativiteten och lägg till hjärnspökena. Dom fladdrar fritt i AspLövets igengrodda skalle den här historiska måndagen som aldrig verkar ta slut. Till fullo är detta årets längsta dag både på längden och tvären. Mörkrets och ljusets brott [tänk in&ut i ett väldigt asexuellt perspektiv] satt åt sidan i den ekvationen. Nåja. Arbetslöshet och ålderstecken på ena höjdkanten och ett intensivt sjukdomstillstånd på den andra sluttningen gör att uppe på åsen florerar mina hjärnspöken fritt. Mellan svettningar och livets desillusioner har dagens stora fokusering faktist legat på att få bukt med den vänstrande vaden. Den är otrogen som fan och det sitter kramper kroniskt i muskulaturens innersta väsen. Kanske lite kost och stretching vore medicinen tänkte jag och började mot min natur dricka vatten idag. Mera vatten. Lite cola. Mera vatten. Lite whiskey. Vänta nu. Inte whiskey va? Vatten var det i alla fall. Kanske whiskey. Minnet är som gafflingen på en rak nattsträcka. Enkelspårigt. En morot blev det i alla fall till lunch vilket varken hjälper eller stjälper vaden. Magnesium däremot. Jag har knaprat magnesiumtabletter idag. Överdoserat så att magen skrikit högt och börjar rabbla periodiska tabellen mellan kurrningar. Visste ni förresten att "Kurra" har en jävla lång rad av betydelser? Tänk: Slagsmål, snatta, Koja, arrest, kura, dypöl eller som i mitt fall "magen kan ibland ge ifrån sig ett kurrande, knarrande, eller knorrande ljud". Kanske ni [läs: jag] redan visste det. Om det inte vore för det bristfälliga minnet. Här borde för länge sedan en styckesbrytning ha uppkommit men det finns ej tid för sånt. Mera vatten. Hur blev det med whiskeyn? Otåliga äro dom törstiga kan svaret vara på den frågan. I alla fall. Jag drömde att SOFT skickade ett brev till AspLövet där dom bad mig [borde kanske stå "han" för konsekvensens skull] stänga ner bloggen. Tydligen är/var jag ett hot mot den offensiva orienteringen. En bromskloss. Ett gissel. Något som måste tystas ner. När jag vaknade var jag kontrollerat rasande och knöt näven runt mina känsligare kroppsdelar. En i synnerhet. Hade det varit så illa att ett brev, på riktigt, inkommit hade jag lagt ner. Kanske inte bloggen så mycket som mina uttalanden och referenser till orienteringsrörelsen. Den där saken som jag inte ens håller på med. Vem är jag att ha åsikter? Vem är jag att sitta här hemma i en garderobb och bete mig? You can call me Mr Nobody. Or Al. Yeah, Al works. Åter till frågan. Jag hade lagt ner. Så om SOFT vill, lägger jag ner. Som att dom skulle bry sig. Självupptagen är ordet för dagen. Vem bryr sig egentligen? Mera whiskey. Skit. Mera vatten var det ju. Magnesium och björkaska. Ja jävlar. Jag käkade faktist Björkaska en gång. Tillbaka till SOFT. Vet ni vad. Jag tycker faktist att dom gör ett bra jobb. SOFT alltså. Sa jag det? Det ska vara fan att leda en idrott 2009 som handlar om extrem fysisk och psykisk utmaning. Inga lagkamrater att skylla på. Inga varma hallar att träna i. Duscha med gamla gubbar i snöglopp och få reklamskräp i pris. Bara sig själv och en jävla massa trötthet. Lycka till med att locka dagens chattande och tvspelande snorungar till det. Vad säger man. Framtiden ligger för vissa av oss bakom ryggen. För er andra också förresten. Det kommer aldrig bli som förr. Hur mycket vatten vi än dricker och sprintkartor vi tar fram. Passerbara murar och taggbuskar i alla ära men får man inte springa där man bevisligen kan springa är slutet nära. Mer vatten. Jävlar. Allt vatten har gjort mig kissnödig. Är det tisdag idag? Hehehe... Skojade bara. Jag skulle vilja. En sista gång. Verkligen springa en långdistans. I bra skog. Bröt eller tallhed spelar ingen roll. En sista gång.

Det är för mycket begärt.

Jag vet.

En historisk måndag

Den här måndagen kommer gå till historien.

Måndagen den 30 mars 2009 är en måndag som alla andra måndagar. Möjligen lite sjukare. Lite träligare. Lite dystrare. Lite innehållslösare. Lite mindre av allt man vill ha ut av en måndag som i normala fall inskränker sig till att överleva.

Men historisk är den ty den kommer aldrig åter.

Tack gode gud, eller om det nu är skattemasen som bestämt det.

Förändring

Idag vaknade jag med halsont och något tjockt oidentifierbart i hals och bihåla som påminde om den där sköna scenen i Ghostbusters. Så jag tänkte. Varför inte. Det är ju förändring jag är ute efter och det behöver företrädesvis inte vara till det bättre. Det ska bli min nya paroll.

Varje dag är inte den andra bättre lik.

Världskris även i skogen?

Akut ekonomisk kris i hela världen lär det visst vara. Har ni funderat på hur det kan komma att drabba orienteringsrörelsen?

Kommer Tiomila att få skära i dödköttet kanske. Tävlingen byter namn till 5mila för att spara kostnader i alla led. Fast eftersom fler löpare måste få sysselsättning får man nyttja 20 löpare. Halvera längden men dubblera löparna helt enkelt. Pannlampor kostar pengar så det får bli en dagtävling och det måste gå att ta sig med kommunaltrafik till TC för ingen har råd med bil längre.

O-ringen blir en 2-dagars tävling med 2 vilodagar insprängt lägligt mellan etapp 1 och etapp 2. Tävlingsdagarna mer än halveras men vilodagarna dubblas eftersom krisen tär på oss alla så hårt.

IOF beslutar nog snart att VM kommer avgöras som enskilda tävlingar i respektive land och sen lottas världsmästaren fram bland alla löpare som segrat i dom nationella loppen.

Smålandskavlen kommer inte beröras då dom där snål-länningarna vet hur man tacklar en ekonomisk världskris

Alla SM-distanser avgörs på samma dag för ingen har råd att sova borta. För att komprimera SM-veckan till en dag består tävlingsprogrammet bara av en Ultra-Sprint. En hybrid av alla distanser som avgörs på en parkering som Liedl upplåter gratis för att eventuellt få in någon extrakund i sin butik. Kartor är ju inget som vi har råd att framställa så Ultra-sprinten är en gemensam löptur på en kopierad VM-karta från 1968 för nostalgins skull. SI-pinnarna har bytts ut mot den så klassiska polettmetoden (10mila 1971)

SCC kommer ställas in då alla grönområden i Stockholm stad säljs ut till privata intressenter.

Alla klädtillverkare för orienteringsspecifika plagg går snart i konkurs så Ullareds fritidskläder i glada färger blir det naturliga valet.

World Of O byter namn till Where Is O?

AspLövet...
Ja, han kommer aldrig vara något annat än AspLövet

Att längta efter besvikelse

Ikväll sitter jag och tittar på kvalseriehockey på datorn. Har betalat 69 spänn för att se mitt Leksand spela en helt betydelselös match. Det är känslan av besvikelse jag är ute efter att förstärka ikväll. Att vara Leksing har numera blivit synonymt med att få sina förhoppningar söndersmulade när det ska dra ihop sig. Man anar redan på höstkanten när Leksand drar ifrån i Allsvenskan och vinner tvåsiffrigt varannan kväll att det kommer gå åt helvete. Man kröker sin redan skoliostyngda rygg och viskar tyst för sig själv.

Jag vädrar blod, det luktar sorg!

Och när det ska till att avgöras på vårkanten om det blir något återtåg är man redan förberedd på besvikelsen. Kanske är det just det man vill ha innerst inne. Besvikelsen. En känsla lika god som att gå in i väggen på en jävlig långdistans.

Inte behöver man gå ut inte

Idag tittade jag ut genom fönstret och såg att den grå vardagen inte hade något att erbjuda så jag beslöt diktatoriskt att inte gå ut. Sånt kan slackers göra utan att skämmas era suckers, sa jag högt och gjorde en hoppande high-five med mig själv.

Fördelen med att inte gå ut är att man kan gå omkring i kalsongerna hela dagen.

Bara en sån sak.

Något är rätt

När något är fel måsta man hitta tillbaka till sina rötter. Till roten av allt sitt onda så att man ruskar sig själv in på kartan igen. Jag tog min understimulation och hällde upp den i ett glas med whiskey. Allt toppat med en morot. Man vill ju på sin ålders höst inte fuska med vitaminintaget. Själv tror jag ju på naturens egna produkter och inte syntetiska tabletter som kroppen ska försöka omvandla till något upptagbart. Är rätt nöjd med kombinationen och det känns som en lite manligare variant av Bloody Mary.

På tal om något helt annat läste jag i senaste Skogssport att spikskor är på väg tillbaka. Mitt retrohjärta slog ett dubbelslag samtidigt som mina gubbvader suckade djupt. Jag tar ett par med 12 millimeters spikar tack. Ska spika upp dom på väggen. Vilket får mig osökt att tänka på Per Spik. Grymt namn på en vad jag gissar grym kille. Han blev dock uppsnurrad på Äggcupen på den tiden det begav sig. Nu blev jag lite väl nostalgisk. Det är tyvärr minnen från förr då Väsby OK vann Äggcupen 3 år i rad, 1984-1986, som spökar. [Äggcupen var en innebandyturnering för orienteringsklubbar]

Spikskor och Äggcup.

Jag tror jag behöver en till Carrot Malt.

Något är fel

Jag är understimulerad idag. Vankar runt i det AspLövska residenset som en instängd björn i en alldeles för liten bur. Har inte ro att sitta still. Har inte ro att ta mig för något. Vankar. Av och an. Gungar lite lätt i stolen och mumlar något som jag inte ens själv förstår.

- "Va? Vad sa du?"

Men jag svarar inte mig själv. Okynnessurfar hela tiden men orkar inte stanna upp. Vidare bara. Googlar ord jag inte vet vad dom betyder. Refreshar sidor var 10:e sekund. Inget händer. Ingenting. Hittar något tråkigt jag skrev för fem år sen. Det var inte kul då. Inte kul nu heller men jag skrattar högt. Lite sådär pinsamt högt så att jag skäms och tittar mig själv över axeln. Men jag är såklart ensam i garderoben. Jag är alltid ensam. Jag är nog påväg att bli galen tänker jag. Eftersom jag aldrig tyckt att det jag skriver, gör, producerar eller för den delen spyr ur mig är bra/kul/intressant måste något vara fel idag. Jag har alltid skratta åt mig själv men bara som person. Inte något jag åstadkommit.

Något är fel

Ihantala

Idag har AspLövet bytt en propp och damsugit i hallen. Men bara hallen märk väl. Sen fick det vara nog med nyttigheter så jag la mig på soffan med en kall Cola och tittade på den Finska krigsfilmen "Tali Ihantala 1944". Den var väl bra och sådär, även om jag upplevde den som lite osammanhängande, men jag blev mest upprörd över all fin momark som dom sprängde i småbitar.

Eller kan det vara så att dom spelade in filmen på plats, där det verkligen hände, en plats som numera tillhör Ryssland. För en spottstyver kanske dom fick mölja ner dom Ryska skogarna bäst dom ville. Jag hoppas det. Pengar måste få styra. Allt. Förhoppningsvis gick alltså ingen potentiell Jukolaskog till spillo.

Luffarligan goes retro-bok

Plötsligt händer det. Igen.

Mitt slackerliv har så här långt varit en monumental katastrof. Jag ser liknelser som att stormen Gudrun och jag blivit instängda tillsammans i en överfull Bajamaja. Efter familjetragedi och magsjuka bjöd nu vecka 3 på ett spadhugg i ena vaden. Hade träningsslackat inne i stan och när hemfärd väntade kom jag till Karlbergs station samtidigt som tåget hem till förorten rullade in. Jag rusade genom spärren och i första trappsteget ner mot perrongen drog jag sönder vaden. Givetvis haltade jag ner för att se dörrarna stängas framför mitt gråtande ansikte. Jag borde ha lärt mig regel 1 som slacker. Inte stressa. Vaden som spökat sedan mitt besök i varggropen är nu trasig som i forntragiska dar.

Nu borde jag ha minst 4 dagar utan katastrof framför mig eftersom det verkar komma en motgång i veckan.

Tidningsanka

Vad i helvete!!

Ser att jag kommit med i Skogssport där dom rabblar upp lite orienteringsbloggare och skribenten kallar mig för "Täbyorienteraren".

Nu är jag stött.

Både på på kanten och i hjärtat.

Även den bästa är dödlig

Jag vet inte jag. Trots dubbeltuppluren kan jag inte skaka av mig känslan att en riktig skitdag bitit sig fast i min ömma vad. Den vänstra vaden. Eller dag och dag förresten. Tiden flyter mest ihop till en jämngrå sörja nuförtiden. Inte blir det bättre av att titta ut på snöslasket som fladdrar förbi på terassen alldeles för nära mitt blickfång. Man brukar säga att man kastas mellan hopp och förtvivlan men så bra odds tror jag inte på. 50% chans på hoppet enligt den gamla förlegade devisen. Hoppet är knappt spelbart i min värld.

Just skitdag och snöslask är annars ett säkert minneskort för AspLövet. Jag påminner mig själv obönhörligen om en hemsk majdag 1996. Dalahelg och min gamla nemesis Pissmannen dök upp på morgonkvisten och klädde Dalarna i snö, slask och andra jävligheter. Jag stoppade huvudet i toppluvan och blundade mest hela loppet. Så gick det också som det nästan aldrig gått för AspLövet. Åt helvete. Orienteringsmässigt alltså. Utanför orienterandet är däremot helvetet bara vardag.

Skit i det nu.

Titta på kartan och skratta unisont åt AspLövet.

Dubbeltupplur

Idag tog jag en tupplur på soffan. Det gäller att leva sig in i rollen som arbetslös gammal gubbe. När jag vaknade till knäppte jag upp byxorna som klämde på magen. Mjukt masserade jag sen min mage och sa förföriskt till mig själv.

Ja.. Ja.. sluta inte.. Precis sådär.. ahh...

Plötsligt stod Birro intill och tittade bekymrat på mig. Jag kände mig smutsig och knäppte byxorna igen. Sen somnade jag om på soffan. Dubbeltupplur. Världsklass.

Klara for president

Jag fick en fantastisk kommentar på mitt inlägg i debatten om klubbsammanslagningar häromdagen.

"Hela denna blogg stinker av sentimentalitet och gamla minnen, ett mer passande namn borde vara; "Asplövet goes 70". Jättehäcken av 60-talister som vara aktiva på den gamla goda tiden då sporten var Annicken fördriver numera sin tid på dass med Jukola-kartan från 84 eller förberedande av pick-nickkorgen inför lördagens tävling.Den manliga varianten är att åka med som pseudolagledare och gå på deken på Finlandsfärjan medbringandes jämnåriga linimentluktande klubbkamrater som i brist på löpare mellan 14-29 år har fått skramlat några 13 åringar som iallafall har tagit sig igenom 3 mini-knat. Att det går att hålla i gång en blogg under flera år bara på detta tema bevisar att jag har rätt!
/Klara"

Vilken klarsynt kvinna.

Jag tror jag är kär.

En 10-åring

Idag fyller världens bästa träningskompis 10 år. Många, och långa, är dom skogspass vi kört tillsammans. Men tyvärr har tidens tand kommit ner till tandköttet och han har inte samma möjlighet att träna hårt längre. Efter pass över timmen säger hans gamla kropp ifrån numera och han blir både halt och lytt sitt goda humör till trots.

Jag har tyvärr varit tvungen att säga till honom att han är för gammal och sliten för att följa med mig ut när det nalkas attackpromenader. Han har kommit till den åldern där livet i den snabba filen är till ända.

Om jag nu bara hade hjärta att erkänna samma sak om mig själv för mig själv.

Älgdrevet goes retro-bok

Smålandskavlen goes retro-bok

Moby Dick flyter inte så bra

Efter dagens skogsäventyr belönade jag mig själv med en sjujävla stor whiskey. Inte en tvåa eller fyra utan mer 7-8 fingrar i ett lite för stort glas. Tillsammans med whiskeyn kröp jag ner i badkaret som till brädden var fyllt av mjöd och började lapa. Näee.. Det var vatten. Tyvärr. Men man kan ju drömma.

Det varma vattnet omfamnade min feta kropp och jag flöt både kroppsligt och själsligt iväg på en resa mot ställen jag inte besökt förr. I mina öron hördes tonerna av "Also Sprach Zaratrusta" och när jag tittade ner på min kropp under det varma vattnet såg det ut som en val flöt omkring ute i tyngdlösheten.

Look at Moby Dick!

Thar he blows!!




Man skulle tro att musiken skulle anspela på år 2001 men det året var lika uselt som alla andra om man bortser från en lite trevligare resa.

Håll er på er egen kant

Jag såg att Järfälla och Bromma-Vällingby ska köra en kavle-allians under 2009. Jag antar att det bara är ett förstadium till att bli en hybridklubb ála Attunda. Nog förstår jag deras grundtanke med att samordna elitverkamheten men det klingar lite konstigt när dessa klubbar samtidigt springer cirklar runt min klubb på dom stora stafetterna. Mycket vill ha mer.

Det kommer kanske snart bara finnas en genuin norrotsklubb kvar och det är, mig hoppeligen, Väsby OK. Skulle det gå så jävla illa att även vi börjar ta beslut om att ingå i någon kollaboration så är det AspLövet som sätter sin egna lilla sekt till världen. För det är ändå så att jag har nog med att försöka undvika mina vanliga klubbkamrater och att behöva få en hel drös idioter till att låtsas bry sig om är inget som lockar.

Grymt i skogen

Idag har jag tillbringat 4 timmar rätt ute i vildmarken agerande stel syftningspunkt. Medans Nostalgikern reviderade årets Grymnattakarta så var jag riktman och subjektiv slaktare av alla grönområden. Bort. Bort. Bort sa jag och påpekade att det fanns ingenting som hindrade full fart. Något som var mer intressant än suspekta grönområden var uppenbarelsen att vi alla bär på en större eller mindre missvisning inom oss. Hur vi än syftade och vred på kompasserna fick vi olika utslag när vi skulle rikta in kartans meridianer som på gamla kartan pekade käpprätt. Min kvalificerade gissning är att jag syftade snett och Nostalgikern var facit. Nåja, vem har tid med såna bagateller i tävlingsfart.


Om man kallt räknar med att det ska bli varmt dom närmaste 2 veckorna kommer snön försvinna och årets Grymnatta bli så grymt som det bara kan bli. Grymt som i grymt svårt. Den som ändå fick vara med var det enda jag tänkte på under dagens kylslagna promenad.


På tävlingskartan arrangerade jag en Jukolatest (se nedan) för ett antal år sen och som ni ser är det inte direkt relevant med årets 10mila-terräng. Därmed inte sagt att det är bortkastat att anmäla sig. Det finns alldeles för få svåra och hårda nattävlingar nuförtiden. Mörkrädda och sprintspecialister göre sig dock inte besväret. Har ni vägarna förbi sitter jag i sekket och tar emot direktanmälningar.

Ett vykort

Jag sitter och skriver ett vykort. Det går trögt. Jag har så mycket att berätta. Saker som hänt. Grejor som är pågång. Planer att förverkliga och drömmar som ska krossas. Men ett vykort är inte mer än ett vykort. Max 10 rader. Mer får inte mitt liv vara värt. Jag formulerar om och drar ifrån. Skarvar och ljuger. Försöker få till ett sammanhang. Men det låter mest banalt och tråkigt. Kanske blir det inte bättre. Mitt liv sammanfattat på ett vykort. Frågan är bara om jag ska erkänna och skriva ner sanningen på vykortet. Blottlägga mig. Till slut blundar jag och skriver det som faller sig mest naturligt en sån här dag.

Hej!

Allt är bra här. Sol. +5 grader.
Gubbvaderna hälsar

Din vän
AspLövet


Jag går ner till postlådan som ligger runt hörnet och lägger i vykortet. Ser med spänning fram emot att få det i brevlådan och se vad jag skrivit till mig själv.

Jukola goes retro-bok

10mila goes retro-bok

Svårt - Om 10 år.

Idag satt jag och kartpysslade mig in i odödligheten när jag plötsligt kom på mig själv. Varför gör jag sånt här? Jag ska inte med på några orienteringsresor i år så vem ska försöka lösa alla dom här klurigheterna? Det är arbete så bortslösat att jag borde få betalt för att göra slut på mitt eget lidande.

Men sen kom jag på att alla kontrollpyssel jag gjort genom åren efter ett decennium eller så plötsligt blir svårt även för mig. Något jag insett efter att ha grävt fram alla gamla kontrolljakter ur förrådet. Så om jag nu kontinuerligt producerar klurigheter kommer jag från 2019 kunna sitta och försöka lösa mina egna problem.

Skördetiden är en bit bort men jag har tid att vänta.

Gott om tid.


[om någon är sugen är det bara att printa ut och träna upp skelögdheten]

75 Sjua femma

Och på den sjuttiofemte dagen klev AspLövet ut ur sin hydda. Strax bakom honom klev även Montezumas ynkliga kusin till magsjuka och den ovårdade Kalufsen ut. Alla tre stirrade ut över ännu en vardag på den isolerade ön som i folkmun kallas arbetslöshet. Den grå morgonen lekte tysta leken med dom tre.

Tystnaden bröts av Kalufsen. "Idag kommer i alla fall inte jag kamma till mig och skaffa ett jobb". Med dom orden vände han åter in i mörkret.

Montezumas ynkliga kusin till magsjuka tittade på AspLövet och sa, "Jag har inte mage att skälla på dig idag så jag går också och lägger mig igen".

AspLövet klädde på sig och gick ner i Fläskbergets cykelförråd. Efter en stunds klättrande bland pulkor, barncyklar, EU-moppar och barnvagnar fick han fram den gamla Velociraptorn. En skönhet kargad av tidens tand men ändå lika nostalgiskt vacker som AspLövet själv. Efter lite putsande sken den gamla trotjänaren inte ett dugg mer. Vi sitter lite i samma båt du och jag tänkte AspLövet. Uttjänade och bortglömda. Men som en klok [läs: lat] man en gång sa.

"I will conquer by patience"

Kanske är det bara jag...

Ibland. Sent på natten om det faller sig så att jag borstar tänderna och tänker samtidigt. Vilket inte händer alla kvällar. Då. Då kan jag få för mig att släcka lampan i badrummet. Svart. Jag tar på mig min gamla trötta halogenlampa och låter den lysa upp min spegelbild. Mer behövs oftast inte. Minnet av 10mila 1994 kommer störtande som en kaskadspya efter svepning av Strega. Vad fan tänkte jag på. Gå upp och dra i täten bland världslöpare. Lilla jag. Stryk lilla förresten. Jag. Av alla idiotiska tilltag jag tagit mig för är det en av dom sämre. Av många sämre. Det gick som sig bör. Jag rasade i fältet. Ner. Bakåt. Utåt. Åt alla håll och kanter.

Jag släcker lampan och spottar tandkrämen ur munnen. Undrar oroligt om andra orienterare också bortar tänderna med pannlampa på. Funderar även dom på vad som gått fel i gamla lopp. Är vi fler som förbannar oss själva till sömns?

Kanske är det bara jag...

Annan sport, samma roll

Tittade på ishockey under gårdagskvällen och mellan magkramperna och eländet på tv´n funderade jag på vem jag hade varit inom hockeyrörelsen om det nu varit min sport. Jag insåg att någon stjärna på isen hade inte varit aktuellt och någon mer prominent ledareroll inte heller legat framför mig. Förmodligen hade jag varit den där snubben som kommer ut med en borr när målet lossnat och det behövs nya hål. I sliten vaktmästaroverall hade jag glidit ut och borrat nya hål och sagt med myndig stämma till domaren.

"Här ska målet stå. Det har det alltid gjort och kommer alltid att göra. Åtminstone så länge jag har borren"

Eller möjligen han med isskrapan som kallas in när det kastas in skräp.

Golvvärme är ett gissel

Jag ligger naken på badrumsgolvets kakel och väntar på att dess svalka ska lindra mina intensiva magkrämpor. Men det blir inte så. Minnen från förr där just den metoden var balsam för magsjuka förbyts till obehag då jag inser att golvvärmen gör upplevelsen till något helt annat. Det ska vara fan med nymodigheter. Olusten från värmen gör att jag på alla fyra kryper upp i sängen igen.

Att vara arbetslös har sannerligen inte blivit den exalterade känslostämningen som jag hoppats. Förra veckans tragedi och denna veckas magsjuka gör att jag nästan längtar efter ett jobb.

Men bara nästan hinner jag tänka innan det är dags att besöka golvvärmen igen.

Kommunikationsproblem

Varje dag...

..ställer jag mig frågan.

Älskar jag fortfarande orientering?

Ett kräk är sjuk

AspLövet har fått Vinterkräksjukan. Fast en mer personlig variant. Det är magsjuka utan kräk. Fast kräket är där. Så här ungefär.

Är det vinter? - Check!
Är du ett kräk? - Check!
Är du sjuk? - Check!

Vinter-Kräk-Sjukan alltså.


Kräk
kräk -et, kräk -en [substantiv]
skitstövel, fähund, usling, spya (spya gäller alltså inte AspLövet i detta fall)

En Rånäschock från 2008

Idag har jag suttit i vardagsrummet och tryckt mitt trötta anlete mot terassfönstret. Utanför har snön vräkt ner och jag har muttrat för mig själv.

Rånäsväder.. Rånäsväder.. Rånäsväder..

Jag minns mycket väl mina Rånäskavlar med dess nyckfulla väder och så sent som förra året tvingade jag mig igenom hela tävlingen i skitväder. Som åskådare märk väl. Ett tecken på idioti om något.

För att återuppleva förra årets bisterhet bläddrade jag lite bland korten från den tävlingen. Plötsligt fastnade min blick på ett kort från herrstarten och jag såg något som jag inte sett förut.

Nr: 21 och Nr: 21 och Nr: 21 och Nr: 21 ?



Hur har detta gått till? Har det blivit en kvadrupel-exponering? Näee.. då borde fler löpare än Nr: 21 synas på fler ställen. Är han klonad? Kanske det är fyrlingar som har dispens att springa en parallell sträcka? Något fuffens är det i alla fall i görningen.

Jag tyckte mig känna igen löparen och efter närmare efterforskningar upptäckte jag att löparen i fråga är ingen mindre än Peiza. Nog för att han verkar vara en löpare av yttersta klass men detta kan inte handla om rent mjöl i baguetterna till ben som han visar upp. Smuts och mygel kan bara vara svaret på detta fotobevis. Dessutom vann han startsträckan vilket inte på något sätt reducerar graden av misstanke.

Jag yrkar på livstids avstängning. Eller ännu bättre förresten. Han får springa årets Rånäskavle iklädd endast dom där minimala och tajta löparkläderna han har på sina banlopp. Det kommer svida bra i Rånäsvädret kan jag nog utlova.

Musikminne från Hälsingland

Har under dagen lyssnat in mig på Perssons Pack´s senast skiva som helt oväntat dök upp ur nostalgins grönområde. Duetten med Anna Norlin, Stenad i Stockholm, går inte av för hackor. Plötsligt vällde minnen upp från tidigt 90-tal när jag senast lyssnade på Perssons Pack och framförallt Traste Lindens kvintett.

Beam me back, Scotty!

90-talet med hälsingebanden på stereon och hälsingetävlingar i vårvarma maj. 1991 stod sluttningarna vid Segersta på menyn och minnet är inte vad det borde vara även om det var namnet på tävlingen det året. "Minnet" alltså. Dom nedskrivna sträcktiderna från Casioklockan på definitionen lockar fram tårar. Men ve och förbannelse era Hälsingedjävlar. Vad hände vid den 7:e kontrollen? Vilket nederlag, som förövrigt är en bra låt med Traste Lindens Kvintett, att släppa till 4-5 minuter på en sån skitkontroll.

Vilket nederlag!



[Kuriosa: Det har vid ett handfull tillfällen hänt att AspLövet framfört Trastes låt "Sparken", ståendes på en stol, för intet ont anande själar]

AspLövet får en idé

Satt i kö till en biltvätt här på morgonen och förbannade alla dessa pensionärer som tydligen också hade samma tanke. Har dom ingen egen fritid att göra sånt på kan man undra. Dom kan väl hålla sig nere i centrum som vanligt tänkte jag och fick plötsligt en uppenbarelse.

EN BÄNK!

Tog fram mobilen och skickade ett sms till mig själv för att inte glömma bort det hela när jag avfettades inne i tvätten.

Jukola 2009. Supporterklubben. Ljugarbänk. Reka försäljare.

En lite sämre insikt

Arla måndag
Lokation hall
Stämning tryckt

AspLövet radade upp sig och gick sen surmulet fram och tillbaka innan han stannade till och tryckte sitt ansikte bara millimeter från sig själv. Tvärtemot vad man hade förväntat sig så blev det inte gallskrik och spottande utan istället ett tyst viskande.

"Ungdomens 10mila 1984"

AspLövet skakade till lite och insåg att han själv är sin största demon.

Reflekterande material på väggen där..

Idag när AspLövet stod framför spegeln, med en kall öl i handen, kom han i samspråk med sig själv.

-"Ska du verkligen dricka öl idag igen?"

Jajamensan! Skål på dig och förresten ser du jäkligt bra ut idag"

-"Äsch, inte ser väl jag bra ut"

"Nej det gör du inte. Skojade bara lite med dig."

Veckans mattips

Efter att ha hackat 3 stora lökar gnuggade jag ansiktet i löken och konstaterade att tårar är inget som sinar. Sen slog jag biffen i pannan, för det är väl så man gör pannbiff, och insåg att i huset är jag rätt man vad gäller kost. Hus-mans-kost. Logiskt.

Receptet var det ja.

Stek löken efter att du slagit biffen i pannan men före hackandet av nämnda lök. Såsen läggs ovanpå potatisen. Potatisen vi kommer prata om i nästa avsnitt.

Ett slott funkar väl

Äsch!

Inte är det något fel på Torsåker slott. Vi kan väl offra oss och ha det som klubblokal om inget annat.

Efter smärre justering av fasaden dock.

Pax för slottstornet!

Den som gräver en grop

Dagens inlägg skulle egentligen ha döpts till "Dagens kulturpromenad" men så insåg jag att gårdagens kulturpromenad plötsligt hade fel namn och sen blev jag förvirrad och släppte alla tankar på ordning och reda.

Idag gick jag i alla fall allt jag kunde och när jag började bli uttråkad, ganska exakt 6,5km in på dagens runda som blev 13km, stod jag på kanten av en barbarisk grop från förr.







Jag vill högt i luften sätta upp ett varningens finger till andra besökare. Det var avsevärt lättare att komma ner i gropen än att komma upp ur den. Dessutom tryckte jag till vaden när jag landade på botten så nu har gubbvaderna hälsat på igen. En bagatell i livets skola om något just nu.

Vad jag mest funderade på efter besökat var faktist Emil i Lönnebergas varggrop där han fångade kommandoran. Mitt manus hade nog varit mer åt splatterhållet och Emil kunde gott ha skjutit den tjuvaktiga kärringen i småbitar så att kroppsdelarna flög. Emil goes splatter helt enkelt. Vilket får en att tänka sig Emil i helt andra filmer. Terror på Emil street, Resident Emil, Evil in Lönneberga, Den onda trägubben, Emil vs Griseknoen, Lönneberga have eyes, Snickarboden som gud glömde, Täljknivsmassakern, När Ida tystnar.

Kanske inte.

Jag litar inte på dom

Döden skrämmer mig inte.

Träd däremot...

Dagens kulturpromenad

För att få bort tankarna på den hemska familjetragedin som hände i början på veckan tog jag min arbetslösa krage i ett rejält nappatag och gick ut i friskluften. Under gårdagen hade jag hittat en gammal kommunkarta och på den konstaterat att jag är rätt uselt bevandrad i min egen kommun. Därför blev dagens promenadmål Torsåker slott. Byggt på 1870-talet och väl undangömt däruppe i kommunens övre västra hörn.

Mina ben började med att pinna på utför kommunens största pulkabacke, Teknikbacken, innan jag stannade till vid replikan av ett Vikingaskepp. Anledningen till skeppets höga placering är inte som man kanske tror att hålla vandaliserande snorungar borta, även om det också verkar hjälpa mot det, utan för att på vikingatiden var vattenlinjen så hög. Mälaren skvalpade lite högre kan man säga. I bakgrunden ser man Stora Wäsby slott skymta mellan Barockparkens nyansade träd.

Det här är kultur tänkte jag och gick vidare.


En bra stund senare, och blötare fötter ska tilläggas, var jag framme vid Torsåker slott. Och insåg vilken besvikelse det hela var. Storleken var inte mycket mer än en normal direktörsvilla ute på Lidingö. Dessutom lyckades jag inte gräva upp något intressant om slottet hemma heller. En riktig slott ska väl historiskt ha ett par gengångare och minst ett bestialiskt mord att bjuda på. Jag gissar att det mest dekadenta som hänt på detta slott är att Slottsherren vid något tillfälle råkat göra en tjänsteflicka på smällen.


Jag lämnade det misslyckade promenadmålet bakom mig och hittade en fin stig längs med sjön Fysingen. Ganska snart dök en runsten upp. Är det något som AspLövets hemkommun har att gödsla med så är det just runstenar. Saken är dock den att dom flesta har en informationstavla som berättar när den är gjord och vad det står på stenen. Inte den här. Kan det vara en fylleknackad sten? Jag spekulerar bara här men kanske var det någon yngling som i vredesmod över att en flicka från byn inte ville släppa till berusade sig med ond bråd mjöd och hämnades genom att knacka in lögner på den här stenen. "Invid denna plats har skökan Gillög spridit sin gonorre", eller nåt i den stilen. Kommunens historiker törs helt enkelt inte skriva någon info om denna skandalsten.


Efter pausen vid skandalstenen hade jag börjar frysa så jag tog mig tvärs över Fysingen med sikte på Kärleksudden. Där hittade jag dock varken värme eller kärlek så mitt nästa mål fick bli ett petroliumstopp intill E4:an för påfyllning av personligt bränsle.


Efter matpausen var jag trött på kultur och gick hem istället. Dagens 11 km kultur var dock roligare än vädret som var så grått att vitbalansen på kameran fick tuppjuck.

När det gråa blir nattsvart

[Den här avkroken till misär kommer ta en liten paus]

När man vältrar sig i sin egen olycka inser man inte att bitterhet
inte på något sätt handlar om olycka i verklig mening.

AspLövet återkommer någon gång på obestämd framtid.

Mitt andra intresse

Dom hade det kämpigt med min frågesport igår. Dom små liven. Jag valde att inte håna dom öppet utan nöjde mig med att gå in på toaletten och gnugga händerna intensivt mot varandra av förtjusning. Efter en stund var jag tvungen att sluta då jag blev upphetsad av tilltaget.

Sen drack jag en öl och glömde bort verkligheten igen.

En lördag nära dig

Is it a bird? Is it a plane? No, it's ... a mild disappointment