Just nu är jag på väg någonstans. Inte fysiskt. Inte mentalt. Bara på väg. Oförklarlig känsla av att befinna sig på en resa utan mening eller slut. Jag låtsas le och hoppas på det bästa. Det kommer bli bra. Säkert. Jag hoppas bara att min biljett räcker hela vägen. Kanske blir jag avkastad. Som vanligt. Men som min pappa aldrig sa. Det är bara att kliva i dubbskorna igen. Hörde jag ett Lunsen där borta?
Ö7 på Linnés tävling på söndag, kanske. LUNSEN!
SvaraRaderaLUNSEN är nu nära, nära
SvaraRadera